Att våga lita på nyhetsrapportering

Igår berättade SVT Östnytt om rättspsykiatriska kliniken i Växjö. Våren 2008 införde de generella förbud mot mobiltelefon och internet bland sina patienter, ett förbud som kom att kritiserats av Socialstyrelsen. Till slut förelade myndigheten kliniken med ett vite; ett slags straff för att de vägrade följa lagstiftningen och inte rättade sig efter granskningsmyndighetens kritik. Men i Östnytts inslag säger speakerrösten:

"Socialstyrelsen ansåg att Växjö hade brutit mot lagen, men efter en lång process i flera instanser så fick man till slut medhåll av regeringsrätten, ändå är man ensamma om ett förbud."

Jag vet ju inte vilka domar Östnytt har läst, men de jag känner till går inte ens med god vilja att tolka så som det framställs i inslaget. Domen från Kammarrätten i Göteborg beviljades för det första aldrig prövningstillstånd i högsta förvaltningsdomstolen (som regeringsrätten heter sedan ett drygt år tillbaka). Dessutom är frågan som målet i Kammarrätten gäller "om det funnits förutsättningar för Socialstyrelsen att utfärda det aktuella [vites]föreläggandet med stöd av 6 kap. 13 § LYHS." Ingenting annat. Men även om målet inte rör det generella förbudet som Växjö utfärdat, konstaterar Kammarrätten ändå att de "i likhet med länsrätten [finner] att ett generellt förbud mot mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning för patienter inom rättspsykiatrin strider mot grundläggande rättssäkerhetskrav. Det kan därför inte anses uppfylla kravet på god vård." Så förutsatt att ingen parallell rättsprocess pågått som lyckats upphäva de lagar vi har, så finns det helt enkelt ingen grund för det Östnytt antyder: att Växjö gjort rätt som skapat ett generellt förbud och att de andra klinikerna borde göra det samma.

Om jag inte redan haft en smula insyn i frågan (bland annat eftersom jag bloggade om det för ett par år sedan) så hade jag köpt Östnytts rapportering rakt av. Det får mig att undra hur mycket av all den information som framställs i media, där jag inte har någon förkunskap, som inte heller är korrekt. Det är en skrämmande tanke.

Läs gärna mina tidigare inlägg om problemen med generella förbud och den möjlighet som redan finns att  att fatta individuella förbud. Skulle det trots allt vara så att det finns någon annan dom i ärendet som jag inte känner till tar jag mer än gärna emot den informationen!

***

Uppdatering: Jag mailade SVT Östnytt med informationen här i inlägget och fick sedan prata med en mycket trevlig journalist. Den direkt felaktiga informationen som lagts upp i ytterligare ett ny text på Östnytts hemsida har korrigerats, men intervjun jag citerar i det här inlägget ligger kvar på Östnytts hemsida utan rättelse eller förtydligande.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om östnytt, nyheter, media, rättspsyk, domar, kammarrätten, socialstyrelsen

Att brinna (med ett stygn av avund)

Det finns mycket jag brinner för, och ännu mer som jag skulle vilja brinna för. Jag skulle vilja engagera mig i miljöfrågor, kvinnorättsfrågor och genus. I barnrätt, kyrkofrågor och mänskliga rättigheter. Men det finns två ämnen som ligger så nära hjärtat att allt det där andra måste hålla sig som små lågor i bakgrunden, som bara ögonblicksvis får flamma upp. Det finns helt enkelt varken kraft eller utrymme till mer än psykiatri och cancer; dessa två som får mitt hjärta att flamma lite extra.

Mitt engagemang i de båda ämnena har sett ganska olika ut. Psykiatriintresset har jag bejakat genom att blogga, initiera och driva föreningen SHEDO, föreläsa, utbilda mig och skriva boken Slutstation rättspsyk. Mitt cancerintresse har framför allt fått utrymme i mina praktikperioder på sjuksköterskeprogrammet, mina somrar som undersköterska på onkologens medicinska behandlingsenhet och som månadsgivare i Barncancerfonden.

Ung Cancer är en organisation för unga vuxna i åldrarna 16-30 som drabbas av cancer. De arbetar för att förbättra unga vuxna cancerdrabbades levnadssituation. Det handlar om mer än att överleva; att faktiskt ha ett riktigt bra liv. Ung Cancer startade i november 2010 och jag skulle nog vilja kalla föreningen för en framgångssaga. Deras första informationsfilm, Det är okej att känna, spreds som en löpeld över internet och har idag visats 400 00 gånger på YouTube. De har figurerat i tidningar och tv, vunnit kategorin "Eldsjälar 2011" i Svenska Hjältar och suttit hos Malou. Det är underbart, för Ung Cancer behövs och de inblandade ska ha all cred som går att uppbåda. Julia Mjörnstedt, generalsekreterare för Ung Cancer, har dessutom precis startat en läsvärd blogg som du hittar här.

Samtidigt kan jag inte rå för det stygn av avund som vaknar. Jag skäms för det, för avund är aldrig klädsamt, men lik väl finns det där. Det handlar inte om missunsamhet gentemot organisationen Ung Cancer eller de patienter och anhöriga som drabbas av denna djävulska sjukdom. Jag förlorade min fästman och bästa vän till cancern så visst vet jag vad lidandet innebär! Det handlar inte om det. 

Jag önskar bara att lite av det tryck som finns i frågan för cancer också fanns för psykiatrin. Att lite av den respekt och vördnad som finns inför de drabbade också skulle finnas för de som drabbas av psykiska sjukdomar. Jag önskar att bara en bråkdel av det allmänintresse som finns för cancer skulle finnas också för psykiatrin, eller att lite av all den vilja att hjälpa och stötta cancerdrabbade också skulle finnas för dem som lider av psykiska sjukdomar. Min vän berättade innan han dog om hur det på barnonkologen där han vårdades i början av nittiotalet fanns tv-spel, lekterapi, sysselsättning och sjukhusclowner. Hans föräldrar fick bo hos honom och hela familjen vårdades tillsammans. När jag tio år senare besökte mina vänner på barnpsyk fanns i bästa fall en hjärtformad kudde på sängen, ett fiaspel i bokhyllan och en låst dörr. Föräldrarna fick hälsa på i besöksrummet. 

Jag kan känna skuld inför de känslor som vaknar när jag ser på Ung Cancers verksamhet. Jag slet i tre år med föreningen SHEDO, som arbetar med självskadebeteende och ätstörningar. Omkring 800 personer i åldrarna 16-30 drabbas av cancer varje år. Det gör att Ung Cancer bara har en bråkdel av den enorma målgrupp som SHEDO vänder sig till. Upp mot varannan högstadieungdom har provat att skada sig själv. Mellan 6 och 12 procent skadar sig regelbundet, och mellan 5 och 10 procent av alla unga tjejer lider av någon slags ätstörning. Men det stora allmänintresset finns inte. Man kan säga mycket om de arbetsmetoder vi valde när vi startade SHEDO, mycket skulle kunna göras annorlunda med bättre resultat. Men i slutänden handlar det ändå om att någon måste lyssna. Det spelar ingen roll hur hårt man än sliter för att öppna ögon, informera, stötta och hjälpa om man skriker för döva öron. Psykiatri är inget behjärtansvärt område att stötta. Ingen förening man skyltar med att man arbetar för. Inget ämne man vinner hjältepriser för att engagera sig inom. Kanske är det just därför jag känner att det är psykiatrin som måste få mitt engagemang. Kring cancer finns det redan gott om människor som vill och kan engagera sig, om så bara genom en månatlig ekonomisk donation. Det är en lyx som inte är några psykiatrifrågor förunnade. 

Ung Cancer har en webbshop där de säljer mössor och pins med orden "Fuck Cancer". Jag undrar om "Fuck psykiatri" skulle göra samma succé?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om ung cancer, psykiatri, shedo, självskadebeteende, cancer, psykiatri

Jag tilläts inte sörja

Den här texten publicerades på SHEDO-bloggen i februari 2010. Med anledning av samtal på Twitter kring det fantastiska initiativet Ung Cancer och saknade efter något liknande inom psykiatrin, postar jag inlägget även här. I maj är det sex år sedan Calle dog.

Jag tog emot samtalet från telefonskrubben på den psykiatriska akutavdelning där jag tvångsvårdats i flera månader. Över en sprakande telefonlinje berättade Calle att den hjärntumör han friskförklarats ifrån som trettonåring kommit tillbaka, och att han nu väntade på en akut hjärnoperation. Han befann sig på en avdelning tjugo mil från min, i den stad där han numera läste till läkare. Jag satt på golvet och gjorde allt för att inte bryta ihop inför tanken på att jag saknade alla möjlighet att komma och besöka honom. Jag försökte att hålla ihop mig själv när den rädsla jag i så många år tryckt undan plötsligt blivit verklighet. När jag till sist lade på luren rasade hela min värld. 

Det var ett långt och tungt år. Framåt vintern blev det allt tydligare att den Calle jag så länge känt, älskat och hållit av inte längre fanns kvar. Han tappade förmågan att klara sig själv, kroppen var utmärglad och huden vit och skör. Talet och synen försämrades, både kort- och långtidsminnet var kraftigt påverkat och både hans armar och händer skakade så snart han försökte röra dem. Efter nio år tillsammans var vår gemensamma resa i livet över. Den första maj 2006 somnade han in efter en kort tid på sjukhus. När Calle dog hade han precis hunnit fylla 24 år. 

Hans död förändrade min egen sjukdom radikalt. Inledningsvis övergav jag allt var självskador hette och övergick i stället till en renodlad sorg- och krisreaktion, men tyvärr gick det psykiatrin helt förbi. Två dagar efter hans begravning skrevs jag in på den psykiatriska avdelningen igen och trots att Calle nämns gång på gång i mina journaler var det ingen som verkligen förstod. Jag undrar om de egentligen var rädda att förvärra mitt självskadebeteende genom att validera min sorg, men att ignorera min sorg gav tyvärr motsatt resultat. Mitt behov av närhet, stöd, samtal och förståelse var ändlöst, jag saknade all förmåga att hantera starka känslor utan att ta ut det på mig själv och när jag väl försökte fick jag inget som helst gehör. Så jag började skada mig igen, och snabbt var min destruktivitet värre än någonsin tidigare. Ganska snart beslutades att jag skulle skickas till den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena. De visade mig bilder på klinikens cykelverkstad där det arbetsterapeutiska arbetet bedrevs, och jag fick veta att jag skulle stanna där ”tills jag hade tagit mitt förnuft till fånga”.

Under fyra månader på sjukhuset grät jag vid två tillfällen, med huvudet djupt inborrat i min lika trasiga medpatients famn. I timmar grät och skrek jag ut min sorg medan personalen erbjöd mig en cocktail av lugnande preparat och frågade om jag kanske ville bli bältad en liten stund? 

Min sorg hade så många bottnar, och jag plågades ständigt av dåligt samvete över min egen situation. Jag skämdes över mitt beteende då det kändes som att jag inte var sjuk "på riktigt". Jag hade gjort allt som stod i min makt för att skada min egen kropp och hade upprepade gånger försökt att avsluta mitt liv. Calle däremot kämpade i åratal mot en tumör som växte okontrollerat i hans hjärna - kontrasterna var plågsamma och svårhanterliga. Trots att jag idag vet att även jag var sjuk och på många sätt inte kunde klandras för hur min sjukdom tog sig till uttryck är det tankar som fortfarande kan plåga mig. 

När jag ett halvår efter Calles bortgång kunde skrivas ut hade jag ett långt samtal med den dåvarande överläkaren. Han påstod sig inte ha förstått vilken nära relation jag hade till Calle och hävdade att om de bara vetat hade de behandlat mig annorlunda. Det hade betytt så mycket för mig att för en gångs skull bli bemött som en vanlig människa då min kris egentligen var högst normal. I stället blev även min sorg sjukdomsstämplad, ignorerad och förminskades. Jag tilläts inte ens att sörja min allra bästa vän på ett värdigt sätt.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, död, cancer, psykiatri, minnen

Generella förbud kräver högre differentiering

Nu följer SVT Östnytt i sina västliga kollegors fotspår och berättar Den mörka sanningen bakom murarna och publicerar Dokumenten som avslöjar rättspsykiatrin. De berättar om 308 fall där patienter missbrukat rätten att använda mobil och internet och begått (eller planerat) brott. I en intervju menar en verksamhetschef att möjligheten till individuella förbud är "vansinnigt" och "ett slag i luften", och kravet på ett generellt förbud mot elektroniska kommunikationstjänster inom rättspsykiatrin som en självklarhet.

Som jag skrev tidigare idag: att du tvångsvårdas inom rättspsykiatrin gör dig inte per automatik olämplig att hantera mobiltelefon eller internet. Ett generellt förbud skulle frånta även de patienter som inte missbrukar telefon och internet, möjligheten att fritt använda dessa. Patienter som vårdas på kliniken trots att de inte lider av någon psykisk störning. För många utgör kommunikationen en ovärderlig livlina för kontakt med föräldrar, anhöriga och vänner - människor som spelar en viktig roll i rehabiliteringen. Att begränsa den kontakten för patienter som inte har några problem att hantera dessa kommunikationstjänster vore mycket olyckligt.

Någon som inte heller nämns i artikeln är det faktum att många patienter som tvångsvårdas inom rättspsykiatrin inte är dömda för brott. Bilden som målas upp av SVT är i vanlig ordning att att alla patienter inom rättspsykiatrin är monster som vore totalt olämpliga att handha mobil och internet. Jag tar mig friheten att påminna om att var fjärde patient på rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö är inte dömd för brott utan vårdas på kliniken på grund av självskadebeteende. Även patienter som av andra skäl anses vårdadkrävande skickas från allmänpsykiatrin till rättspsykiatrin för att få vård. Ett generellt förbud skulle drabba också dem, och förhindra den tjugoåriga tjejen som skickats sextio mil hemifrån för att få vård för sitt självmordsbeteende att hålla kontakt med sina föräldrar. 

Samtidigt är det självfallet oacceptabelt att patienter kan planera och i vissa fall dessutom genomföra brott under tiden de avtjänar straff. Att det dessutom kan ske upprepade gånger är förkastligt. Har en patient använt telefon eller internet till att begå eller förbereda brott finns det ju uppenbara skäl att belägga personen med restriktioner. Att det inte sker eller följs upp ordentligt är obegripligt. Efter att ha arbetat med boken Slutstation rättspsyk och intervjuat och granskat journalhandlingar för ett trettiotal kvinnor med självskadebeteende kan jag ibland förvånas över hur goda möjligheterna att fortsätta sin kriminella bana tycks vara för dem som dömts för brott. De kvinnor vi varit i kontakt med har vårdats på rättspsykiatriska kliniker under mycket lång tid utan att alls få några permissioner. Om de alls har fått besök under sin vårdtid så har det skett ett fåtal gånger, ofta övervakat av vårdpersonal. Kvinnorna har fråntagits sina datorer med vad som liknar svepskäl, de har belagts med telefon- och besöksförbud och har fått sin post genomsökt innan fått motta den. Och då handlar det alltså uteslutande om unga kvinnor som inte dömts för brott utan som vårdats på de rättspsykiatriska klinikerna för ett svårt självskadebeteende. Det som förvånar mig är att kontrollen gentemot dessa kvinnor varit så hög, när de patienter som redan dömts för brott betydligt mer lättvindigt tycks beviljas permission eller ges möjlighet till internetkommunikation. 

Om man ska ge lagutrymme för generella förbud skulle det med andra ord kräva en ordentlig omorganisation av den rättspsykiatriska vården. Patienterna måste i mycket högre grad än idag differentieras och delas in efter specifika vårdbehov. Idag vårdas kvinnor med självskadebeteende tillsammans med drogmissbrukare och mördare. Om det ska vara rimligt och etiskt försvarbart att ha avdelningar med generella förbud mot bruk av telefon och internet måste det på en sådan avdelning bara vårdas patienter som redan använt telefon eller internet för att begå brott, eller där det finns skäl att tro att telefon/internet skulle kunna användas på ett olämpligt sätt. Ett generellt förbud, över alla (rätts)psykiatriska patienter vore direkt förödande. Som psykiatrin ser ut idag, med ständiga nedskärningar och resursbrister har jag mycket svårt att se hur en så pass differentierad vår skulle kunna vara realistisk. 

Men sannolikt är det här en ickefråga. Psykiatrilagsutredningen har fått sitt slutdatum uppskjutet flera gånger men arbetet beräknas vara klart om en månad. De förväntas föreslå att den rättspsykiatriska vården i princip försvinner och att ett tillräknelighetsbegrepp införs, så som det ser ut i de flesta länder i övriga Europa. Man har tidigare uppskattat att mer än nittio procent av de patienter som idag vårdas inom rättspsykiatrin i stället skulle överlämnas till kriminalvården, där reglerna kring internet och telefon ser annorlunda ut. Den sista andelen patienter skulle frikännas helt från brott, och om behov finns vårdas enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård. Men det är en helt annan diskussion.

/ Thérèse

SVT Östnytt 1, 2, 3, 4, P4 Östergötland, BT, AB, SVT Mittnytt, NT, GP, SvD, DN, Expressen, Västnytt, TV4, Kuriren, Corren, Dagen, UNT, Dagbladet, NT, AB

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om rättspsyk, rättspsykiatrisk vård, tvångsvård, kommunikation, internet, telefon, mobiltelefon

Visst går det att förbjuda mobiltelefoner

Idag rapporterar en rad olika tidningar att det smugglas in droger på Lillhagens rättspsyk i Göteborg. Det är patienter som är dömda för brott, som lider av en svår psykisk störning och ibland också av ett missbruk som använder sina mobiltelefoner för att ordna fram droger. Det är TT som ligger bakom den korta notis som flera lokala tidningar plockat upp, och som tyvärr är så kraftigt förkortad att den blir direkt felaktig. I notisen säger Anders Printz på Socialstyrelsen att:

"Det går inte att föbjuda mobiltelefoner på avdelningarna. I så fall måste lagstiftningen ändras."

Det är fel. Eller snarare, det är bara en förkortad del av sanningen. I den intervju som SVT Västnytt gjort, och som tycks ligga till grund för TT:s notis, framgår det att Anders Printz inte är så bortkollrad som han verkar i TT-notisen. Det handlar om generella förbud. Ingenting annat. Det går inte att skapa generella förbud mot mobiltelefoner på avdelningar. För att det ska vara möjligt måste lagstiftningen ändras. Däremot går det alldeles utmärkt att utfärda individuella förbud, om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada (1). 

Verksamhetschefen på Lillhagens rättspsyk, Frances Hagelbäck-Hansson, berättar för Västnytt att det skapar stora problem när patienter smugglar in droger och säger att "... de patienter som inte är påverkade, de påverkas ju av det allmänna stöket på avdelningen ...". Jag har all respekt för att det skapar problem när det kommer in droger på avdelningen. Min fråga är ändå om hon tror att de patienter som inte missbrukar droger skulle föredra ett generellt mobiltelefonförbud där de, som alltså inte för in droger på avdelningen, också skulle förlora rätten att kommunicera fritt för att de har medpatienter som missbrukar? 

Jag är av princip väldigt skeptisk mot generella förbud, inte minst när det handlar om psykiatrisk vård och rehabilitering där en individuell vårdplan är A och O. Jag kan förstå att avdelningarna upplever ett behov av det, men när lagen faktiskt ger utrymme för individuella förbud har jag svårt att se poängen med generella dito. På många allmänpsykiatriska avdelningar fråntas patienterna sina mobiltelefoner slentrianmässigt, och på rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö lät man det generella mobiltelefonförbudet kvarstå trots upprepad kritik från Socialstyrelsen, och trots att det alltså saknar stöd i lag. På rättspsykiatriska kliniken i Växjö vårdas dessutom var fjärde patient inte där för att de dömts för något brott, utan för att de lider av ett allvarligt självskadebeteende. På flera rättspsykiatriska kliniker runt om i landet vårdas patienter som inte är dömda för brott. Antingen lider de av ett självskadebeteende, eller så har de ansetts vara särskilt vårdkrävande av någon annan orsak. Dessutom finns ett antal (sannolikt en majoritet av) rättspsykiatriska patienter som inte begår brott via mobiltelefon. Om man tillåter generella förbud kommer det att drabba också dem, och jag har mycket svårt att se det etiska eller terapeutiskt lönsamma med kollektiva bestraffningar.

/ Thérèse

NT, GP, SvD, DN, Expressen, Västnytt, TV4, Kuriren, Corren, Dagen, UNT, Dagbladet, NT, AB

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om TT, mobiltelefoner, rättspsyk, lillhagen, tvångsvård, kommunikation, göteborg

Utom räckhåll

ett litet svart paket ligger på bordet framför mig
det är orden som ligger där
hermetiskt förpackade 

jag ser dem till form men saknar dess figur
jag vet att de väntar på att få ordna sig
till det jag så länge behövt uttrycka
hermetiskt förpackade 

vetskapen att en mikroskopisk reva i förpackningen
skulle smula sönder det jag väntat ett liv på att säga
får mina händer att skaka och blicken att flacka
hermetiskt förpackade 

jag behöver dem, så intensivt behöver jag känna dem 
behöver veta att de är just så gnistrande klara 
som solen när den slår mot havets yta 
hermetiskt förpackade 

ett litet svart paket
med orden som aldrig lät sig formas av min penna
aldrig lät sig fångas av mina tankar
eller möta mina läppar

de vackraste diamanterna
är ännu inneslutna i kolets svarta kärna
hermetiskt förpackade

/ Thérèse

Den efterlängtade våren

Vintergäck. 

Snödroppar. 

Krokus. 

Fågelsång.

 Solsken.

 Barmark.

 Plusgrader.

 Glassätare.

 Converse.

 Det är vår i Lund!

Vintergäck som blommar utanför en villaträdgård

Här inomhus växer det så det knakar. Dessa två, pensépelargon till vänster och hibiskus till höger, fick jag som skott i höstas. De har vuxit fint under vintern för att för några veckor sedan skjuta iväg i riktig fart. Snart läge för beskärning och omplantering. 

/ Thérèse
YA, NSK, Skånskan, AB, SVT, TA

Läs även andra bloggares åsikter om vår, vintergäck, snödroppar, längtan, årstider, krukväxter lund, skåne

Jakten på den försvunna brödsmulan

Saga gjorde oss sällskap vid frukosten härom dagen. Hennes skarpa kattblick fick snabbt syn på en knäckebrödsmula mitt på bordet, och hon bestämde sig snart att försöka fånga den. Efter noggrant övervägande och lömskt planerande gick hon så slutligen till explosiv attack! Men vad hände? Smulan försvann! Kanske under borde? I tassen? Ingenstans stod knäckebrödsmulan att finna och katten fick till sist erkänna sitt misslyckande, lägga huvudet tungt  i tassen och sörja sitt nederlag.  

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om kattliv, husdjur, frukost, katt, knäckebröd,

Självskadebeteende ≠ borderline

Självskadebeteende har länge varit synonymt med emotionell instabil personlighetsstörning, det som också kallas borderline (personlighetsstörning). Sannolikt beror det på att borderline är den enda* diagnos i psykiatrikernas tjocka diagnosmanual** där självskadebeteende finns med som ett av nio kriterier. Resultatet riskerar att bli detta: Om man bara har en hammare, tenderar alla problem att se ut som en spik. Med andra ord: Har vi bara en enda diagnos där självskadebeteende finns med som ett kriterium, riskerar vi att tolka alla patienter som skadar sig själva så att de passar in på diagnosen borderline.

Det här är problematiskt av flera skäl. Inledningsvis är borderline en diagnos som inte bör ställas på barn eftersom personligheten utvecklas upp i vuxen ålder. Samtidigt är självskadebeteende vanligast förekommande hos ungdomar, och det kryper ner i åldrarna. Från att det tidigare framträdde i 14-års ålder, debuterar det nu redan bland 11-12-åringar. Vidare är borderline just en personlighetsstörningsdiagnos som bör behandlas med stor respekt och ställas först efter noggrann utredning. Ett gemensamt krav för alla personlighesstörningsdiagnoser är att symtomen ska vara spårbara till barndom eller tidig ungdom: du utvecklar alltså inte plötsligt en personlighetsstörning i tjugofemårsåldern. En borderlinediagnos bär med sig ett koppel av föreställningar kring hur en person med denna diagnos fungerar, vilket kan bli mycket olyckligt för den som felaktigt får diagnosen. Det är något som både jag och Sofia skrivit om tidigare. En tredje invändning är den mot diagnosen borderline i sig. Så som diagnoskriterierna är formulerade finns goda möjligheter att inkludera de flesta unga människor. Förutom att det kan innebära skada för den som felaktigt får diagnosen, riskerar det att ta udden av allvaret det innebär för de som faktiskt har en korrekt diagnos och upplever stora problem i vardagen. Kriterierna hittar du här på Wikipedia.

Det finns en koppling mellan självskadebeteende och borderline, men det är viktigt att inte generalisera så kraftigt att dessa två sammanblandas och blir synonymer. Min uppfattning är att det tyvärr redan skett, varför det är ännu viktigare att aktivt arbeta för att motverka den felaktiga bilden. Inte minst eftersom den tyvärr också förekommer bland sjukvårdspersonal. Det är inte svårare än att det finns en koppling mellan rökning och cancer, men alla som röker drabbas inte av cancer, och alla som drabbas av cancer är inte rökare. Självskadebeteende är ett beteende. Borderline är en personlighetsstörning. Ibland förekommer dessa två samtidigt hos en och samma person, men det är också möjligt att ha ett självskadebeteende utan att också lida av borderline, precis som man kan ha borderline utan att också ha ett självskadebeteende.

Ett allvarligt problem som uppstått i kölvattnet av denna sammanblandning är hur behandlingsforskningen har utvecklats. Det talas mycket om att DBT (dialektisk beteendeterapi) och i viss mån även MBT (mentaliseringsbaserad terapi) är bra behandlingsformer för självskadebeteende. Det är tyvärr fel. Det är terapier för patienter som lider av borderline och självskadebeteende. Inte bara av självskadebeteende. Dessutom är det bara DBT som har evidens, om än svag, enligt SBU. För självskadebeteende som självständigt problem finns det ingen behandlingsform som har evidens. Om man tittar på kognitiv beteendeterapi (KBT) och interpersonell Terapi (IPT) finns det bara ett svagt eller direkt obefintligt vetenskapligt stöd.

Forskning bygger på tidigare forskning. Behandling utvecklas med grund i tidigare erfarenheter. Därför står psykiatrin inför en diger uppgift: att vända det enorma skeppet "borderline+självskadebeteende=sant". Annars kommer vi på sikt visserligen kunna generera starkare evidens för DBT och sannolikt även MBT, men det hjälper ju tyvärr fortfarande bara patienterna med borderline. Även inom sjukvården behövs ett rejält förändrat synsätt. Jag tror inte det är någon slump att uppfattningar som ofta förknippas med självskadebeteende - att den som skadar sig är dramatisk, manipulativ, emotionellt instabil och att skadorna alltid är impulsiva - är direkt hämtade ur symtombeskrivningen av diagnosen borderline personlighetsstörning. Jag hoppas att en separation mellan självskadebeteende och borderline kan leda till en ökad förståelse för självskadebeteende som problematik, och en större respekt för det lidande som borderline innebär för de som är drabbade. Den sammanblandning som finns idag är mycket olycklig, och min förhoppning är att den föreslagna diagnosen icke-suicidalt självskadebeteende kan komma att påverka till det bättre. Mer om den i ett kommande inlägg.

Referenser i urval:

De Leo, Diego (2011). DSM-V and the Future of Suicidology. 32(5): 233–23 

Jager-Hyman, Shari (2012) Nonsuicidal Self-Injury in a College Sample: Risk Factors, Pathways, and Diagnostic Correlates.
Stain, Rigmor (red.) (2008) Självskadebeteende – forskning, behandling och metoder för att förebygga psykisk ohälsa hos unga.

Wilkinson, P. & Goodye, I. (2011). Non-suicidal self-injury. European Child and Adolescence Psychiatry 20:103–108.

* frånsett trichotillomani som är en impulskontrollstörning där man tvångsmässigt rycker bort hår från den egna kroppen.

** DSM-IV-tr Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, version 4, textreviderad utgåva.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, borderline, personlighetsstörning, sammanblandning, synonym

Manorexi - om ätstörningarnas manliga undantag

I början av januari skrev jag om killar med ätstörningar, apropå Tommy Lagestams debattartikel i Aftonbladet. Jag har jobbat ideellt med ätstörningar (och självskadebeteende) i flera års tid och intresserat mig för forskningen i ämnet både privat och om inom min utbildning. Min uppfattning har hela tiden varit att killar placerats i någon sorts andrasorteringsfack. Killar med ätstörningar utgör undantaget. Killar med självskadebeteende utgör undantaget. Normen är att vara tjej.

Linus Fremin (som bloggar bra om män och ätstörningar) har skrivit flera bra artiklar för Aftonbladet söndag, som nu finns tillgängliga på nätet. Bland annat har han intervjuat Tabita Björk som forskat om män med ätstörningar. Hon säger att:

– Forskningsstudier nämner hur vissa män känner en skam att söka hjälp för en ätstörning om de ser detta som en kvinnosjukdom, men jag har också fått höra att problemen har legat hos vårdgivare som signalerat en osäkerhet om hur man behandlar ätstörda pojkar och män.

Kanske behöver det inte vara det ena eller det andra: kanske kan snarast dessa två förstärka varandra. Jag skulle ju ogärna söka hjälp hos en vårdgivare som signalerar osäkerhet inför att hjälpa mig. Och är det underligt att känna skam inför den sjukdom man drabbats av, när diagnosen byter namn beroende på mitt kön? Rubriken till ett av Linus reportage är nämligen Manorexi, som någon sorts ordlek kring att det är en man som drabbats av anorexi (Linus själv är kritisk mot begreppet och har inte valt rubriken). Återigen blir mannen med ätstörningar undantaget. Trots att han har samma symtom som sin kvinnliga medpatient måste hans sjukdom få ett annat namn för att markera honom som undantag.

Förra veckan avslutades Aftonbladets nyhetsbloggssatsning "Sjukt jobbigt" som handlade om varför unga tjejer mår så dåligt. En bra och välbehövd satsning, men nu efterlyser jag mer fokus på männens psykiska (o)hälsa. #Killgruppen på Twitter är bara ett av många gnagande tecken på att någonting saknas. I det långa loppet önskar jag självklart att vi ska kunna skriva om, bemöta, behandla, hantera och se människor med problem och hjälpbehov oberoende av kön men tills vi kommit ända fram tror jag verkligen det behövs en satsning på killars psykiska (o)hälsa. I stället för att exkludera måste vi börja inkludera. Att stryka manorexi och att på allvar prata och skriva om män som inte mår bra är väl en ypperlig början. Du hittar  alla Linus Fremins artiklar i Aftonbladet finns här, här och här.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörningar, Linus Fremin, manorexi, psykisk ohälsa, män, kvinnor, könsroller

Den farliga tron

Jag läste den här texten på Aftonbladet tidigare ikväll, en kolumn skriven av Anders Westgårdh. Texten tycks vara skriven apropå den kvinna i Halmstad som uppfostrat sin handikappade son i en fantasivärld där rymdvarelser och smurfar finns på riktigt, och där hon dessutom har försökt få pojkens assistenter att övertyga honom om denna världsbilds existens. Westgårdh menar att vi ska vara försiktiga med att fördöma mamman eftersom vi inte känner till bakgrunden, och går därefter över till att raljera över de miljarder av människor jorden runt som har någon form av religiös tro. Det kallar han etablerat lurendrejeri där föräldrarna duperar sina barn.

Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på vad texten vill säga. Kronprinsessparet och deras väntade bebis dras in på ett hörn, och Westgårdh önskar att detta barn "fick en uppfostran och uppväxt som bygger på verklighet och mänsklighet snarare än fantasier och elitism." Religiösa föräldrar framställs som att de "tvingar sina ungar till söndagsskolan eller konfirmationsläger för att de ska bli goda kristna och tro på sagor om en allsmäktig Gud eller en kille som kunde gå på vatten". Trots den raljanta tonen måste jag fråga mig varför det vore så mycket värre än att tuta i sina barn att bara vita människor räknas, att individer med snopp är lite bättre än dem utan eller att pengar är den riktiga vägen till lycka. Är inte det minst lika världsfrånvänt och dessutom potentiellt sett mer skadligt för omgivningen?

Jag undrar varför Westgård är så arg på religionen, men mest av allt undrar jag varför den religiösa övertygelsen tycks så mycket farligare än exempelvis den politiska? Utgör inte den politiska övertygelsen också ramverket för en världsbild? Eller en stark genusövertygelse? Eller ett miljöengagemang? Eller för allt i världen; en humanistisk, avskalad, icke-spirituell livsåskådning? Vad är det i religionen som skrämmer så? Och vad är det som får honom att tro att en uppfostran där barnet inte påverkas av föräldrarnas värderingar alls vore möjligt? Utgör inte det egentligen grundbulten i uppfostran: att forma dina barn till det du som förälder bedömer vara en god (med)människa? Blir jag någonsin förälder vill jag dela det som är gott med mina barn, till den dagen då de har förmågan att välja själva. I det ingår självklart min tro på Gud. 

Den bild av en kristen människa som målas upp i artikeln känner jag inte igen. Han använder extremfall som grund för generalisering och jag undrar när han senast besökte en kristen församling, eller över huvud taget förde ett lyhört samtal kring tro med en kristen person. Eller en jude, muslim, mandé eller hindu. Min tanke är inte nu att starta en diskussion kring Guds varande eller icke-varande. Det jag tycker är intressant är varför religionen tycks så mycket "farligare" än andra mer eller mindre radikala politiska åsikter. 

Artikeln avslutas med att uppmana att, om vi måste tuta i ungarna någonting, så ska vi börja med "rättvisa, kärlek och fri vilja". Tre begrepp som för mig är tätt förknippade med religion.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om religion, humanism, religionsfrihet, samhälle, barnuppfostran, tro

Bantningsmetoder som förbannar

Bantningsmetoder gör mig, nästan undantagslöst, förbannad. Sedan jag var barn har flygvärdinnedieten, grapefruktdieten, Rigshospitalets bantningskur, Atkins, Cameebridgekuren, GI och nu senaste LCHF passerat genom veckortidningarnas kostspalter. Alla har framställts som den absolut bästa tänkbara dieten. Alla har varit den enda sanna vägen till snabb och enkelt viktnedgång. Alla har talat om att jag inte borde vara nöjd med den kroppsform jag har. Alla har de haft närmast sekteristiska drag. Det offentligas bantningshysteri.

Man kan ju fråga sig varför de alla har kommit att ersättas och varför LCHF nu sopar banan med GI som för bara några år sedan var ledstjärnan inom bantningskulturen. Kan det möjligtvis vara så att ingen av dessa kurer i det längre perspektivet visade sig vara så effektiva som det verkade till en början? Och hur många tror att LCHF kommer stå och skämmas i bantningskurernas B-lag om några år?

Egentligen är det inte så konstigt. Människan är lat till naturen. Vi söker njutning så långt det går, vi ser till vårt eget bästa och vill självklart hitta enkla lösningar på komplexa problem. Men vet ni vad? Det finns inga genvägar. Jag blir förbannad på bantningsmetoder eftersom nästan undantagslöst lovar guld och gröna skogar. Eftersom de riktar sig till en hel befolkning, när bara en bråkdel egentligen borde bry sig om det. Jag blir förbannad på bantningsmetoder när det försöker slingra sig undan att det enda som räknas, oavsett metod, är vad som står på ditt förbränningskonto. Det är varken lättare eller svårare än så. Gör du av med mer än du stoppar i dig så går du ner i vikt. Äter du mer än du gör av med så går du upp i vikt. Och ligger ditt konto i balans så ligger du stilla i vikt. 

Jag säger inte att LCHF inte fungerar. Jag tror bara inte detta vansinniga krig mellan olika kosthållningar har något gott att tillföra. Var och en blir salig på sin sanning, men extrema LCHF-anhängare har något militant över sig och tycks inte nöjda förrän alla äter enligt deras diet. Trots att det finns mycket skralt vetenskapligt stöd för hur metoden fungerar långsiktigt, och trots att det så vitt jag känner till fortfarande publiceras fler artiklar som motsäger LCHF än som stödjer den. Enstaka case finns det gott om, där Katrin Zytomierska tar täten och blir förbannad när Livsmedelsverket inte ändrar sina råd eftersom det funkat för henne.

Jag blir förbannad på bantningsmetoder eftersom det är helt omöjligt att värja sig från dem. Jag blir förbannad på bantningsmetoder eftersom jag, som skulle få ett sjukt BMI om jag gick ner mer i vikt, bombarderas av reklam och propaganda för olika viktminskningsmetoder.  Jag blir förbannad på bantningsmetoder eftersom de skapar en irrationell oro i oss kring vad vi får och inte får, bör och inte bör äta. Är det fett och kött som är bra just nu, eller är det grönsaker och lightprodukter? Var det kött som gav cancer eller chips? Och hur var det nu med frukten? Och mat som är bra för miljön? Kanske är det bästa att avstå helt från att äta? Det är nog det säkraste alternativet. 

Det gör mig förbannad.

/ Thérèse

Jag har tidigare skrivit om det ätstörda samhället här, och Johannas bloggar här på samma tema.

Läs även andra bloggares åsikter om lchf, bantning, metod, viktnedgång, hets, fett, kolhydrater, sekt

Längtan till Taizé

Hur kan några få toner få tårarna att tränga bakom ögonlocken? Hur kan längtan bli så intensiv efter en stickande golvväv? Hur kan några toner göra att det värker i hjärtat av längtan efter att låta tårarna trilla på golvet hundratals mil hemifrån? Hur kan några få toner locka fram doften av den speciella rökelsen och flytta mig från mitt vardagsrum till försoningskyrkan i mellanfrankrike, bara jag sluter ögonen tillräckligt hårt och stänger ute alla andra ljud. Snart fyra år sen jag var där, så lång tid har aldrig förut passerat mellan mina besök. Jag måste tillbaka. Till lugnet, till tystnaden, till mig själv.

Musik från Taizé. Här. 

Koret i Taizé

Mannen och jag precis ett nyblivet par

Franska landsbygden

Kaffe på Oyak

Låt mina fötter få gå

 

Matkö under påskveckan.

Vårvärme i Stilla dalen

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om taizé, längtan, kyrka, stillhet, bön, tro, gud,

Problemet Döden

Jag tycker att vi talar alldeles för lite om döden. Om det beror på det samhälle vi bor i, den kultur eller religion vi har (eller avsaknad av dem) eller något helt annat vet jag inte. Men jag tycker vi är alldeles för dåliga på att närma oss döden. Som att döden vore något smittsamt. Något farligt. Något konstigt, underligt och sjukt. Någonting man kan undvika bara man blundar tillräckligt hårt. Eller någonting som över huvud taget inte gäller oss. Varför skulle vi annars så systematiskt fly alla samtal relaterade till död? Varför skulle vi annars känna oss så obekväma när våra vänner förlora någon? Och varför skulle vi så enträget kräva behandling för vår 97-åriga gammelmormor som helst av allt bara vill så somna in i lugn och ro i stället för att genomgå krävande medicinska utredningar och behandlingar? Det är någonting med döden som paralyserar oss. 

Vår rädsla för att möta andra vars anhöriga eller vänner just dött kan säkert ha och göra med att vi som människor ofta vill trösta. Vi vill i all välvilja kunna leverera en lösning på våra medmänniskors problem, men på problemet Döden finns ingen lösning. Därför blir vi obekväma. Vi känner oss otillräckliga när det inte finns några ord som kan lappa ihop det hål som slitits upp i våra vänners liv. Då är det lättare att titta bort. Att slippa möta den smärtsamma saknaden, slippa lida av otillräckligheten och slippa den obekväma tystnaden. Problemet Döden löser vi bäst genom att blunda. 

Viss död tycks ändå vara lättare att hantera än annan. Den när de avlägsna, riktigt gamla släktingarna dör. Det är visserligen obekvämt (död är väl ändå ett avvikande, ett misslyckande i den högteknologiska vårdens era?) men någonstans kan vi trots allt acceptera den. Våra vänner som förlorar en ålderstigen anhörig kan i de allra flesta fall fortsätta att fungera någorlunda som vanligt; vi kan säga några vänliga ord, beklaga sorgen och ge dem en extra kram. Mer än så behövs förhoppningsvis inte. Det handlar sällan om att vi inte bryr oss; mer om vår egen rädsla och otillräcklighet.

Värre är när döden kommer objuden. När den oväntat och brutalt kliver in i våra liv. När den väntade döden drabbar alldeles för tidigt, på grund av svår sjukdom eller olycka, och där självmord måste vara den allra svåraste döden att tackla. Föräldrar som förlorar sina barn berättar ofta hur kretsen av bekanta delas i två: de som orkar att hantera smärtan, och de som själva inte står pall och flyr från det ofattbara. När min bästa vän och dåvarande fästman dog 24 år gammal av en hjärntumör upplevde jag samma klyvning. Få av mina vänner flydde helt, eftersom många redan försvunnit på grund av min egen sjukdom, men det blev tydligt vilka som orkade hantera döden och vilka som inte förmådde att låtsas om den. Redan månaden innan min vän dog kände jag mig som drabbad av paria så snart någon frågade mig om honom i ett större sällskap: där fanns alltid någon som bad mig tala om något annat. Någon som inte orkade lyssna till det fasansfulla. Vi var alla unga och att en av oss låg för döden var  ohanterligt svårt. Så svårt att det bäst hanterades genom tystnad. Men vår ignorans gjorde inte det svåra lättare att bära. Vår tystnad höll inte tillbaka döden. 

Allra svårast måste vara den död som drabbar oss själva eller den vi älskar. Den död som inte handlar om att hantera ett svart hål efter en anhörig. När det inte handlar om att finnas för vännen som förlorat någon nära. Utan min död, min älskades död eller vännens död. Hur talar vi med någon som vet att hen ska dö? Hur orkar vi lyssna på funderingar kring döden när vi kan inbilla oss att vår egen död ligger säkrad femtio år in i framtiden? Hur orkar vi bära på den smärtsamma vetskapen om att föräldern inte har många dagar kvar? Och hur möts vi i samtalet inför det oundvikliga?

Vi är inte alla lika inför döden, som ordspråket stipulerar, men trots det kommer ingen av oss undan det faktum att vi alla kommer dö. Varför fortsätter vi då att fly döden och stoppa undan den som vore den något   vi kan undvika bara vi anstränger oss tillräckligt hårt? Varför skräms vi så när den drabbar våra vänners vänner och anhöriga - får vi bara leva och ha hälsan kommer vi ju själva att förlora många av dem vi älskar? Ord kan aldrig bringa en människa åter från döden, det vågar jag nog med säkerhet slå fast. Så varför kräver vi då av oss själva att vi ska kunna säga något så storslaget att det kan skänka den som just förlorat någon tröst genom orden? Varför litar vi inte på att vår närvaro, vår innerliga omsorg och vilja att finnas till hands är mer än nog? Och varför kan vi inte sätta våra egna krav och behov åt sidan för en stund, när någon vi bryr oss om i sin tur har förlorat någon? Eller när det är vår vän som berövats hoppet om ett evigt liv? Även om jag tycker det är obekvämt att sitta tyst med min vän medan tårarna rinner kanske det är precis vad han behöver. Även om jag tycker det är skrämmande att höra honom berätta om dödsögonblicket kanske det är just vad han behöver. Även om jag inte står ut med tanken på att min älskade, älskade vän kommer att dö långt innan ålderspensionen trillar in på kontot kanske det är just det han måste få tala om. Ska min skräck för döden verkligen få gå före hans sorg?

Jag glorifierar inte döden. Den kan göra outsägligt ont, den kan drabba orättvist, hårt och brutalt, men vår tystnad gör inte slagen mindre. Döden blir tyngre att bära när vi inte kan luta oss mot de medmänniskor som  annars brukar finnas där när motvinden inte viner riktigt lika hårt. Döden blir svårare att hantera om vi bara flyr och vägrar att se den för vad den är. Kanske finns det ingenting vi kan göra för att göra döden lättare att bära, men det finns tusen saker vi kan göra för att underlätta och göra den lite mindre svår att hantera. Varför gör vi inte det?

Utanför Hjärup, mars 2011

/ Thérèse

P.S. Jag vet att det finns många som är bra på att hantera döden och att jag generaliserar kraftigt i min text, men av det jag sett och mött tycker jag mig ändå ha skäl att göra det. D.S.
P.S.2. Så ingen tror något annat - jag är också kass på att tala om döden. Det här är mitt sätt att försöka bryta det D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om död, samtal, existens, vänskap, bemötande, acceptans, liv

Näsvist datum?

Jag såg precis ett inslag i Plus på SVT (jag vet, men mobba mig inte för det) som handlade om mat. Enligt informationen på Plus hemsida slänger ett svenskt medelhushåll 5,6 kilo matavfall varje vecka, och 35 procent av avfallet hade gått att äta om det hade tagits om hand på rätt sätt. De betonade skillnaden mellan bäst-före-datum och sista-förbruknings-datum, där den senare används vid märkning av exempelvis kyckling och köttfärs. Den ska man ta på större allvar, då varorna faktiskt kan bli dåliga. Bäst-före-datum däremot kan man ta med en nypa, eller skopa, salt. De råd dietisten Sara Ask gav låg precis i linje med den filosofi jag tillämpat i många år. Det kändes en smula bekräftande eftersom min inställning då och då fått bekanta att rynka på näsan. Jag bryr mig nämligen ganska föga om vad datummärkningen säger, och litar i stället på min (eller makens) näsa. 

Ägg - använder jag många veckor efter bäst-före-datum om det kniper. Ägg datummärks på ett sätt som förutsätter att äggen förvaras i rumstemperatur, varför de håller avsevärt längre i kylskåp.

Mjölk och mejeriprodukter - är sällan nåt problem eftersom laktosfri mjölk har lång hållbarhet, men blir den gammal så dricker jag den tills den luktar/smakar trist. Oftast hinner den smaka kartong innan den blir dålig. Samma sak med grädde, creme fraische och liknande. 

Ost - äts tills den tar slut. Skulle den mot förmodan hinna mögla skär vi bara bort det.

Grönsaker - Hunden äter upp gamla ledsna morötter och det mesta går att rädda genom att slänga i en gryta eller soppa. Om de däremot hunnit mögla slänger vi dem. 

Kött äter vi inte och de gånger vi äter fisk köper vi antingen färsk som vi använder direkt, eller fryst och då är problemet inte längre ett problem. Men många drar sig för att dricka mjölk som är någon dag för gammal och skulle aldrig kunna tänka sig att vispa ihop pannkakor på ägg med bäst-före-datum en vecka tidigare. Det bidrar självklart till de kopiösa mängder mat vi slänger varje vecka, varje år. För mig är det självklart att mat som inte är luden och som luktar fräscht hör hemma på min tallrik och inte i soptunnan. Så våga lita på näsan - det sparar både miljö och pengar!

Missade du Plus kan du se inslaget om datummärkningar här. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om plus, miljö, hållbar utveckling, mat, svt, datummärkning

Samma fast annorlunda - iskall trädkramare

Igår kväll gick maken och lade sig strax före tio, och jag var inte sen att hänga på. Så tidigt kan jag inte minnas att jag gått och lagt mig på åratal. Jag brukar nämligen aldrig kunna somna så tidigt, men igår kväll slocknade jag ovanligt snabbt. Sen sov jag. Och sov. Och sov. Och sov. Och vaknade strax efter sju, helt utsövd med nio timmars sammanhållen sömn i ryggen. Det kan jag heller inte minnas när det inträffade senast. Jag vaknar alltid flera gånger varje natt för att jag har ont, och även när jag kan ta sovmorgon vaknar jag av värk i kroppen innan jag egentligen är utsövd. Därför var det så gudomligt, ljuvligt och tusen andra superlativ när jag kunde rulla ur sängen framåt halv åtta och verkligen vara pigg. Utvilad. Låg smärtnivå. Helt fantastiskt!

Som om en underbart vilsam natt inte vore nog så sken solen från en klarblå himmel när jag kom ut i vardagsrummet. Jag tog en lång förmiddagspromenad med hunden i några få minusgrader och lät solen som värmde snön som droppade från taket, också få värma mig inombords. På vägen hem passerade vi godingen nedan som vi faktiskt hälsade på för första gången igår. En riktig snygging - en iskall trädkramare som i alla fall får mig att le.

Ibland behöver man såna här dagar. Dagar som egentligen är som alla andra, men som ändå blir helt annorlunda när stegen är lite lättare och smärtan inte lika påtaglig. Det är fint.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om sömn, fibromyalgi, fibro, utvilad, snö, promenad, djur, trädkramare

Vår skyldighet att hjälpa Camilla

Under en dryg vecka har Aftonbladets nyhetsblogg "Sjukt jobbigt" publicerat många berättelser om unga tjejer som på olika sätt mår psykiskt dåligt. Jag har skrivit om Sjukt jobbigt här, här och här. Idag skriver Kristina Edblom det sista inlägget i bloggen, där hon också berättar mer om nittonåriga Camilla som vårdas på rättspsyk i Öjebyn för att hon lider av ångest, depression och självmordstankar. 

Dessutom finns på Aftonbladet Debatt idag en debattartikel av mig och Sofia. Läs den gärna - Det är vår skyldighet att hjälpa Camilla.

Vill du läsa mer om vår bok Slutstation rättspsyk så kan du antingen kika på vår gemensamma bokblogg som du hittar här, eller läsa inlägg här i min blogg under etiketterna Slutstation rättspsyk eller Rättspsyk och självskadebeteende. Vill du köpa boken kan du göra det hos till exempel AdLIbris.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om sjukt jobbigt, aftonbladet, debatt, camilla, öjebyn, rättspsyk, slutstation rättspsyk

40 000 ögonpar

Idag skriver DN en mycket bra ledare angående sammanhållen journalföring där flera av de problem jag försökte att formulera i gårdagens inlägg belyses. I Stockholm har 40 000 ögonpar tillgång till varje patientjournal - något jag anser vara ett uppenbart sekretessproblem. Men precis som när det handlade om patientsäkerhetslagen är kritiken från vårdsidan helt frånvarande. Datainspektionen däremot är kritisk, men deras kritik tycks leda till lika mycket konkreta förändringar som HSANs protester mot patientsäkerhetslagen.  Läs ledaren i DN här och mina tankar kring sammanhållen journalföring här.

Tack för tipset, Sofia!

/ Thérèse
Gårdagens artiklar i DN finns här och här.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, sammanhållen, journalföring, datainspektionen, kritik, sekretess

Vad vet din läkare om dig?

Vet du vad din läkare vet om dig? Hen kan nämligen veta oerhört mycket mer än vad du har berättat.

Jag har suttit i snart en timme och försökt skriva ett inlägg om sammanhållen journalföring, apropå den artikel som DN publicerar idag. Men det går faktiskt inte. Sammanhållen journalföring innebär att vårdgivare enklare ska kunna ta del av journalanteckningar från andra verksamheter; kirurgen ska kunna läsa onkologens anteckningar som ska kunna hitta vårdcentralens och sjukgymnastens. Men vad exakt som gäller tycks vara i det närmaste omöjligt att ta reda på. Den information som finns på nätet är mycket sparsam, det är oklart vad som gäller för de olika landstingen, det är till och med oklart vilka landsting som tillämpar sammanhållen journalföring. 

Det poängteras att patienterna ska kunna spärra uppgifter i sin journal, men inte hur det kan gå till. Dessutom framgår det att man bara kan spärra uppgifter gentemot andra vårdenheter och vårdprocesser, och att det därför är upp till vårdgivaren att definiera vad en vårdenhet är. Kan ett helt sjukhus definiera sig själva som en vårdenhet för att undkomma spärren? Och trots att uppgifter är spärrade så får det framgå i journalen att det finns spärrade uppgifter och vilken klinik som spärrat dem. Din kirurg kan alltså ändå få veta att du varit patient inom psykiatrin. I nödfall får dessutom spärren brytas, genom aktiva val från vårdgivare. För att man som patient ska kunna tillvarata sina rättigheter har vårdgivaren en skyldighet att informera patienten om sammanhållen journalföring innan patientuppgifterna görs tillgängliga för andra vårdgivare, men det är ingenting jag fått information om vid mina vårdcentralsbesök de senaste åren, trots att Region Skåne enligt uppgift arbetar med sammanhållen journalföring.

Jag förstår syftet med sammanhållen journalföring när det handlar om multisjuka eller äldre, eller över huvud taget patienter som inte har någon känslig sjukdomshistorik. För dem är det en solklar vinst; man slipper dra sin sjukdomshistorik varje gång man träffar en ny specialist, risken för att du får läkemedel som inte fungerar tillsammans minskar och kontinuiteten i vården kan förhoppningsvis bli bättre när patienten slipper agera budbärare. Jag är däremot inte så intresserad av att min allergisköterska kan läsa läkaranteckningen från skallröntgen där jag var för ett par år sedan på kontroll. Skulle jag flytta tillbaka till Östergötland och söka vård hos min allmänläkare skulle han kunna ta del av mina tvångsvårdsjournaler, och kirurgen i Jönköping skulle kunna läsa psykologanteckningarna från mina allra första kontakter med psykiatrin. Det jag inte förstår med sammanhållen journalföring är varför alla patienter ska tvingas över i systemet. Varför inte i stället erbjuda de patienter som vill möjligheten att ansluta sig så är problemet i det närmaste löst? Att tvångsförflytta patienter, utan att ge dem information om det, till en sammanhållen journal där ett odefinierat antal vårdgivare och verksamheter kan läsa om din abort, könssjukdom, panikångest eller missbruk känns  som ett stort hot mot den starka sekretess som ska råda i sjukvården. Men det är i högsta grad verklighet.

Så. Det blev visst ett inlägg ändå. Vill du läsa mer finns lite grand hos 1177 och datainspektionen, men den informationen är inte anpassad för de stora variationer som finns i landets olika landsting. 

/ Thérèse
Andra bloggare: Tofflan; Zoega59; Drottningsylt; Anakronism; 

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om sammanhållen, journalföring, patientdatalagen, sekretess, psykiatri

Självförklarande

"Varför skriver ni så mycket om detta? Självskadebeteende är inte direkt farligt, om man jämför med en psykos. Ändå handlar alla era "granskningar" om lätt störda unga tjejer som skär sig, istället för att psykiatrin inte kan ta hand om dem som verkligen är psykiskt sjuka. Att skära sig ibland är något som 1/3 ungdomar gör någon gång, inget att hetsa upp sig över. Om man har en depression är det ett ärende för familjeläkaren. Och sist, sluta tro att psykiatri handlar om social problematik. Det är sådant som Socialtjänsten (kommunen) ska hantera, inte medicinska specialister."

"Jag är psykiater, så tro inte att jag uttalar mig utan att veta vad det handlar om. Det är mig man träffar på psykakuten, för jag är den som jobbar där mest. Lyssna på oss proffs, så kanske vi kan komma åt problemen istället för att bara tycka." 

"Jag är alltså psykiater själv, och den som tar emot de här tjejerna på akuten. Jag tror att jag vet vad jag talar om mer än många andra som är självutnämnda experter på vad psykiatrin ska hålla på med. Tänk om folk lyssnade på oss som är proffs, och följde våra råd. Då kanske vi kanske t.o.m. kunde lösa problemen."

De tre texterna ovan är skrivna av signaturen Archpsyche som kommentar på det här inlägget i Aftonbladets nyhetsblogg Sjukt Jobbigt. Archpsyche utger sig för att vara läkare, något som efter en enkel googling skrämmande nog tycks vara helt korrekt. Och så undrar folk varför det inte finns någon bra vård för personer med självskadebeteende, och varför det klagas så mycket på psykiatrin.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, skrämmande, läkare, psykiatriker, vård, cynism

Sjukt jobbigt: Camilla

Kristina Edblom på Aftonbladet driver just nu nyhetsbloggen Sjukt jobbigt som handlar om varför unga tjejer mår psykiskt dåligt. Jag skrev om bloggen i samband med att den startade förra veckan, då även BRIS-rapporten 2012 publicerades med tema psykisk ohälsa. Idag skriver Kristina Edblom om Camilla, 19 år, som vårdas på rättspsyk i Öjebyn sedan i december 2010. Hon flyttades dit från barn- och ungdomspsykiatrin dagen efter att hon fyllt 18 år. På så vis undvek landstinget kritik för att bryta mot FNs barnkonvention som förbjuder att frihetsberövade barn vårdas tillsammans med vuxna. Läs artikeln, som dessutom berättar om vår bok Slutstation rättspsyk, här. Om du twittar i ämnet, använd hashtaggen #sjuktjobbigt.

/ Thérèse

P.S. Det är självklart inte bara tjejer som mår dåligt - däremot har vi i vårt arbete bara funnit tjejer som skickats till rättspsyk för att de skadar sig själva, men utan att vara dömda för brott. Min plan och förhoppning är att framöver kunna skriva mer om killar som mår dåligt; de är en grupp som tyvärr ofta kommer i skymundan. D.S

Läs även andra bloggares åsikter om sjukt jobbigt, aftonbladet, kristina edblom, camilla, rättspsyk, självskadebeteende

Vinterfotografering

Förmiddagens tanke var att ta en långpromenad med hunden i vintervärlden, och att passa på att ta lite bilder på alla vintertjocka fåglar som huserar i buskarna. Kombinationen hund och fåglar visade sig, visserligen föga förvånande, vara en tveksam succé. Fåglar tenderar att fly när de hör att man rör sig och hunden är dålig på att sitta still och spana. En timme senare kom jag därför in med noll fågelbilder, men en drös fina vinterbilder. Hunden, hon kom nöjd och glad in med cirka ett kilo harbajs i magen. Häpp.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, foto, hund, promenad, fåglar

Topplista: tio saker att göra i stället för att tentaplugga ...

Under våren läser jag en grundkurs i religionsvetenskap här på universitetet, något jag velat göra sedan gymnasiet. Egentligen jobbar jag som föreläsare och forskningsassistent i vår, men läser kursen som av rent intresse. Kruxet uppstår när det nalkas tenta, vilket det gör onödigt snart. Jag avskyr salstentor från djupet av mitt hjärta och skriver alltid mediokra resultat. Idiotsmå detaljer fastnar liksom inte i mitt huvud. Jag lär mig system och paralleller, tillämpning och funktion. Jag lär mig teorin och vet hur en pryl används, men vem som egentligen hittade på teorin och vad prylen heter är detaljer som min hjärna helt enkelt städar bort. Tyvärr tenderar lärare att tycker just sådana saker är väldigt bra att testa i en salstenta. Tyvärr tenderar det också att radikalt sänka min motivation till att tentaplugga, eftersom jag inbillar mig att det ändå går åt skogen. Inte helt rationellt, jag vet.

Därför kommer här en topp-tio-lista över saker jag gärna gör i tentapluggstid:

1. Blogga om tentaplugg och saker som är viktigare (läs; mer inspirerande) än detta
2. Skriva debattartikel
3. Koka sanslöst god blomkålssoppa med timjan och vitt vin, paprikakonfit och mandelsallad
4. Baka galet gott morotsbröd 
5. Äta av punkt 3 och punkt 4. Mycket.
6. Gå långpromenader i det första ordentliga snöfallet i Skåne den här vinterna
7. Skissa upp tre spännande skrivprojekt jag vill ta tag i
8. Jobba på inlämningsuppgiften i kursen som måste göras för att få ut sitt tentaresultat
9. Diska mastodontdisken som uppstått efter punkt 3 och 4, eftersom diskamaskinen sagt tack och hej
10. Titta på Vinterstudion med maken

De som känner mig vet att punkt 10 på denna lista är särskilt oroväckande. Men hey, vad gör man inte?

Överst: blomkålssoppa med paprikakonfit
Nederst: (gammal bild på) morotsbröd

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om tenta, universitet, matlagning, baka, undanflykt, inlärning