Media två dagar i rad! I dag är det Skånska Dagbladet som publicerar ett personporträtt av undertecknad. Den typen av reportage är svåra tycker jag, och jag blir allt mer övertygad om att jag ska tacka nej till det framöver. Den här gången blev det bra till slut, men jag inser att jag är alldeles för känslig för att låta någon annan tolka och beskriva mina sjukdomsår. Jag slits mellan att å ena sidan inte alls vilja beröra det, och å andra sidan vilja slippa välja mina ord. Jag vet att min historia kan verka berörande, men tyvärr tar den så lätt överhanden. Jag är mer än mitt så - så oerhört mycket mer.
/ Thérèse
| "Så fann hon vägen tillbaka" |
Läs även andra bloggares åsikter om personporträtt, media, skånska dagbladet
4 kommentarer:
Funderade på en sak när jag läste det här. Eller, har tänkt på det länge egentligen, för det finns olika åsikter.
Du är ju öppen i din blogg med vem du är, och hur din historia inom psykiatrin ser ut. Hur tänker du om det själv, och kanske mest i relation till att söka jobb? Tror du att det kan bli ett hinder i vissa situationer, att du är öppen med hur du mådde förut?
Jag undrar för att jag själv tänker börja plugga och vill sen jobba med människor, ev inom psykiatrin, och har då fått rådet att aldrig gå ut med min bakgrund och att jag mått dåligt. Tex inte starta en blogg där jag inte är anonym, om jag skriver om problem.
Men jag önskar verkligen att just det skulle vara möjligt.
Frostflicka: Jag tänker så här: det kommer alltid att synas på mig att jag har haft ett självskadebeteende, så vida jag inte vill gå i långärmat med torgvantar i resten av mitt yrkesverksamma liv. Det är jag inte så intresserad av. Då har jag två alternativ: antingen att var öppen med vad jag har varit med om eller att inte berätta något alls, med resultatet att mina kollegor kommer skapa en egen bild av vem jag varit och varför jag ser ut som jag gör. Det är jag heller inte intresserad av. Jag tror helt enkelt att min ärlighet gör det mindre intressant att skapa egna teorier eller bygga fördomar, eftersom jag själv är öppen. För mig har det helt enkelt inte varit en grej. Jag vill inte att människor ska behöva dölja sin religion, sexualitet, etniska härkomst etc. och lika lite vill jag behöva dölja att jag varit sjuk. Andra kan vara öppna med att de haft cancer eller har diabetes - varför ska jag hymla?
Jag har faktiskt aldrig upplevt några problem vid anställning, men har å andra sidan bara haft sommarvikariat. Jag kommer förhoppningsvis att göra min yrkeskarriär inom universitetsvärlden och jag tror inte det kommer vara något större problem. Min erfarenhet hittills är att så länge jag inte gör en grej av det så gör ingen annan det heller.
Tack för att du tog dig tid att svara.
Jag håller med dig, och jag önskar att jag vågade vara ännu mer öppen än vad jag är. Jag är fortfarande rädd för att bli dömd utifrån min historia och därmed inte få en chans att visa vem jag är idag.
Men kanske beror det också på vilken miljö man väljer att vara i /jobba i.
Det känns fint att läsa om dig på det här sättet, när fokuset ligger utanför självskador och ätstörningar. Utan att det mer är fokuserat på vad som väntar utanför, vad som är livet. Och att det ligger ett jobb i att få vården att vårda dessa patienter. Snyggt jobbat, åter igen.
Kram!
Skicka en kommentar