Lyckoelitism och känslocensur - #VågaSe

Du ska känna lycka. Vara lycklig. För att vara lyckad. Budskapen om lycka är många och målet är eftersträvansvärt. Jag förstår det inte. För mig är lycka ett koncentrat. Något jag upplever korta ögonblick, små stunder när allt är just precis så att jag inte kan önska något annat. Så ser mitt liv väldigt sällan ut (tack och liv) men det betyder inte alls att jag är olycklig. Jag är väldigt till freds med mitt liv, är nöjd med hur det ser ut, vad det rymmer och hur jag känner och mår - är det att vara lycklig?

Ibland upplever jag att vår kultur är lyckoelitistisk. Du kan gå på lyckokurser, läsa egotidningar, omge dig med lyckade människor för att bygga ditt personliga lyckoimperium. Lyckan är det eftersträvansvärda i alla lägen. Är du lycklig blir du automatiskt lyckad - då har du ju lyckats med att skapa det ultimata livet. Lycka blir något som ska presteras, men tyvärr innebär det att alla andra känsloyttringar tvingas stå tillbaka. 

Jag upplever att det finns en känslocensur. En tyst, men djupt rotad överenskommelse som blir som tydligast i att "Hur mår du?" aldrig förväntas få ett uppriktigt svar. I ett liv där jakten på lyckan står i fokus, där prestation, karriär och utveckling är centrala ingredienser måste allt som inte ljuder i samklang med framsteg suddas ut. Känslor värderas som bra eller dåliga. Bra känslor glädje, lycka och eufori, och dåliga känslor är sorg, nedstämdhet, ilska eller skräck. Som att en människa bara bestod av den ena imaginära halvan av känslospektrat och att den andra med lätthet kan kapas bort.

För några dagar sedan började jag twittra om självmord, sorg och psykisk ohälsa under taggen #VågaSe. Jag upplever ett starkt motstånd mot att se, prata om och beröra dessa ämnen. Många tvingas uppleva det oerhört plågsamma i att vänner och familj drar sig tillbaka. Känslan av att inte ha någon att vända sig till, ingen hand att hålla, ingen axel att luta sig mot, ingen famn att gråta ut i blir ytterligare något som tynger. Att vara den som kommer med mörker när alla andra tycks gå i ljus är inte lätt. Någon menade att uppmaningen att Våga se blir till ett skuldbeläggande, att det som egentligen saknas inte är mod utan kunskap. Jag förstår invändningen, men tycker det vore så djupt tragiskt om det skulle krävas akademiska poäng eller utbildning för att vara medmänniska.

Jag funderar på om det handlar om våra egna rädslor. Att trösta någon vars far har dött är ett hopplöst projekt - ingenting vi gör kan ge pappan livet tillbaka. Att finnas hos någon som lämnats av sin hustru, som har tankar på att ta sitt liv eller ser livet i svart skapar hål i oss. I en tid där quick-fix-lösningarna premieras ställs vi öga mot öga med sådant som inte med lätthet låter sig lagas och plötsligt räcker vi inte till. Vi viker undan blicken, tittar bort och hoppas att någon annan ska träda in.

När livet är svårt är inte omgivningens uppgift att leverera lösningar. Vännerna ska inte bota den psykiska sjukdomen, inte väcka döda till liv eller fixa ny livskamrat. Det är inte däri utmaningen ligger. Däremot menar jag att vi måste börja se varandra på riktigt. Inte bara de ljusa sidorna, inte bara det som är lätt och glatt, utan hela vår medmänniska. Vi måste blotta vår egen otillräcklighet och finnas för varandra också när livet är svårt. Det handlar inte om att prestera. Det handlar om att finnas med en hand att hålla i. En axel att luta sig mot. En famn att gråta ut i. Eller bara detta: att våga dela tystnaden.

För det tror jag det krävs mod.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om lycka, sorg, självmord, psykisk ohälsa, medmänsklighet, känslor