Terapi bortom all kontroll

I gårdagens inlägg försökte jag reda ut vem som är vem i den terapeutiska djungeln. Dessutom poängterade jag att psykoterapeuter, psykiatriker och psykologer alla har legitimation från Socialstyrelsen, vilket den som bara kallar sig terapeut (med valfritt förled, t ex. KBT-terapeut) inte har. Men vad är det som gör legitimationen så viktig? Varför är det ett problem med olegitimerade terapeuter? Behöver man verkligen någon specifik utbildning för att kunna prata med människor?

Alla som arbetar inom offentlig och privatiserad hälso- och sjukvård, både i legitimationsyrken och i yrken som saknar legitimation (t ex. undersköterskor och skötare), omfattas av patientsäkerhetslagen. Det innebär att dessa vårdgivare har en rad olika skyldigheter, som fungerar som säkerhet för dig som patient. Vårdpersonalen har tystnadsplikt, de är skyldiga att föra journal, att anmäla fel i vården, att arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet och de ska anmäla misstanke om barn som far illa till Socialtjänsten. Dessutom står vårdgivaren under tillsyn från Socialstyrelsen.

Om du däremot arbetar privat* gäller andra regler, och det är här legitimationen blir viktig. Den som har  legitimation står under tillsyn från samhället (oftast Socialstyrelsen) och är godkänd för att verka inom det område som legitimationen avser. Legitimationen gäller oavsett var du är yrkesverksam, och är också en garant för att du gått en kontrollerad utbildning med höga krav på vetenskaplighet. Den som är legitimerad omfattas alltid av patientsäkerhetslagen. För den som varken är legitimerad eller arbetar inom offentlig eller privatiserad hälso- och sjukvård, gäller inte längre patientsäkerhetslagen. Det innebär alltså att en privat terapeut som saknar legitimation:

inte har tystnadsplikt

inte är skyldig att föra journal

inte är skyldig att anmäla fel i vården 

inte är skyldig att arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet

inte är skyldig att anmäla misstanke om barn som far illa 

inte står under tillsyn från Socialstyrelsen

För mig personligen är det inte så mycket en fråga om huruvida olegitimerade terapeuter är bättre eller sämre än legitimerade terapeuter, utan en fråga om säkerhet för patienten. Jag är övertygad om att du har bättre möjligheter att göra ett bra arbete om du är legitimerad och har en utbildning som vilar på forskning och vetenskap, än om du är olegitimerad och bara har en gymnasieutbildning. Därmed inte sagt att alla olegitimerade terapeuter är dåliga. Att du är utbildad och legitimerad är inte heller en garant för att du är bra på ditt yrke. Men om du både saknar adekvat utbildning och legitimation är risken större att du bedriver en direkt skadlig vård, och då finns det heller inget skydd för dina patienter. 

Den som felaktigt använder sig av en skyddad yrkestitel som psykolog, läkare eller psykoterapeut, kan dömas till böter. Men den som "bara" gör ett riktigt uselt jobb som "certifierad" eller "diplomerad" terapeut går ännu så länge ganska säker rent juridiskt. I patientsäkerhetslagen radas ett antal tillstånd upp som bara får behandlas av hälso- och sjukvårdspersonal. Bland annat nämns cancer, epilepsi och diabetes. När det gäller psykiatriska åkommor finns däremot inga begränsningar. Det innebär att en själmordsbenägen, psykotisk eller gravt anorektisk person kan behandlas av någon som kallar sig KBT-terapeut, som i själva verket inte har läst en enda rad psykologi, psykiatri eller psykoterapi i hela sitt liv. Och skulle det gå  fel finns det inte heller några sanktioner att vidta mot den olegitimerade terapeuten. Till detta återkommer jag i ett senare inlägg.

/ Thérèse

* Med privat avses inte privata sjukhus, vårdcentraler eller kliniker som drivs på uppdrag av den statliga vården, utan enskilda utövare utan koppling till den offentliga vården.

Huvuddragen av inlägget finns i patientsäkerhetslagen. I kapitel 1 framgår vem som omfattas av lagen, i kapitel 6 regleras vårdens skyldigheter, i kapitel 7 regleras Socialstyrelsens tillsyn och i kapitel 5 framgår vilka sjukdomar som bara får behandlas av hälso- och sjukvårdspersonal.
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om legitimation, terapi, psykoterapi, socialstyrelsen, kontroll, patientsäkerhet

Vem är vem i den terapeutiska djungeln?

I senaste numret av tidningen Egoboost, där Isabella Löwengrip är chefredaktör, finns ett reportage om psykologutbildningar i Sverige. I ingressen skriver de: "Skolpsykolog, psykiatrier [sic!], handledare, forskare ... Ja det finns många olika vägar att gå med en psykologutbildning i ryggen". Samma begreppsförvirring upplevde jag under sjuksköterskeprogrammet när flera förväxlade psykologer, psykoterapeuter och psykiatriker. Är det psykologen som skriver mediciner? Är psykiater en vidareutbildning på psykologprogrammet? Har alla terapeuter samma utbildning? Är psykologer bättre på samtal än psykoterapeuter? Och är alla psykoterapeuter psykodynamiska?

I söndags skrev jag en kort introduktion till vad jag hoppas ska kunna bli ett terapitema här på bloggen. Men innan man ens kan ge sig in i diskussionen om terapi tror jag det är på sin plats att reda ut vem som är vem i den terapeutiska sfären. I det här inlägget har jag för enkelhetens skull valt att ta med de allra vanligast  förekommande - säg gärna till om du tycker jag missat någon eller något i texterna. En övergripande skillnad mellan aktörerna är att vissa är legitimerade och andra är olegitimerade. Vad det innebär återkommer jag till i senare inlägg, men generellt sett innebär legitimation en högre säkerhet för patienten och fler skyldigheter för yrkesutövaren.

Legitimerad psykolog

Psykologutbildningen omfattar fem år på universitetet, följt av ett år praktisk tjänstgöring under handledning, PTP (jämför med läkarnas AT). Därefter utfärdar Socialstyrelsen en legitimation. Utbildningen är generell och studenterna får en gedigen utbildning om hur människan fungerar psykologiskt, men även kunskap i ämnen som sociologi och pedagogik. Både den friska och den sjuka människan studeras. En grundläggande psykoterapiutbildning ingår i utbildningen, men som psykolog blir man inte psykoterapeut. Psykologer kan exempelvis arbeta med handledning, samtal, utredning, diagnosticering och behandling. Psykolog är en skyddad yrkestitel.

Legitimerad psykoterapeut

Är en treårig påbyggnadsutbildning som ges på halvfart så att studenterna kan arbeta med psykoterapi under handledning parallellt. Till utbildningen kan du antas från en rad olika (människovårdande) yrken så som läkare, psykolog, präst, socionom, sjuksköterska och skötare. För att vara behörig att ansöka till psykoterapeututbildningen krävs en grundläggande psykoterapiutbildning(1). Psykoterapeutens huvudsakliga arbetsuppgifter är psykoterapi och samtalsbehandling. Det finns psykoterapeuter med olika skolningar, bland annat psykodynamisk och kognitiv. Vissa psykoterapeuter har valt att gå den grundläggande psykoterapiutbildningen inom en skolning, för att sedan gå psykoterapeututbildningnen i en annan.  Efter genomgången psykoterapeututbildning utfärdar Socialstyrelsen legitimation. Eftersom psykoterapeuter kan ha många olika grundutbildningar ska de i yrkesverksamhet alltid ange basutbildning (tex. socionom eller leg. psykolog). Psykoterapeut är en skyddad yrkestitel.

Psykiater

Är en läkare som gjort sin specialisttjänstgöring (ST) inom psykiatrin. Det innebär 5½ år av grundutbildning, omkring två år av allmäntjänstgöring (AT) under handledning och omkring fem år ST inom psykiatrin. I ST-utbildningen ingår en grundläggande psykoterapiutbildning. Psykiaterns arbetsuppgift kan i viss mån vara överlappande psykologens när det gäller utredning och diagnosticering, men generellt har psykiatern det medicinska ansvaret för behandling med psykofarmaka. Läkare har legitimation från Socialstyrelsen, och läkare är en skyddad yrkestitel.

Terapeut

Är vem som helst som väljer att kalla sig det. Jag kan här och nu kalla mig kognitiv terapeut om jag så önskar. Eller tanketerapeut. Eller ridterapeut. Eller dynamisk terapeut. Eller ... En terapeut behöver inte vara vårdutbildad men kan vara det. I den här gruppen hamnar även den som gått en grundläggande psykoterapiutbildning men som inte gått psykoterapeututbildningen. Att en terapeut är "diplomerad" eller "certifierad" betyder bara att de har ett intyg på att de gått en kurs, men det säger ingenting om kursens vetenskapliga förankring. 

Övriga yrkesgrupper

Även sjuksköterskor och socionomer är yrkesgrupper man stöter på i terapeutiska sammanhang. De kan gå både den grundläggande psykoterapiutbildningen, samt utbilda sig till psykoterapeuter. Många kuratorer som arbetar i skola och sjukvård är socionomer i botten, vissa har vidareutbildning i psykoterapi, andra inte.

/ Thérèse

(1) Högskoleverket har föreslagit en omfattande förändring gällande antagningskraven och i viss mån utbildningsförfarandet för psykoterapeututbildningen, men om och när dessa träder i kraft är oklart. 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykoterapi, terapi, psykiater, titlar, yrkeslegitimation,

Högt och lågt om terapi

Den senaste tiden har terapi aktualiserats på olika sätt och i olika forum. I senaste numret av Faktum (nummer 116) finns ett långt reportage av Amanda Duregård och Sara Johansson som kritiskt granskar terapimottagningen ("Terapisekten") Communicera. Reportaget är en fördjupning, eller avknoppning, av deras arbete om olegitimerade terapeuter som sändes i Sveriges Radio förra sommaren (SR). 

Idag sändes Kaliber (SR) under rubriken "One size fits all - KBT:s frammarch i psykvården". Programmet handlar om hur KBT allt mer tagit över inom psykiatrin, på bekostnad av den psykodynamiska terapin. Hela programmet går att läsa eller lyssna på här.

I samband med Kalibers program meddelade Socialstyrelsen att de tänker revidera sina nationella rekommendationer för vård vid depression och ångessyndrom. I de nuvarande rekommendationerna från 2010 rangordnas behandlingsalterantiven och KBT - kognitiv beteendeterapi - höjs till skyarna. Socialstyrelsen menade att det saknades KBT-terapeuter och psykodynamiskt skolade psykologer och psykoterapeuter fick kliva åt sidan till förmån för snabbutbildade sjuksköterskor som genomgick intensivkurser i KBT för att kunna bedriva terapeutisk behandling. 

Det här är olika perspektiv av samma fråga, som alla intresserar mig. Jag har tänkt mycket kring det och hoppas att snart återkomma med mina egna tankar i ämnet. Var ska man exempelvis dra gränsen för vad en olegitimerad terapeut får behandla och hur ska det kontrolleras? Är det verkligen så att en specifik behandlingsform (KBT) är så mycket bättre än någon annan, eller kan det finnas andra aspekter av betydelse? Och var står patienten i det här?

Tills jag återkommer, läs gärna Lindas eminenta inlägg i ämnet. Även Jonas Mosskin skriver bra och reflekterande i en essä från 2010 som du hittar här. 

/ Thérèse

I media: Sveriges Radio, DN, SvD, Tv4

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om terapi, KBT, psykodynamisk terapi, socialstyrelsen, kaliber, communicera