Taizé, mitt hjärtas plats

Jag kom till Taizé första gången påsken 1998. Jag var femton år gammal, klädd i utsvängda jeans, palestinasjal och Dr Martenskängor. Vi sov arton unga kvinnor i trevåningssängar i en barack på ungefär lika många kvadratmeter. Matportionerna var små - beräknad för att gästerna skulle stanna en vecka och klara sig på den begränsade kosten. Vattnet i duscharna var varmt tidigt på morgonen och sent på kvällen, så duscharna blev korta och färre än vanligt. Vi möttes, närmare tio tusen unga människor från hela världen, med samma förutsättningar. Utan mat i överflöd, utan gemensamt språk att tala, utan smink och fina kläder, utan en dörr att stänga om oss och utan våra trygga skal att sluta oss i. Vi åt tillsammans, sov tillsammans, bad tillsammans och arbetade tillsammans. Alla trevande inledningsfraser var sedan länge passerade när vi alla var lika sköra. I våra möten och samtal kunde vi gå på djupet redan direkt. Passera fasaderna och ta oss till det som verkligen betyder något. Livet. 

För mig är det inte riktigt påsk så länge jag är i Sverige. Jag måste befinna mig i Tazé för att verkligen kunna fira och leva påskens mysterium. Så tätt förknippat har påsken blivit med denna plats. Där lever jag påsken, här hemma kan jag möjligen uppmärksamma den.

Påsk i Taizé börjar med ankomst på söndagseftermiddagen. Tillsammans med tusen och åter tusentals människor får jag börja min vandring med palmkvistar i handen. Från palmsöndagen och genom stilla veckan. Jag får fira den sista måltiden på skärtorsdagen. Äta mina måltider i tystnad under långfredagen och ägna timmar åt att krypa till korset på Försoningskyrkans golv under långfredagskvällen. Se tusentals tunna stearinljus tändas som en löpeld på påskaftonskvällen för att nå kulmen på påskdagens morgon. Då formas tiotusen röster till en när vi i åtta stämmor sjunger: 

Il est ressucité, alleluia. Il est vraiment ressucité, alleluia. Alleluia. 

Han är uppstånden, halleluja. Han är verkligen uppstånden, halleluja, halleluja. Jag kan vila i de repetetiva bönerna som sjungs gång på gång. Melodierna är välkomnande och mjuka, de bjuder in till improviserad stämsång och du sjunger på det språk som ligger dig närmast just för ögonblicket. Ingenting annat stör, det är du och Gud. 

Jag har besökt Taizé sju eller åtta gånger. Varje hörn av den lilla franska byn och kommunitetsområdet är så innerligt välbekant och kan ingjuta den starkaste av längtan i mitt hjärta. Doften av rökelse i kyrkan, alltid den samma. De svingande rökelsekrusen, ikonerna och ljusen. Mattan på golvet i kyrkan som rivs lite grand men som aldrig blir blöt trots regniga skor. Welcomeskylten, La Morada, de röda vattenskålarna i plast, det klordoftande diskvattnet, den vita chokladen i Oyak, de stora dammsugarna i kyrkan, broder Johan, brother John, brother Jean-Philippe och kryptan där de ortodoxa gudstjänsterna firas. De hundra vitklädda munkarna i mitten av kyrkan, och den låga buxbomsmuren som symboliskt omgärdar dem. Och för alltid skräcken i hjärtat när jag på radion fick höra att broder Roger - hela kommunitetens grundare - mördats under pågående bön en tisdag i augusti. Det snart är sju år sedan det inträffade och jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker på det. Trots att jag inte var där när det inträffade, men broder Roger var kommunitetens ryggrad. 

Senaste gången jag besökte Taizé var i juni 2008. Det är den enda gången jag besökt kommuniteten någon annan vecka än påskveckan. Jag hade tidigare rest med min gamla församling i Jönköping, men bestämde mig nu för att följe med på en resa universitetskyrkan i Linköping ordnade. Precis som min första resa, tio år tidigare, skulle denna komma att bli livsavgörande, men det visste jag förstås inte då. Bland det tjugotal främmande människor jag mötte upp vid bussen på domkyrkoplan skulle det nämligen visa sig att mitt livs kärlek fanns. Vi bodde fem minuters promenad från varandra i Linköping men hade aldrig stött på varandra tidigare. Det krävdes en hundramilaresa genom halva Europa och en gemensam samtalsgrupp för att vi skulle mötas. Sedan ett och ett halvt år tillbaka är han min älskade make. 

Har jag sagt att Taizé har en mycket speciell plats i mitt hjärta?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om taizé, påsk, kärlek, genuint, religion, tro, jesus