Jag upplever att det finns stora skillnader i strukturen mellan somatisk och psykiatrisk vård. Jag har varit patient i båda vårdformerna, gjort praktik som sjuksköterskestudent på psyk och arbetat inom somatisk vård. Även om min patienterfarenhet är gammal har jag inte fått känslan av att mina erfarenheter är inaktuella, självklart med lokala undantag. Med grund i detta har jag i två inlägg försökt beskriva och belysa dessa skillnader. Texten om den somatiska vården finns här.
Jag har tillstånd att gå ut en halvtimme tillsammans med en av läkaren godkänd vän. På det överenskomna klockslaget ringer min vän på klocka till avdelningen och väntar några minuter till en vårdare kommer och släpper in henne. Jag förklarar att jag ska gå ut, men vårdaren vet bara att jag har ett i - inomhus, jag får inte gå ut. Någon annan överenskommelse har inte nått henne. Det tar en halvtimme att söka läkaren och få det bekräftat, under tiden sitter jag och min vän på bänken vid dörren och väntar. Till sist blir vi utsläppta, och tiden nedtecknas på whiteboarden i personalrummet som alla patienter kan avläsa från dörööpningen. Där står om vi vårdas enligt LPT eller HSL, om vi får gå ut eller inte och annat viktigt - som till exempel att mannen på sal 6 har Hepatit C.
Jag har tillstånd att gå ut en halvtimme tillsammans med en av läkaren godkänd vän. På det överenskomna klockslaget ringer min vän på klocka till avdelningen och väntar några minuter till en vårdare kommer och släpper in henne. Jag förklarar att jag ska gå ut, men vårdaren vet bara att jag har ett i - inomhus, jag får inte gå ut. Någon annan överenskommelse har inte nått henne. Det tar en halvtimme att söka läkaren och få det bekräftat, under tiden sitter jag och min vän på bänken vid dörren och väntar. Till sist blir vi utsläppta, och tiden nedtecknas på whiteboarden i personalrummet som alla patienter kan avläsa från dörööpningen. Där står om vi vårdas enligt LPT eller HSL, om vi får gå ut eller inte och annat viktigt - som till exempel att mannen på sal 6 har Hepatit C.
När vi återkommer efter vår promenad följer vännen mig upp till avdelningen där hon lämnar mig. Vårdaren som släppte in mig följer mig in på mitt patientrum där min saker gås igenom. Eventuella tillhörigheter som jag inte får ha själv - tändare, mobiltelefon, dator, sladdar, hörlurar, värdesaker - får jag lämna ifrån mig. De låses in i ett fack på vårdarnas expedition.
Jag kommer lagom till lunchen. Maten serveras i kantiner i matsalen. Har jag tur har de kommit ihåg min vegetariska kost. Personalen sitter antingen och äter i personalrummet, eller står i dörröppningen och bevakar. Kaffe på maten serveras inte eftersom vissa patienter inte klarar av att begränsa kaffemängden. Jag skyndar mig sedan bort till rökrummet; mellan klockan 13 och 17 hålls det låst för att vi inte ska röka för mycket. Måste hinna röka innan det stänger. Eftersom jag åt upp min lunch får jag en cigarett - hade jag inte orkat kämpa mot de anorektiska tankarna hade jag inte fått röka. Det har min läkare bestämt. Jag hade självklart rökt ändå, men tvingats smussla mer, gömma mig i hörnet och röka sparade fimpar eller bomma av mina medpatienter.
Sen börjar strövartimmarna. Beroende på vem som jobbar kan det vara okej att slå på tv-apparaten i dagrummet, men egentligen får den inte sättas på förrän klockan 18. Jag ägnar fem minuter åt att leta upp en ledig personal för att be dem låsa ut min MP3-spelare men får veta att bara får lyssna i dagrummet. Jag låter den vara. Lägger mig i sängen och inväntar att klockan ska bli 14. Nu kommer kaffevagnen, men tevattnet är visst kvar sedan i morse. En kvart senare har de kokat nytt, men då är skorporna slut. Ger upp och går tillbaka till rummet, möter sköterskan på vägen och får en mugg piller. Ny väntan. Halv fem kommer middagen, fem öppnar rökrummet, sex kan vi slå på tv:n. Försöker läsa men texten hoppar av all medicinering. Ger upp och sover en stund.
Jag vill ringa min vän men får inte ha mobiltelefonen på avdelningen. Jag ska köpa ett telefonkort för att kunna ringa från patienttelefonen, men jag inte får gå ut ensam och ingen har tid att följa med mig, så jag kan inte ta mig till sjukhuskiosken. Övertalar en skötare att ringa upp min vän, och samtalet kopplas sedan ut till hytten i korridoren. Tre gånger under vårt samtal rycker någon upp dörren: andra patienter vill prata i telefon och de behöver koppla ut samtalet. Jag ger upp och lägger på.
Till kvällen vill jag duscha och måste hitta någon som har tid att låsa upp duschen åt mig. Även schampoo och balsam hålles inlåst. Har jag vak måste denna person stå i dörröppningen och titta när jag duschar. Speglarna på toaletten är av plåt, och förresten finns det bara två toaletter på hela avdelningen. Till kvällen kommer sköterskan med sömntabletter. Senast klockan 22 måste man ta sin insomningstablett, och då måste man också gå och lägga sig. Senare än så får man inte vara vaken. Mitt i natten vaknar jag av att min psykotiska rumskamrat tänder och släcker taklampan gång på gång. Jag orkar inte gå ut i korridoren och hämta personalen utan lägger kudden över huvudet och försöker somna om. Klockan åtta kommer morgonsköterskan med piller igen. Ny dag, lika innehållslöst kontrollerad som den tidigare. Men kliver jag inte upp nu får jag ingen frukost, inget te och ingen cigaraett. Så jag reser mig, klär på mig mina mjukisbyxor utan snören i midjan och hasar ut till frukosten. Tevattnet är ljummet igen, kvar i termosen sedan i går kväll. Jag är ensam tedrickare på avdelningen.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, somatik, kontraster, slutenvård, rättigheter
9 kommentarer:
Du har verkligen att på pränt de skillnader som finns mellan somatiskt och psykiatrisk vård. En stila undran jag har är... Tror de inom psykiatrin att man slutar ha allmänmänskliga bemötande för att man är inskriven inom psykiatrin. Det finns undantag men somliga inom personalen borde byta till somantik eller helt sluta inom vården. Jag önskar dig en härlig helg! Zinnia
När jag läser om dina upplevelser på psyk känns det helt orimligt att det här är 2000-talet. Psykvården verkar ligga ungefär 100 år efter.
Oj, jäääävlar du vilken resa tillbaka i tiden jag fick av det du skrivit. Det är snart tio år sedan jag låg på psyk senast, men jag minns det som igår. Känslan av att någon står och tittar på en när man bajsar, eller en stol i dörröppningen till rummet på natten där någon sitter och glor. Känslan av att bli istoppad medicin som man inte vill ha eftersom man vet att man mår dåligt av dem. Usch.
Tack för dina intressanta inlägg.
Din beskrivning kunde vart mina ord, tyvärr! Och ännu mer tyvärr så stämmer beskrivningen lika mycket in på den "vård" jag fick erfara för 10 år sen som under en period 2011. Skrämmande.
Zinnia: Visst är det draget till sin spets, men jag har upplevt allt och kan verkligen känna den oerhörda skillnaden. Undrar var den kommer från.
Emelie: Ja... det känns verkligen orimligt.
Annika: Oj, förlåt! Det är ju ett bra tag sedan jag själv var patient men visst minns man det i detalj. Känslan av att vara helt utan kontroll är ingenting man glömmer.
Anna: Det gör mig ledsen, men tyvärr inte det minsta förvånad, att höra.
Inte behöver du be om ursäkt :D Jag tycker ändå det är bra att man minns var man har varit. Jag vill verkligen inte dit igen och det är smidigt att plocka fram dessa bilder för sitt inre öga när jag får konstiga impulser att skada mig själv eller att jag ska ta livet av mig (rop på hjälp).
Annika: Jag håller med dig. Jag vill aldrig glömma vem jag är. Jag är allt det här och mycket mer.
i like your photos and i am so grateful for your post thanks for sharing this post.
Eller när två medpatienter snodde våra grejer och anordnade loppis i uppehållsrummet. Eller när en vårdare trängde in mig, med skyhög ångest, i ett litet hörn och ville ta mig i armen för att få mig att gå med trots att jag sagt till honom flera gånger att backa eftersom jag får panik. Och när jag till slut drämmer näven i väggen för att markera, då är det JAG som hamnar i klistret och straffas med utegångsförbud. Trots att det var han som kränkte mig.
Och listan kan ju göras milslång med skillnader. Så himla sjukt att det är så.
Skicka en kommentar