fredag, april 20, 2012

Konstaterade kontraster i sjukvården

Jag upplever ibland att det är fult att kritisera den psykiatriska vården. Alla vet ju redan att där finns så mycket brister, kan vi inte prata om det som är bra i stället? Och jo, visst kan man det. Och jo, visst förstår jag psykiatrisk vårdpersonal som sliter ihjäl sig på arbetsplatsen och som bara får höra att deras verksamhet är usel. Men till syvend och sist, är det för personalens eller patienternas skull som psykiatrin existerar? Att blunda och sopa bristerna under mattan gör inte psykiatrin bättre, och dessutom befäster den bilden av en sjukvård som inte lyssnar eller tar patienternas erfarenheter på allvar.

År 2010 genomfördes en nationell patientenkät som skickades ut till slumpmässigt utvalda patienter som vårdats i en av följande fyra former:
  1. Psykiatrisk slutenvård
  2. Psykiatrisk öppenvård
  3. Specialiserad sjukhusvård, sluten
  4. Specialiserad sjukhusvård, öppen
Enkäten genomfördes på uppdrag av Sveriges kommuner och landsting (SKL) och resultaten är i mina ögon slående. Trots det har jag helt missat redovisningen av den - kanske för att det aldrig blev någon ordentlig kraft i den? Frågorna är med någon undantag de samma för alla fyra kategorierna, och i diagrammen jag skapat redovisas andelen av respondenter som svarat "ja", "instämmer helt" eller motsvarande på det aktuella påståendet.

Några värden är särskilt intressanta att lyfta fram. På frågan "Kände du att du blev bemött med respekt och på ett hänsynsfullt sätt?" valde 82 % av patienterna i somatisk slutenvård svarsalternativet "Ja, helt och hållet", jämfört med 53 % av patienterna i psykiatrins slutenvård. 

På frågan "Anser du att ditt aktuella behov av vård blivit tillgodosett under din vistelse på avdelningen?" svarade 46 % av psykiatrins slutenvårdspatienter, och 82 % av somatikens slutenvårdspatienter "Ja, helt och hållet".


52 % av psykiatrins slutenvårdspatienter skulle rekommendera den avdelning de vårdats på för andra patienter. Motsvarande siffra för de somatiska patienterna var 83 %. 




Goda exempel är viktiga men resultat som dessa måste lyftas fram, belysas och diskuteras. Vad är det som gör att psykiatrins patienter har ett så avsevärt mycket lägre förtroende för vården än somatikens patienter? Och vad kan göras för att öka det förtroende? Kan det vara så att alla dessa faktorer hör samman: om du upplever dig dåligt bemött, att du inte görs delaktig i din egen vård vore det inte så underligt om man som patient också får minskat förtroende för den vård du får. Inte heller kan du uppleva samma positiva effekter av vården om du inte blir lyssnad till och därmed riskerar att få andra insatser än de du själv efterfrågar. 

Vården måste ta ett steg tillbaka. Svälja sin stolthet och inse att det inte spelar någon roll om vården anser att patienterna får ett gott bemötande. Bara patienterna kan bedöma hur det är att vara patient. Det leder egentligen till två alternativ: slå dövörat till och fortsätta generera missnöjda patienter, eller på allvar börja lyssna och börja jobba upp de blå och gröna staplarna i mina diagram här ovan. Det sistnämnda är det enda som på sikt kan ge både nöjda patienter och nöjd vårdpersonal.

/ Thérèse
Här hittar du mitt inlägg om den somatiska vården, och här mitt inlägg om den psykiatriska vården.
Här hittar du den nationella patientenkäten med alla frågor i sin helhet.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag svarade också på en sån enkät fast i år och jag har flera brev hos psykiatriledningen, vissa skickade via patientnämnden pga av dåligt bemötande.

På mottagningen säger sjuksköterskorna att såna reaktioner som mina är ovanliga, men enligt en man jag pratade med på Nationella hjälplinjen är det vanligt att personer som ringer dit har negativa upplevelser av psykiatrin. Det ovanliga skulle i så fall vara att jag har orkat försöka driva saken? Själv blev jag till slut arg på en läkare och visade det och därmed förklarad psykotisk. Det är ett ofattbart maktmedel som psykiatrin har till sitt förfogande om man kan diagnosbestämma en patient bara för att han eller hon är arg.

Jag kom till psykiatin när jag var i kris med fördomar som jag var beredd att ompröva. Det jag har upplevt var mer negativt än jag väntade mig. Vid den tidpunkt jag slutligen bröt ihop och inte orkade ifrågasätta deras beskrivning av mig längre så sågs det plötsligt som positivt för då var jag hjälpsökande.

Min uppfattning är att psykiatrin har förlängt mitt sjukdomstillstånd med flera månader och därmed hindrat mig att kämpa för att behålla min anställning som jag riskerar att förlora. De har i så fall varit medskyldiga till att slå min sociala trygghet i spillror.

Idag ser jag positivt på terapeutiskt behandling och negativt på psykiatrin, åtminstone som jag har upplevt att den bedrivits på sjukhuset där jag har varit.

Anonym sa...

Jag svarade också på en sån enkät fast i år och jag har flera brev hos psykiatriledningen, vissa skickade via patientnämnden pga av dåligt bemötande.

På mottagningen säger sjuksköterskorna att såna reaktioner som mina är ovanliga, men enligt en man jag pratade med på Nationella hjälplinjen är det vanligt att personer som ringer dit har negativa upplevelser av psykiatrin. Det ovanliga skulle i så fall vara att jag har orkat försöka driva saken? Själv blev jag till slut arg på en läkare och visade det och därmed förklarad psykotisk. Det är ett ofattbart maktmedel som psykiatrin har till sitt förfogande om man kan diagnosbestämma en patient bara för att han eller hon är arg.

Jag kom till psykiatin när jag var i kris med fördomar som jag var beredd att ompröva. Det jag har upplevt var mer negativt än jag väntade mig. Vid den tidpunkt jag slutligen bröt ihop och inte orkade ifrågasätta deras beskrivning av mig längre så sågs det plötsligt som positivt för då var jag hjälpsökande.

Min uppfattning är att psykiatrin har förlängt mitt sjukdomstillstånd med flera månader och därmed hindrat mig att kämpa för att behålla min anställning som jag riskerar att förlora. De har i så fall varit medskyldiga till att slå min sociala trygghet i spillror.

Idag ser jag positivt på terapeutiskt behandling och negativt på psykiatrin, åtminstone som jag har upplevt att den bedrivits på sjukhuset där jag har varit.