~ TANKESTORMAR ~

Från vår till vinter?

2012-02-03T17:12:00.000+01:00

Jag är inte riktigt säker på vad vädret vill säga. Så här såg det ut när vi var ute på långpromenad den 6 januari i år:

Någon minusgrad och grönskande fält

Mörk mylla och vår i luften.

Så här ser det ut en månad senare när jag i förmiddags var ute med Celia. 12 minusgrader, strålande sol, bortdomnade kinder och inte en vårkänsla så långt ögat kan nå.

Liten hund behöver faktiskt värmande jacka när kylan är så intensiv. Sen är det också väldans kul att försöka besegra en tjock gren som frusit fast i en enorm vattenpöl. Om än dömt att misslyckas.

Hur var det nu, årstiderna är i tur och ordning sommar, höst, vår och vinter? Eller?

/ Thérèse
Även hos Clara och Jonna är det kallare än vanligt - även om de spelar i en helt annan liga än den skånska!

SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om kyla, vinter, vår, årstider, snö, bilder

Dålig eller olaglig vård?

2012-02-03T08:00:00.000+01:00

Berättelser om dålig vård vet egentligen inga gränser. Berättelser som ska tas på allvar, eftersom de alltid rymmer en människa som upplever att hon inte fått den vård eller det bemötande hon hade förväntat sig. Det som däremot är viktigt att bära med sig är skillnaden mellan dålig vård och olaglig vård. En skillnad som media tyvärr är väldigt dålig på att göra.

Lång ifrån all dålig vård är olaglig: det kan handla om trist bemötande, ointresserad vårdpersonal, begränsat med resurser eller långa väntetider. Det kan upplevas väldigt negativt för patienten, en upplevelse jag inte menar att förringa, men det är inte olagligt. Olaglig vård däremot är, som jag tror och hoppas, långt mycket ovanligare än dålig vård och är sannolikt vanligare inom psykiatrin än inom somatiken. Det har jag förstås inga belägg för, eftersom den olagliga vården över huvud taget inte kunnat kartläggas. Men psykiatrins patienter är generellt sett mer utsatta än somatikens, och kan dessutom lida av sjukdomar som begränsar deras förmåga att ta till sig information om vad som är tillåtet och inte, vilket gör att gissningen känns mindre halsbrytande. I psykiatrin finns helt enkelt möjligheter, och kanske även skäl, att tillgripa olaglig vård på ett sätt som saknas i somatiken.

Kvinnan på bokomslaget bär en så
kallad tvångshjälm, olaglig att använda

Olaglig vård måste prioriteras högre än dålig vård - det måste vara viktigare att komma till rätta med den olagliga vården än med den dåliga vården. Steg ett måste vara att se till att all vård är laglig. Därefter kan man arbeta för att all laglig vård som ges dessutom är av god kvalité. I den bästa av världar hade dessa processer kunnat ske parallellt, men med begränsade resurser krävs nästan alltid prioriteringar.

Slutstation rättspsyk handlar om hur patienter med självskadebeteende skickas för vård på rättspsykiatriska kliniker, trots att de inte begått något brott. På klinikerna har de utsatts för tvångsåtgärder som saknar stöd i lag. Patienterna har vårdats mot sin vilja - de har alltså inte kunnat tacka nej till vården - och har alltså utsatts för direkt olagliga åtgärder. Det är något som omedelbart måste åtgärdas. Däremot är det inte olagligt att vårda patienter som inte är dömda för brott på en rättspsykiatrisk klinik, även om jag personligen kan räkna upp en lång rad skäl till varför det inte bör ske. Vård inom rättspsykiatrin när du inte är dömd för brott skulle mycket väl kunna räknas som dålig vård, och ska självklart åtgärdas så snart som möjligt.

Men det som måste vara av högsta prioritet är att säkerställa att den direkt olagliga vården avbryts omedelbart. Mot olagliga vårdmetoder får det inte finnas någon acceptans - där måste nolltolerans och omedelbara åtgärder vara självklara.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om god vård, dålig vård, olaglig vård, slutstation rättspsyk, tvångsvård

1171 - fördubblade överdoser av paracetamol

2012-02-02T19:49:00.000+01:00

Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat ikväll, men så hittade jag den här artikeln i Aftonbladet och måste skriva några rader om den. Ännu en gång handlar det om paracetamol - den verksamma substansen i smärtsillande läkemedel, till exempel Alvedon och Panodil. Förutom att dessa preparat är bland våra vanligaste värktabletter, är de också de vanligt förekommande vid självmordsförsök. De senaste tio åren har antalet samtal till Giftinformationscentralen fördubblats när det gäller överdoseringar av paracetamol. Förra året togs det emot 1 171 samtal som gällde självmordsförsök med paracetamol.

Någon säker statistik kring självmord och förgiftningar är svår att få fram. Det tar nämligen flera dagar från det att någon har överdoserat paracetamol tills dess att de avlider - bara om man får motgift snabbt går förgiftningen att häva. Det gör att Rättsmedicinalverket som utreder de flesta självmorden saknar konkreta siffror, eftersom paracetamolet har hunnit gå ur kroppen när personen avlider. Socialstyrelsen har heller inga siffror, men Läkemedelsverket menar att de inte sett några tecken på att dödsfallen ökat sedan apoteksmonopolet avvecklades för drygt två år sedan. Psykiatrin delar inte Läkemedelsverkets bild, ochBarn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm menar att självmordsförsöken med receptfria läkemedel ökade under 2010. Med andra ord, året efter att apoteksmonopolet avvecklades och paracetamol började säljas i mataffären.

Jag brukar få två typer av argument som återkommer när jag kritiserar apoteksmonopolet. Det ena är att mataffärer har bättre öppettider, och det blir närmare till apoteket för folk i glesbygd. Om man blir sjuk efter kontorstid kan man lättar få tag på läkemedel. Det andra är att monopolets avreglerande skulle främja konkurrensen och leda till lägre priser. Personligen tycker jag inte att något av argumenten är hållbara.

Vad gäller konkurrens med effekten lägre priser för konsumenten, är det så vitt jag förstår så att konkurrensen framför allt finns mellan läkemedelsbolagen - alltså mellan tillverkarna av alvedon, panodil och reliv - inte mellan butikerna. Vad gäller tillgänglighet är jag en varm förespråkare för eget ansvar, och från självmord finns sannolikt inget absolut skydd. Men frågan är mest bara var gränsen går. Måste vi verkligen kunna köpa paracetamol i mataffären om vi kan rädda liv genom att vända oss till apoteken, som numer har väldigt generösa öppettider? I glesbygden är många mataffärer apoteksombud, och dem har jag inga invändningar emot. Med all respekt för migräniker, allergiker och föräldrar till multisjuka barn, men när tappade vi alla förmågan att planera?

Egentligen är det här ett dött lopp. Monopolet är avskaffat och paracetamol finns i butikerna. 18-årsgränsen efterföljs bristfälligt och tablettöverdoserna bland barn och unga av just paracetamol har ökat kraftigt sedan 2008. Det är inte längre alkoholmissbruk som är den vanligaste orsaken till att du behöver en ny lever, utan läkemedelsintoxikation. Det om något är skrämmande.

Läs gärna mina tidigare inlägg från december 2010 när de första rapporterna om effekterna av avregleringen kom. Här och här.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om paracetamol, överdos, intoxikation, fördubbling, monopol, apoteket

Gott bemötande ger större lindring

2012-01-30T20:14:00.002+01:00

Jag har tidigare skrivit om Socialstyrelses hantering av klagomål från patienter. I det här inlägget skrev jag om hur Susanne Gullack Flyrén beklagade sig över att hälften av alla de anmälningar som patienter gör gäller bemötande. Problemet är nämligen att Socialstyrelsen inte utreder bemötandefrågor. Nu finns det dock goda skäl, om inte för Socialstyrelsen att utreda den typen av klagomål (det är gissningsvis i det närmaste omöjligt att utreda bemötandefrågor rättssäkert), så väl för sjukvården att ta bemötandefrågan på stort allvar.

Idag skriver Dagens Nyheter om en stor studie som omfattar 5 000 långtidssjukskrivna svenskar. Resultatet av studien visar att bemötande spelar stor roll för patientens tillfrisknande. Susanne Gullack Flyrén uttalar sig ånyo, och menar nu att det är otroligt viktigt för människor vad sjukvårdspersonal säger och hur de säger det. DN sammanfattar den nya (som enligt tidskriften tycks publicerad i januari 2011) studien så här:

"De som blivit positivt och respektfullt bemötta i vården uppgav att detta haft betydelse för deras förmåga att börja arbeta igen. Och tvärtom: de som känt sig negativt bemötta och kränkta ansåg att detta försämrat deras återgång till jobbet."

Dessutom har forskarteamet hittat skillnader mellan somatisk och psykiatrisk vård. I artikeln skriver de:

"- The net effect of feeling respected was highest among patients with somatic disorders, while the net effect of feeling wronged was highest among patients with psychiatric disorders."

Å ena sidan tycker jag det är positivt att man gjort den här studien och att man fått dessa tydliga resultat. Å andra sidan vill jag släppa fram stenåldersmänniskan i mig och vråla högt: Men vad är det här för icke-nyhet? Det fattar väl vilken jubelidiot som helst?! Sjukvården rymmer många myter, bland annat den som säger att den arroganta och otrevlige läkaren är den bästa. Kan vi inte bara avliva allt sånt trams och komma överens om att ett värdigt och respektfullt bemötande, oavsett var i kroppen eller knoppen din sjukdom eller åkomma sitter, är det enda vettiga? Det handlar ju trots allt om vård och behandling av en människa, inte någon slags uppfostran av en bångstyrig robot.

Referens:

Lynöe, L., Wessel, M., Olsson, D., Alexanderson, K. & Helgesson, G. Respectful encounters and return to work: empirical study of long-term sicklisted patients’ experiences of Swedish healthcare. British Medical Journal Open; 2011:1.

/ Thérèse

I media: SVD, Expressen, Corren, SN, SR, HD,

Läs även andra bloggares åsikter om bemötande, sjukvård, forskning, tillfrisknande,

Jag tror på en gud

2012-01-28T23:45:00.000+01:00

Jag surfar runt på internet och läser frågelådor om bibelns syn på depression, självmord, ångest och psykisk ohälsa. I stort är det skrämmande läsning jag springer på. Läsning som inte alls stämmer överens med min bibelsyn, min gudsbild eller alls min teologi:

"Depression kan lyfta genom att tålmodigt meditera över Guds ord och genom att förvänta att Gud griper in"
"Bön är en av nycklarna till att komma ur depression."

Framgångsteologi. Den som har en stark, rik tro får i rikligt tillbaka. Men sjukdomar och motgångar är straffet för en svag tro hos en människa som lever i synd.

Jag tror på en gud som vill mitt väl. Det är inte en gud som likt gubben ur lådan magiskt skuttar fram och löser alla mina problem så snart jag ber. Inte en förälder som, bara jag tjatar tillräckligt enträget, faller efter och ger mig det jag önskar. Jag vänder mig till gud, i bön, lovsång och gudstjänst, när jag söker stöd och tröst. När jag är vilse och behöver ledsagning, när jag är glad och vill dela glädjen, när jag ledsen och vill dela sorgen. Jag väntar mig inga uppenbarelser; min bön är ett överlämnande av tankar jag inte kan, vill eller orkar bära ensam. Jag tror på en gud som följer var steg jag tar genom livet. En gud som vet vad det är att vara människa. En gud som vill mitt bästa i alla lägen, men som också vet att det bästa inte är att alltid gripa in. Jag tror på en gud stöttar mig genom livet, men som vet att det är jag som måste välja vilken väg jag vill gå, och som vet att jag själv måste lyfta fötterna och ta stegen. En gud som älskar.

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,

som ger kampglöd och identitet,

en helande Gud som gör trasigt till helt,

som stärker till medvetenhet.

Jag tror på en Gud, som gråter med mig,

när jag gråter så allting är gråt,

en tröstande Gud som kan trösta likt den,

som väntar tills gråten gått åt.

Jag tror på en Gud, som bor inom mig

och som bor i allt utanför,

en skrattande Gud som vill skratta med mig,

som lever med mig när jag dör.

Text: Christina Lövestam

Christina Lövestams dikt finns också tonsatt. Under mina långa perioder på sjukhus gick jag ofta till sjukhuskyrkans andaktsrum, lånade pianot och sjöng just den här trosbekännelsen. Det här är min gud.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om framgångsteologi, tro, gud, förlåtelse, christina lövestam, trosbekännelse

Här och nu

2012-01-27T17:13:00.002+01:00

Det är fredag eftermiddag och klockan närmar sig fem. Några svaga strimmor av rosa dröjer sig fortfarande kvar på himlen, men snart kommer mörkret sluta tätt kring nakna trädkronor och huskroppar. Jag sitter på golvet i köket, framför ungen, och tittar på mina selmor som jäser i den tillfälliga bakugn jag skapat. Om en kvart ska de gräddas. Jag lyssnar till ljudet av diskmaskinen susande, ackompanjerad av Lars Winnerbäcks melankoliska melodier. Golvet är kallt och trots dubbla byxor, dubbla raggsockar och tredubbla tröjor fryser jag och längtar efter färdigbakade semlebullar. Maken är iväg och tankar bilen, när han kommer hem ska vi äta middag och kura upp oss i soffan. Jag är hungrig och borde skala potatis, men orkar inte riktigt resa mig från golvet. Jag har ägnat dagen åt Gilgamesheposet, åt fakturering, hemsidor och lite skrivande. Ikväll blir det På spåret, en hundpromenad i ruggiga skånska minusgrader, och inte allt för sent i säng. Morgondagen är vikt till flytthjälp åt vännerna, så jag vill hinna vila ordentligt i natt för att orka bära i morgon.

Också detta är livet. Det kalla golvet, den susande diskmaskinen, semlor och minusgrader. Också detta, det vardagligt grå. Ibland känns jakten efter något större förödande. Ibland glömmer jag bort att också detta räknas. Inte bara "till sommaren". Inte "när jag har fast jobb". Inte "när vi får mer pengar" eller "när jag är lite piggare". Utan nu. Här och nu. Jag vill inte leva mitt liv som en jakt efter små gyllene ögonblick. Jag vill inte fylla mitt liv till sådan bredd att jag inte också orkar njuta av de små stunderna. Av en ändlöst lycklig hund som välkomnar matte efter tio minuters bortavaro. En mjukt spinnande katt som pressar sig upp i famnen mellan näsan och boken. Hembakade semlor med perfekt vispad grädde. Tunnslitna velourbyxor och svärmors mjuka raggsockar. Ett riktigt bra musikstycke. Konståkning på tv. En ångande varm kopp te i soffan med den jag älskar mest. Också det är livet.

Också det är livet.

Semlor från i fjol. Recept finns här

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om liv, här och nu, stillhet, fredag, semlor,

Att vara någons nästa

2012-01-26T07:30:00.000+01:00

"Vad innebär det att vara någons nästa? Lukasevangeliet berättar om den barmhärtiga samariern, en påminnelse många av oss behöver. Att finnas för vänner och anhöriga kan vara svårt nog, att finnas för dem vars kaos nyheterna berättar om kan kännas övermäktigt. Ändå är det så viktigt."

Idag landar ett nytt nummer av tidningen Liv & Längtan i brevlådorna i Linköping, med temat Nästa. Det är Svenska Kyrkan i Linköpings egen tidning som kommer ut sex gånger om året, och som delas ut tillsammans med Corren Bostad. Idag tycker jag du ska slå upp sida två i tidningen, för där hittar du nämligen en inledande krönika som jag har skrivit; "Om slutstation rättspsyk eller Att vara någons nästa". Bor du inte i Linköping? Får du av någon anledning inte Liv & Längtan i brevlådan? Klicka här och scrolla ner till andra sidan, så kan du läsa tidningen i PDF-format.

P.S Det här blev visst inlägg nummer 1000 här på bloggen Tankestormar - lite roligt att det blev ett inlägg om skrivande, religion och rättspsykiatrifrågan i ett! 1000 inlägg sedan september 2006, det känns hisnande avlägset. D.S.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om liv, längtan, svenska kyrkan, nästa, slutstation rättspsyk, krönika

God vård

2012-01-25T21:35:00.000+01:00

Det pratas mycket om god vård, men som med så mycket annat som är idéburet blir det lätt prat och väldigt lite konkret att ta på. För vad innebär egentligen "god vård"? Hälso- och sjukvårdslagen kräver att hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Enligt lagen innebär det att vården ska vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Dessutom ska vården vara lättillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, främja goda kontakter mellan patienten och personalen, samt tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården.

Socialstyrelsen är inne på ungefär samma spår och menar att god vård är kunskapsbaserad och ändamålsenlig, den är säker, patientfokuserad, effektiv, jämlik och ges i rimlig tid.

Men vad innebär det egentligen? Vården ska tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, men vem avgör när det behovet är tillgodosett? Vad är trygghet och vem avgör om patienten upplever tryggheten? Vem har mandat att avgöra om vården respekterar patientens självbestämmande och integritet: är det ens möjligt? Vad innebär goda kontakter mellan personal och patient, och vem har tolkningsföreträde? Vilka krav kan man egentligen ställa på en kunskapsbaserad och ändamålsenlig vård? Jag vill hävda att vården av patienter med självskadebeteende som inte är dömda för brott men ändå vårdas på rättspsykiatriska klinker brister på flera av de punkter som lagtexten och Socialstyrelsen menar är god vård.

Idag skriver Piteå-Tidningen om "Elin". Hon är nyss fyllda nitton år och flyttades från BUP till rättspsyk i Öjebyn dagen efter sin artonårsdag, och har alltså vårdats i Öjebyn i ett drygt år. Flera personer har anmält den vård Elin får på kliniken, och Socialstyrelsen har i dagarna riktat kritik på flera punkter. Elin har ingen ordentlig vårdplan, och vet därför inte hur länge hon ska vara på kliniken eller vad som är syftet med vården. Kan man då verkligen hävda att hennes behov av kontinuitet i vården tillgodoses om det inte finns någon planering? Kliniken har varken kompetens i KBT eller DBT och i stället använder man någon form av teckenekonomi i hennes vård. Det finns ingen forskning som visar att teckenekonomi skulle fungera vid självskadebeteende, den enda behandlingsform som har evidensbaserad effekt vid självskadebeteende enligt SBU är DBT. Kan man då säga att vården är av god kvalitet? Är den kunskapsbaserad och säker när man inte använder en evidensbaserad behandlingsform? Under en ombyggnad på kliniken fick Elin dessutom sova i en bältessäng, med en madrass lagd ovanpå remmarna. Kan det verkligen sägas främja kontakten mellan patienten och personalen? Är det ett agerande som bygger på respekt för patientens självbestämmande och integritet? Och kan den sägas vara patientfokuserad?

Det finns en mycket viktig skillnad mellan dålig vård och vård som är direkt olaglig, och självklart bör olaglig vård prioriteras. Men med tanke på vad lagen kräver - en god vård - är frågan ändå vad som händer med vård som inte är god utan faktiskt direkt dålig. Blir den vården olaglig? Hur kommer man åt den dåliga vården och vem ska ges mandat att bedöma vad som är god och vad som är dålig vård?

/ Thérèse

Piteå-Tidningen 1, Piteå-Tidningen 2
Läs även andra bloggares åsikter om god vård, socialstyrelsen, piteå-tidningen, öjebyn, rättspsyk, självskadebeteende, psykiatri

Slutstation rättspsyk på Unga vuxnadagarna

2012-01-23T14:04:00.001+01:00

I helgen var jag i Stockholm och besökte Unga vuxnadagarna tillsammans med Sofia. Mässans fokus var psykoterapeutisk arbete med unga i åldern 15-25 år. Vi var inbjudna för att prata om vår bok, Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott. Det var ett givande sammanhang att tala i, med ett stort antal psykoterapeuter, behandlare, psykologer och annan behandlingspersonal i publiken. Efter vår presentation av boken följde ett panelsamtal med Malin Kan (läkare inom barnpsykiatrin) och Caroline Björck (psykolog och forskare på SiS). För min del var det väldigt givande att få Malin och Carolines perspektiv på frågan.

Senare på dagen lyssnade jag på en föreläsning med Malin Kan och Monica Ek om deras arbete med självskadebeteende. Det var slående hur väl min uppfattning av vården och dess problem vid självskadebeteende överensstämde med Malins, som alltså är verksam som läkare. Det ger mig verkligen hopp för framtiden, inte minst eftersom också auditoriet tycktes dela hennes uppfattning. Det finns allt fler personer som, både i och utanför den kliniska verksamheten, förstår att behandlingen som sådan kan påverka sjukdomsförloppet. Som ser att skydd och isolering inte är någon långsiktig lösning. Som ser att förändringar måste till och att vården behöver arbeta mer självkritiskt. Att dessutom höra en läkare säga "En sak är säker: det var inte psykiatrin som hjälpte henne" var otroligt ödmjukt och insiktsfullt.

Kort sagt - det blev ett mycket givande dygn i Stockholm. Här kan du läsa vad Ludmilla skriver om konferensen. Tidningen SocialPolitik har skrivit lite om oss och om konferensen här, och i nästa nummer väntar ett längre reportage om vården inom rättspsykiatrin.

Foto lånat från SocialPolitik, fotograf Anders Löwdin

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om unga vuxna, ungdomar, behandling, psykoterapi, självskadebeteende, slutstation rättspsyk, psykiatri, tvångsvård

Jag kan aldrig bli politiker!

2012-01-22T15:04:00.000+01:00

Jag får ibland frågan om jag funderat på att arbeta politiskt, och har flera gång fått höra att jag borde satsa på att göra politisk karriär. Egentligen arbetar jag redan politiskt - om än inte partipolitiskt - med frågan om att kvinnor som skadar sig själva skickas för vård inom rättspsykiatrin, trots att de inte dömts för något brott. Ibland har jag funderat på om jag skulle kunna engagera mig i ett politiskt parti, men det faller snabbt på två punkter: jag är inte tillräckligt intresserad av politik i allmänhet, och jag skulle inte trivas med att forma mina åsikter efter ett specifikt parti och böja mig för partipiskan.

Nu behöver jag egentligen inte oroa mig för det. Jag kommer inte under några som helst omständigheter kunna göra en politisk karriär. Det liv jag levde under mins sena tonår och tidiga vuxenår, med djupa depressioner, ätstörningar och svårt självskadebeteende, har effektivt satt stopp för det. Att ha tvångsvårdats och fått den föga smickrande stämpeln "allvarlig psykisk störning" i sina papper för att jag utgjort en fara för mitt eget liv, kommer alltid att stå mellan mig och den politiska världen. Här talar vi inte om ett osynligt glastak, utan om en grå, massiv och ogenomtränglig betongmur.

Jag har aldrig röstat på Socialdemokraterna. Ändå står jag inte oberörd inför Juholts avgång och det som föranlett hans beslut. Det är en fråga så mycket större än partipolitiken, som berör hela vårt politiska system. För mig är inte det viktiga att diskutera vad av det han gjort och det han anklagats för som varit korrekt eller inte. Det jag verkligen önskar diskutera - vem vill vi ska kunna representera oss i riksdag och regering, och hur vill vi att deras arbete ska granskas?

"All offentlig makt utgår från folket" är de första raderna i regeringsformen, en av Sveriges grundlagar. Jag skulle vilja påstå att de senaste årens massmediala drev kring allt från tv-avgifter och barnflickor till sexuella relationer, reseräkningar och bostadsbidrag i det närmaste omöjliggör för folket att representeras i makten. Om den som ska representera folket inte får ha några obetalda räkningar bakom sig, inget omhändertagande för fylla under studietiden eller fortkörningsbot en stressad fredagseftermiddag utan att riskera att nagelfaras i alla ledder är det inte många som kommer varken vilja eller kunna passera det trånga nålsögat. Vem vill utsätta sina barn, föräldrar eller vänner för risken att ha tjogvis av journaliser i hasorna så snart man själv gjort ett misstag i sin yrkesutövning?

Självklart måste vi ställa krav på våra politiker; inte minst under den tid de har sina uppdrag. Men någonstans måste vi också minnas att även politiker är människor, och att det är människor som skapar politiken. Idag utgår inte makten från folket, utan från en riksdag som nagelfars av en journalistkår som tack vare vårt högintensiva informationssamhälle måste publicera nyheter på löpande band, där sensationsjournalistik blir kassakor och noggranna journalister tvingas göra avkall på sin källkritik för att kunna publicera tre minuter före konkurrenten. Jag vill ha människor, med själ och hjärta, vid makten. Och jag vill ha människor, med själ och hjärta, som granskar makten.

/ Thérèse

Urval i media: Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10,

Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6,

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14,

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om socialdemokraterna, människosyn, juholt, sahälle, politik, media, jämtin

DBT - Dialektisk beteendeterapi - minskar självskador hos unga

2012-01-19T21:43:00.003+01:00

DBT, dialektisk beteendeterapi är en mycket framgångsrik metod för att förhindra att unga människor skadar sig själva eller begår självmord. Det är resultatet av en FOU-rapport från BUP i Stockholm som publicerades idag.

Rapporten behandlar de första patienterna som remitterades till DBT-projektet och som började i DBT under 2006 och januari 2007. Ungdomarna var mellan 13 och 17 år gamla, medelåldern var 16 år. Patientgruppen kännetecknas av en grundproblematik med emotionell instabilitet och svårigheter att reglera känslor. Majoriteten uppfyller minst fem kriterier för borderline personlighetsstörning, men för att inkluderas i studien krävdes bara tre kriterier. Diagnosen borderline personlighetsstörning ställs sällan före arton års ålder. 97 procent av patienterna hade problem med återkommande självskador och/eller hade gjort självmordsförsök när det började i DBT. Många led även av andra psykiska sjukdomar, framför allt depression, olika ångeststörningar och trots- och uppförandestörning. Många hade också en ätstörning.

1 av 43 patienter valde att inte påbörja sin behandling, och 7 avslutade behandlingen i förtid. Bland de 35 patienter som fullföljer behandlingen syns påtagliga framsteg och förbättringar, trots att många fortfarande har en tendens till starka känslopåslag, impulsivitet och svårigheter med planering. Självskadande och suicidalt beteende minskar i gruppen och antalet kriterier för borderline personlighetsstörning minskar från i snitt 5,4 till 1,7 vid avslut.

Bilden är helt fräckt stulen ur FOU-rapporten

Eftersom studien saknar kontrollgrupp går det inte att slå fast att det är behandlingen som är anledningen till de många förbättringarna, men studien visar att symtomen - både på borderline personlighetsstörning, på självskadande och suicidalt beteende - går att påverka. Dessutom finns inga skillnader mellan hur väl de yngre och de äldre ungdomarna har förbättras, vilket talar för att DBT kan fungera även för ungdomar. Behandlingen utformades för vuxna. Läs mer om DBT i mitt inlägg som du hittar här, eller ladda ner hela FOU-rapporten här.

/ Thérèse

* BUP - Barn och ungdomspsykiatrin

I media: SVT Rapport och SR.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om dbt, självskadebeteende, ungdomar, bup, stockholm

Vad är DBT - dialektisk beteendeterapi?

2012-01-19T21:40:00.000+01:00

DBT är en behandlingsform utvecklad särskilt för patienter med emotionell instabil personlighetsstörning (IPS) med självskadebeteende och suicidalitet. Inom DBT antar man att en person som har en stark önskan att dö, saknar de färdigheter som krävs för att hon ska kunna leva ett gott liv. Ett övergripande syfte med behandlingen är därför att hjälpa patienten att utveckla de färdigheter som krävs för att leva liv som känns meningsfullt.Dialektisk beteendeterapi syftar till att hjälpa patienterna att på ett konstruktivt sätt reglera sina känslor, eftersom svårigheter med detta är ett kardinalsymtom vid IPS. Svårigheter att reglera känslor leder till problem inom många olika områden, till exempel relationsproblem, impulsiva och destruktiva handlingar och svårigheter att skapa en stabil självkänsla. Behandlingen följer en specifik målhierarki vars fyra huvudsyften är:

1. Minska suicidalt och självskadande beteende
2. Minska terapistörande beteende
3. Minska livskvalitetsstörande beteende
4. Öka färdigheter

A. Mindfulness
B. Interpersonella färdigheter
C. Reglering av känslor
D. Stå ut i kris
E. Självreglerande färdigheter

Behandlingen är manualstyrd och skapades av den amerikanska professorn Marsha M. Linehan. DBT tar sin utgångspunkt i fyra teorier; inlärningsteori, kognitiv teori, dialektisk filosofi och zenbuddistisk filosofi, men ofta benämns den som en typ av fördjupad eller utvecklad form av KBT, kognitiv beteendeterapi. I DBT betonar man balansen mellan att å ena sidan acceptera verkligheten och livet som det är, och å andra sidan arbeta för förbättring och förändring. Terapin har fyra behandlingskanaler som löper parallellt; färdighetsträning, individualterapi, telefonstöd samt teamkonferens.

I DBT innebär färdigheter olika handlingar och redskap som kan hjälpa patienten att uppnå de mål hon eller han strävar efter. Färdighetsträning sker i grupp som kontrast till den individualterapi som också ingår i modellen, där patienten har möjlighet att få mer detaljerad hjälp.

Telefonstödet innebär att patienten har möjlighet att ringa sin terapeut när som helst under dygnet, under förutsättning att hon är beredd att ta emot den hjälp som erbjuds. Syftet är inte att föra djupa analyser över telefon, utan terapeutens uppgift är snarare att hjälpa patienten hitta de redskap hon behöver för att bryta en akut situation.

Slutligen är teamhandledning en integrerad del av behandlingen som anses så pass viktig att en terapi inte klassas som DBT om terapeuten inte ingår i ett team. Här har terapeuten en god möjlighet att få stöd i behandlingen, men teamet har även en viktig uppgift i att hjälpa terapeuten bibehålla balansen i interaktionen med patienten.

År 2005 publicerades en rapport från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, som handlade om DBT. I rapporten konstaterades att DBT tycks vara en lovande behandlingsform för patienter med borderline personlighetsstörning, men att det vetenskapliga underlaget ännu är för tunt. Det finns helt enkelt för få studier gjorda på behandlingsmetoden för att man ska kunna säga något säkert. Sedan rapporten publicerades har visserligen fler studier tillkommit, men SBU har inte gjort någon ny bedömning av behandlingen. I januari 2012 publicerade Barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms läns landsting en FOU-rapport där de visar på mycket goda resultat av DBT även för ungdomar i åldern 13 till 17 år. Läs mer om studien här eller ladda ner den här.

/ Thérèse

REFERENSER

Chen, E. Y., Matthews, L., Allen, C., Kuo, J.R. & Linehan, M.M. (2008). Dialectical Behavior Therapy for clients with Binge Eating Disorder or Bulimia Nervosa and Borderline Personality Disorder. International Journal of Eating Disorders, 41, 505-512.

Feigenbaum, J. (2007). Dialectical Behavior Therapy: An increasing evidence base. Journal of Mental Health, 16(1), 51-68.

Kåver, A. & Nilsonne, Å. (2002) Dialektisk beteendeterapi vid emotionellt instabil personlighetsstörning - teori, stategi och teknik. Stockholm: Natur och Kultur.

Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering 2005-07. Dialektisk beeendeterapi (DBT) vid borderline personlighetsstörning. Stockholm: SBU Alert.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självskadebeteende, DBT, dialektisk beteendeterapi, psykiatri, forskning, sbu, evidens

Att bli frisk från en ätstörning del IX; svar på frågor

2012-01-18T19:56:00.000+01:00

Jag har fått några frågor, bland annat i det här och det här inlägget som jag tänkte försöka besvara nu.

Hade du ingen hjälp alls då du bestämde dig för att börja äta och som jag förstår dig då också blev utskriven från den slutna psykiatriska avdelningen?

Efter den kaotiska sommaren blev jag utskriven i augusti/september. Då var jag helt ensam och kämpade på efter bästa förmåga. I oktober fick jag träffa en underbar terapeut och mot slutet av november var jag tvungen att erkänna mig besegrad. Det här inlägget skrev jag dagarna innan jag blev inlagd för sista gången. I januari skrevs jag ut igen och stod då på väntelistan till dagsjukvård. Den första tiden hade jag min terapeut, men hon gick snart på tjänstledighet och jag var helt ensam. Jag har för mig att jag fick en plats på ätstörningsenheten framåt april eller något sådant, men då var jag redan avsevärt mycket bättre. Jag var bara där några få veckor innan jag avslutades - jag var redan för frisk och blev faktiskt bara sämre av att vistas med de andra patienterna som då var mycket sjukare än jag var.

Hur hanterade du ångesten/tjockkänslan när du började äta och gå upp i vikt? Hur lyckades du stå ut på resan mot tillfrisknandet? Hur gjorde du för att stå ut med viktuppgång och de förändringar som sker i kroppen?Jag stängde av. Helt och hållet. Jag visste att viktuppgången var nödvändig för att kunna bli frisk och lovade mig själv att ge min friska vikt ett års prövotid. Hade jag då fortfarande inte vant mig skulle jag tillåta mig att ompröva mitt beslut. Men genom att aldrig någonsin förhandla med ångesten och tjockkänslorna - jag ville ju bli frisk - så blev det hanterbart. När jag däremot ibland snubblade och lät alla tvivel ta över en kväll blev det tungt och mycket motigt. För mig var det därför viktigt med fullt fokus. Jag slängde länkarna till alla gamla ätstörningsbloggar och annat destruktivt material, för att inte riskera att falla för frestelsen.

Kunde du låta bli att kompensera och hur gjorde du?

Med några få undantag, ja. Det sitter ju i huvudet, och ju mer jag vågade stå emot, desto lättare blev det. Dessutom märkte jag snabbt att kräkningarna gjorde mig svullen och rund i ansiktet, vilket bara ökade min ångest och mina tjockkänslor. Jag ville ju bli frisk och insåg att det innebar att också sluta kompensera.

Hur gjorde du för att hantera ångesten när du inte längre använde maten för att reglera dina starka känslor?
Under hösten mellan kaossommaren och den sista inläggningen jobbade jag mycket med mig själv. Det var ju den hösten som jag slutade att skada mig själv, och det jobbet gjorde också att alla känslor blev mycket lugnare. Någonstans började jag inse att det låg väldigt mycket i det som en terapeut på ett av behandlingshemmen försökt övertyga mig om - det är inte känslorna eller ångesten som är farlig, utan vad du gör med den. Den hösten började jag försiktigt att sörja min vän och fästman som gått bort i cancer i maj, och jag förstod att sorgen inte kunde skada. Jag lyssnade mycket på musik och lät den uttrycka mina känslor, och gick och joggade mycket i skogen. Jag upptäckte ett antal olika sätt som fungerade för mig, där jag kunde kanalisera känslorna. För det var faktiskt egentligen det jag gjorde: kanalisera känslorna. De behövde inte regleras, jag behövde bara lära mig att våga uttrycka dem och känna allt det där jag var så rädd för.

Hur lyckades du hålla fast vid ditt beslut att äta regelbundet, gå upp i vikt, inte kompensera och bli frisk? Hur höll du motivationen uppe?

Jag hade varit sjuk i så många år, att det faktiskt inte var så svårt när jag väl bestämde mig. Sjukdomen hade fått alldeles för många år av mitt liv och jag var helt enkelt inte villig att ge bort fler. Jag såg tillfrisknandet som en process och en investering: hela tiden sa jag till mig själv att det inte var för evigt. Om jag efter ett år med normalvikt, regelbundet ätande och inget kompenserande fortfarande längtade efter anorexin skulle jag få ompröva då. Men ett år skulle det friska livet få. Jag behövde inte många månader innan jag var övertygad. Det är klart att det var en slitig period med mycket kamp, strikta matscheman och mycket regelbundenhet, men det var nog den bästa investering jag någonsin gjort. Jag lärde mig laga mycket ny mat, jag gjorde själva matlagningen till något lustfyllt och spännande, vågade experimentera och jag har aldrig ångrat mig. Våren för fem år sedan gav jag mig själv livet tillbaka, med alla dess färger och nyanser.

/ Thérèse

Att bli frisk från en ätstörning (del I)

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp

Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

Att bli frisk från en ätstörning del VII; de första stegen
Att bli frisk från en ätstörning del VIII; nödvändig förändring

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, anorexi, bulimi, tillfrisknande, beslut, frågor, svar

Mammor & Minimodeller; skeva ideal

2012-01-16T21:48:00.000+01:00

När jag skriver det här inlägget sitter jag och tittar på Mammor & Minimodeller, ett program som har premiär i kväll på TV3. I programmet får man följa sex mammor med döttrar från Malmö, Göteborg och Stockholm som alla har blivit antagna till modellskolan Cute Kids. Barnen som medverkar i programmet är mellan 7 och 10 år gamla och ska under veckorna på skolan få lära sig gå på catwalken, posera framför kameran och att föra sig på scenen men målet att få arbeta som barnmodeller. Det här är ett vanligt fenomen i USA, och något som nu växer fram även i Sverige. Enligt TV3 anmäldes 25 000 svenska barn till modellagenturer förra året.

Jag har nu sett tretton minuter av programmet. Vi har fått höra en mamma berätta att hennes nioåriga dotter är hennes ”livsprojekt” och ”docka” som hon förväntar sig få ”MVG i alla ämnen”. Dottern bedyrar till kameran att hon absolut ska göra sitt bästa i tävlingen. En åttaårig flicka berättar att hon inte ville ha shorts för att det var ”inte så mycket men lite” hår på benen. Alltså rakar hennes mamma benen på henne.

Jag finner ärligt talat inga ord för det här. Det är för mig så fullkomligt främmande att fostra sina barn in i modellvärlden. Liknelsen att kasta barnen åt gamarna känns obehagligt aktuell. Nu tror jag inte att de här mammorna vill sina barn ont, absolut inte! Jag tror att alla föräldrar är så bra föräldrar de kan vara åt sina barn, och förutsätter att alla föräldrar vill sina barn det bästa. Men det går inte att förneka att det finns en koppling mellan skönehetsideal, modevärlden, ätstörningar och dålig självkänsla.

Socionomen Sanna Aila Gustafsson lade 2010 fram en avhandling med namnet The importance of being thin. Hon menar att ätstörningar hos unga tjejer egentligen är en rationell, om än ohälsosam, reaktion på de olika förväntningar och ideal kring utseende signaler som de får från omvärlden. Om man tänker efter: är det verkligen så konstigt att tro att minskad kroppsvikt leder till mer bekräftelse och större uppskattning, med tanke på hur exempelvis mode-, film- och skönhetsbranschen ser ut? Eller är det i själva verket en sund reaktion på en osund verklighet som tjejerna lever i?

Vi lever i ett sjukt samhälle, och har du inte läst mitt inlägg om det ätstörda samhället rekommenderar jag verkligen att du gör det här. Tanken på att lära mitt barn att hon blir bekräftad och älskad tack vare sitt utseende eller sina prestationer gör mig illamående. Att hon ska lära sig se så bra ut som möjligt på foto, visa sig från sin vackraste sida, gå på en catwalk eller stå riktigt kvinnligt gör mig gråtfärdig. Och då har jag inte ens några barn.

De kallar det en modellskola för barn - jag tycker mer det verkar som ett drivhus för ätstörningar, dålig självkänsla och psykisk ohälsa.

P.S. Emelie har skrivit ett mycket tänkvärt inlägg - läs det här. D.S.

/ Thérèse

Flera har bloggat om det: Minfulnessmamma, Ab-kontakt, Lady Dahmer, Lady Dahmer 2

Och tidningar har skrivit om det Metro, Expressen, Aftonbladet,

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om minimodeller, stagemoms, tv3, ätstörningar, skönhetsideal, modell, modebranschen

Att våga

2012-01-16T09:17:00.002+01:00

Att våga är att förlora fotfästet en stund.

Att inte våga är att förlora sig själv.

Søren Kierkegaard

Det här korta citatet fick jag från en nattsjuksköterska på den avdelning där jag vårdades både ofta och länge. Jag skulle skrivas ut efter en lång vårdtid och vi hade haft många riktigt bra nattliga samtal. Hon hade skrivit det här citatet på en bit tejp som hon sedan klistrat på ett CD-fodral i mjukplast. Skivan får jag erkänna är förkommen sedan länge, men citatet har i många års tid suttit på mitt kylskåp. Så kort. Så enkelt. Så riktigt. Oavsett om det handlar om att börja gå emot en ätstörning, börja nytt jobb eller börja plugga, säga upp bekantskapen med den oschyssta kompisen eller yppa sina känslor för den hemliga kärleken. Citatet har följt mig i många år och påminner mig om hur jag prioriterar: Jag offrar hellre fotfästet än mig själv - jag vågar!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om sören kirkegaard, våga, mod, livsförändringar, citat, bevingade ord

Att bli frisk från en ätstörning del VIII; nödvändig förändring

2012-01-15T14:12:00.002+01:00

Det finns en sak man måste acceptera när man kämpar för att bli fri från en ätstörning. En ofrånkomlig förutsättning för att kunna bli frisk, men som också utgör själva fundamentet till ätstörningen och därför kan vara svår att verkligen ta till sig:

Att bli frisk från en ätstörning handlar dels om att förändra dina tankemönster, men också om att förändra ditt beteende. Om du inte förändrar ditt beteende kan du inte bli frisk. Vill du bli frisk måste du med nödvändighet förändra ditt beteende.

Har du bulimi kan du inte fortsätta att hetsäta lite då och då, eller fortsätta hoppa över mat av rädsla för att överäta. Du måste börja äta mat regelbundet, sluta hetsäta och kompensera för att kunna bli frisk.

Har du anorexi kan du inte fortsätta att svälta, kräka, kompensera och utesluta vissa födoämnen. Du måste äta allt och sluta kompensera för att kunna gå upp i vikt och bli frisk.

Har du den allra vanligaste ätstörningen, UNS, som inte helt och hållet stämmer in på varken bulimi eller anorexi, gäller precis samma sak för dig: att bli frisk från en ätstörning innebär att bryta med svält, hetsätning och kompensation. Det är enda sättet att bli frisk.

Men det här är ju rena självklarheter! Ja, visst är det så. Men trots det är det många som i ena andetaget skriker "jag vill bli frisk!" och i nästa inte vågar att äta kolhydrater. Eller yoghurt med mer än 0,1 % fett. Eller som fortsätter att översalta maten. Eller som måste dela allt på tallriken i pyttesmå bitar och tugga hundra gånger. Eller som fortsätter att svälta sig på dagarna och hetsäta på nätterna. Därför skriver jag detta. Du måste lita på att din kropp tids nog kommer göra det den är avsedd att göra, nämligen att reglera hunger och mättnad så att du inte äter mer än det du behöver. Du måste ge den tid, men kroppen är en fiffig anordning. Du blir inte fet av att äta fem gånger om dagen. Du blir inte fet av kolhydrater eller fett. Det är bara dig själv som du lurar genom att förhandla med sjukdomen, och det är din kropp och ditt liv det drabbar. Det är du som är förloraren när du låter ätstörningen ta plats och för att gå segrande ur duellen måste du handla tvärt emot allt vad ätstörningen vill få dig att tro och känna.

Den enda vägen till att bli frisk - och då menar jag verkligen frisk, på det sättet att maten går från ångest till njutning - är att bryta alla sina sjukliga beteenden och inte tillåta sig själv att gömma sig bakom sjukdomen.

Läs det här inlägget en gång till och låt det jag nu skrivit sjunka in. Jag har fått flera frågor om hur jag gjorde för att klara att stå emot tjockkänslor, matångest och ätstörda tankar. Svaret vilar på det här inlägget, men ett mer detaljerat inlägg kring hur jag gjorde, tänkte och agerade kommer snarast.

Du kan.

/ Thérèse

Att bli frisk från en ätstörning (del I)

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp

Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

Att bli frisk från en ätstörning del VII; de första stegen

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörningar, frisk, mat, anorexi, bulimi, uns, förändring

Tättslutande lock

2012-01-14T11:06:00.001+01:00

Idag recenserar Clara Törnvall "Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott" i Aftonbladet Kultur. Det har gått på dagen två månader sedan boken släpptes i butik och media gjorde de första inslagen, och det märks att Törnvall har uppmärksammat den tystnad som följt i bokens kölvatten.

Boken Slutstation rättspsyk har funnits ute i över två månader nu. Ändå har den inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet. Några nyhetsartiklar, radiointervjuer och en enstaka recension är allt. Efter att ha läst den känner jag mig maskäten.Författarnas envetna kamp för att få Socialstyrelsen eller Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) att agera leder dem in i en byråkratisk labyrint där ingen vill lyssna eller ta ansvar. Så bakvänt fungerar det – om illgärningen är för stor, sveket för allvarligt, maktmissbruket för uppenbart blir det svårare att få gehör offentligt. Du blir inte trodd. Ett tättslutande lock läggs över debatten.

Läs Törnvalls recension här.

Även bokbloggen Dagensbok.com skriver om Slutstation rättspsyk idag och Camilla Hällbom kallar boken den viktigaste från 2011. Hon skriver:

Slutstation rättpsyk är otroligt välskriven och väldokumenterad. Författarnas kunskap i sjukdomsproblematiken, den slutna vårdmiljön i Sverige och juridiska kunskaper är den största kunskap jag har mött på länge. Jag hoppas att deras förhoppning om att sprida kunskapen vidare för att öka förståelsen för en ignorerad grupp människor ska slå in. Läs boken och rekommendera den till andra i er närhet, till era politiker så att problemet till slut inte går att blunda för. Det är människor vi pratar om.

Hela Hällboms recension finns här.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om slutstation rättspsyk, sjukvård, politik, samhälle, tvångsvård, självskadebeteende

Gör en insats för självskadebeteende och ätstörningar!

2012-01-13T17:49:00.001+01:00

För tre och ett halvt år sedan var jag med och startade upp föreningen SHEDO. Det är en ideell förening som arbetar för att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper. En superviktig förening, med andra ord!

Den 18 februari är det årsmöte i föreningen och tills dess behöver valberedningen få tag på en revisor; auktoriserad eller godkänd (kontorevisor) till verksamhetsåret 2012. Jag vet att valberedningen söker med ljus och lykta, och jag hoppas att det någonstans ska gå att finna en revisor som vill göra en insats för självskadebeteende och ätstörningar - utan revisor kan SHEDO inte ta emot bidrag eller ordna insamlingar. Med andra ord är revisoruppdraget mycket viktigt för föreningen. Läs mer om uppdraget och om hur du gör för att anmäla ditt intresse här hos Volontärbyrån.

Om du inte är revisor men ändå vill jobba ideellt för SHEDO så letar föreningen också någon som kan söka fonder, bidrag och stipendier till verksamheten. Här värdesätts att du har lätt att ta kontakt med människor, att du kan uttrycka dig väl i skrift, att du gillar utmaningar och har en portion tålamod. Låter det spännande? Läs mer här hos Volontärbyrån.

Till sist - föreningen SHEDO är en förening som verkligen, verkligen behövs, men för att kunna existera så behöver föreningen ständigt nya medlemmar. Även om jag sedan snart ett år tillbaka inte längre sitter i styrelsen vågar jag lova att situationen på den fronten är densamma nu som när jag var aktiv. Så vill du stötta en uppskattad verksamhet är ett första och viktigt steg att bli medlem. Det blir du enkelt här. Kan du tänka dig att göra lite mer än så finns det här exempel på olika uppdrag inom föreningen där det ibland behövs folk. Eller så kan du ju helt enkelt maila styrelsen och fråga var din hjälp bäst kommer till pass!

Ditt stöd är viktigt!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om föreningen SHEDO, engagemang, revisor, bidrag, fonder, stipendier, volontärbyrån,

Det ätstörda samhället

2012-01-12T22:51:00.002+01:00

Jag sitter och tittar på Sveriges Mästerkock och kommer på mig själv att undra om förklaringen till varför mat på TV blivit så populärt, helt enkelt är att det är mat man garanterat inte går upp i vikt av. Det blir reklampaus och tre gånger på fem minuter får jag tips på hur jag kan gå ner i vikt, motivera mig till att träna eller hålla mig hälsosam. Ett företag menar att jag ska äta deras bars om jag vill gå ner i vikt eller hålla vikten! När tv-programmet är slut går jag in på Aftonbladet.se - en av Sveriges mest besökta hemsidor - och räknar till tolv (12) olika artiklar eller annonser om hur jag kan tappa extrakilon, testa mitt BMI, rasa i vikt eller gå ner fyra kilo på två veckor. Räknar jag dessutom in notiserna om detox, fasta rumpor, dietrecept och andra närliggande ämnen närmar sig antalet sådana artiklar och annonser 20 stycken. Och det är bara på startsidan.

Det är ett sjukt samhälle vi lever i, jag kan inte se det på annat sätt. Hälften av alla män och nästan 40 procent av alla kvinnor i åldern 16–84 år är överviktiga eller feta, men det betyder också att hälften av alla män och drygt 60 procent av alla kvinnor är normal- eller underviktiga. Bland barn är omkring 20 procent feta eller överviktiga, och alltså omkring 80 procent normal- eller underviktiga. Trots det förutsätts jag av samhället, reklamen och media vara överviktig. Eller nej förresten, jag förutsätts vara missnöjd med min kropp. Jag förutsätts vilja gå ner i vikt. Genom att vi ständigt bombarderas med budskap om bantning, kostreglering, fettförbränning, kolhydratsreducerad kontra fettmättad kost lär vi oss att mat är något vi måste bemästra. Var aldrig nöjd. Stå aldrig still.

Jag vill bara skrika högt. Trots att jag relativt väl kan se igenom vikthysterin gör den mig äcklad. Förbannad. Frustrerad. Jag kommer aldrig glömma de åren när telefonförsäljare försökte kränga bantningsmedel till mig samtidigt som jag låg inlagd på psyk på grund av min anorexi. De första gångerna stammade jag bara något vagt om att jag inte var intresserad, men den sista gången de ringde vågade ryta ifrån och levererade någon syrlig mening om att min läkare nog inte skulle uppskatta ett sådant tilltag.

Och lyssna nu, alla ni som förpestar media och min brevlåda med bantningstips: Hur konstigt det än kan låta så är jag nöjd med mig själv och med min kropp! Jag äter mat som gör mig stark och som får mig att må bra. Jag lyssnar på vad min kropp behöver, och ger den vad den ber om, oavsett om det är kolhydrater, fett eller proteiner. Förresten behöver jag snarast gå upp ett par kilo än ner, men det underhåller jag med mer vispgrädde i maten. Jag är nöjd med min kropp - låt mig få vara det, och låt mig få slippa era insinuanta påståenden och vikt, kost och träning. Jag är nöjd.

Det tragiska är bara att ätstörningarna är flest i den åldersgrupp där övervikten är minst och undervikten störst. Men vi förutsätts vara feta. Vi förutsätts vara missnöjda med våra kroppar. Vi förutsätts vilja gå ner i vikt. Vi förutsätts vilja banta. Kanske är det då inte så underligt att mat gör sån succé på tv - det är ju den enda mat vi vågar njuta av. Och kanske är det inte så underligt att så många bantningskurer spårar ur och leder till åratal av ätstörningsångest. Vi lever ju i ett ätstört samhälle.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, viktminskning, reklam, frustration, spam, dieter, kost, bantning

Att bli frisk från en ätstörning del VII: en smärtsam insikt

2012-01-12T07:30:00.000+01:00

Jag hade kommit till en mycket smärtsam insikt under den turbulenta sommaren. En insikt som också kom att bli min största hjälp. Jag hade gjort ett allvarliga självmordsförsök som ledde till flera dygn i respirator, där ingen visste om jag skulle överleva eller hur pass återställd jag skulle bli. Vid tidpunkten för självmordsförsöket vårdades jag på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning med kvartsvak. Det fanns fler personal än patienter på avdelningen, och säkerheten var mycket hög. Ändå kunde det ske. Under hösten mognade den tanke som jag så länge varit medveten om, men aldrig riktigt orkat ta till mig.

Det fanns ingen som kunde rädda mitt liv och göra mig frisk om jag inte själv var redo att ta min del av ansvaret.

Under hela min tid inom den psykiatriska vården hade jag paniskt sökt efter "räddningen". Jag hade letat efter den i enskilda personer (om jag bara få den läkaren), i behandlingar (och jag bara får gå i DBT), i mediciner (om de bara ger mig den tabletten) eller behandlingshem (bara jag får komma till det stället) och tänkt att bara det uppfylldes så skulle allt bli bra. Då skulle det lösa sig. Men trots att jag träffade bra läkare, gick i DBT, stoppade i mig tusentals tabletter och flyttades runt på flera olika behandlingshem så blev det aldrig bra. Både ätstörningen och självskadebeteendet följde mig tätt i hälarna, oberoende av var jag befann mig.

Men nu stod jag där. Sommaren hade skakat om både mig och mina nära. Hösten och vintern hade kommit och gått, jag hade lyckats låta bli och skada mig och varit inlagd två månader kring jul och nyår för att bryta den svält jag halkat in i igen. Det var januari och jag klättrade på avdelningens väggar. Jag hade insett att räddningen inte skulle komma från någon utifrån. Det var jag som var min egen största fiende, och den enda långsiktiga räddning som fanns att tillgå var att i stället bli min egen bundsförvant. Det var jag som var tvungen att göra jobbet. Ingen annan. Bara jag. Samtidigt som tanken var otroligt skräckinjagande, var den också rogivande och bekräftande.

Jag är inte en slav under yttre omständigheter. Jag står inte maktslös och ser på när någon destruerar mitt liv. Tvärt om så är det faktiskt jag som har makten till förändring. Jag kan göra mig själv frisk.

Det var en hisnande känsla.

/ Thérèse

Bloggserien "Att bli frisk från en ätstörning" består av en serie inlägg där jag med grund i mina personliga erfarenheter av ätstörningar reflekterar kring och berättar om min väg genom tillfrisknandet. De fem första inläggen i serien hittar du via nedanstående länkar:
Att bli frisk från en ätstörning (del I)
Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan
Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan
Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten
Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp
Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om ätstörningar, självkänsla, självbestämmande, beslut, självhjälp, makt, livsförändring

Att bli frisk från en ätstörning del VI; de första stegen

2012-01-11T21:43:00.002+01:00

Jag hade levt med min ätstörning i mer än tio år när jag till slut fick nog. Då hade jag under de sista sex åren främst vistats inom den slutna psykiatriska vården, på grund av mitt självskadebeteende och min ätstörning. Under perioder då ätstörningen gick bättre förvärrades mitt självskadebeteende, och vice versa. Jag var 23 år gammal och hade ägnat halva mitt liv åt destruktivitet och matångest. Jag var så fruktansvärt less på det.

Mitt beslut föregicks av några traumatiska månader. Först dog min bästa vän och tidigare fästman i cancer, 24 år gammal. Hans död innebar en hastig och kraftig försämring i min egen sjukdom, och jag blev snart tvångsinlagd på nytt. När sommaren kom och semestertiderna med den blev situationen ohållbar och min läkare ville skicka mig till en avdelning för särskilt vårdkrävande patienter - rättspsyk i Vadstena. Jag har skrivit mer om den sommaren här och här. Av olika skäl hamnade jag aldrig i Vadstena. I stället gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök, och fann mig själv abrupt utskriven, ensam i min lägenhet, mindre än två månader senare. Jag hade ingen psykolog, ingen läkarkontakt, över huvud taget inga stödsamtal och ingen uppföljning. Det enda jag hade var en sjuksköterska som skulle dela min medicin en gång i veckan. Efter några veckor hemma ringde en läkare från sjukhuset och meddelade att han tänkte skriva av min tvångsvård, eftersom jag dittills officiellt sett bara varit på permission. Det hade ju gått så bra, menade han. Jag undrar fortfarande hur han kunde vara så säker på det, eftersom jag inte träffat eller pratat med någon på kliniken sedan utskrivningen.

Den hösten slutade jag att skada mig själv. Jag hade levt med mitt självskadebeteende sedan högstadiet och i långa perioder skadat mig så gott som dagligen. Men samma dag som jag lämnat sjukhuset visste jag att det var över. Jag kunde inte längre skada mig själv. Jag hade sommaren i färskt minne; sommaren som var ett mirakulöst ögonblick från att ha kostat mig livet, och jag visste att jag inte kunde gå tillbaka till mitt gamla beteende. Jag hade inte överlevt länge till i den världen.

Trots att jag kämpade intensivt blev det för mycket att släppa taget om både självskadebeteendet och ätstörningen samtidigt, utan något som helst stöd. Jag började återigen sjunka i vikt och blev rädd. Skulle det bli som så många gånger förr: bara för att självskadebeteendet lättat så skulle ätstörningen försämras?

Jag fick kontakt med en terapeut som kunde validera mig och mina tankar - det hade jag aldrig upplevt så starkt tidigare. I några få månader fick jag ha henne som stöd, en timme i veckan, sedan skulle hon gå på tjänstledighet och någon ny terapeut lyckades de inte hitta. Till november hade jag gått ner så pass i vikt att den ny inläggning behövdes för att vända trenden, och vård på rättspsyk kom återigen på tal. Men någonting var annorlunda. Jag var inte längre samma patient som jag varit sommaren ett halvår tidigare. Jag hade fått smaka på livet under hösten. Fått uppleva många månader helt utan ångest. Många månader utan självskador. Många månader i frihet, med ansvar och längtan. Jag hade plötsligt något att förlora när jag skrevs in, och målet var klart. Jag skulle ut igen, jag skulle inte till rättspsyk och jag skulle bli frisk. Det fanns inga andra alternativ. Så jag började äta.

/ Thérèse

Att bli frisk från en ätstörning (del I)

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

Att bli frisk från en ätstörning del V; våga tro på hjälp

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om ätstörningar, självskadebeteende, psykiatri, självmordsförsök, tvångsvård, vändpunkt, självhjälp

ADHD: nytt om medicinering

2012-01-11T13:03:00.000+01:00

Idag lämnar SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, över ett antal rapporter till regeringen. En av dem rör ADHD och autism.

I ett pressmeddelande skriver SBU att det i Sverige används ett tiotal olika instrument som stöd för att ställa diagnoserna ADHD och autismspektrumtillstånd (Aspergers syndrom, autism och atypisk autism), men att de flesta saknar forskningsunderlag som visar hur de fungerar. Det betyder visserligen inte att de är värdelösa i diagnostiken, men det är oklart vilka som ska användas till vad, och på vilket sätt.

Många olika behandlingar används, men det har gjorts få vetenskapliga studier på dess för- och nackdelar. Undantaget är de två preparaten metylfenidat* och atomoxetin**. De har visats lindra symtom som uppmärksamhetsproblem, impulsivitet och överaktivitet hos både barn och vuxna med ADHD, sett över en period på 3 veckor till 6 månaders. Däremot går det inte att vetenskapligt uttala sig om nytta och risker när det gäller behandling som pågår längre än 6 månader. Det som brukar leda till debatt när det handlar om läkemedelsbehandling av barn med ADHD är att de flesta preparaten är centralstimulerande, och kritiker menar att detta riskerar att leda till missbruk i vuxen ålder. För att kunna bedöma den risken krävs långtidsstudier, något som idag saknas. Trots det menar Lars Jacobsson, från SBU's expertgrupp, att den sammantagna erfarenheten i ämnet säger att någon sådan risk inte finns. Doserna av preparaten är för låga. Däremot vet man inte heller mycket om andra långsiktiga biverkningar, vilket det därmed också behövs forskning på. År 2010 skrevs läkemedel för ADHD ut till omkring 50 000 personer i Sverige.

Kontentan av SBU:s rapport tycks därmed vara det samma som rubriken på deras pressmeddelande: många metoder - få forskningsresultat.

/ Thérèse

* Säljs i Sverige bland annat under varunamnen Ritalin och Concerta. Är narkotikaklassat och centralstimulerande.
** Säljs i Sverige under varunamnet Strattera. Är varken centralstimulerande eller narkotikaklassat.

Mina tidigare inlägg om ADHD finns här och här. Prestationsprinsen har bloggat här och barnläkaren Lars H Gustafsson skriver här och här. I media: Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, DN, SvD, SVT, SR, Aftonbladet

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om adhd, läkemedel, centralstimulantia, sbu, regeringen, utredning, forskning, vetenskap

ADHD: tankar kring överdiagnostisering

2012-01-10T14:18:00.000+01:00

När den amerikanska tidningen Medical News frågade sina läsare om de ansåg att ADHD överdiagnostiseras svarade nästan 80 procent ja. Just över- respektive underdiagnostisering är något som ofta diskuteras när det gäller ADHD. Vissa hävdar att diagnosen ställs oftare än vad som egentligen finns fog för, och andra menar att det finns ett stort mörkertal av ännu odiagnostiserade.

Inom sociologin finns en del intressant forskning kring just kultur och diagnoser, där vi kan låta Freud och hans hysteriska kvinnor statuera exempel. Under en period i slutet av 1800-talet var hysterikan med sina dramatiska uttryck mycket vanligt förekommande, men idag skulle man nog kalla henne en raritet eller möjligen personlighetsstörd. Det finns ett uns av "nyhetens behag" kring psykiatriska diagnoser, vilket inte är så underligt. Människan tolkar sin omvärld i ljuset av det vi vet och känner till. Om en diagnos stiger i förekomst och kännedom, är det lätt att snarlika symtom läses in i den diagnosen. Vidare kan en diagnos erbjuda avlastning från känslor av oro, ångest och skuld och kan gefördelar och vinster (det berättar Karin Isberg om här). För den som under hela sitt liv känt sig avvikande, kan en diagnos kännas lockande då den kan erbjuda en grupptillhörighet. Även om patienten inte ställer sin diagnos själv så kan detta bidra till att fler söker läkare för att "få sin ADHD" utredd. När ett barn har fått diagnosen ADHD är det inte ovanligt att någon av föräldrarna också söker utredning, eftersom de känner igen sig i barnens symtom och problembeskrivning.

Forskare menar att en annan omdiskuterad diagnos, emotionell instabil personlighetsstörning (eller borderline) har överdiagnostiserats bland patienter med självskadebeteende. Ett av skälen tros vara avsaknad av annan lämplig diagnos för patienter med självskadebeteende. En annan kan vara tillgången till den evidensbaserade behandlingsformen DBT som främst ges till patienter som både lider av en personlighetsstörning och har ett självskadebeteende. Det har lett till att patienter som inte till fullo uppfyllt kriterierna, trots det har fått en personlighetsstörningsdiagnos, och därmed också fått tillgång till DBT. Tyvärr tror jag (liksom Gunnar Åsen, Skolverket, säger här till Lärarnas Nyheter) att något liknande kan gälla när det gäller tillgången till pedagogiskt stöd i skolan. Med begränsade resurser finns det risk att bara de barn som har en diagnos får rätt stöd, om ens de. Det kan också bidra till en ökad diagnostisering av ADHD. Här är det självklart positivt att den som behöver stöd eller behandling har fått det, frågan är bara om det ska krävas en (tveksam) diagnos för det. Läs förresten gärna Heléns kommentar här, hon jobbar med att ställa ADHD-diagnoser.

Till sist. Omkring tio procent av alla barn i USA har diagnosen ADHD. Vart tionde barn. Två eller tre i varje skolklass. När man tittar på hur diagnosbegreppet utvidgades mellan 1968 och 1994 (som jag skrev om här) så är det kanske inte så konstigt. Däremot funderar jag över vilket värde den diagnos har som stämmer in på var tionde unge. Jag tänker mig att en diagnos ska beskriva en avvikelse av något slag, men när tio procent av alla skolbarn har denna avvikelse känns det inte längre så avvikande. Snarare på gränsen till normaliserat. Är det då fortfarande hos barnen problemen ligger? Vad skulle det innebära om ADHD inte alls är överdiagnostiserat, utan som vissa hävdar underdiagnostiserat? Hur många skulle vara drabbade då; 20, 30 procent? Hela ADHD-begreppet riskerar att fullkomligt urvattnas, vilket inte minst kan drabba dem som verkligen är i behov av stöd. Och jag frågar mig igen - vem är det egentligen som är sjuk? Vårt fyrkantiga samhälle som bara rymmer en viss typ av människa, de allinkluderande diagnoskriterierna eller individen som ska försöka förhålla sig till dessa tu?

/ Thérèse

P.S. Precis som sist: mitt syfte är egentligen inte att ifrågasätta diagnosen ADHD eller individernas lidande. Inte heller att ifrågasätta att de som drabbats blivit hjälpta av både diagnos och medicinering. Däremot funderar jag kring diagnosens förekomst, betydelse och normaliseringen kring det som från början var en avvikelse.

P.S.2. Läs också denna artikel om en stor forskningsstudie kring överdiagnostisering: Nearly one million children in U.S. potentially missdiagnosed with ADHD.

Här finns Victoria Qvarnströms artikel på Newsmill och här finns Nathan Shachars artikel i DN som gav upphov till mitt inlägg.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ADHD, diagnos, överdiagnostisering, barn, skolbarn, pedagogik, dsm, Nathan Shachar, Victoria Qvarnström

ADHD: frågan är inte om, utan varför

2012-01-09T19:58:00.000+01:00

Följande inlägg är skrivet som reflektion utifrån Nathan Shachars, i mitt tycke, onyanserade nyhetskrönika i ämnet ADHD som publicerades i dagens DN.

Första gången ADHD nämns i DSM-manualen är 1968 i DSM-II, under namnet hyperkinetisk reaktion. Karatkäristiskt för diagnosen är hyperaktivitet, ouppmärksamhet och rastlöshet. Diagnosen uppträder under de första skolåren och antas sedan minska eller försvinna.
Tolv år senare, i DSM-III, byter diagnosen namn till ADD och ouppmärksamhet ligger i fokus. Två undertyper urskiljes: med och utan hyperaktivitet. Nu debuterar störningen ofta i treårsåldern, kan uppträda på andra ställen än i skolmiljö och vissa varianter försvinner i puberteten.
1987 gör ADHD entré i den reviderade utgåvan av DSM-III och nu kan kardinalsymtomen kombineras hur som helst och ändå leda till en ADHD-diagnos. Med andra ord; man kan exempelvis vara hyperaktiv och impulsiv, men inte ouppmärksam. I och med denna revidering ökar antalet diagnosticerade barn kraftigt, enligt vissa med över 50 %.
I DSM-IV som kom 1994 har även vuxna inkluderats i diagnosen, som också är livslång. På 26 år har diagnosen utvidgats från att vara övergående och bara drabba barn i skolåldern och i skolmiljö, till att vara livslång: du föds och du dör med din ADHD, och problemen kan därmed uppträda i vilken miljö som helst.

Oavsett om man ser att ADHD som en fullständig bluffdiagnos eller om man betraktar den som en vetenskaplig sanning är det svårt att komma ifrån att det är en omdiskuterad diagnos. Ibland har debatten landat kring huruvida ADHD ”finns” eller inte, en diskussion jag finner relativt ointressant. Många andra diagnoser, däribland GAD och SAD, har mycket begränsat vetenskapligt stöd men infrågasätts inte till närmelsevis så kraftigt som ADHD. Eftersom psykiatriska diagnoser inte kan påvisas lika enkelt och uppenbart som vissa somatiska så tvingas vi lita till ett antal kriterier, ofta beteenderelaterade. Så länge kriterierna finns, finns också diagnosen. Om det sedan också finns människor som uppfyller kriterierna så måste väl diagnosen, för något värde, vara verklig?

Idag räknar Socialstyrelsen med att ungefär tre till sex procent av alla barn i skolåldern har ADHD, och diagnosen är två till tre gånger vanligare hos pojkar än hos flickor. I slutet av december skrev Sydsvenskan att 871 skåningar fick diagnosen diagnosen adhd för tre år sedan, och i fjol var det 1 786 personer, vilket ger en ökning med fascninerande 105 procent.

– Hade du visat de här siffrorna för en epidemiolog utan att säga vad det var hade han utan tvekan trott att det rörde sig om en smittsam sjukdom, säger Anders Jacobsson, statistiker på Socialstyrelsen.

Även läkemedelsbehandlingen av ADHD har mer än fördubblats sedan år 2005 men skiljer sig mycket i olika delar av landet.

Även om spekulationerna och teorierna är många, är det ingen som vet idag vad som orsakar ADHD, vilket också gör det svårt att förklara den kraftiga ökning. En möjlig förklaring som Socialstyrelsen anger är att man ”upptäcker dessa personers problem i högre grad i ett informationssamhälle som ställer höga krav på kognitiva funktioner”. Det är en förklaring jag tror bär en hel del sanning. Idag förväntas barn kunna sitta stilla i skolan för att sedan gå hem och sitta stilla vid matbordet, i tv-soffan och framför datorn. När jag växte upp på åttiotalet lekte vi nästan alltid utomhus både på skolrasterna och på eftermiddagarna, tv-tittande var begränsat till barnprogrammet och någon dator fanns inte att tillgå. Jag frågar mig för vems skull vi diagnosticerar, och om vi egentligen inte borde börja med att se över de krav vi ställer på barnen, i stället för att försöka tvinga in barnen i en miljö som ställer orimliga krav på dem. Var tog det individbaserade tänkande vägen? Är definitionen av en välfungerande människa på tjugohundratalet att hon kan sitta stilla vid en flimrande dataskärm, och att allt som avviker därifrån måste patologiseras och medicineras? Med vems bästa i sikte?

Ibland frågar jag mig om mänskligheten har överutvecklat sig själv. Om vi låst in oss i ett samhälle som vi egentligen inte klarar av, och som inte är anpassat efter våra mänskliga kroppar och hjärnor utan efter robotar. Ohälsotalen ökar dramatiskt, och den psykiska hälsan är rent usel i många åldersgrupper, men fortfarande betraktar förloppet med häpnad. Skulle de som idag diagnosticeras med ADHD ha upplevt samma problem i det samhälle vi hade för femtio år sedan? Möjligen är det en irrelevant frågeställning eftersom vi varken vill eller kan vrida klockan tillbaka. Men oavsett vad som må vara den egentliga orsaken till ADHD så är det i vårt västerländska samhälle som problemen slår ut i full blom. Och ensam kvar finns en svårbesvarad fråga: ligger problemet hos samhället eller hos den enskilde individen?

/ Thérèse

P.S. Läs gärna mina inlägg om Nyanser och Diagnostisk överdos

P.S. Eftersom jag vet att ADHD är ett infekterat ämne vill jag för säkerhets skull skriva detta: jag ifrågasätter inte egentligen diagnosen ADHD eller individernas lidande. Jag ifrågasätter inte heller att de som drabbats blivit hjälpta av både diagnos och medicinering. Det jag funderar kring är varför diagnos och medicin är nödvändigt, vad som beror på människan och vad som beror på vårt samhälle. Okej? D.S.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om ADHD, Nathan Shachar, DN, psykisk ohälsa, ADD, DSM, diagnoser, psykiatri, samhälle, debatt, sjukvård

Bildligt talat

2012-01-08T19:49:00.000+01:00

Idag tog jag maken, kameran och hunden med mig på promenad. Den här bilden är tagen mellan regndropparna, under de trettio sekunder som solen behagade titta fram. Hemsidan behövde lite nytt material tycker jag, som blev förvånansvärt nöjd med dagens bilder! Kolla här!

(Psst! För säkerhets skull kan det vara idé att trycka F5 och uppdatera sidan så inte några gamla bilder spökar i webbläsaren!)

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om foto, hemsida, porträtt

Hispaliv om Svenska kyrkans stöd på häkten och anstalter

2012-01-08T12:41:00.000+01:00

Hispaliv har skrivit ett inlägg inspirerat av det jag skrev igår, Svenska kyrkan och psykisk ohälsa (ja, jag vet, det blir lite skojiga korslänkar). Han berättar om sin erfarenhet av Svenska kyrkans arbete på häkten och anstalter, ett inlägg som gör mig väldigt glad. Jag tar mig friheten att citera ett litet stycke:

Även om man inte ville prata religion så kunde man sitta med prästen i häktet och bara prata bort en stund, vilket var skönt i häktet då man var helt utlämnad till sina egna tankar och funderingar. Jag vet att den kristna tron pratar om förlåtelse och om att rädda syndare, men det krävs nog verkligen en personlig uppoffring av folk att sätta sig i en cell och prata med en helt okänd person om livets ofullständighet och sorger.

Läs hela inlägget hos Hispaliv här. Det tar bara några minuter, men är verkligen värt det. Läs!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om religion, svenska kyrkan, präst, samtal, hispaliv, psykisk ohälsa

Killar med ätstörningar

2012-01-07T19:33:00.000+01:00

I höstas funderade jag en del kring vilken hjälp det finns att få för killar och (unga) män som mår psykiskt dåligt. Jag skrev en statusuppdatering på facebook som ledde till några intressanta inlägg, men av olika skäl blev det aldrig något blogginlägg av det. Några av de kommentarer jag fick gick ut på att de flesta stödverksamheter inte vänder sig till ett specifikt kön utan mot problemområde (som depression eller ätstörningar) förutom tjej-, kvinno- och mansjourer som av naturliga skäl är riktade.

Och nej, jag tror nog inte heller att organisationerna uttalat vänder sig till ett specifikt kön (tjejer), men jag undrar ändå hur mycket av verksamheten som är utformad för killars behov? När det handlar om psykisk ohälsa, och kanske framför allt om självskadebeteende, ätstörningar, ångest och nedstämdhet, så är min uppfattning att information, bilder, språk, ordval och illustrationer på organisationernas hemsidor oftare riktas mot en kvinnlig än en manlig målgrupp. Många gånger används femininum, ”hon”, i texter som beskriver en person med ätstörningar. Och visst är det kanske så att tjejer drabbas oftare, men jag tror att det kan bidra till vilka som söker stöd hos respektive förening eller vårdgivare. Känner man sig trygg i att söka hjälp hos någon där man vet att man är ett undantag?

Idag skriver Tommy Lagestam en mycket bra och berörande debattartikel i Aftonbladet, som tyvärr bekräftar min magkänsla. Han skriver:

Jag ville söka hjälp. Jag visste att jag aldrig skulle kunna bli hel igen om jag inte fick hjälp. Så jag började googla. Jag sökte från klinik till klinik, självhjälpsidor och ungdomsmottagningar. Med väldigt få undantag möttes jag av texten ”Många unga kvinnor drabbas av ätstörningar.” Det kan vara den mest skrämmande mening jag någonsin har läst. Det var den sista bekräftelsen på att jag inte var normal. Män ska inte drabbas av ätstörningar. Män ska inte må dåligt. Jag ska inte må dåligt.

När jag föreläser säger jag ibland att jag upplever att killar som lider av ätstörningar eller självskadebeteende drabbas av ett dubbelt stigmata - inte bara lider de av en sjukdom som för många är svår att förstå - de är dessutom män som drabbats av en "kvinnosjukdom". Man brukar räkna med att nio av tio som drabbas av en ätstörningar är tjejer. Det får däremot aldrig blir skäl att osynliggöra de killar som faktiskt drabbas - de behöver hjälpen minst lika mycket som de drabbade tjejerna.

Läs hela Tommys mycket viktiga artikel här, och på sin blogg beskriver han varför han skrev artikeln. Även Linus Fremins gamla inlägg i ämnet är väl värt att läsa på nytt - du hittar det här.

/ Thérèse

Killfrågor.se riktar sig särskilt till killar!
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om debatt, ätstörningar, killar, anorexi, aftonbladet

Svenska kyrkan och psykisk ohälsa

2012-01-07T13:41:00.000+01:00

Hösten när jag gick i åttan började jag konfaläsa i Svenska Kyrkan. Jag gick i en stor grupp med fyrtio konfirmander och två präster; den ena hade jag haft som skolpräst sedan första klass. Jag blev kvar i min konfirmationsförsamling som konfirmandassistent och blev aktiv i Svenska Kyrkans Unga i Jönköping (SKUJ) och diverse olika körer, utskott och arbetsgrupper. Min tid som i församlingen i Jönköping löpte parallellt med att jag mådde allt sämre rent psykiskt. Jag hade dock turen att få mycket bra stöd från dem jag hade kontakt med i min församling.

Från ett Taizémöte i Lunds Domkyrka

Mina två konfirmationspräster, som jag senare samarbetade med som konfaledare och inom SKUJ, var goda lyssnare och medmänniskor, precis som de två församlingsassistenterna. Alla fyra kunde konsten att pusha när så behövdes, ta ett steg tillbaka när det var läge, att bara lyssna när jag behövde prata och att komma med råd om jag bad om dem. Det handlade inte om att de var speciellt utbildade i ämnet, men de hade alla ett genuint människointresse och lät sig inte skrämmas av en tonårings tankar kring liv och död, mening och sökande. De fanns där som de stöttande händer jag behövde, lät mig vara en viktig del av församlingen och hjälpte mig att skapa mening.

Jag är djupt tacksam för att jag välsignades med så många bra människor när jag verkligen behövde det. Den sista tiden har jag dock funderat mycket på hur det ser ut i andra församlingar. Min uppfattning är att kyrkans stöd för (unga) med psykisk ohälsa i väldigt hög grad är avhängigt de enskilda anställdas intresse, kunskap och vilja att arbeta med det. Det tycker jag är oerhört synd, med tanke på att tiotusentals ungdomar strömmar genom Svenska kyrkan varje år. Där finns enorma möjligheter att fånga upp, stötta och hjälpa. Även om kyrkan självfallet inte ska bedriva behandling (annat än möjligen när det gäller de präster som även är psykoterapeututbildade) så menar jag att dessa uppgifter ryms inom kyrkans diakonala uppdrag.

Igår skickade jag ut den här frågan både på twitter och på facebook och har fått många spännande och intressanta svar, men mycket vill ha mer, så jag postar den även här:

Hur arbetar, förhåller sig och bemöter Svenska kyrkan psykisk ohälsa, framför allt bland ungdomar?

Jag funderar mycket på vilka rutiner och riktlinjer som finns; tar man till exempel med en anorektisk konfirmand till ett läger utomlands? Låter man en djupt deprimerad sjuttonåring vara ungdomsledare? Vad gör man om någon skadar sig på en KU-kväll? Och hur motiverar, diskuterar och tänker man kring det? Finns det kanske särskilda grupper för unga som kanske inte mår helt bra och hur funkar i så fall de grupperna? Av de svar jag fick igår förstår jag att det finns församlingar som arbetar aktivt med det, vilket ju är helt underbart. Men hur ser det ut i församlingar som inte har särskilda grupper för unga som inte mår bra? Hur hanterar man psykisk ohälsa där?

Min önskan är att alla ungdomar som söker sig till Svenska kyrkan ska få ett lika gott bemötande som jag fick för femton år sedan. För att det ska vara möjligt tror jag att det krävs ett mer aktivt arbete än att bara lita på att det finns bra anställda som kan och vill ta sig an de här ungdomarna. Och som en av mina vänner skrev igår så handlar det ju faktiskt inte bara om ungdomar. Psykisk ohälsa finns i alla åldrar, i alla samhällsskikt och i alla organisationer. Inklusive Svenska kyrkan.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om svenska kyrkan, psykisk ohälsa, diankoni, ungdomar, konfirmander, stöd

Att bli frisk från en ätstörning del V; Våga tro på hjälp

2012-01-06T22:24:00.000+01:00

Jag är rädd att jag "väger för mkt" för att få hjälpen jag sökt. Rädd att jag inte får hjälpen jag tror jag behöver.
Emelie

Kommentaren ovan fick jag på det här inlägget igår, men är tyvärr inte ovanlig. Många vågar inte söka hjälp för sin ätstörning av rädsla att inte bli tagna på allvar eller att inte väga "tillräckligt lite". Jag vet inte hur många gånger jag hört unga människor berätta om hur de svultit sig själva extra intensivt de sista dagarna eller veckorna inför behandlingsstart. Som för att de känner sig tvungna att verkligen visa hur sjuka de är, för att inte bli nekade den vård de så desperat ropar efter, och samtidigt är skräckslagna inför.

När tankar som dessa vaknar finns det något jag tror är bra att komma ihåg. Det är inte bara de smalaste som får hjälp. Kom ihåg vad jag skrev igår: anorexi är faktiskt den minst vanliga av alla ätstörningar. Andra former av ätstörningar är mycket vanligare, och allra vanligast är den atypiska formen, eller ätstörning UNS. Och det återspeglas faktiskt också i vården. Internationella studier har visat att mellan femtio och sjuttiofem procent av alla patienter som får vård för ätstörningar har en atypisk ätstörning. Inte anorexi. Inte bulimi. Ätstörning UNS.

Någon skulle kunna tycka att jag tjatar nu, men eftersom jag tycker det här är så fruktansvärt viktigt så säger jag det igen: en ätstörning sitter inte i vikten! Om du mår dåligt i din relation till mat så kan du behöva hjälp med att förändra det. Det behovet är inte beroende av hur många kilos undervikt du har - det är beroende av hur du mår. Hos KÄTS, Kunskapscentrum för ätstörningar, kan du göra ett kort och enkelt test för att kolla om du ligger i riskzonen för att lida av en ätstörning.

Och du - tveka in att söka hjälp om du inte mår bra, och lita på att du är värd den hjälpen. Några ideella föreningar som du kan vända dig till för stöd när det handlar om ätstörningar är Anorexi Bulimi kontakt, föreningen SHEDO och Tjejzonen. Även UMO och BRIS kan hjälpa dig. För att få vård eller behandling kan du kontakta din skolsköterska eller vårdcentralen. Vissa ätstörningskliniker tar även emot en så kallad egenremiss: att du själv kontaktar dem och berättar att du behöver hjälp, i stället för att gå genom en läkare på vårdcentralen.

Du är värd att må bra.

/ Thérèse

Referenser bland annat: här & här

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, hjälp, vikt, föreningar, stöd, anorexi, bulimi, atypisk ätstörning, ednos, ätstörning uns

Manifestation mot våldet i Malmö

2012-01-06T19:30:00.000+01:00

Foto: Scanpix, lånad från SvD

I eftermiddags samlades tusentals människor i Malmö i en manifestation mot gängvåldet. Under fyrtio dagar har fem människor mördats i Malmö, en av dem en femtonårig pojke. Polisen i Malmö har skapat en särskild mordkommission för att samordna de fem utredningarna, men idag meddelade Skånepolisen att de inte gjort några nya framsteg. Samtidigt som mer än 100 poliser är involverade i utredningarna, har Malmö kommun beslutat att minska det ekonomiska stödet till den brottsförebyggande föreningen Kriminellas revansch i samhället, KRIS, från 450 000 kronor till 160 000 kronor. En ekvation jag har svårt att få ihop.

En manifestation i sig självt löser inga mord och stoppar varken skjutningar eller kriminalitet. Men den är en markering, ett avstamp och ett sätt att visa enad front mot våldet. Det är viktigare än politisk färg, religion och etnicitet.

/ Thérèse

I Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Sydsvenskan, DN1, DN2, KvP, Expressen, Skånskan, Aftonbladet, Aftonbladet2,
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, samhälle, malmö, våld, manifestation, skåne, polis, kriminalitet

Att bli frisk från en ätstörning del IV; vikten av vikten

2012-01-05T20:23:00.000+01:00

Visste du att anorexia nervosa, eller bara anorexi, är den minst vanliga av alla former av ätstörningar? Omkring en procent av alla tjejer i den så kallade riskåldern (13-30 år) är drabbade. Av killarna är siffran omkring 0,1 procent. Typiska kännetecken vid anorexi är att den drabbade väger mindre än 85 procent av den förväntade vikten, har en kraftigt störd kroppsuppfattning, lider av viktfobi och är livrädd för att gå upp i vikt.

Visste du att bulimia nervosa, eller bulimi, är dubbelt så vanligt som anorexi? Omkring två-tre procent av tjejerna i riskåldern lider av sjukdomen. Även vid bulimi räknar man med att det finns ungefär en tiondel så många drabbade killar som tjejer, alltså omkring 0,2-0,3 procent. Precis som anorektikern är bulimikern rädd för att gå upp i vikt, och svälter sig själv i perioder som varvas med hetsätningar. För att undvika att gå upp i vikt kompenserar bulimikern hetsätningen, exempelvis genom att tvinga sig själ att kräka eller genom att motionera kraftigt. Bulimi är för många förknippat med stark skam och många lider av sjukdomen under lång tid innan de söker hjälp. En bulimiker kan vara både normal-, under- som överviktig.

Visste du att den så kallade atypiska ätstörningen, som också kallas ätstörning utan närmare specifikation (UNS) är den absolut vanligaste formen av ätstörning? Ibland kallas den atypiska ätstörningen lite slarvigt "ätstörning light" vilket är gravt missvisande. Personer med ätstörning UNS kan ha ett minst lika stort lidande som de med anorexi eller bulimi, inte minst beroende på denna missuppfattning som kan försvåra för dem att få hjälp. Vid en atypisk ätstörning uppfyller den drabbade inte samtliga diagnostiska kriterier för anorexi eller bulimi, men har ett stört ätbeteende och stark matrelateradångest. Man vet inte hur många som är drabbade, men man tror att det är mellan tre och sex procent av dem i riskåldern (alltså lika många som de som lider av anorexi och bulimi tillsammans). Vissa studier visar att upp emot tio procent av tjejerna i riskåldern lider av en atypisk ätstörning.

Trots att anorexi är den minst vanliga av ätstörningar, så är det nästan alltid den som uppmärksammas. Trots att anorexi är den minst vanliga av ätstörningar, så finns en djupt rotad föreställning om att en person med en ätstörning är mager och utmärglad. Eller med andra ord - är du inte kraftigt underviktig så är du inte sjuk.

Men nu är det ju faktiskt så, att en ätstörning inte sitter i vikten. Av de tre typerna och ätstörningar jag skriver om här (och fler varianter finns, tex. ortorexi och hetsätningsstörning), är det bara en som har ett viktkriterium. En ätstörning sitter inte i vikten utan i tankarna, i känslorna och i beteendet. Det innebär också att det inte främst är vikten som måste förändras - utan tankarna, känslorna och beteendet. Lyckas man få ordning på dessa kommer vikten helt naturligt att justeras *.

Det går inte att bryta självsvält genom att fortsätta att bara äta sånt som känns tryggt och säkert. Inte heller går det att bryta ett hetsätningsbeteende genom att aldrig gå emot en impulsen att hetsäta eller kompensera. Därför: för att bli frisk från en ätstörning måste man våga utmana sina tankar och tänka om. Man måste våga utmana och ifrågasätta sina känslor. Och man måste våga bryta sitt invanda beteende. Det här är sånt man inom vården kan få viss hjälp med, MEN! Det största arbetet vilar alltid på de egna axlarna. Ingen annan kan förändra dina tankar, känslor eller ditt beteende. Det är din uppgift. Mer om den i kommande inlägg.

/ Thérèse

* För tydlighetens skull: det finns fall där en mycket låg vikt utgör ett problem för sig. Då måste den självklart behandlas separat tills patienten är utom fara. Men det gäller en mycket liten del av alla som drabbas av en ätstörning.

Ett exempel på referens. Fler finns hos Anorexi-Bulimi Kontakt där du kan läsa mer om Anorexi, Bulimi och Ätstörning UNS.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sjukvård, psykiatri, ätstörningar, anorexi, bulimi, atypisk ätstörning, självsvält

Den jag kunde va

2012-01-04T18:14:00.000+01:00

Ibland funderar jag på vem jag hade varit idag om jag inte blivit sjuk. Och när jag säger "ibland" så menar jag egentligen "ganska ofta". För det är en hisnande tanke som kliar och skaver.

Ibland funderar jag på vem jag var innan jag blev sjuk. Och när jag säger "ibland" så menar jag egentligen "så sällan som jag lyckas tvinga bort tankarna. För det är en hisnande tanke som kliar och skaver.

Ibland funderar jag på om de sjuka åren var ett nödvändigt ont jag inte kunde undvika. Om jag utan dem hade fortsatt vara den försiktiga grå mus jag var, utan möjlighet att växa mig stark och trygg.

I tredje klass hade jag och min bästa vän startat en tidning, På Skoj. Hon hade flyttat från vår stad och tidningen blev vår kommunikation. Några år senare startade jag och en annan vän SkojDojjan, men den lades ner ganska snart. I sjätte klass förstod jag att det var journalist jag ville bli. Jag visste redan då att det skulle krävas höga betyg - minst 4.9 hade någon av mina kompisars äldre syskon låtit meddela. Det sa mig inte så mycket då, men jag var ganska trygg i att jag skulle klara det. Skolan hade dittills aldrig utgjort några egentliga problem för mig.

Några år senare vaknade läkardrömmarna som låg strax under ytan under många, många års tid. Jag minns faktiskt inte exakt när de vaknade, men jag vet att jag både i åttonde och nionde klass valde att göra min PRAO inom vården. I åttan var jag två veckor på en vårdavdelning på sjukhuset och torkade sängbord och kammade gamla tanters hår och älskade det hämningslöst. I nian var jag inom hemtjänsten och fick tillsammans med min handledare uppleva att en nittioårig kvinna började gå och äta själv efter att ha varit sängbunden och orörlig en mycket lång tid. Det gjorde starkt intryck på mig.

I åttonde klass började jag också konfirmationsläsa i Svenska kyrkan, och den tro som börjat gry när jag gått i barnverksamheten i olika frikyrkor blev tydligare och mer greppbar. I början av gymnasiet tänkte jag första gången tanken på att bli präst, men slog den lika raskt ifrån mig. Jag är uppvuxen i en stad och i ett stift där kvinnliga präster inte är en alldeles självklarhet. Att en av mina vänner, som var tydligt emot kvinnliga präster, ändå lovade att komma på min vigning om jag någon gång blev präst kändes därför väldigt vackert.

Jag blev varken journalist, läkare eller präst. Jag blev sjuk och alla planer, drömmar och yrkesutbildningar slogs i spillo. Ganska få av oss är nog utbildade till det vi drömde om som barn, men jag kan ändå inte låta bli att fundera på vad som hänt om jag inte blivit sjuk. Att psykiatri och självskadebeteende är stora intressen för mig är kanske inte så konstigt, och det är fullt möjligt att det intresserat mig även om jag inte själv hade drabbats. Men vem är jag idag och vilka intressen bör jag bejaka? De jag bar på innan sjukdomen, eller de jag har idag? Bejakar jag sjukdomen genom att fortsätta arbeta med psykiatri, eller bejakar jag helt enkelt den jag är idag?

Om om inte fanns, som min mamma sa till mig när jag var barn....

Elva år i mammas promoverinsklänning, sjutton år på landet, fjorton år och nykonfirmerad

/ Thérèse

Den jag kunde va - Mikael Wiehe (länk till Spotify)

Läs även andra bloggares åsikter om personligt, livsförändringar, utbildning, yrke, friskt, sjukt

Morden i Malmö - en verklighet för smärtsam att ta in

2012-01-04T11:40:00.000+01:00

För tre och ett halvt år sedan flyttade jag och maken till Lund från Linköping. Ganska snart blev vi varse de stora skillnader som fanns mellan vår stad och den bara två mil bort; Malmö. Var och varannan morgon berättade Sydsvenskan och Sydnytt om nya våldsdåd, och jag förvånades över att det grova våldet fanns så nära. Men efter bara några få månader var det som att förvåningen och det starka obehaget klingade av: det var ju bara ännu en morgon med ännu en kort notis om ännu en skjutning, en brand eller ett upplopp. Det skrämmer mig nästan lika mycket som våldet i sig - min egen apati.

Egentligen handlar det nog sällan om likgiltighet inför andra människors lidande. Snarast tror jag att vi domnar av i rent självförsvar. Tanken på att det är en femtonårig pojke som iskallt skjutits ner, samtidigt som jämnåriga ungar sköt raketer för glatta livet utanför min port, två mil bort, är nästan ofattbar. Tanken på att en femtioårig man skjutits ner på öppen gata - kanske någons pappa, någons make, någons arbetskamrat och garanterat någons son - är allt för smärtsam att verkligen släppa in på livet.

Sen den 24 november i fjol har fem människor mördats i Malmö, och jag finner egentligen inga ord för det. De kloka inläggen i debatten är många, och jag låter dem föra diskussionen vidare. Jag vet ingenting om den femtonåring som mördades i Malmö, men innan vi låter oss färgas av sådant vi tror kan hålla verkligheten på avstånd, önskar jag vi ska minnas detta: femtonåringen var inte i första hand från ett särskilt bostadsområde vi förknippar med våld; han tillhörde inte en viss religion som vi inte delar; och det är fullständigt egalt huruvida han var känd eller okänd av polisen. I första hand var han ett barn som mördades.

Är du i Malmö på fredag, eller vill ta dig dit, kan du delta i en manifestation mot illegala vapen och organiserad brottsligthet. Läs mer här och här.

Särskilt viktiga texter: Sydsvenskan, Petterssons utläggningar, Viktiga Nyheter

/ Thérèse

Annat i media: Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5. Sydsvenskan 1, 2, 3. DN 1, 2. SvD 1, 2, 3, 4, 5. Newsmill, SVT-Debatt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om politik, samhälle, kriminalitet, malmö, mord

Underbart

2012-01-03T19:23:00.000+01:00

Hörde en kort snutt av Underbart av Kalle Moraeus och Orsa spelmän alldeles nyss, och slungades med hast tillbaka ett år och fyra månader i tiden. Till den 4 september 2010. Då gick jag som nygift hand i hand med kärleken, ut ur Domkyran, till tonerna av Underbart. Det var verkligen underbart.

"Daah ... inte en kyss till!"

Trädkärlek

Och jag älskar honom så

/ Thérèse
P.S. Ytterligare några bröllopsbilder finns här, här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om bröllop, 2010, kärlek, äktenskap, underbart, minnen

Att bli frisk från en ätstörning del III; pluslistan

2012-01-03T10:54:00.000+01:00

Igår publicerade jag en minuslista här på bloggen: en sammanställning över negativa saker många berättar att ätstörningen för med sig. Jag har flera gånger blivit ombedd att berätta hur jag lyckades lämna ätstörningen. Det här är mitt sätt att, etappvis, göra det. Det jag började med var att bestämma mig för att bli fri(sk). Men för att våga bestämma sig krävs dels mod, men för de flesta också ordentligt goda skäl. Ibland kan skälen bli tydligare om man får det svart på vitt, därför skriver jag dessa listor. De två tidigare inlägg i serien Att bli frisk från en ätstörning hittar du här och här. Alla inlägg jag skrivit om ätstörningar hittar du fiffigt nog under etiketten ätstörningar.

Gårdagens minuslista var en samling av olika nackdelar jag hört när jag varit i kontakt med andra som haft en ätstörning. Dagens pluslista är nästan uteslutande sådant jag själv upplevt sedan jag blev frisk. Det viktigaste skälet till det är att det, framför allt på internet, finns mängder av bloggar och forum för den som är sjuk. Däremot är det ont om vittnesmål från dem som faktiskt lyckats bli friska. Därför ger jag er nu min pluslista som rymmer en bråkdel av alla de fördelar jag upplevt sedan jag efter många års slit lyckades bli fri från allt vad ätstörningar heter. Har du fler saker som du tycker bör vara med på listan så är kommentarsfältet i vanlig ordning öppet!

Pluslistan:

jag kan äta vad jag vill, utan att tänka på vad det innehåller
jag kan tänka på mat med glädje
jag kan experimentera i köket eftersom inga produkter är ”förbjudna”
jag har lättare att träffa vänner och bekanta, eftersom vi kan äta tillsammans
min kropp har nått sin trivselvikt där jag är i balans utan att svälta eller kompensera
det är jag och inte vågen som styr mitt liv
jag kan koncentrera mig bättre och är inte längre ”svältdum”
mitt hår är friskare och tjockare
jag kan lita på att min kropp bär mig
jag är tryggare i mig själv
jag trivs i min kropp
jag har inga förbud eller saker jag inte får äta
jag är piggare och känner mig stark
jag känner mig vackrare än någonsin
jag kan uppskatta min kropp igen för att den tar mig genom livet
mina anhöriga och vänner litar på mig igen
jag slipper vara sjukskriven
jag kan njuta av godis och sötsaker så väl som middag och grönsaker
jag får inte ångest för att jag har ätit mat
jag kan planera mitt liv som jag vill - inte utifrån mat och ätande
jag är inte beroende av exakta mattider eller matscheman
jag kan träna och röra mig hur jag vill
jag känner mig trygg även om mina matrutiner ruckas
jag kan klä mig i kläder jag tycker är vackra, i stället för kläder som måste dölja
jag är inte längre orolig inför jul, nyår, födelsedagar och andra festliga tillställningar
jag vågar testa ny mat, även om jag inte vet vad den innehåller
jag kan jobba igen
jag kan plugga igen
mat är inte längre ångest - mat är självklart, gott och njutningsfyllt

/ Thérèse

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om sjukvård, ätstörningar, anorexi, bulimi, UNS, frisk, hälsa, 2012

Att bli frisk från en ätstörning del II; minuslistan

2012-01-02T16:20:00.003+01:00

Nytt år. För många är det förknippat med nyårslöften och tankar om förändring. Kanske har du bestämt dig för att verkligen kämpa mot din ätstörning - så här i början på året kan det kännas särskilt motiverande. På förfrågan har jag tänkt skriva några inlägg om hur jag gjorde när jag lämnade ätstörningen. Jag hade då levt med matproblem i mer än tio år och att bara göra helt om kan vara både svårt och komlext. Det var det för mig också, samtidigt som det faktiskt kan sammanfattas i tre enkla ord:

Jag bestämde mig.

Men för att våga bestämma sig krävs dels mod, men också ordentligt goda skäl. Jag tänkte därför börja med att dela med mig av en minustlista: en sammanställning över negativa saker många berättar att ätstörningen för med sig. Ibland kan det kännas lättare att verkligen se hur mycket något tar eller ger om man får det svart på vitt. Eller som nu, i listformat. Har du fler saker som du tycker bör vara med på listan så är kommentarsfältet öppet! I nästa inlägg väntar en pluslista: alla fördelar med att inte längre leva i ätstörningen. Därefter borde tiden vara inne att fatta beslut.

Minuslistan:

jag oroar mig ofta för mat
jag kan inte äta det
jag villvågen bestämmer om jag är bra eller dålig
jag tänker mycket på hur jag ser ut och är nästan alltid missnöjd
jag vågar inte träffa vänner eftersom vi ofta fikar eller äter tillsammans
jag planerar hur jag ska kunna få tag på hetsätningsmat
jag vågar inte äta mat som andra lagat eftersom jag inte vet vad den innehåller
jag är alltid hungrigjag tänker mycket på hur jag ska kunna göra av med mat
jag vet inte om jag är hungrig eller mätt
jag mår ofta illa
min mage är svullen och gör ofta ont
jag fryser alltid
jag bråkar ofta med anhöriga om mat
jag kan inte njuta av mat som jag tidigare tyckt om
jag får ångest när jag ätit ”för mycket”
jag kan inte äta om inte andra äter
jag får inte träna som jag vill
jag kan inte äta tillsammans med andra
jag får hjärtklappning
jag tvingar mig själv att träna/kompensera trots att jag inte orkar/borde
jag spenderar pengar som jag egentligen inte har
mina föräldrar/vänner/anhöriga litar inte på mig
jag är trött och orkar inte det jag vill
jag kan inte gå i skolan som jag vill
jag har svårt att koncentrera mig och minnas saker
mitt hår är slitet och glanslöst och faller lätt av
jag kan inte jobba som jag vill
…

Alla mina inlägg om ätstörningar kan du läsa här. Det första inlägget i vad som kommer att bli en serie om att bli frisk hittar du här.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ätstörningar, anorexi, bulimi, hetsätningsstörning, UNS, frisk, beslut, lista,

Bloglovin

Osäkerhetens blues

2012-01-01T20:26:00.000+01:00

Jag tvivlar ofta på mig själv och min förmåga. Känner mig underlägsen och inkompetent. Faller i fällan där jag jämför mig med andra; en jämförelse mina självkritiska ögon säkerställer att jag alltid drar det kortaste strået. När jag ser på min egen prestation som ett isolerat fenomen kan jag känna mig glad och stark. Så snart jag ställer mig bredvid någon annan falnar mitt eget arbete och faller platt till marken.

Dåliga dagar får osäkerheten får mig också att omtolka sådant andra säger till mig - en väldigt osmickrande egenskap om jag får säga det själv. När jag tillåter mina egna tvivel filtrera uppmuntrande eller bekräftande kommentarer, låter allt som nedvärderande kritik när det når mina öron. För om jag själv ser hur mycket sämre jag är än den gråa oidentifierade gråa massan, så kan jag ju självklart inte ta den positiva kritiken på allvar.

Min osäkerhet är knappast unik, och jag ser den hos många i min omgivning. I varierande styrka och omfattning, men många av oss tycks gå runt med en liten jante på axeln som matar osäkerheten. Problemet är bara att min egen osäkerhet inte bara drabbar mig, utan också riskerar att lägga sig som ett ok på mina medmänniskors axlar.

En relation kan bli slitsam om man gång på gång måste bedyra sanningshalten i det man säger

- jo, jag älskar dig faktisk;

- jo, du är faktiskt rätt person för det här uppdraget.

Men också det omvända kan bli svårt;

- jo, jag älskar dig men kan bli arg på dig ändå;

- jo, du är jätteduktigt på ditt jobb men till just det här uppdraget passar XX bättre.

Osäkerheten riskerar att tränga sig in som en splint mellan människor och skapa konflikt. Jag har många gånger varit med om att människor i min omgivning tolkat saker i vår relation efter sin egen osäkerhet och sina egna tvivel, och lagt bördan på mina axlar. Det är ingen rolig upplevelse precis, men likväl har jag oräkneliga gånger gjort det samma, och lagt över min osäkerhet på andra. De senaste månaderna har jag tänkt ganska mycket på det här och verkligen försökt att börja jobba med det. Ett första steg är för mig att låta min egen osäkerhet vara min, och inte tvinga min omgivning (och kanske framför allt min man) att bära den. Nästa steg är det jag ständigt jobbar med: att knuffa ner jante från axeln. Varför ska jag jämföra mig själv med någon annan? Jag kan aldrig bli bättre på att vara någon annan, och ingen kan bättre vara Thérèse. Då måste ju det vara alldeles good enough.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självkänsla, osäkerhet, relationer, jante

Nyårskaramell med bloggpärlor - lite länkkärlek

2011-12-31T15:25:00.001+01:00

Vill du börja nästa år med några nya läsupplevelser? Jag tänkte dela med mig av några av mina favoritbloggar i olika kategorier. Jag vore jätteglad om ni i kommentarsfältet fyller på med några tips på era favoriter, så kan vi skapa en riktigt schysst bloggroll inför 2012. Både känt och okänt, stort och smått, nya och gamla favoriter är varmt välkomna!

Hos en danslärare - Emelie

"Jag är danslärare och yoga-instruktör. Jag var en av de första som utexaminerades från lärarutbildningen med inriktning dans. Just nu jobbar jag delvis i frivillig verksamhet och delvis på gymnasiet. Mitt fokus i bloggen är dansens plats i och utanför skolan samt skolfrågor i allmänhet. Jag tar gärna emot både medhåll och mothugg."

Emelie skriver något så ovanligt som en blogg där varje inlägg är riktigt genomtänkt och innehållsrikt. Utifrån sin roll som danslärare skriver hon om bland annat dans, pedagogik, skola, hälsa, träning och självförtroende. Hennes nyskrivna årskrönika ger en bra inblick i hur ett år hos dansläraren ser ut. Läs - du kommer inte bli besviken!

Jonna Jinton - Livet i Grundtjärn
"Jag heter Jonna Jinton, är 22 år och kommer från Göteborg. Den 31 juli 2010 flyttade jag från Göteborgs storstad till en väldigt liten by kallad Grundtjärn som ligger i västernorrland. Jag sökte ett helt annat liv än det jag levde i lägenheten i stan. Jag ville närmare naturen helt enkelt. Jag flyttade till släktens gamla stuga som är en gammal skola från 1800 talet."

Jonnas blogg är mitt vattenhål. Hon är en fantastisk fotograf och lyckas verkligen förmedla känslor genom kombinationen ord och bild. På ett sätt känns det som att jag besöker min dröm när jag läser Jonnas blogg. Utan att romantisera bjuder hon in läsarna till ett liv bortom storstadens hets och press, ett liv där naturen sätter gränser och ställer krav, men också ger oerhört mycket tillbaka.

Lady Dahmer - Natashja"Vill du läsa om en feministisk småbarnsmorsa med orakade armhålor som brevväxlar med seriemördare, tjatar om genus och tvättar håret utan shampoo så har du kommit till rätt ställe!!Min blogg är skitbra och jag är en fantastisk människa som alla borde träffa!"

Lady Dahmer är tveklöst den blogg som fått upp mina ögon ordentligt för genus, pedagogik och föräldraskap. Hon skriver så det är svårt att värja sig och kryper under huden. Verkligt bra för den som vågar utmana invanda tankemönster.

Livet just nu - anonym
"Jag skriver för att jag måste. Att sätta ord på allt från den enklaste svordom till de krångligaste tankarna. Mina ord. Mina åsikter. Mina upplevelser."

Det här är en blogg jag följt till och från under flera års tid. En period tappade jag bort henne i i nternetvärlden (ett adressbyte vill jag minnas) men nu har jag äntligen fått korn på henne igen. En vardagsblogg i all sin enkelhet kan tyckas vid första ögonkastet, men snart blir det så mycket mer. Vardag - absolut, men vardag med en twist som jag uppskattar ordentligt. Det är kärlek, det är innerligt, det är ärligt och det är värme. Läs!

Onekligen - Lisa"Lisa är journalist, författare och boknörd. Dessutom pratar hon småländska. Sug på den!"

Lisas blogg är något av en själslig lisa. Klicka dig dit och du kommer garanterat att skratta så tårarna rinner inom tre minuter. Det är en befrielse att kliva in i hennes liv bland skumtomtar, julgranar, föräldraledighet och flyttkartonger. Den polerade ytan är ett minne blott, här finns bara värme och innerlighet. Och jag gillar't som tusan! Dessutom är det ju Lisa som skrivit Det är så logiskt alla fattar utom du som jag skrivit om här. Bara det liksom.

Viktiga Nyheter - Angelica"Jag skriver inte alltid om viktiga nyheter men om sånt jag blir berörd av. Jag jobbar till vardags som journalist och jag brinner för frågor som rör mänskliga rättigheter"

Det jag kanske främst gillar med Angelicas blogg är att hon skriver om allt det där som jag tycker är så viktigt men inte riktigt lyckas skriva om. Som barns rättigheter och barnperspektivet, sexuella övergrepp, Svenska kyrkan och sexuella övergrepp inom Svenska kyrkan. Hon vågar ta i ämnen som få orkar och gör det dessutom med stort engagemang och ärlighet. Det är riktigt viktigt.

Bubblare (eller; andra mycket bra bloggar att följa: Emelie, Annika, UnderbaraClara)

Så - det var mina bloggpärlor: vilka är dina? Skriv en kommentar, så lägger jag upp era förslag här i inlägget!

Och har du inte redan kikat på min årskrönika anno 2011 så kan du klicka här för att göra det.

Gott nytt (blogg)år!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, bloggtips, 2011, 2012, tips, nyårskaramell

Årskrönika anno 2011

2011-12-31T00:00:00.000+01:00

Som traditionen bjuder kommer här en årskrönika över mitt 2011. Tidigare sammanfattningar finns för 2010, 2009, 2008 och 2007.

Januari

Jag började året storslaget på Lunkentussens bröllopsfest, där vi kring tolvslaget fick beundra storslagna raketer över Stadshuset och Norr Mälarstrand. Några dagar senare hemma i Lund la jag fram min kandidatuppsats med toppbetyg och opponerade på två kamraters. Dessutom höll jag på att avveckla mitt engagemang i föreningen SHEDO i vars styrelse jag suttit sedan starten 2008: ett arbete som tog mycket av min tid. Jag och Sofia hade fått ett ja från Natur & Kultur och visste därmed att det skulle bli en bok av vårt arbete om kvinnorna inom rättspsykiatrin. Jag kände inte längre att jag kunde skriva om det här i bloggen, och valde därför att lägga den på is en period och flytta över verksamheten till mina Gröna rum.

Februari

Den här månaden jobbade jag mycket som forskningsassistent. Jag och maken packade ihop vårt hem för att flytta till större boende här i Lund och vi reste till Helsingborg för att fira farfars födelsedag. Det stormade något infernaliskt och jag längtade intensivt efter våren. Det var mycket jobb med boken, och mycket jobb med föreningen. Trots att jag älskar föreningsjobb och trots (eller kanske just på grund av) att SHEDO låg mig så varmt om hjärtat var det med lätta steg jag lämnade årsmötet, utan fortsatta uppdrag. Ett beslut jag fortfarande är mycket tacksam för att jag orkade fatta.

Jag längtade efter våren och gladdes åt vintergäcken

Mars

Månaden började hysteriskt och intensivt med att vi den första mars klockan 12 skulle lämna nycklarna till vår lägenhet i östra Lund, och klockan 12.30 få nycklarna till vår nya lägenhet i norra Lund. En ekvation som inte borde gå ihop, och som bara med största nöd och näppe gjorde det. Jag började läsa en masterkurs i metod parallellt med den sociologikurs jag påbörjat i januari och en hel del forskningsassistentsjobb, och hade plötsligt fullt upp. Jag och Sofia var iväg och fotade författarporträtt i en förfallen ladugård strax utanför Lund och till kvällen återvände jag och maken till fots för att logga en cache femtio meter därifrån. Cachingen fick över huvud taget en nystart i och med flytten, och vi åkte bland annat till Hjärup och promenerade på nedlagda järnvägar.

Nedlagd järnväg i Hjärup

April

Vårmånaden nummer ett - tomaterna, paprikorna och sockerärtorna frodades på balkongen och vi reste till Paradiset inte bara en utan två gånger. Vi gjorde flera cachingutflykter, bland annat en riktigt härlig tillsammans med Vanja - en vän jag är så oerhört tacksam att jag fått lära känna - och en ut mot Stångby. Jag började jobba extra på en plantskola utanför Lund och njöt i stora drag av att stå med händerna i jorden varje helg fram till skolavslutningen. Dessutom höll jag en första heldagsutbildning om självskadebeteende tillsammans med Jonas Bjärehed: en utbildning vi haft möjlighet att upprepa flera gånger därefter.

Tomatplantor

Maj

I maj kunde vi äntligen berätta om boken - Slutstation rättspsyk, och jag skrev ett kort inlägg om det här på bloggen. Höstens katalog gick i tryck och utgivningen blev därmed offentlig. Jag höll ett föredrag om självskadebeteende här i Lund, och höll en halvdagsutbildning på en folkhögskola i Värnamo. På grund av en och annan schemakrock lyckades jag med konststycket att börja mitt sommarjobb på onkologen samtidigt som jag fortfarande jobbade helg på plantskolan, och dessutom hade två hemtentor kvar i de respektive kurser jag läst under terminen. Maj slutade därmed som juni kom att börja - i lätt hysteri. Men som alltid slutade det väl. Högsta betyg på uppsatsen i sociologin och därefter trillade mitt djupt efterlängtade examensbevis in på posten.

Juni

Sommar har de sista tre åren varit förknippade med heltidsjobb. Jag vände åter till onkologens behandlingsenhet på universitetssjukhuset här i Lund, och var glad att få återse flera av kollegorna. På dagarna jobbade jag, på kvällarna cachade jag och på helgerna (och i viss mån nätterna) slutjobbade jag och Sofia med manuset. Vi reste till Stockholm för att presentera boken för försäljningsgruppen på förlaget, och senare tog jag mannen och djuren med till Paradiset för att fira midsommar.

En dag i början av juni

Juli

Det började med att vi fick en cache tillägnade oss som låg närmare än vi någonsin kunnat ana. Mattias syster kom på besök och vi passade på att cacha några mil från Lund, där vi också hittade kantareller - de första jag hittat i Skåne sedan vi flyttade hit! Vi reste till Mjölby för att besöka min pappa och loggade en av de bästa cacher jag någonsin loggat - Hästholmsbanan. I oerhört vackert kvällsljus klättrade vi runt på den gamla järnvägsbron, lyckligt ovetandes att den inte var fullt så nedlagd som det hävdades. Vi klarade oss dock bra och fick en fin kväll på bron (ett antal bilder finns här).

Augusti

Nu arbetade jag och Sofia intensivt med boken, det närmade sig tryck och det var hög tid att dubbel- och trippelkolla alla referenser och källor. När jag jobbat klart för sommaren packade vi bilen full och körde återigen till Paradiset för semester. Vi cachade, gick i skogen, besökte kyrkogården, plockade frukt, bär och svamp. Jag avslutade månaden, och började terminen, med att föreläsa om självskadebeteende på Malmö högskola. Min egen termin kom att bli den första som icke-student. Med den annalkande bokutgivningen bestämde jag mig för att bara satsa på boklanseringen och föreläsningarna och lägga studierna på is tills vidare. Ett mycket, mycket klokt beslut.

I Paradiset, med korgen full av nyplockadfrukt

September

Månaden inleddes med geocaching på det härliga Blekingeeventet. Vanja följde med mig och Mattias till Paradiset och sedan tillbringade vi en heldag i skogen vid Långasjönäs tillsammans med ett hundratal andra cachare. Dagen efter eventet vinkade vi av Vanja och passade på att fira vår ettåriga bröllopsdag i 1800-talshuset på landet. Det blev en vacker dag i kärlekens och cachingens tecken. Tänk att det har gått ett helt år sedan jag fick den vackrast mannen i världen! Någon vecka senare reste jag norröver för att gå på en älskad släktings begravning. Dödsfallet kom inte på något vis som en överraskning, men även en gammal människas bortgång smärtar och påminner om den egna dödligheten. Begravningen blev vacker och det var fint att träffa släkten. Jag föreläste i Sigtuna, Södertälje och Jönköping, och fick därmed en anledning att besöka min hemstad.

En mycket söt groda vi sprang på under Blekingeeventet

Oktober

Första veckan i oktober lämnade vi för sista gången ifrån oss manuset. Då hade vi jobbat intensivt ett par månader med slutredigeringen och det var skönt att äntligen sätta punkt. Samtidigt vaknade oron inför vad som komma skulle - det var verkligen på väg att bli en bok! Jag började jobba i ett nytt projekt som forskningsassistent och lärde mig allt mer kring både rättspsykologi och forskningsdesign. Jonas och jag reste till Hudiksvall och återigen en heldagsutbildning om självskadebeteende, och jag fick passa på att utmana min flygrädsla. Mycket praktiskt att göra så tillsammans med en legitimerad psykolog med KBT-utbildning vid sin sida.

November

Det här kan ha varit den mest intensiva månaden i hela mitt liv. Jag började med att medverka vid en datainsamling till ett rättspsykologiskt projekt, något helt nytt för mig. Därefter höll jag och Jonas ännu en utbildningsdag tillsammans, den här gången i Malmö. Den 14 november släpptes Slutstation rättspsyk till butik och jag befann mig i Stockholm i dagarna tre. Det blev många intervjuer och mycket skriverier om boken. Mot slutet av månaden var det dags för en ny utbildning i Malmö, och därefter talade jag på en konferens arrangerad av Kvinnor i Svenska kyrkan och en bokföreläsning på ABF-huset i Stockholm. Parallellt med detta jobbade jag forskningsassisten i inte mindre än tre olika projekt. Om jag var glad att jag skippat plugget? Mycket.

Ur Malmö City, november 2011

December

Denna årets sista månad inleddes i nyhetsmorgon på TV4 där jag, Sofia och Elin berättade om Slutstation rättspsyk. Sofia och jag höll ett seminarium på juridicum i Lund kring boken, och jag avslutade två av tre uppdrag som forskningsassistent. Det arbete jag och Sofia drivit under flera års tid har nått sin kulmen i och med att boken nådde handeln, och nu infann sig starka känslor av hopplöshet och känslomässig dränering. Känslor som envist hänger kvar. Julen firade vi i Mjölby med min pappa och hans sambo, min farmor, farfar, farbror, faster och två kusiner. Den enda som fattades var min älskade syster som befinner sig i Indien för att skriva kandidatuppsats på läkarprogrammet. I åtta dagar hade jag semester. Jag var ledig på ett vis jag inte varit på åratal och det var så obeskrivligt välbehövt. Min tjugonionde födelsedag passerade i stilla mak, just som jag önskat, men nästa år tror jag allt vi får slå till med något större. För vem vet - kanske kan trettioårskrisen stävjas med en hejdundrande fest?

Julefrid i Mjölby

Slutord

Det här har varit ännu ett år att ytterligheter. Ännu ett år fyllt av nya upplevelser, av djup glädje och smärsam sorg, av intensivt jobb men också vilsamma helger. Jag har fått min efterlängtade universitetsexamen, om än förhoppningsvis bara den första av flera, men ändå ett bevis på något jag rott iland. Jag tänker inte längre så ofta på tiden som var då, före allt jag har idag, men när jag summerar så här känns det så fint att se att allt det där de förutspådde bara var en djävul målad på väggen. Två saker har genomsyrat 2011 - geocaching och bokarbetet. Båda delarna har lärt mig mycket och givit mig nya erfarenheter som jag i olika form tar med mig in i 2012.

Under året som gått har jag allt mer lärt mig att lyssna på, och ta hänsyn till min kropp och mina signaler. Jag hoppas kunna fortsätta så 2012 eftersom det är så jag mår bäst. Jag hoppas att ytterligare något kunna släppa taget om Jante, att sluta jämföra mig själv med andra och våga lita på min egen kunskap och kompetens. Jag känner mig trygg i att veta vad jag prioriterar - att arbeta med sådant jag brinner för och att däremellan ha tid för vila, återhämtning och kärleken - och att jag verkligen vågar prioritera det före pengar, status och yrkestitlar. Vad 2012 har i sin linda är ännu ganska oklart, men jag vill och vågar tro att jag går ännu ett spännande och innehållsrikt år till mötes.

Nu vill jag önska er alla ett gott nytt år -
gör ett riktigt bra 2012!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om nyår, krönika, nyårskrönika, sammanfattning, årskrönika, 2011, 2012, utbildning, personligt, slutstation rättspsyk

Några tankar kring förlåtelse

2011-12-30T19:54:00.001+01:00

Hur tänker du kring förlåtelse? Kan man förlåta vad som helst eller finns det faktiskt sånt som inte kan, eller bör, förlåtas? Kan den som utsätts för en kränkning förlåta förövaren även om förövaren inte bett om förlåtelsen eller erkänt sitt kränkande agerande? Är hämnden bättre än förlåtelsen, fyller den en annan funktion eller är hämnd alltid något som ska undvikas?

Jag tror på förlåtelse, men jag tror inte vi ska slita ut oss själv genom att förlåta någon en oförrätt som han eller hon inte själv vill medge. Då blir förlåtelsen bara ytterligare en kränkning gentemot den redan utsatta. Samtidigt är det viktigt för mig är att inte sätta likhetstecken mellan förlåtelse och att dra ett streck över det som skett. Att förlåta någon betyder inte för mig att säg att handlingen är glömd, men det är ett sätt att komma vidare. Jag tror att jag gör mig själv mer illa genom att gå omkring och känna avsky eller avogsamhet mot en människas oförrätt, än att förlåta. Problemet uppstår ju när förövaren inte vill erkänna kränkningen, när personen av någon anledning inte går att nå, eller om kränkningen är så allvarlig att den faktiskt inte går att förlåta. Kanske är det då försoningen får ta plats. Att försonas med tanken på vad kränkningen inneburit. Försoning som acceptans. Försoning som ett sätt att hantera. Försoning som ett förhållningssätt där jag sätter mig själv i första rummet och inte låter kränkningen pågå år efter år. För det är precis det jag upplever att en oförlåten oförrätt riskerar att göra: bli en sten i skon som längs livets vandring skaver upp blödande sår för vart steg jag tar. Förlåtelsen, eller försoningen, blir ett skyddande plåster på mitt sår.

I födelsedagspresent av min make fick jag boken "Kränkningar och förlåtelse" av Ann Heberlein. Jag har ännu inte börjat läsa den, men ser verkligen fram emot det. Förlåtelse kan nämligen vara det begrepp jag ägnat flest timmar åt att dissikera, fundera och frustreras. Det ska verkligen bli intressant att läsa någon annans samlade tankar kring det. Kanske återkommer jag längre fram med reflektioner kring det jag läst. Till dess hoppas jag att få höra era tankar.

/ Thérèse

Här finns en intressant Understreckare utifrån Heberleins bok.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om förlåtelse, skuld, kränkning, försoning

Bridge over troubled water

2011-12-30T01:01:00.000+01:00

Så enkelt men ändå så vackert. Bron över Svartån, Mjölby. Jag älskar ljussättningen.
Eftersom det var drygt trettiotre mil mellan mig och stativet var det en kamp att få någon hyfsat skarp bild. Det var midnattsråkallt och jag frös så jag hoppade. Men, nåväl, nästan?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om svartån, bro, vinter, mjölby

Med ett friskt liv i fokus

2011-12-29T20:16:00.001+01:00

För flera veckor sedan blev jag kontaktad av en reporter vid Lokaltidningen här i Lund som ville skriva om bloggen till en serie om Lundabloggare. Av olika anledningar har resultatet låtit vänta, men idag hittade jag av en slump artikeln i Lokaltidningens nätupplaga. Läs den här (och passa på att fnissa lite åt att jag alltid ser så sammanbiten ut på foto!). Den som lever på onsdag får väl se om den dessutom trillar in på dörrmattan.

När jag ändå har er på tråden kan jag passa på att tipsa om den här artikeln i Kristianstadbladet. Region Skåne har ju beslutat att satsa på vården av självskadebeteende, vilket ju är mycket positivt. Inte minst eftersom allt tyder på att Region Skåne är det landsting som skickat flest unga kvinnor med självskadebeteende för vård inom rättspsykiatrin, trots att de inte begått något brott.

I bloggplaneringen för den närmsta tiden finns bland annat en årskrönika och ett inlägg om att släppa taget om ätstörningen. Vi hörs!

Orelaterad bild från julen när Celia skulle hjälpa mig att spela piano!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om lokaltidningen, självskadebeteende, blogg, årskrönika

Dagen är kommen

2011-12-25T01:38:00.001+01:00

Att ta en frostkrispig promenad under en stjärnklar himmel på blanka gator till en fullsatt kyrka. Att få avsluta julafton och inleda födelsedagen med att dela julens mysterium är en ren välsignelse. Att lyssna till Adams julsång, trumpetare och julevangeliet läst på franska. Att med hela kroppen få lovsjunga Dagen är kommen så att ögonen tåras och huden knottras. Då är jag tacksam. Då känner jag hur rikt välsignad jag är. Då känner jag mig hemma.

Att få vakna efter en lång sovmorgon, med en katt på magen och en hund i knävecket och sin älskade make i sängen intill. Att sömndrucket traska upp för trapporna och mötas av släkt och familj, av gratulationer, sång och innerliga kramar. Att äta långsam frukost kantad av skratt och innerlighet, kärlek och omsorg. Att få fira födelsedag med dem jag älskar och bryr mig om. Att få prata i telefon med älskade syster som befinner sig i Indialand. Att ta en riktigt lång promenad utmed en ringlande å och se hunden springa lös och njuta av friheten. Då är jag tacksam. Då känner jag hur rikt välsignad jag är. Då känner jag mig hemma.

Jag är ledig på ett sätt jag inte varit på evigheter. Jag kan andas med magen, känna spänningarna släppa och koppla av på djupet. Tankar som stör skickas raskt i retur, för här råder julefrid på heltid. Jag kokar knäck och äter skumtomtar, spelar piano, schack och julmusik. Och jag är tacksam. Så innerligt tacksam.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om jul, födelsedag, ledighet, semester, frid, tacksamhet

GOD JUL

2011-12-24T21:05:00.001+01:00

GOD JUL

önskar

Thérèse

Länktips

2011-12-22T13:05:00.000+01:00

Jag ska alldeles strax baka kolakakor med pepparkakssmak, ett recept jag hittade hos Underbara Clara för några veckor sedan. Vill bara tipsa om ett mycket bra och viktigt inlägg på bloggen Hispaliv: En tröstlös väntan på något annat. Jag skrev lite kort om Pat Punkt i det här inlägget, och rekommenderar verkligen att läsa hans viktiga text om hur tvångsvårdslagen tillämpas.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om länk, hispaliv, rättspsykiatrisk vård, tvångsvård

Hem igen i jul

2011-12-20T20:28:00.001+01:00

Det är märkligt det där var man känner sig hemma. Jag har vuxit upp i Jönköping och bott där i tjugo år av mitt liv, men när jag är där på besök känner jag mig verkligen som en främling trots att miljön är störande välbekant. På min mors gård i Blekinge, där jag aldrig varit bosatt men väl tillbringat alla somrar i min barndom, känner jag mig däremot underligt hemma. Kanske för att hjulen snurrar långsammare där, eller för att jag vet att jag tänder eld i samma vedspis som min morfar eldat i, trots att jag aldrig har träffat honom. Och här i Lund känner jag mig hemma, sannolikt för att det är här jag har min bostad, min man och mina djur. Det är goda förutsättningar för att känna sig hemma, trots att jag inte har några andra kopplingar till staden.

Sen finns Linköping. Staden jag flyttade till när jag flyttade från Jönköping. Staden där allt var svårt och smärtsamt, men också staden där jag vände död till liv och började bygga något gott. I fem år bodde jag där, en ganska kort tidsperiod kan tyckas, men på den tiden hann jag skapa band till staden som jag inte lyckats göra till någon annan stad. När jag reser till Linköping, eller så bara rullar igenom där med tåget, så reser jag hem. Jag är inte på besök, för jag känner mig hemma.

I morgon reser vi till Östergötland för att fira jul. Jag lyssnar på Peter Jöback och känner att jo, jag kommer hem igen till jul. I ett stort hus några mil från Linköping ska vi fira jul med mina farföräldrar och kusiner, och under de åtta dagar vi är borta tänker jag verkligen vara ledig. Förra julen skrev jag min kandidatuppsats, julen dessförinnan fördjupningsuppsats och dessförinnan B-uppsats. I år ska jag fira julafton och min födelsedag utan måsten och krav. Jag ska sova länge, äta vansinniga mängder mat och godis, klinka på pianot, fira Emelies födelsedag, träffa Linköpingsvännerna och förhoppningsvis hinna besöka domkyrkan också.

Jag kommer hem till jul, och det är en underbart vilsam känsla.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om hemma, jul, födelsedag, ledighet, semester, vila

Nyanser

2011-12-20T00:46:00.001+01:00

Jag kan frustreras något oerhört över hur svårt det är att uttrycka nyanser. Ibland undrar jag om det helt enkelt är så att jag är urbota dålig på att lyckas få ner dem i skrift och andra gånger frågar jag mig om mottagaren helt enkelt inte kan läsa av alla nyanser jag vill uttrycka. Ofta landar jag dock i att det kanske handlar om kunskap: jag har ju själv lättare att se nyanser när det handlar om psykiatrirelaterade frågor än när det handlar om exempelvis SAAB-konkursen. Egentligen är det kanske inte så underligt: vet man inte att färgerna lila och rosa finns, så är det väl ganska naturligt att man kallar allt på det kontinuet för blått eller rött. Men likväl. När man ser och kan använda både lila, violett, gredelin, purpur, rosa och cerise så blir det frustrerande när dessa toner ändå tolkas i termer av rött och blått. Då faller allt platt och lusten att fortsätta använda de vackra nyanserna avtar.

Nu är det ju som bekant inte tavelmåleri eller annat färggrannt skapande jag sysslar med, utan psykiatri och självskadebeteende. Områden som omhuldas av både fördomar och missuppfattningar, och där patienter och personal tycks vara en ständig och fientlig dikotomi. Allt måste delas i läger där diskussionerna snarare tenderar att landa i "för eller emot tvångsåtgärder och tvångsvård" i stället för hur vi kan se till att tvångsvården går så friktionsfritt som möjligt för både personal och patienter. Samma sak när det gäller våld inom vården (som jag skrev om igår), bruket av diagnoser, läkemedel, slutenvård eller synen på självskadebeteende som problematik.

Jag tror inte att allting är svart eller vitt. Inte heller tror jag att det går att diskutera så svåra frågor som dessa i så grovt förenklande termer som för eller emot. Jag vill kunna kritisera vården på vissa punkter, utan att för den sakens skull ta ifrån patienterna sitt ansvar. Jag vill kunna argumentera för ett totalförbud av olagliga tvångåtgärder, men också ha förståelse för behovet av lagliga tvångsåtgärder i akuta situationer. Jag vill kunna belysa hur generöst diagnoser som borderline och ADHD kan ställas, utan att för den sakens skull anklagas för att underkänna det personliga lidandet eller hävda att diagnoserna inte finns. Och jag önskar att det vore möjligt att vara skeptisk mot den frikostiga förskrivningen av psykofarmaka, utan att förknippas med scientologernas antipsykiatriska rörelse.

Det jag egentligen undrar mesta av allt, är varför psykiatrin har blivit en så öm tå? Att psykiatrin, som de flesta andra verksamheter, har brister är ju ingen hemlighet. Så varför, varför är det då så svårt att föra nyanserade samtal och diskussioner kring det? Och hur ska man kunna förbättra detaljer om man för arbetet vägrar använda de fina penslarna och hela färgpaletten, utan envisas med att använda en bred roller och bara två burkar färg?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om nyanser, toner, färg, svartvitt, psykiatri, kritik, diskussion

Ombytta roller

2011-12-19T19:50:00.002+01:00

Idag fanns följande notis att läsa på Dagens Medicin:

"En vårdare och en patient blev oense om något i samband med en lunch. Vårdaren ska ha upplevt situationen som livshotande och gjorde därför en självförsvarsmanöver. Patienten ramlade då och slog huvudet i golvet, vilket resulterade i en skallfraktur, en sårskada i bakhuvudet, en mindre blödning och brott på utskott i längdryggen.

Efter händelsen har Västerbottens läns landsting utrett fallet och tagit fram åtgärder för att förhindra att något liknande händer igen."

Jag kan inte låta bli att fråga mig själv vad som hänt om rollerna varit ombytta. Om det varit patienten som känt sig hotad, som försvarat sig själv och av misstag råkat orsaka vårdaren ett antal olika skador. Hade ärendet verkligen bara lett till en intern utredning inom landstinget? Sannolikt inte. Min gissning är att ett omvänt scenario genererat en polisanmälan och kanske också en fällande dom mot patienten.

Under vårt arbete med "Slutstation rättspsyk" har flera kvinnor berättat för oss att de blivit polisanmälda av vårdpersonal. I boken berättar vi om hur en av kvinnorna i stark ångest bitit en vårdare i handen, riktat en spark mot en annan vårdares ben och rivit dem båda på armarna. Händelserna inträffade vid ett par tillfällen under ett dygn och började när de båda vårdarna skulle flytta henne till isoleringen, ett beslut som fattats på en läkarrond och där ingenting i journalerna pekar på att lagens krav för avskiljande var uppfyllda. Att patienten själv blev utsatt för en tvångsåtgärd som saknade stöd i lag nämns dock inte alls i domen, och hon fälldes senare för våld mot tjänsteman och tvingades dessutom betala skadestånd till vårdarna.

Självklart ska man inte behöva acceptera att man utsätts för våld på jobbet, även toleransen kanske med nödvändighet blir högre inom vissa yrkeskategorier. Däremot, och det här är viktigt, måste man vara medveten om sin egen roll i en känslig situation. Min uppfattning är att det ofta är här det brister. Sjukvården, och kanske särskilt psykiatrin, ser inte sin del i händelseförloppet. Som psykiatrisk patient befinner du dig i ett oerhört maktunderläge, en position sjukvården tycks ha svårt att riktigt förstå hur starkt den kan påverka. Det kan aldrig ursäkta att en patient brukar våld, men det kan förklara varför det sker och framför allt kan det ge personalen gyllene möjligheter att undvika liknande situationer framöver. Det gamla ordstävet som jag som storasyster hörde till leda under min uppväxt känns för en gångs skull i högsta grad relevant:

Det är aldrig ens fel när två träter.

/ Thérèse
P.S. För tydlighetens skull - jag har inte för avsikt att ta ställning i det här specifika fallet, det vet jag alldeles för lite för att kunna göra. Det är sakfrågan jag tycker är viktig, och nödvändig, att diskutera. D.S.

P.S.2. Förutom en riktigt bra kommentar på det här inlägget, har Sioanna också skrivit två relaterade bloggposter. Läst dem här och här.

I media: Västerbottens folkblad, Västerbottenskuriren, Pressmeddelande, Norran
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, självförsvar, nödvärn, tvångsvård, våld mot tjänsteman

Julskinka och nötcreme

2011-12-19T06:00:00.002+01:00

Årets julhandel förväntas slå nytt rekord. 61 miljarder kronor förväntas vi Svenskar omsätta i julkommersen, en siffra så hisnande att jag blir illamående. Av de här miljarderna förväntas nästan 14 gå till julklappar, och till årets julklapp 2011 har en färdigpackad matkasse utsetts, en sån där man beställer på nätet och som sedan körs hem till ytterdörren med recept och allt.

Vill man lägga hela eller bara en ack så liten del av sin egen julklappsbudget på något som verkligen gör skillnad finns det gott om alternativ. Svenska kyrkan har en egen matkasse som hjälper till att utrota hunger, men också andra julklappar som förändrar världen. Erikshjälpen har många olika alternativ för dig som vill hjälpa, och för bara femtio kronor kan du till exempel köpa ett babypaket som hjälper mamman att lättare ta hand om den nyfödda bebisen. Hos Actionaid kan du ge ett barn ett skolår för sin bildnings skull eller en fotboll så att också de ska få vara barn.

Är du bloggare finns ytterligare en sak du kan göra, och som faktiskt inte kostar dig något annat än den tid det tar att skriva inlägget. Hos UNICEF kan man läsa följande:

Foto: UNICEF/Pelle Bergström

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. I och med att jag publicerar den här bloggposten blir fler uppmärksammade på den tysta katastrofen, och skänker re:member sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, har även UNICEF en gåvoshop du kan besöka.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om jul, julhandel, perspektiv, UNICEF, re:member, nötcreme, svält, hjälp

Att visa sin uppskattning

2011-12-18T19:51:00.000+01:00

Jag har ingen aning om hur många böcker jag läst i mitt liv, men jag antar att det är ett fyrsiffrigt antal. Vi har fyra överfulla bokhyllor här hemma, mest för att jag inte kan slänga böcker. Jag kan plocka fram en bok ur hyllan och veta när den är köpt eller av vem jag fått den, när jag läste den, var jag befann mig då och hur den berörde mig. Samma sak är det med mina CD-skivor. När jag precis flyttat hemifrån låg jag i min säng i min nya bostad och lyssnade på Lars Winnerbäcks nysläppta skiva Singel och läste Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs. Böcker och skivor är för mig en sorts dagbok, vykort från den tid som passerat. Milstolpar i livet eller en minneshjälp för helt andra saker. Även om musiken gjorde entré senare i livet än böckerna, utgör de tillsammans en viktig ram för mina minnen.

Tidigare idag låg jag i soffan och läste ut ungdomsromanen Det är så logiskt alla fattar utom du. Lisa Bjärbo som skrivit den, driver en fantastisk blogg (läsa den!) som jag följt något år vid det här laget, och äntligen har jag fått tid att läsa boken. Den berörde mig. Gjorde mig varm och glad, arg och ledsen och framför allt så har hon lyckats göra huvudpersonerna så trovärdiga att det känns som att hon beskriver några av mina egna vänner sedan tonåren. Kanske är det därför jag blir berörd, för att jag kan relatera till det hon berättar.

När jag la ifrån mig boken skrev jag ett snabbt inlägg på twitter, bara för att Lisa skulle få veta att jag verkligen uppskattade hennes bok. Sen funderade på när senast jag berättat för en författare att hans eller hennes bok berört mig? Pinsamt nog kom jag bara och tänka på de läsupplevelser jag haft där jag känner författaren personligen. Några gånger har jag visserligen tänkt att jag borde tala om för Lars Winnerbäck hur mycket hans musik berört mig. En tanke jag snabbt slagit bort eftersom han garanterat redan får tusentals fanbrev han inte orkar läsa. Och Johanna Nilsson, vars böcker krupit under huden på mig i halva mitt liv har jag heller aldrig skrivit till. Eftersom ... jag vet faktiskt inte. Det har nog mest känts krystat. Konstigt. Töntigt?

Den första av Johanna Nilssons böcker som jag läste på mitt första läger
som konfirmandledare, i augusti 1998. Och så Lisa Bjärbos bok som jag läste ut idag.

När jag tänker på det inser jag att det bara är jag som varit töntig. Sedan Slutstation rättspsyk kom ut så har ett antal tidningar recenserat boken och här och var omskrivs den i bloggar eller på twitter. Jag har fått mail och respons via vänner eller anhöriga. Och varje gång jag får reaktioner blir jag ju så löjligt glad! Att få höra att någon annan suttit och läst det jag och Sofia har skrivit och dessutom uppskattat vårt arbete är ju den bästa respons man kan få. Vi har ju skrivit för att någon ska läsa - då är ju läsarresponsen precis det man önskar. Och även om jag inte är någon standardmall för hur alla människor fungerar, har jag svårt att tro att jag är den enda som blir glad av att höra att någon uppskattar mitt arbete, och då är det ju fånigt att jag själv inte delar med mig. Därför blir mitt något för tidiga nyårslöfte (trots att jag inte ger nyårslöften) att bli bättre på att visa min uppskattning. Dels till de författare och musiker jag tycker om, men också till människor runt omkring mig. Uppskattning, tacksamhet och glädje är komponenter som i alla fall gör mitt liv lite vackrare att leva, och så länge de nyttjas med varsamhet och innerlighet tror jag bara de kan göra gott.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om författare, skrivande, musiker, uppskattning

För frisk för att vara sjuk med för sjuk för att bli fri

2011-12-15T22:12:00.001+01:00

Pat Punkt driver bloggen Hispaliv där han bland annat skriver om sitt liv på rättspsyk. Nyligen skrev han följande:

Jag fick brev igår gällande min sjukpenning som försäkringskassan drog in med motiveringen att jag nu anses frisk och således är arbetsför. Förvaltningsrätt och Kammarrätt har båda fått utreda mitt fall och kommit fram till att jag borde gå ut och skaffa ett jobb. Vilket blir lite knepigt då samma domstolar säger att jag ska vara kvar på rättspsyk. Jag förstår inte hur man kan anses vara sjuk enligt en lag och således ska anses vara i behov av tvångsvård, men frisk enligt en annan lag och då ska anses arbetsför?

Läkarna har friskförklarat Pat Punkt och försäkringskassan har dragit in sjukpenningen - en naturlig följd om man anses vara frisk. Samma linje håller både förvaltningsrätten och kammarrätten. Knorren kommer alltså när förvaltningsrätten ändå menar att tvångsvården ska fortgå, och plötsligt befinner sig Pat Punkt i en närmast osannolik rävsax. Och det värsta av allt är att det tycks det finns en tyst acceptans för att patienter vårdas inom rättspsykiatrin trots att de anses vara färdigbehandlade. Det bara är så.

En sommar för ganska många år sedan var jag inlagd på grund av självskadebeteende och ätstörningar. Det var jag visserligen ganska många somrar under några års tid, men just den här sommaren inträffade något ganska märkligt. Jag vårdades på tvångsvård och befann mig på avdelningen dygnet runt. Min sjukskrivning höll på att löpa ut, och jag bad min läkare att förlänga den. Jag var ju trots allt tvångsvårdad och hade inga möjligheter att börja jobba eller studera. Min förvåning var därför stor när läkaren vägrade förlänga sjukskrivningen och i stället menade att jag borde ta tag i mitt liv och söka jobb. Dagen därpå ansökte han hos länsrätten att få förlänga min tvångsvård med ytterligare tre månader.

Jag tyckte min läkares agerande var helt absurt. Jag kunde ju näppeligen både tvångsvårdas dygnet runt och samtidigt stå till arbetsmarknadens förfogande. Tack och lov insåg en annan av klinikens läkare detta och förlängde omgående min sjukskrivning. Min situation löste sig därför, men när jag läser det Pat Punkt skriver vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Jag kan bara hoppas att rätt blir rätt, inom någon sorts rimlig och överskådlig tid.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om rättssäkerhet, tvångsvård, lpt, lrv, sjukskrivning, motstridigheter,

Min kropp som redskap

2011-12-14T19:13:00.000+01:00

När jag var barn var mitt kropp ett redskap. Med den kunde jag klättra i träd, gå balansgång på för höga staket, dansa, hoppa hopprep och springa rakt ut i havets vågor. Min kropp var ben och armar, rygg och mage, händer, fingrar, fötter och huvud: delar sammanlänkade till en fysisk enhet som kallades Thérèse. Min kropp var inte fin. Min kropp var inte vacker. Min kropp var inte smal, tjock, bra eller dålig, min kropp bara var. Min kropp var mitt redskap. Min kropp var mitt verktyg. Min kropp var min förutsättning för att leva och göra allt det där mitt barnsliga jag ville göra, och jag hade inte en tanke på att detta mitt redskap skulle kunna värderas i positiva eller negativa termer.

Förändringen kom när jag var i tolvårsåldern och hade sett ett avsnitt av det legendariska ungdomsprogrammet Bullen. Som vanligt var det inte tjejen i filmen som skrivit brevet, men hon berättade om en syn på sin kropp som dittills varit mig helt främmande. Hon pratade om sin kropp i negativa ordalag, hon trodde sig vara tjock och mådde dåligt när hon åt. Det där korta inslaget blev en milstolpe för mig. Min kropp gick från att vara den fysiska delen av mig som bar mig genom livet, till att bli något jag kunde värdera. Det värsta av allt var att jag snart lärde mig att det var i negativa ordalag jag som ung tonårstjej förväntades värdera min kropp. Jag förväntades inte tycka om den, vara nöjd med min styrka och trivas i min fysiska skepnad. Bara något år efter att jag sett filmen i Bullen gick jag på högstadiet och hoppade över min första måltid.

Idag skriver Blondinbella ett inlägg på sin blogg med den provocerande rubriken "Jag älskar min kropp!".

Bloggen är kort och består främst av en bild på henne i bikini. Inlägget som sådant är provocerande av den enkla anledning att hon är en ung tjej som förväntas vara missnöjd med sin kropp. Inte minst eftersom hon inte är anorektiskt smal! Kommentarerna till hennes inlägg regnar in och täcker hela spektrat: allt ifrån uppmuntrande och uppskattande kommentarer, till de negativa och nedvärderande.

Efter femton år av kroppshat så trivs jag med min kropp igen. Sakta letar jag mig tillbaka till den syn på kroppen jag hade som barn, men så oförstörd som den var då kan den aldrig bli igen. Jag saknar den neutrala inställningen till hur min kropp såg ut, och jag saknar den naiva bilden av min kropp som ett tempel, ett redskap och ett verktyg. Jag är min kropp och med kroppen kan jag skapa, be, leva, ge och älska - men när jag värderar min kropp värderar jag också mitt skapande, min bön, mitt liv, mitt givande och min kärlek. Jag vill har en kropp som inte värderas efter antalet kilon eller efter hur väl jag uppfyller rådande skönhetsideal. Jag vill ha en kropp som bär mig. En kropp att leva i. En kropp som en del av mig. En kropp att älska. Jag närmar mig.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om kropp, självbild, kroppsbild, värdering, vikt, utseende

Ögonblickslängtan

2011-12-14T17:31:00.001+01:00

Jag älskar Skåne men hatar Skånsk vinter. De senaste åren har södern faktiskt bjudit både på snö och riktigt kyla, sån man kan klä sig mot och vara ute i utan att avlida. I år visar sig Skåne från sin "riktiga" sida och det är idel regn, blåst och intensivt fuktig köld som tränger innanför alla lager kläder och får dig att frysa inpå skelettet. Jag fryser förresten redan innan jag går ut eftersom elementen, trots att de står på max, bara är halvljumma. Svärmors raggsockar slits på löpande band (och en låda med tolv nya par trillade in tidigare i höstas - ljuvligt!). Så helt allvarligt - om det inte blir snö och riktigt vinter ruskigt snart så tar jag gärna sommar och blommande vallmo. Deal?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om köld, fukt, Skåne, frusen, kallt, höst, vinter, snö

Tio goda handlingar rättfärdigar inte en ond

2011-12-13T23:05:00.001+01:00

När man pratar om den vård som kvinnor med självskadebeteende får inom rättspsykiatrin händer det att någon tycker kritiken är för massiv. Kommentarer som "Allt är inte dåligt" eller "Men det finns bra saker inom rättspsykiatrin också" eller "De jobbar faktiskt med DBT" är inte helt ovanliga.

Jag har inte mandat att säga att all vård som kvinnorna fått inom rättspsykiatrin har varit dålig. Det är upp till kvinnorna själv att bedöma. Majoriteten av dem jag har varit i kontakt med har visserligen beskrivit vården på rättspsyk i uteslutande negativa ordalag, men ett fåtal har ändå lyft fram både positiva och negativa faktorer. Bland de positiva inslagen har tiden varit återkommande - inom allmänpsykiatrin är vårdtiderna korta och pressen på utskrivning hög, medan det i rättspsykiatrin i högre grad finns ett långsiktigt vårdperspektiv. Rättspsykiatrin har dessutom generellt sett mer resurser att erbjuda aktiviteter (som musik, teater, matlagning eller hobbyverksamhet) och samtalsterapi, medan man inom allmänpsykiatrin i högre grad använder sig uteslutande av läkemedelsbehandling.

Min avsikt har aldrig varit att ta ifrån kvinnorna sina positiva upplevelser av vården inom rättspsykiatrin. De har självklart rätt till sina känslor, sina upplevelser och sina erfarenheter. Min avsikt har heller aldrig varit att enträget hävda att all vård inom rättspykiatrin är dålig. Men! Det är viktigt att komma ihåg att oavsett hur bra den övriga vården är har varit, kan den aldrig, aldrig någonsin ursäkta den olagliga vården. Psykologer eller DBT kan aldrig gottgöra tre dygn i en isoleringsskäl, och musikterapi eller filmkvällar kan aldrig kompensera för två veckor med tvångshandskar. Aldrig! Föreställ dig en man som misshandlar sin hustru på kvällen och dagen därpå köper henne dyra smycken, designade kläder och vackra blommor. Skulle du verkligen säga att misshandeln kvällen före ursäktats med hans ekonomiskt dyrbara gåvor?

Förhoppningsvis inte.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om rättspsyk, vårdinnehåll, tvångsvård, god vård, dålig vård, olaglig vård

Men vad ska man göra i stället?

2011-12-12T22:46:00.001+01:00

En fråga jag ofta stöter på i samband med kvinnor som vårdas på rättspsykiatriska kliniker på grund av sitt självskadebeteende är "men vad ska man göra i stället?". Med argument som "allmänpsykiatrin har inte resurser" och "man måste förstå att kvinnorna är oerhört sjuka" retirerar man inför det faktum att rättspsykiatrin som specialiserat sig på att rehabilitera människor som begått brott, kallar sig specialister på självskadebeteende och låter därmed det hela fortgå. Men frågan om vad man bör göra istället - om man nu inte ska skicka kvinnorna med självskadebeteende till rättspsyk - är trots allt oundviklig. Och egentligen är det ju just den fråga jag menar att vi måste diskutera. Det måste skapas bättre lösningar i stället för denna nödlösning som tragiskt nog satts i system.

Problemet när det gäller självskadebeteende är att forskningen i ämnet ännu är ganska ny. Främst bedrivs grundforskning som svarar på hur vanligt det är med självskadebeteende, vad det har för funktion och vem som riskerar att drabbas. När det gäller behandlingsforskning har fokus hittills legat främst på DBT men de senaste åren även på MBT (klicka på förkortningarna för länkar till beskrivning). "Problemet" med dessa behandlingsformer är att de inte riktar sig till personer med självskadebeteende, utan till patienter med emotionell instabil personlighetsstörning (IPS, även kallat borderline). Och en gång för alla: nej - alla som skadar sig själva har inte IPS, och alla med IPS har inte ett självskadebeteende. DBT och MBT är utvecklat för och har, i viss mån, evidens för IPS - inte för självskadebeteende.

De sista åren har man insett att man bör undvika inläggning på sluten psykiatrisk avdelning när det handlar om patienter med självskadebeteende. Men eftersom det finns stora metodologiska (och etiska!) svårigheter med att göra jämförande studier så finns det, så vitt jag känner till, ingen studie som tydligt visar att slutenvård är dåligt för patienter med självskadebeteende. Däremot tycks det långsamt ha bildats en konsensus kring det bland läkare och vårdpersonal, som jag bara kan ansluta mig till. Självskadebeteende bör bara i undantagsfall behandlas i slutenvård, och när så sker bör vårdtiderna vara korta och utvärderingen av utvecklingen tät. Det gäller alltså oavsett om det handlar om allmänpsykiatrisk eller rättspsykiatrisk vård.

Men varför är slutenvård dåligt? Eftersom det inte finns någon forskning i ämnet, så är det ju svårt att veta vad i slutenvården det är som inte är bra. Men jag tänker så här: det är svårt att läka ett självskadebeteende enbart genom att stänga in patienten på en låst avdelning och ta ifrån henne verktygen att skada sig själv med, vilket draget till sin spets brukar vara det slutenvård vid självskadebeteende består av. Patienten fråntas vassa föremål och annat hon potentiellt sett kan skada sig med, men den terapeutiska behandlingen sker i öppenvården och bara i enstaka undantagsfall i slutenvården. Problemet som uppstår är att eftersom det inte finns något magiskt läkande i väggarna på psyk, finns alla orsaker till att patienten ville skada sig själv före inskrivningen finns kvar också efter inskrivningen, med den avgörande skillnaden att hon på avdelningen inte kan göra sig själv illa. Patienten har alltså kvar samma börda som tidigare, men hennes sätt att hantera den har tagits ifrån henne, utan att hon givits några nya verktyg. Hon saknar copingstrategier för att bemästra det som är svårt. Risken är att detta utvecklas till en katt-och-råtta-lek där patienten ständigt söker nya saker att skada sig på inne på avdelningen, vilket personalen besvarar med att plocka bort allt mer från avdelningen. Till sist har man en steril avdelning som saknar blomkrukor och sladdar, med fastskruvade tavlor, speglar av plåt, pappersmuggar och platsbestick. Allt för att undvika att den självskadande patienten gör sig själv illa.

Det här agerandet har två stora brister.

För det första: patientens orsaker att skada sig själv finns fortfarande kvar. De lindras inte av att avdelningen steriliseras. Självskadebeteendet är ett symtom på att något annat är fel, och jag skulle vilja påstå att man aldrig kan se självskadebeteende som ett fristående problem. Att behandla självskadebeteendet och strunta i orsaken är som att bara ge smärtstillande läkamedel till en cancerpatient istället för att behandla själva tumören. Dessutom är det en kamp som personalen ytterst sällan kan vinna. Den självskadande personens ångest och behov av att skada sig själv ger en uppfinningsrikedom som personalen aldrig kan uppnå.
För det andra: när patienten väl skrivs ut igen finns alla orsaker till självskadebeteendet kvar, och nu också ändlösa möjligheter till att skada sig själv. Ett vanligt hem varken kan eller ska "steriliseras" som en sluten avdelning. Kontrasterna mellan psykiatrins avskalade miljö och den som ett vanligt hem erbjuder blir lätt övermäktig, och risken är stor att det leder till en självskada, inte sällan allvarligare än tidigare. Och vad blir resultatet av det? Kanske en ny inläggning på en sluten psykiatrisk avdelning, med högre säkerhet, mer övervakning, mer kontroll och mindre eget ansvar. Så att kontrasterna till verkligheten blir ännu skarpare till nästa gång patienten skrivs ut. Eller om man har otur och bor i fel landsting, en remiss till rättspsyk, med motiveringen att alla hemklinikens resurser är uttömda.

Ett av de största problem som jag ser med slutenvården har förresten just med ansvar att göra. Patienter med självskadebeteende är sällan sjuka på det "klassiska" viset med tunga psykoser eller schizofrenier - tvärt om är min uppfattning att det många gånger handlar om unga tjejer eller kvinnor som kanske egentligen inte är så psykiskt sjuka. Däremot är det lätt att bli sjuk i ett sjukt system. (Om du inte redan har läst mina inlägg här och här om Rosenhans studie rekommenderar jag att du gör det, för att få en uppfattning om hur sjukdomsförväntningar kan forma en människa.) På en sluten psykiatrisk avdelning fråntas du mycket ansvar för dig själv och din hälsa. Det här är ett system som det är lätt att fastna i. Jag tror inte det är någon slump att patienter med självskadebeteende ofta upplevs som besvärliga och svårbehandlade inom psykiatrin, och ofta blir svängdörrspatienter som åker ut och in. Det är patienter som i grund och botten är välfungerande, men som inte anförtros något ansvar och därmed inte heller lär sig att hantera det.

Så: vad ska man göra i stället? Jag tror att vården för självskadebeteende måste bli mycket mer individualiserad än den är idag där patientens allmänna sjukdomsbild, inte självskadebeteendet, bör stå i centrum. Handlar det om problem med impulskontroll bör impulskontroll inkluderas i behandlingen. Handlar det om problem med känsloreglering bör det vara ett självklart element i behandlingen. Fyller självskadebeteendet ett kommunikativt syfte bör man i behandlingen självklart jobba med att finna andra kommunikationskanaler. Alla patienter med självskadebeteende har inte problem med impulskontroll. Alla har inte svårigheter med emotionsreglering eller kommunikation. Patienter med självskadebeteende är individer med bara ett destruktivt beteende gemensamt. Ingen skulle säga att alla rökare eller alla fotbollsspelare är lika dana, och så länge man ser patienter med självskadebeteende som en homogen grupp som funkar på samma sätt, kommer de garanterat att fortsätta vara precis lika svårbehandlade som de upplevs vara idag.

Förutom det så självklara, att individualisera behandlingen i högre grad, tror jag också att man måste bygga ut öppenvården avsevärt. För visst finns det patienter som har så stora problem att ett samtal på 45 minuter per vecka inte räcker till, vilket tyvärr är det enda många öppenvårsenheter har att erbjuda. När det inte längre räcker till är slutenvård det enda alternativet. I den bästa av världar ska slutenvård bara tillgripas när det verkligen är slutenvård som krävs – inte för att det är det bästa av flera dåliga alternativ. Personligen förespråkar jag dagvård och mellanvård, det senare finns idag framför allt inom BUP; barn- och ungdomspsykiatrin. Dagvård innebär ofta att patienten går till sjukhuset varje vardag, ett visst antal timmar, för sysselsättning, gruppterapi, studier, arbetsterapi eller samtal. Mellanvård är en ännu mer intensiv vårdform där personal har möjlighet att komma hem till patienten så behandlingen kan ske i hemmet.

Jag tror helt enkelt att ett självskadebeteende måste läkas och behandlas i en frisk miljö, i patientens miljö. Genom att ta patienten från sin vanliga hemmiljö blir skapar man en mur mellan det friska och det sjuka, och hemmet blir någonting man måste återvända till, i stället för någonting man befinner sig i under hela behandlingstiden. Genom att placera patienten, som när det handlar om självskadebeteende ofta är ung, i en sjuk miljö säger man också till patienten att hon är sjuk. Risken är då att det är det sjuka beteendet snarare än det friska som slår rot.

Under arbetet med Slutstation rättspsyk har vi intervjuat omkring trettiofem kvinnor och många av dem berättar liknande historier: Deras självskadebeteende har blommat ut ordentligt först när de hamnat inom den slutna psykiatriska vården, och de har på skrämmande kort tid fastnat i ett slutet system av olika psykiatriska vårdavdelningar där allt fokus legat på sjukdom och självskador. Det friska livet utanför avdelningen blir snabbt ett minne blott, till förmån för låsta dörrar, pappersmuggar och stela skinnpåsar fastlåsta kring handlederna.

För att förändra tror jag vi måste börja i andra änden av kedjan - vad gör vi och hur bemöter vi unga människor som skadar sig själva? Ställer vi dem i en kö tills deras beteende blivit ohanterligt och slutenvård är det enda alternativet, eller har vi öppnare stödformer att erbjuda långt tidigare? Jag är övertygad om att självskadebeteende går att behandla, men för att göra det på bästa sätt måste vi se problematiken i sitt sammanhang. Vi måste förstå varför beteendet uppstår, och i vilka situationer det vidmakthålls. Så länge vi ser det som något avvikande och underligt, i stället för något funktionellt och begripligt, lär vi inte komma mycket längre än vad vi gjort idag.

Vad tror du?

/ Thérèse - som kan ha skrivit sitt längsta blogginlägg någonsin
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, behandling, sluten psykiatrisk vård, rättspsykiatri, slutstation rättspsyk

Bättre sent än aldrig?

2011-12-11T23:19:00.001+01:00

I och med boklanseringen fick jag rådet av en god vän att skaka liv i mitt gamla twitterkonto. "Vilket twitterkonto?", var min reaktion, men tydligen skapade jag ett sådant i någon svag stund för ett par år sedan. Uppenbarligen var detta rappa och korta format allt för obegripligt för mig, för det föll snabbt i glömska. Men sedan en månad tillbaka ungefär är det alltså liv i kontot, även om jag fortfarande är fullkomlig newbe vad gäller twitter-etikett. Den finns ju alldeles uppenbarligen, jag har bara inte riktigt lyckats greppa den än. För enkelhetens skull heter jag Tankestormar även på Twitter, och vill man följa mig där så klickar man här. Dessutom ligger mitt flöde inbäddat till höger här på bloggen. Lätt som en plätt!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om twitter, etikett, bättre sent än aldrig, tips

Dränering (urlakande tankar en fredagskväll)

2011-12-09T23:37:00.001+01:00

Jag har lite svårt att sätta ord på det som känns just nu. Flera gånger har jag den senaste tiden fått frågan: vad är ert nästa steg? Vad gör ni nu? Hur går ni vidare? Hur tänker ni fortsätta det här? Frågor jag varken kan eller vill besvara. Men de rör om.

Å ena sidan - glädjen över att recensent efter recensent upprörs, berörs och förvånas över det vi skriver om i Slutstation rättspsyk, och ständigt betonar bokens grundliga research. Över vänner som hör av sig och vill hjälpa till, människor som läst boken och bara vill ge sitt stöd. Över känslan att de som läser förstår, de ser problemen och tycker precis som vi att det måste förändras. Nu!

Å andra sidan - den fullständiga dräneringen som uppstår efter att i åratal ha slitit med en så stor fråga, och det enda man möts av är recensioner. Det känns som jag går på minerad mark nu, för missförstå mig rätt: jag är djupt tacksam över de många och finfina recensioner vi fått. Det är inte dem som dragit ur proppen till mitt energiförråd. Det är den iskalla, kompakta men ändå talande tystnad vi möts av från sjukvårdens och myndigheternas håll. Den överskuggar allt.

I åratal har jag jobbat med, för och kring kvinnorna som skickas till rättspsyk för att de skadar sig själva. Från början mest för att magkänslan sa mig att det var en etiskt mycket tveksam vård. Men allt som tiden gick blev etiken ett allt mindre problem i relation till de stora juridiska problem vi stötte på. Den vård som först verkade dålig visade sig vara direkt olaglig. Då trodde jag fortfarande att om man upptäcker olaglig vård och berättar det för de ansvariga myndigheterna så kommer de självklart att gripa in! Och om den olagliga vård man upptäckt dessutom drabbar personer som tvångsvårdas, och som alltså inte kan avsäga sig den olagliga vården, kommer de byråkratiska hjulen att tröska i särskilt rask takt. Idag kan jag skämmas över min naiva tilltro till myndigheterna. Men ändå, någonstans, förundras över hur lätt det är som makthavare att besluta sig för vilka frågor som ska prioriteras, nedprioriteras och vilka frågor som inte ens är frågor. Att unga kvinnor med självskadebeteende skickas till rättspsykiatriska kliniker där de utsätts för olaglig vård är uppenbarligen en sådan. En icke-fråga. Och det skär som knivar i hjärtat.

Min fråga nu är hur länge till jag kommer att orka offra min tid, mitt engagemang, min glöd och min kraft i en icke-fråga. Hur mycket mer känslor orkar jag investera? Samtidigt förbannar jag mig för att jag ens tänker i de banorna. Kvinnorna som utsätts för vanvården har ingen möjlighet att välja. Kvinnorna som överlevt och skrivits ut kan inte välja bort alla de minnen de bär med sig. Och ingen annan lär driva frågan vidare och inte jag och Sofia gör det. Men i den här kroppen finns inte mycket mer kraft att uppbåda, och den insikten svider på djupet. Ska också jag bli en svikare? Trots alla motsträviga känslor, och trots den djupa önskan att kunna arbeta vidare, blir svaret på de där frågorna jag inte längre kan väja för allt tydligare: jag ser ingen väg att gå. Jag tycks ha hamnat i en återvändsgränd. Alla vägar bakom mig har jag redan vandrat, och framför mig ser jag bara en ogenomtränglig vägg, murad av tystnad, rädsla och ovilja. Hur kommer man då vidare?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om uppgivenhet, sorg, slutstation rättspsyk, ideellt arbete, känslor

Att våga förändra

2011-12-07T12:19:00.000+01:00

En vän skrev till mig på Facebook angående boken och vårt arbete med rättspsykiatrifrågan:

Det är märkligt: Ni har verkligen gjort "alla rätt",
(x) skrivit en bok,
(x) som fått positiv respons,
(x) ingen har kritiserat den för bristande saklighet e.dyl.,
(x) den har fått omedelbar respons i media,
(x) det ni berättar om är olagligt!
Men inget händer??!!

En koncis sammanfattning vilket jag tyvärr delar rakt av. Visst; Socialstyrelsen har förbjudit de redan förbjudna tvångshandskarna och kliniken i Sundsvall tar inte längre emot kvinnor med självskadebeteende. Men tvångshandskarna förbjöds redan i december 2009 när vi jobbat intensivt i ungefär ett år, och Sundsvall slutade ta emot tjejer med självskadebeteende hösten 2010 som ett direkt resultat av våra många anmälningar mot klinikens läkare.

Problemet nu är bara: vem tar ansvar för att det som kunde ske på kliniken i Sundsvall inte sker på någon annan klinik i landet? Vi har granskat en klinik och funnit omfattande brister i följsamheten till lagen. Brister som Socialstyrelsen har förbisett, trots att de är sjukvårdens tillsynsmyndighet. Vem kan garantera att de som skett i Sundsvall här bara var ett ensamt och olyckligt undantag? Patienter har berättat för oss att de sett tvångströjor (!), tvångshandskar, tvångshjälmar och andra mekaniska tvångsanordningar på olika (rätts)psykiatriska kliniker. Vem vågar garantera att dessa aldrig används, utan bara fungerar som hyllvärmare?

För flera år sedan gav regeringen i uppdrag åt Socialstyrelsen att utreda det otillåtna tvånget inom psykiatrin; en uppgift som visade sig vara så svårgenomförd att uppdraget skrevs om. I stället skulle Socialstyrelsen informera och utbilda den psykiatriska vårdpersonalen om vilka åtgärder som får och inte får vidtas. Det borde i sig vara en varningssignal. Det behövs en oberoende granskning av psykiatrins tvångsåtgärder, och med oberoende menar jag verkligen oberoende. Att Socialstyrelsen kontaktar en klinikledning för att undersöka hur tvång tillämpas är långt ifrån tillräckligt. För att verkligen få grepp om tvångsåtgärderna krävs för det första att patienterna tillfrågas - det är faktiskt de som utsätts för åtgärderna. Dessutom måste de beredas möjlighet att prata med tillsynsmyndigheten utan att ha vårdpersonal närvarande - något som låter fullständigt självklart, men som tyvärr inte är det. För det andra krävs en systematisk genomgång av alla landets psykiatriska kliniker med oanmälda besök från tillsynsmyndigheten. Det en kritisk granskning av samtliga journaler med utredning av varje tveksam tvångsåtgärd. Och dessutom - en fysisk genomsökning av skåp och förråd som kan gömma tvångströjor som bara hör hemma på medicinhistoriska museer.

Låter det orimligt? Absolut!

Låter det överdrivet? Säkert!

Kan till och med någon känna sig kränkt över att jag inte litar på vårdpersonalens goda omdöme? Inte omöjligt.

Och ändå är jag helt övertygad om att det bara är början till vad som krävs för att ens ha den ringaste möjlighet att få ordning på de olagliga tvångsåtgärderna inom den psykiatriska vården. Så länge vi fortsätter att blunda för att felaktiga tvångsåtgärder sker, bidrar vi också till att låta dem fortgå. Så länge vi ursäktar felbehandlingar med att vårdpersonalen vill gott, godkänner vi också att patienternas rättigheter inte är lika viktiga som personalens. Att erkänna att fel begås inom tvångsvården, är inte det samma som att säga att all tvångsvård är felaktig. Det är inte det samma som att säga att all vårdpersonal gör fel, eller att vårdpersonalen har ett ont syfte. Det är att säga - vi har gjort fel, men vi vill göra rätt. Jag måste förutsätta att oavsett om vi arbetar inom psykiatrin, är politiker, anhöriga, patienter eller andra intressenter är intresserade av ett enda: en god och säker vård för alla patienter, oavsett lagrum, diagnos eller problematik. För att det ska vara möjligt måste vi börja med att se och erkänna våra misstag - sedan kan vi förbättra och förändra.

/ Thérèse

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om tvångsvård, slutstation rättspsyk, olagliga tvångsåtgärder, lpt, lrv, psykiatri

Saffranstryffel

2011-12-06T21:25:00.001+01:00

Så här i december får bloggen ett väldigt splittrat innehåll - och samtidigt inte alls. Den får nämligen spegla mitt liv som i vanlig ordning pendlar mellan ytterligheter. Å ena sidan upprörande bokengagemang, å andra sidan värmande julförberedelser. Idag tänkte jag dela med mig av ett recept på saffranstryffel som jag hittat i den här boken av Eisenman Frisk och Eisenman - underbart för saffransälskaren!

Till cirka 20 tryfflar behövs:

200 g vit choklad *

3/4 dl vispgrädde *

½ pkt saffran

1 msk honung *

25 g smör *

(½ tsk cognac)

florsocker *

Koka upp grädde, saffran, honung och smör. Hacka chokladen fint och lägg i en skål. Häll över gräddblandningen och tillsätt cognacen (jag skippade dock den). Vispa med elvisp tills chokladen smält; här lönar det sig att verkligen ha finhackat den. Låt röran stabilisera sig något i kylskåpet, och forma den sedan till små bollar. Det går lättast om du tar lite florsocker i händerna innan du börjar rulla. Avsluta med att rulla varje liten tryffel i florsocker. Njut och förvara de tryfflar som mot all förmoda blivit över svalt.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om saffran, jul, tryfflar, recept,

Dagens tre positiva

2011-12-06T18:00:00.000+01:00

Nu har det verkligen tagit fart vad gäller recensionerna av Slutstation rättspsyk. Idag publicerades inte mindre än tre stycken.

Först ut i morse var Cecilia Köljing på Borås Tidning som skrev recensionen "Oskyldigt fast på rättspsyksanstalt". Därefter hittade jag Vestmanlands läns tidning och Clara Fahlman Bergströms recension. Hon skriver:

Slutstation Rättspsyk är ett ovanligt sakligt debattinlägg om vad som kan hända när den vanliga psykiatrin misslyckas med sitt uppdrag och Socialstyrelsens tillsyn brister. Myndigheten bör nu göra allt för att stoppa att fler självskadande tjejer hamnar på rättspsyk.

Sist ut är Helsingborgs Dagblad där Lotta Wendel skriver med rubriken "Social rättsröta". Wendel har verkligen lyckats fånga det centrala i vår bok, och skriver en riktigt stark recension. Läs den här!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om slutstation rättspsyk, recensioner, författarskap

Två bokrelaterade länkar

2011-12-05T18:07:00.000+01:00

I förra veckan publicerade Nerikes Allehanda en recension av Slutstation rättspsyk. Då fanns den bara i den tryckta papperstidningen, men nu finns den också att läsa på internet. Recensenten Maria Elisson skriver bland annat:

"Berättelserna om flickorna och kvinnorna gör mig förtvivlad - och rasande över hur samhället svikit./.../
De grymma berättelserna i ”Slutstation rättspsyk” kryper nära. Var och en av dessa flickor eller kvinnor kunde vara en dotter eller syster. /.../
”Slutstation rättspsyk” är ett dokument som rispar rejäla revor i den svenska perfektionen."

Är du intresserad av boken "Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott" så finns det nu möjlighet att provläsa via Bokus! Det är bokens förord och två första kapitel som ligger uppe. Nyfiken? Klickklick! Vill du beställa den så finns den självklart att köpa hos Bokus, men också hos AdLibris för samma pris.

/ Thérèse

P.S. Angelica skriver viktigt som vanligt. Följer du inte redan hennes blogg är det hög tid att lägga till henne i blogglistan nu! D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om slutstation rättspsyk, självskadebeteende, länkar, tips, provläs

Nyhetsmorgon (och ska det verkligen vara så här?)

2011-12-04T13:08:00.001+01:00

Jag sitter på ett café i Stockholm och skriver. I morse medverkade jag och Sofia i Nyhetsmorgon på TV4 och berättade om vår bok Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott. Med oss hade vi underbara Elin Liljeholm som själv vårdades på rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall under tre års tid. Inte för att hon var dömd för brott, utan för att hon led av ett svårt självskadebeteende. Socialstyrelsen, som har en viktig roll i hela detta händelseförlopp, avböjde att medverka i programmet.

Vi får ofta frågan vilka reaktioner vi fått på boken. Överlag har vi fått väldigt positiva reaktioner - de jag varit i kontakt med som läst boken har blivit berörda, upprörda och förvånade över att det verkligen ser ut så här i Sverige. När det däremot gäller psykiatrin och exempelvis Socialstyrelsen - myndigheter och verksamheter vi kritiserar i boken och som har möjlighet att ta till sig och förändra - så ligger tystnaden kompakt. På ett sätt är också det talande: under hela vårt arbete med boken har vi känt att myndigheterna lyssnat så länge vi inte ställt krav, men så snart vi gjort det har tystnaden lagt sig tät.

Att kvinnor med självskadebeteende skickas för vård inom rättspsykiatrin eftersom allmänpsykiatrin saknar både ekonomiska och kunskapsmässiga resurser är en skam för den svenska psykiatrin, sjukvården och välfärdssamhället. Den som tror att kvinnorna skickas iväg för att få specialistkompetent vård lurar sig själv, och bidrar också till att upprätthålla bilden av att det är rättspsykiatrin som har den bästa vården att erbjuda. Det här är något vi måste börja prata om: det angår faktiskt fler än just den lilla grupp av kvinnor som redan skickats iväg. Självskadebeteende är mycket vanligt bland tonåringar idag, och det här är faktiskt den enda vård Sverige har att erbjuda för de allra svårast drabbade. En plats på en rättspsykiatrisk avdelning där 90 % av patienterna är män, där den absoluta majoriteten är dömda för brott, och bara 10 % är kvinnor, där majoriteten inte dömts för brott.

Det här handlar om att en rättsvidrig vård kunnat pågå med myndigheternas goda minne, kanske eftersom läkare har hög trovärdighet och psykiatriska patienter låg. I brist på bättre vårdalternativ har man accepterat behandlingsmetoder som strider både mot svensk lagstiftning och internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Och jag kan inte låta bli att fråga mig - hur hade det sett ut om det inte handlat om tjugoåriga unga kvinnor som skadade sig själva, utan i stället medelålders affärsmän i medelklassen med valfri medicinsk åkomma? Hade vi fortfarande ansett att vård inom rättspsykiatrin var det bästa alternativet, och hade vi låtit en vård med så många olagliga komponenter pågå under åratal utan insyn?

P.S. Dela/länka gärna inlägget och/eller klippet vidare så att fler får möjlighet att ta del av det! D.S.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om slutstation rättspsyk, självskadebeteende, nyhetsmorgon, tv4

Flyg och fläng

2011-12-01T20:01:00.000+01:00

Jag har intensiva dagar i ryggen, och fler av dem väntar till helgen. I tisdags reste jag till Stockholm med första morgontåget för att kunna medverka och tala på konferensen Tjejer och ohälsa som arrangerades av Kvinnor i Svenska Kyrkan. Efter en heldag i huvudstaden, begav jag mig till Linköping för att äta middag med och sova över hos min efterlängtade vän, för att morgonen därpå återvända till storstaden. Då var det dags för ett besök på Medicinska Riksstämman där jag och Sofia stod i Natur & Kulturs monter och pratade med besökare. Kvällen tillbringade vi på ABF-huset där vi höll ett första föredrag om boken och vårt arbete med den. Kvällen rundades av på ett närliggande café i sällskap med två eldsjälar. De står bakom SMAL; en ideell förening som arbetar för en positiv kroppsuppfattning, god självkänsla och en minskning av ätstörningar relaterade till skönhetsideal. Det blev en inspirerande och givande avslutning på två intensiva dygn, innan jag och Sofia begav oss till stationen för att ta nattåget hem till Lund.

Idag fortsatte karusellen eftersom det är första recensionsdag för Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott. Jag har egentligen inte riktigt hunnit vara nervös för recensionerna, men i morse bankade hjärtat rätt bra när jag frenetiskt googlade boktiteln. Hittills har jag lyckats leta fram två recensioner, en i Uppsala Nya Tidning, och en i Nerikes Allehanda. Tyvärr är det bara den förra som finns i elektronisk form, så vida du inte har tillgång till sökmotorn Retriever. Nu ikväll publicerade dessutom studenttidningen här i Lund, Lundagård, en artikel om vårt arbete med och kring boken.

På lördag reser jag åter igen till Stockholm för att på söndag morgon medverka i Nyhetsmorgon tillsammans med Sofia och Elin (som berättar om sina erfarenheter i boken). Vi är planerade att gå på kvart över nio på morgonen, men det kan komma att justeras.

Nu ska jag hoppa av karusellen för en stund och dricka glögg, krypa upp i soffan hos maken, njuta av väldoftande hyacinter, katter som spinner och tryggheten i att vara hemma. Det behövs.

/ Thérèse

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om slutstation rättspsyk, lundagård, stockholm, resor, föreläsningar

Signad advent

2011-11-27T17:50:00.000+01:00

Det är söndag eftermiddag och trots att klockan bara är fem är det midnattsmörk utanför mitt fönster. Då och då slår regnmättade höstlöv mot mitt fönster: stormen som drar genom Skåne lyfter dem ända hit till tredje våningen. Vindarna river och dånar och de svarta skelettliknande träden gungar kraftigt på gården. Denna höst har inneburit en känslomässig berg-och-dalbana med bokutgivningen som kulmen, och mitt inre stämmer väl överens med novemberstormen. Men Lisa Hanningan sjunger envist Silent Night för mig om och om igen, och jag känner sakta hur jag kan släppa efter och låta delar av mig vila i hennes sång.

Trots att ingenting där ute tyder på det, så är det faktiskt första advent idag. Vi väntar Herrens ankomst. Vi har hängt upp vår adventsstjärna i fönstret, symbolen för den stjärna som vägledde de tre vise männen till den nyfödde Jesus. Jag sjunger Bereden väg för Herran och gåshuden och tårarna kommer som alltid. Väntan. Längtan. Förhoppningen. Framtidstron. Förvissningen om att det som ska komma är gott.

"Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. "

Julstjärna, saffransbiscotti, saffranstryffel och ett miniarrangemang med två lila hyacinter

I helgen har jag välkomnat adventstiden genom att träffa min älskade syster en sista gång innan hon i morgon sätter sig på ett flygplan till andra sidan jorden. Jag har satt en pepparkaksdeg, bakat saffransmuffins, saffransskorpor och saffranstryfflar, gjort några hyacintarrangemang, strukit julgardiner, hängt upp julstjärnor och lyssnat på mängder av julmusik. Jag väcker julen i hjärtat, väcker längtan, väcker adventstiden.

En välsignad advent önskar jag er - och ett gott nytt kyrkoår! Och så skickar jag vidare det Emelie skriver:

"Var ljus för andra och låt människor lysa för dig."

/ Thérèse

Sydsvenskan, HD1, HD2, Aftonbladet1, Aftonbladet2, DN, SvD1, SvD2

Läs även andra bloggares åsikter om advent, kärlek, känslor, jesus, kristus, storm, höst

Vårdag i november

2011-11-24T22:00:00.001+01:00

"Vi liksom väntar på en vårdag i november"
/ Lars Winnerbäck

/ Thérèse (som tycker det är skrämmande att träden börjar blomma igen)

Läs även andra bloggares åsikter om vårdag i november, växthuseffekten, global uppvärmning

Att bli frisk från en ätstörning

2011-11-24T16:36:00.000+01:00

Jag led av ätstörningar i mer än tio års tid. Jag pendlade mellan undervikt och normalvikt, men hade ständigt ett anorektiskt tänkande och ett kompensatoriskt beteende. Med tiden utvecklades även mitt självskadebeteende, och sedan väntade många år där jag försökte balansera mig fram i livet, med självskadorna i ena handen och ätstörningen i den andra.

Under mina tuffare perioder, när det var olidligt att försöka äta och när en ekande tom mage hade bättre ångestlindrande effekt än alla piller i världen, frågade jag ofta min omgivning om det var möjligt att bli frisk. Var det ens en rimlig förväntan? De första sjukdomsåren kom svaren snabbt och övertygat: "Klart du kommer bli frisk, det här klarar du!" I takt med att åren gick klingade entusiasmen av, för att till sist resultera i mer nedtonade svar: "Du ska i första hand sträva efter att få din ätstörning under kontroll. Kanske kommer du alltid att ha tankarna kvar, men så länge du inte agerar på ångesten så ska de säkert gå bra." Man jämförde med alkoholism och nykter alkoholism: kanske kunde jag bli en ätande anorektiker, där suget, risken och tankarna alltid fanns kvar?

Jag förstår att man sa så med omsorg. Kanske tänkte man att det skulle lägga mindre press på mig, om att glappet mellan där jag var och dit jag behövde ta mig skulle minska. Och jag trodde dem. Sakta men säkert började jag slå mig till ro med den gnagande ångesten och de ständiga tankarna på mat. Jag hade förbättrats avsevärt och jag skulle ju ändå aldrig bli frisk: kanske hade jag kommit så långt som det var möjligt. Vikten var okej och jag åt regelbundet. Kanske var det här det närmaste frisk jag kunde komma?

Idag är jag är fri och frisk från allt vad ätstörningar heter, och faktiskt känner jag inte längre någon rädsla för att falla tillbaka. Mat upptar visserligen fortfarande mycket av min tid, men på ett helt annat sätt idag än då. Jag älskar att baka och laga mat, testa smakkombinationer och utmana mig själv i köket - när andra fattar en pensel eller går en keramikkurs så lagar jag mat. Det är min form av kreativitet.

Idag gör de gamla tankarna mig både ledsen och upprörd. Varför skulle jag nöja mig med mindre än ett liv helt fritt från ätstörningar? Tänk om jag faktiskt hade lyssnat på vad de sa? Tänk om jag faktiskt stagnerat, slutat utmana och slutat kämpa vidare? DÅ mina vänner kan jag berätta, då hade jag aldrig kommit dit jag är idag!

/ Thérèse

Delvis inspirerat av Lindas inlägg där hon frågar sig om man kan bli frisk från en ätstörning.

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, anorexi, frisk, fri, motivation,

Upprättelse

2011-11-21T15:32:00.005+01:00

Idag har en upprättelsecermoni ägt rum i Blå Hallen i Stockholms stadshus. Det var riksdagens talman, Per Westerberg, som läste upp den officiella ursäkten riktad till alla de barn och unga som under nittionhundratalet vanvårdats i olika former av fosterhem och placeringar som staten ordnat. Många politiker var på plats, men det faktum att Fredrik Reinfeltd prioriterat ett besök i Bulgarien tycks överskugga de övrigas närvaro. Den TT-artikel som bland annat SvD och DN har publicerat, citerar delar av den ursäkt Per Westerbergs läste upp:

- Det svenska samhället ber i dag er, kvinnor och män, utan förbehåll eller förmildrande, om ursäkt. Den vanvård ni utsatts för är en skam för Sverige. Den moraliska skulden bärs av hela det svenska samhället.

Maria Larsson, barn- och äldreminister, säger i sitt tal:

- Om någon slutligen vågade berätta om sin utsatthet - då blev man inte trodd. Det är en outhärdlig tanke. Att ett förtvivlat barn inte har någon enda kärleksfull person att luta sig emot.

Turerna kring de vanvårdade barnen har varit många. Den så kallade vanvårdsutredningen föreslog i februari att de utsattes för vanvård i fosterhem eller barnhem mellan åren 1920 och 1980 skulle ersättas med 250 000 kronor var. Regeringen sa nej att betala ersättning i september, med motiveringen att det inte skulle vara möjligt att sköta på ett rättssäkert och rättvist sätt. Beslutet möttes av så omfattande kritik att regeringen, med barn- och äldreminister Maria Larsson i spetsen, tvingades göra helt om. Det finns nu en politisk överenskommelse om att pengarna ska betalas ut, men det saknas riksdagsbeslut och det är inte heller klart när det ska ske. Vad som kommer att ske med de barn som utsatts för vanvård efter 1980 är heller inte klart - som det ser ut idag kommer de bli utan ersättning.

Det som skett bakom familjehemmens stängda dörrar är knappast någon överraskning, men trots allt en horribel verklighet för många fosterhemsplacerade barn. Jag har i samband med mitt eget arbete med unga kvinnor med självskadebeteende somt vångsvårdas på rättspsykiatriska kliniker, utan att de dömts för brott, upprepade gånger återkommit till vikten av att samhället verkligen tar sitt ansvar när det handlar om människor som vårdas mot sin vilja. Parallellerna mellan de vanvårdade barnen och kvinnorna på rättspsyk är många, och det gläder mig att dagens cermoni till sist kunnat genomföras, men kan samtidigt tycka att vägen fram till idag varit allt för lång och snårig.

Det är en sak att en enskild individ begår ett brott, agerar omoraliskt eller felaktigt. Det är en helt annan sak att staten blundar för det, underlättar för det att ske eller godkänner det. När ett barn måste flyttas från sitt hem är det ett utslag för en ohållbar situation. Då är det av yttersta vikt att det nya liv som väntar - den nya familjen - är läkande och förstående, och inte kantad av ytterligare eller värre svek och vanvård. Det samma gäller människor som vårdas mot sin vilja på grund av psykisk sjukdom eller kriminalitet, antingen det handlar om LPT, LVU, LVM eller LRV. När staten tar över ansvaret måste det skötas exemplariskt - allt annat är en ren skam.

Det viktigaste som jag ser det just nu, är att inte se den här vanvården som ett avslutat kapitel. Det räcker inte att vi ser när något går fel, vi måste faktiskt också agera. Vi får inte slå oss till ro och tro att millenieskiftet innebar ett magiskt skifte som omöjliggör för liknande händelser att ske idag. Att tro gott om människor är viktigt, men vi får aldrig någonsin tro så gott om andra, att vi riskerar att blunda för när det goda förbyts i ondska.

/ Thérèse

Mer om kvinnor med självskadebeteende som tvångsvårdas inom rättspsykiatrin finns att läsa i boken "Slutstation rättspsyk" eller på bokens blogg och hemsida som finns här.

I Media: Aftonbladet; Aftonbladet ledare; Expressen; Corren; GP; UNT; Metro; NT;

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om vanvårdsutredningen, upprättelsecermoni, vanvårdade barn, familjehem, barnhem, upprättelse, självskadebeteende,

Hundliv

2011-11-20T20:19:00.000+01:00

Långpromenad i Sankt Hans backar för någon vecka sedan. För ovanlighetens skull var det maken som höll i kameran. Drygt etthundrafemtio bilder, mycket lek och mycket bus senare vände vi hemåt igen. Jag älskar livet med hund.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om foto, hundliv, hund, dvärgschnauzer, långpromenad

Barnkonventionens dag

2011-11-20T14:06:00.000+01:00

Idag är det barnkonventionens dag och 22 år sedan FN:s konvention om barnens rättigheter antogs. Konventionen slår fast att barn inte är föräldrars eller andra vuxnas ägodelar, utan egna individer med egna rättigheter och ett eget människovärde. Konventionen slår också fast att barn dessutom har speciella behov av skydd och stöd, med anledning av att de är just barn.

Sverige har ratificierat konventionen och är folkrättsligt skyldig att följa den, men trots det gäller den inte som svensk lag. I stället har Sverige valt en metod som kallas transformering: att vissa delar av konventionen förts in på olika delar i annan svensk lagstiftning. Tillsammans med UNICEF, FN:s barnrättskommité och många andra tycker jag dock inte att det räcker - barnkonventionen behöver som göras till svensk lag i sin helhet, genom så kallad inkorporering. Regeringen anser dock att konventionen inte lämpar sig för att inkorporeras i sin helhet, trots att en majoritet av riksdagspartierna numer är positiva till en inkorporering.UNICEF skriver:

Om barnkonventionen blev svensk lag skulle domstolar och myndigheter vara tvungna att tillämpa den. De skulle också kunna ställas till svars om de valde att strunta i den, och barns mänskliga rättigheter skulle tas på större allvar.

När FN:s barnrättskommité senast granskade Sveriges arbete med barnkonventionen mynnade det ut i kritik med ett antal punkter där vi behöver förbättra oss för att leva upp till barnkonventionen. Bland annat handlade det om att förebygga självmord bland barn och att öka insatserna för att förbättra barns psykiska hälsa, att barnets bästa verkligen utreds och bedöms i asylprocessen och att se över lag och praxis när det gäller isolering av barn placerade på institution.

Jag har tidigare skrivit här om konventioner som bör bli lag, och här om hur barnkonventionens tillämpning i psykiatrin brister. Om du också tycker att barnkonventionen bör bli svensk lag, kan du skriva på UNICEF:s upprop här.

/ Thérèse

GP-debatt, GP-debatt2, Kristianstadbladet, ST-ordet fritt, SvD brännpunkt, Corren ledare

Läs även andra bloggares åsikter om barnkonventionen, UNICEF, FN, transformering, inkorporering

Det är skillnad på ärr och ärr

2011-11-19T22:51:00.001+01:00

I går skrev jag om svårigheterna med att berätta om självskadebeteende, framför allt genom bilder och illustrationer. Jag är av flera mycket tveksam till att publicera bilder på självtillfogade skador och sår, men främst handlar det om två perspektiv. Dels riskerar det att bidra till att andra som mår dåligt imiterar självskadan, och kanske framför allt så riskerar det att stigmatisera personer med självskadebeteende. Fördomarna kring självskadebeteende är många, och jag är rädd att detaljerade fotografier skulle förstärka snarare än dämpa dem. Att de skulle skapa distans snarare än förståelse. Det intressanta, som jag ser det, är att det här inte tycks ske när man illustrerar andra former av sjukdomar. Personligen tror jag att det, åtminstone till viss del, handlar om status. Psykisk sjukdom har låg status och förknippas, ganska bokstavligen, med galenskap. Cancer eller hjärsjukdomar har hög status och förknippas med stor smärta som ofta väcker medlidande hos sin omgivning. För jo, även sjukdomar har status.

Fotografen David Jay är en av många konstnärer som skildrat cancer. Hans bilder visar unga kvinnor, 18-35 år gamla, som överlevt bröstcancer. Många har genomgått en mastektomi, och projektet syftar till att öka medvetenheten om cancer hos (unga) kvinnor. Kunskapskanalen sände en dokumentär gjord utifrån hans foton, Ärrade - unga kvinnor med cancer, som än så länge finns att titta på via SVT-play. Jag försöker tänka på hur fotoprojektet och dokumentären skulle mottas om ärren som visades upp inte bestod av sviterna från en fruktad cancersjukdom, utan en självtillfogad destruktivitet? Hur gärna jag än vill tro att ett sådant projekt skulle mottas med värme, ömhet och förståelse, har jag svårt att verkligen se det framför mig. Men det skulle verkligen, verkligen behövas.

Fotografier ur The SCAR Project av David Jay.

/ Thérèse

P.S Jag menar självklart inte att förminska de cancerdrabbade kvinnornas lidande, men det hoppas jag alla kloka läsare förstår! D.S

P.S 2. The SCAR Project har en hemsida som du hittar här.
Läs även andra bloggares åsikter om status, statussjukdomar, cancer, självskadebeteende, ärr, psykisk sjukdom, fotografier, SCAR project, David Jay

Bilder av självskadebeteende

2011-11-18T23:43:00.000+01:00

Idag hade jag en trevlig och pratglad fotograf här hemma som skulle ta några bilder till en intervju som kommer på måndag. Han var genuint intresserad av självskadebeteende, och berättade att han länge velat göra ett bildreportage om problematiken men inte visste hur han skulle gå till väga. När han och hans kollegor kontaktade sjukvården för att fråga hur de kunde skriva och berätta om självskadebeteende och självmord, fick de bara rådet att absolut inte skriva om det, vilket frustrerade honom. Efter ett studiebesök på akuten hade han upprörts över den vård som erbjuds patienter med självskadebeteende, och vill uppmärksamma det - så här illa är det med psykiatrin.

Vårt samtal blev långt, och stundtals frustrerande. Jag upplevde verkligen att fotografen hade en genuin vilja att belysa och förändra, men vi såg saken ur två vitt skilda perspektiv. Där han var säker på att bilder skulle få folk att reagera, agera och förstå, var jag mer tveksam och tänkte att bilder också kan skapa distans och stigmata.

WHO har tagit fram råd till media kring hur de kan rapportera om självmord (och i viss mån självmordsbeteende) som grundar sig på forskning om suicid. En modifierad version på svenska finns här. En av utgångspunkterna är att forskning visar att mediernas rapportering om självmord kan leda till imitation av självmordsbeteende. Särskilt vanskligt är det att berätta detaljerat om på vilket sätt någon tagit sitt liv, eller att exponera rapporteringen på förstasidor, hela uppslag och så vidare. Bilder ska användas mycket sparsamt, och inte ges någon framträdande plats. Särskilt sårbara kan unga människor och personer som lider av depression vara. Även om jag inte tagit del av någon motsvarande forskning vad gäller självskadebeteende vågar jag anta att det här är principer som gäller även för det. Att självskadebeteende är "smittsamt" är väl känt både bland patienter och personal, och många som själva skadar sig kan känna sig "triggade" av att se en annan människas självtillfogade skador.

Ändå kan jag inte riktigt släppa dagens samtal, för det finns en kärna i det där jag måste ge fotografen rätt. En bild säger mer än tusen ord. Saken är väl mest att den där bilden måste väljas med oerhörd omsorg, varsamhet och medvetenhet. Vad tänker du - går det att illustrera självskadebeteende på ett sätt som griper tag i människors om inte känner till problematiken, utan att stigmatisera, men också utan att skada den som redan är drabbad? Eller är det helt enkelt avhållsamhet som gäller: att acceptera att just självskadebeteende inte bör illustreras utan främst beskrivas i ord. Såren är ju ändå sekundära till insidan.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, bild, foto, illustration, fotograf, journalistik, media, självmord, suicid

Rättspsykiatri är felpsykiatri

2011-11-17T13:04:00.001+01:00

I tisdags, dagen efter det att Slutstation rättspsyk gavs ut, publicerade Sydsvenskan en debattartikel av David Wirdelöv, biträdande verksamhetschef vid rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö. Artikeln har rubriken "Ibland är tvång nödvändigt" och beskriver hur hur god vården är för patienter med självskadebeteende vid rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö.

Vi tyckte artikeln utgjorde ett mycket intressant sammanträffande. Sedan rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall slutade att ta emot patienter med självskadebeteende för ett drygt år sedan, har rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö blivit den klinik som tar emot i särklass flest tjejer med denna problematik. Det har till och med blivit så illa att de benämts som en "specialistklinik" för kvinnor med självskadebeteende, av den enkla anledning att de är den enda kliniken som tar emot de svåraste fallen. Det är möjligt, men osannolikt, en ren slump att artikeln publicerades i samband med bokutgivningen, särskilt då Wirdelöv tar tydligt avstånd från de tvångsmetoder regionkliniken i Sundsvall har använt sig av. Det är dessutom intressant att artikeln publiceras i Sydsvenska dagbladet i stället för någon regional tidning i Växjö eller Kronoberg. Kanske beror det på det klinikledningen vid rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö berättat för oss när vi besökte dem: att region Skåne är det landsting som skickar flest kvinnor med självskadebeteende för vård enligt LPT till deras klinik.

Vi kunde självklart inte låta hans artikel stå oemotsagd, så idag finns vår replik att läsa här. Inspiration till rubriken, "Rättspsykiatri är felpsykiatri", har vi hämtat från en av de kvinnor vi haft kontakt med under arbetet med boken, som kallar på grund av sina erfarenheter kallar rättspsyk för felpsyk.

***

Uppdatering: Pat Punkt på Hispaliv skriver klokt och reflekterande om Wirdelövs artikel.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om rättspsykiatri, felpsykiatri, tvångsvård, självskadebeteende, växjö, sundsvall, sydsvenskan

TT

2011-11-14T17:14:00.003+01:00

I morse gjorde jag och Sofia en intervju med TT som i sin tur förser stora delar av mediabranschen med nyheter. Redan nu ligger den skrivna intervjun uppe på flera tidningars hemsidor, men inslaget för webb-tv har jag ännu inte sett. Det går undan i nyhetsvärlden!

Läs om Slutstation rättspyk i Dagens Nyheter, GöteborgsPosten, Borås Tidning, Norran eller på TV4-nyheternas hemsida. Det är ungefär samma artikel på alla ställen, men Borås Tidning har valt att ta med en bild och Dagens Nyheter har några citat ur boken.

Andra som redan hunnit skriva om boken är Angelica på Seglora Smedja och Natalie Pavlina, och P3-Nyheter hade ett inslag om boken i sin sändning klockan 12. Klicka på den här länken och börja lyssna ungefär 90 sekunder in i klippet.

Foto: Claudio Bresciani/Scanpix

Här finns mer om inslagen som sändes i morse.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om slutstation rättspsyk, media, tt, intervjuer

Slutstation rättspsyk i P1-morgon

2011-11-14T09:31:00.001+01:00

Tidigt i morse var Sofia med i P1-morgon för att berätta om vår bok "Slutstation rättspsyk". Det blev en intervju som rörde sig kring flera viktiga aspekter av boken, och som trots det komprimerade formatet blev riktigt bra. Sändningen inleddes med en intervju med Camilla, som också medverkar i boken, som berättar om sina erfarenheter av vården. En timme senare besökte Per-Anders Sunesson från Socialstyrelsens tillsynsenhet studion, och bemötte vår kritik genom att tydligt ta avstånd från den vård kvinnorna givits på den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Per-Anders Sunesson menade dessutom att Socialstyrelsen anser det vara olämpligt att tvångsvårda kvinnor med självskadebeteende som inte dömts för brott inom rättspsykiatrin, men menade att det var en fråga som landstingen måste ansvara för.

Lyssna på samtalen med Camilla, Sofia här och med Per-Anders Sunesson på den här sidan.

***

Nu är bokens hemsida uppe: välkommen att besöka www.slutstationrattspsyk.se

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om slutstation rättspsyk, sveriges radio, p1-morgon, socialstyrelsen, tvångsvård, boklansering

Kvällen före

2011-11-13T23:25:00.001+01:00

Jag sitter på mitt hotellrum på Östermalm i Stockholm och skriver. I tre dagar ska jag vara här för att lansera boken "Slutstation rättspsyk - om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott". Utgivningsdagen har sedan länge varit den 16 november, men redan i morgon kommer "Slutstation rättspsyk" att finnas i bokhandeln. Men långt innan bokhandlarna slår upp sina dörrar, klockan 06.37, kommer min medförfattare Sofia att medverka i P1-morgon tillsammans med en av tjejerna ur boken. En timme senare kommer Per-Anders Sunesson, chef vid tillsynsenheten på Socialstyrelsen, att få bemöta vår kritik.

Det är en lätt surrealistisk känsla som infinner sig så här kvällen före. Om tolv timmar kommer allting vara igång. Vi vet att flera olika inslag i media väntar, men i stort är det okända vägar som ligger framför oss. Det vi jobbat för i ändlösa timmar under flera års tid, är plötsligt här. Sedan i vintras har vi längtat till november (hur ofta gör man det?) och nu står vi här. Kvällen innan. Det är med blandade känslor som jag inser att den text vi slitit så med, är på väg ifrån oss. Den ska hitta egna vägar hem till främmande människor, utan oss.

Märkliga, märkliga liv.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om slutstation rättspsyk, tvångsvård, självskadebeteende, natur och kultur, boklansering

Disa

2011-11-11T22:59:00.002+01:00

Idag har jag rest hela vägen till Malmö för att hålla en heldagsutbildning om självskadebeteende tillsammans med Jonas Bjärehed. Det blev en bra dag och jag lär mig som alltid otroligt mycket av att föreläsa: både genom att åhörarna tillför mängder av kloka tankar, genom de ställer frågor som tvingar mig att tänka till, och genom att lyssna på Jonas delar av utbildningsdagen.

Bland åhörarna idag fanns personal som arbetade i skolan, och två av dem berätta om DISA-metoden som jag sedan tidigare bara kände till vid namn, men inte innehåll. DISA är en metod med rötterna i kognitiv beteendeterapi med syfte att förebygga stress och depression hos unga tjejer. Namnet DISA står för Depression in Swedish Adolescents, och kommer ursprungligen från USA. Metoden är omarbetad för att passa svensk kultur, svenska förhållanden och det svenska skolsystemet. I USA är metoden utvärderad både för tjejer och killar, men här i Sverige har den ännu så länge bara evidens för tjejer. En av kvinnorna som berättade om den idag hade dock ändå arbetat med mixade grupper, både tjejer och killar.

DISA kan genomföras i alla grupper med tonårstjejer, men skolmiljö tycks vara att föredra. Gruppledaren (som gärna ska vara två) och eleverna träffas tio gånger, och varje träff jobbar man med ett tema. Fokus ligger på att förändra negativa tankemönster, träna kommunikationsförmåga och problemlösning, stärka den sociala förmågan och göra medvetandegöra förhållandet tanke-känsla-handling. Det kan i sin tur ge dem en känsla av att kunna påverka och styra sitt liv, få bättre koll och därför må bättre.

Av det jag fick höra idag låter DISA-metoden verkligen som ett lovvärt projekt. Eftersom det är en förebyggande metod och inte en typ av behandling är alla tjejer välkomna - de som mår bra, mindre bra, urdåligt och toppen! De två som berättade om det idag, och som själva var gruppledare, hade mycket positiva erfarenheter att dela med sig av. Klasserna hade blivit lugnare, tjejerna starkare i sig själva, regelbundna skolkare hade återkommit till skolan och betygen hade sakta krupit uppåt. Någon mirakelmetod är det självklart inte, men jag blir glad varje gång jag hör om positiva, förebyggande insatser som verkligen gör skillnad. Det behövs mer av sådant!

Vill du läsa mer om DISA finns en artikel här, Folkhälsoguiden skriver här, och den svenska hemsidan finns här. Sen är jag så klart väldigt nyfiken på om det är någon av er som känner till mer om DISA, eller på något sätt har erfarenhet av metoden?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om DISA, DISA-metoden, förebyggande arbete, prevention, tonåringar, hälsa, skolhälsovård