Ögonblick

Vakna i ett svalt rum. Klättra ner för den branta trappan, gå över det kalla hallgolvet och tassa in i köket. Lägga ved i vedspisen, dra igång cirkulationspumpen med ett klick, tända eld och höra hur det suger och drar när elden tar fart i tidningspappret och snabbt vandrar över i trästickorna. Ett par minuter senare, precis när elden är som starkast, innan kulmen nås och den kvävs; in med lite större vedträn och snart brinner det ordentligt i spisen.

Stilla frukost med djuren runt benen. Nu susar det i vattenelementen och temperaturen stiger påtagligt. Vedklamparna värmer huset. När elden falnat och de knäppande träklabbarna har tystnat, en promenad kring ån med det höga vattenståndet. En fisk - eller var det en ål - slår till och bryter tystnaden. Vilar i det avlägsna dån som jag någon annan stans hade tolkat som en motorväg. Här vet jag att det är ån som uppströms slår mot stenarna i forsen, och nedströms tvingas genom turbinerna i kraftstationen där morfar arbetade innan jag fanns. Över stenbron löper telefontrådarna; fiskedraget som någon råkade fäste där  i somras har överlevt vintern och vajar ödsligt i vårbrisen. Upp för den slingrande backen där husets gavel ännu kan skymta, nu innan löven brustit på de hundraåriga ekarna. 

Lämna hunden i huset och gå ner i vedboden. Utmed vägen ligger vedträn travade sedan många decennier tillbaka. För långa för att rymmas i vedspisen, men sedan morfar dog har ingen vågat använda det lilla sågverket som står här. Den gula hjälmen med hörselkåporna hänger i taket, vi slår på strömmen och maskinen tuggar igång. Sågklingan roterar med sina skarpa tänder och varje cell vibrerar när den tränger genom det snustorra vedträet.  Drivremmen måste tvingas på plats då och då, men högen av sågspån växer parallellt som korgen med kapade vedträn fylls. Jag lirkar yxan ur kubben, kontrollerar att huvudet är ordentligt fäst vid skaftet och börjar klyva. För varje vedträ, full precision. Kontrollera kvistar och klykor, måtta, fatta yxan med båda armarna, justera siktet och så all kraft fokuserad ner i träet. Mjuka rörelser.  Full koncentration. Snart är fyra lindade vedkorgar fyllda till bredden. Vi fattar dem i var sitt handtag och bär dem upp till huset, in i köket. Tänder en ny brasa för temperaturen i huset sjunker snabbt.

Som mormor gjorde. Som hennes mamma gjorde. Som jag gör. 

Där andas jag. Där helas jag. Där lever jag. 

Den smala bäcken är sjöstor när isarna smälter och träden speglar sig i vattnet

När solen sjunker brinner sjön

Blåsipporna står i hundratal bakom stengärdsgården vid brunnen

Vi skulle åkt till landet idag men kombinationen sommardäck på bilen och snö utlovat till helgen höll oss kvar i stan. Men jag längtar efter vedspisens, åns och sågens säregna ljud. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om landet, längtan, vedspis, vardag, ögonblick, släkt, kroppsminne