Låt mig få en evighet

För sex år sedan befann jag mig i Taizé. Det var påsk, precis som nu, och jag hade velat och tvekat in i det sista innan jag bestämde mig för att följa med ner genom Europa. Hemma i Sverige låg min vän och kärlek sedan åtta år tillbaka i slutstriden mot den hjärntumör som växte i hans bakhuvud. Jag samtalade med vår gemensamma präst och med hans föräldrar om mina tvivel men de var rörande överens om att jag skulle resa. Väl i Frankrike köpte jag dyra telefonkort och ringde hem till hans föräldrar varannan dag, bara för att höra så att allt fortfarande var under kontroll. För att höra att han var i livet. Det var inte längre möjligt att egentligen samtala med honom, men jag ville höra att han andades.  

Jag visste inte när jag reste iväg att jag aldrig mer skulle se honom i livet. Jag blev förkyld under hemresan och ville inte utmana hans redan så ansträngda immunförsvar. Bara några veckor efter att jag kommit hem från Taizé drog han sitt sista andetag. Bland hans saker hittade jag bland annat några dikter som han skrivit under sin sjukdomstid. Han talade aldrig om döden, men i dessa rader skymtar ändå hans tankar kring den, och livet. De är viktiga för mig än i dag.  

               Älska mig imorgon, inte igår 

               Visa mig vägen, inte mitt spår 

               Ge mig förtroende, säg att jag får 

               Och älska mig imorgon, inte igår 

               Tro på vad jag säger, inte vad jag gör 

               Laga mig en smula, när jag blott förstör 

               Älska mig i livet, inte när jag dör 

               Och tro på vad jag säger, inte vad jag gör 

               Låt mig få en evighet, inte en sekund 

               Kasta inga stenar, krama mig en stund 

               Morgonstund har inte alltid guld uti sin mund 

               Så låt mig få en evighet, och inte en sekund!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om cancer, hjärtumör, live, död, taizé