Den första mars varje år är det SIAD - Self Injury Awareness Day som har som syfte att uppmärksamma självskadebeteende och slå hål på fördomar. Det här inlägget är mitt bidrag till SIAD.
Vad är självskadebeteende?
Självskadebeteende är inte en psykisk sjukdom eller en psykiatrisk diagnos, utan ett paraplybegrepp för olika destruktiva beteenden som innebär att man skadar sin egen kropp. Att skära sig eller rispa sig är kanske de mest kända sätten att skada sig själv på, och kanske är det också de vanligaste formerna av självskadebeteende. Det betyder däremot inte att det är de enda sätten; man kan ha ett självskadebeteende utan att varken skära eller rispa sig själv.
Självskadebeteende - misslyckade självmordsförsök?
Självskadebeteende är inte misslyckade självmordsförsök, faktum är att självskadebeteende inte har med självmord att göra. Om syftet med en skada är att ta sitt liv, handlar det inte längre om självskadebeteende utan självmordsförsök eller självmordsbeteende. Självskadebeteende är ett sätt att hantera svårigheter i livet, och ibland handlar det snarast om att undvika självmord.
Hur vanligt är det?
Man tror att omkring fyra procent av en totalpopulation, när man mäter både barn, ungdomar, vuxna och äldre, någon gång avsiktligt har skadat sig själva. Däremot vet man att självskadebeteende är särskilt vanligt bland ungdomar, och i dessa åldersgrupper varierar resultaten kraftigt mellan olika studier, med resultat som visa att mellan tio och femtio procent någon gång har skadat sig själv. De stora skillnaderna beror bland annat på hur de olika forskarna valt att definiera självskadebeteende.
Är det bara tonåringar som skadar sig?
Nej!
Självskadebeteende uppträder ofta i den tidiga tonåren, men mycket tyder på att det kryper nedåt i åldrarna. Det finns yngre barn som gör sig själva illa, även om det är mycket ovanligt. Vissa börjar skada sig själv i vuxen ålder.
Är det bara tjejer som drabbas?
Nej!
Självskadebeteende förekommer både hos killar och tjejer, män och kvinnor, trots att det under lång tid har ansetts vara ett tjejproblem. De senare åren har flera studier visat att självskadebeteende bland män är mycket vanligare än man tidigare trott. Troligtvis är det ändå så att fler tjejer än killar skadar sig själva, även om det finns vetenskapliga studier som inte lyckats uppvisa någon statistiskt säkerställd skillnad mellan kvinnor och män.
Varför skadar man sig själv?
Självskadorna kan fylla väldigt varierande syften, men det är aldrig så simpelt som att man skadar sig själv för att man vill få uppmärksamhet. Enkelt kan man säga att självskadebeteende fungerar som en copingstrategi, ett sätt att hantera livet. En övergripande funktion är den emotionsreglerande: det kan vara ett sätt att bemästra ångest, att uttrycka känslor som är svåra att sätta ord på eller att få utlopp för ilska och aggressivitet. Självskadebeteebde kan också fungera som självbestraffning, ett sätt att visa tillhörighet, att ta bort negativa känslor. Självskadan kan också skydda från andras bestraffning. Vissa skadar sig själva för att bryta ett
dissociativt tillstånd. För många är den fysiska smärtan lättare att hantera: Den är mer konkret och synlig för blotta ögat, medan själslig smärta ofta är luddig och svår för andra personer att se eller förstå. Självskadebeteende förekommer också tillsammans med andra destruktiva beteenden som ätstörningar eller missbruk av droger eller alkohol.
Är självskadebeteende en psykisk sjukdom?
Nej!
Ett självskadebeteende är ett beteende, inte en psykisk sjukdom. Däremot bör en självskada alltid tas på allvar och ses som ett tecken på att någonting inte står rätt till. De allra flesta som skadar sig själva gör det vid ett fåtal tillfällen eller något enstaka tillfälle, och väldigt sällan så pass allvarligt att de behöver läkarvård. För en liten grupp av dem som skadar sig själva blir dock problematiken mer bestående med upprepade sjukvårdskontakter till följd av sitt självskadebeteende. Hos dessa personer finns också en högre koppling till psykisk sjukdom.
Har alla med självskadebeteende borderline?
Nej!
Jag har skrivit ett långt inlägg om borderline och självskadebeteende
här. Att borderline kopplas samman med självskadebeteende beror främst på att det är den enda diagnosen där självskadebeteende förekommer som ett av flera symtom.
Har alla med självskadebeteende blivit utsatta för övergrepp eller andra trauman?
Nej!
Om man jämför två grupper - en grupp där alla individer har ett självskadebeteende, och en grupp där ingen har ett självskadebeteende - så ser man att det i den första gruppen finns fler personer som varit utsatta för sexuella övergrepp och liknande svåra trauman än i den andra gruppen. Men det är fortfarande fler personer i "självskadegruppen" som inte varit utsatta för övergrepp, än som har varit det.
Varför slutar man inte bara skada sig?
Självskadebeteende är inte meningslöst. Om det inte fyllde någon funktion hade ingen fortsatt att skada sig själv. Men eftersom beteendet självskadorna har ett syfte så uppstår det ett tomrum om beteendet tas bort. Jämför med rökning – även om alla känner till rökningens negativa effekter är det många som har svårt att sluta röka. De som lyckas använder sig ofta av olika rökavvänjningsprodukter eller psykologiska tekniker för att ersätta rökningen med någonting annat, mer konstruktivt. Rökningen fyller en funktion och det är mycket svårt att sluta utan att det ger andra negativa sidoeffekter (vissa börjar till exempel äta mycket godis eller börjar i stället att snusa).
För många fungerar självskadebeteende på liknande sätt. För att sluta måste man ersätta självskadan med någonting annat, vanligtvis arbetar man psykoterapeutiskt med olika tekniker att hantera exempelvis ångest, andra starka känslor eller impulser. De tekniker man använder för att sluta bör hänga ihop med anledningen till att man skadar sig själv. Om man skadar sig själv på impuls är det bästa kanske att arbeta med sin impulskontroll. Om man skadar sig själv som självbestraffning bör man kanske fokusera på att stärka självkänslan. För de allra flesta fyller självskadebeteende flera syften och man behöver därför arbeta med olika tekniker för att kunna sluta.
Vad kan jag göra som kompis, anhörig, förälder, behandlare, läkare ...?
En människa är aldrig sitt självskadebeteende. Aldrig någonsin. Ändå är det lätt att allt fokus läggs på sår, på skador och på skydd från att nya skador ska uppkomma. En viktig uppgift man har som vän är att påminna om allt annat, allt runt omkring. Gå och fika. Bjud med på konsert. Kolla på fotboll. Följ med på teaterkursen. Räkna med din vän även om hen har ett självskadebeteende - det hindrar er inte från göra allt det ni brukar göra. Tvärt om: för att kunna sluta skada sig behöver man ha någonting att återvända till. Många som varit sjuka under en längre tid upplever att vänner och det "vanliga" livet glider undan, och vägen tillbaka blir ännu längre. Även om du arbetar som behandlare eller än anhörig uppmuntrar jag till att se fler perspektiv. Även den som vårdas på en sluten psykiatrisk avdelning eller på ett behandlingshem är mer än sitt självskadebeteende, och måste få hjälp att utveckla de sidorna för att kunna bli fri.
Finns det hjälp att få?
Ja. Det finns hjälp att få, men generellt kan man säga att ju tidigare man får hjälp desto bättre. Samtidigt är det väldigt viktigt att man får hjälp på rätt nivå. Går man fortfarande i skolan kan man vända sig till skolsköterskan eller skolkuratorn som kan lotsa vidare om det behövs. Annars kan man kontakta ungdomsmottagningen eller vårdcentralen för att få en samtalskontakt. I sista hand, eller om man inte fått den hjälp man behöver, kan man kontakta den psykiatriska öppenvården. De är specialister på psykiska sjukdomar (precis som kardiologen är specialister på hjärtsjukdomar och onkologen på cancersjukdomar). Är man under 18 år vänder man sig till barn- och ungdomspsykiatrin. I de flesta fallen räcker det att få prata med någon under en period, och då brukar skolhälsovården eller vårdcentralen kunna ge bra hjälp snabbt.
Man kan också vända sig till den ideella
föreningen SHEDO som arbetar med självskadebeteende och ätstörningar. De har ett diskussionsforum där det också finns ett särskilt slutet forum för anhöriga och vänner. Besök deras hemsida här och bli medlem redan idag!
Går det att bli fri?
JA!
Jag kan inte statuera exempel för alla med självskadebeteende, men det faktum att jag idag mår bra och inte alls behöver kämpa för att inte skada mig är ett bevis på att det går. Jag satte punkt för ett decennium av självhat och självdestruktivitet och en viktig hjälp för mig var SHEDO-forum. Det är nu mer än fem år sedan jag senast gjorde mig själv illa, och snart sex år sedan jag slutade skada mig själv regelbundet. De här fem åren har varit de allra bästa i mitt liv.
Vill du läsa mer om självskadebeteende och få referenser till vidare läsning hittar du det
på min hemsida.
.JPG)
.JPG)
