I morse länkade Sofia på Twitter till den här artikeln i VK skriven av Lars Jacobsson. Artikeln är i sig inte speciellt läsvärd, men ändå intressant eftersom den väldigt tydligt illustrerar psykiatrins oförmåga att se och erkänna de brister som finns i verksamheten.
Så länge man fortsätter att tänka och agera som Jacobsson gör, att det är patienterna och omgivningen som är besvärlig som aldrig upphör med sin kritik mot psykiatrin, kommer kritiken heller aldrig att tystna. Att aldrig erkänna sina brister, att ständigt blunda, titta bort och skylla ifrån sig är det bästa sättet att ådra sig ytterligare kritik. I sin artikel nöjer sig inte Jacobsson med att neka, utan slår tillbaka ansvaret till kritikerna genom följande meningar:
"Vilka är då konsekvenserna av den ihållande kritiken? Jo, den allvarligaste är en fortsatt stigmatisering av det som är psykisk ohälsa och att ha psykiska problem."
Mot slutet av sin artikel efterlyser Jacobsson teaterpjäser eller böcker som sätter ljus på de problem som psykiatrin brottas med - och då syftar han snarast på problem personalen möter, som våndan i att tvångsmedicinera någon eller möta en kraftigt påtänd missbrukare. Dessa rader för mig till nästa fundering: vems ansvar är det att lyfta fram nyanserna, de svåra men också de goda exemplen från psykiatrin? Vid sidan av kritik mot den ständiga kritiken, är det nämligen det andra argumentet jag ofta hör: varför lyfter ingen fram allt gott som finns?
Jag frågar mig då, vem bär ansvaret för att lyfta dessa goda exempel? För min del har dessa goda exempel blivit närmast som sagofigurer: alla talar om dem, men ingen kan egentligen berätta hur de ser ut. Varför är det alltid någon annans ansvar? Och vem är denna någon annan? Varför bemöter man kritik med en efterlysning av goda exempel, för att sedan sätta punkt? Om nu alla dessa goda exempel finns, varför hör vi så sällan om dem?
Psykiatrin borde vara mer som en tvättsvamp och suga åt sig allt som kommer i dess väg. Om media inte vill lyssna på de positiva berättelserna så är dengodapsykiatrin.se ledig, det är bara att registrera domänen och börja samla berättelser! Låt patienter berätta, låt läkare, skötare, sjuksköterskor, psykologer, arbetsterapeuter och behandlingspedagoger lyfta fram alla goda exempel. Gör något konkret, i stället för att kritisera kritikernas kritik.
Kritik är inte farligt. Det kan vara obehagligt, kanske göra ont eller skaka om egot, men att lyssna på och ta till sig av kritik är helt nödvändigt för att skapa förändring. En början är att lägga ansvaret där det hör hemma, och det kan aldrig vara hos kritikerna. Lyssna in, ta ansvar, lyft fram de goda exempel som saknas och börja förändra. Det är det enda som i förlängningen kommer att tysta kritiken.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, kritik, förändring, tvättsvamp, goda exempel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar