Vissa dagar blir inte alls som man tänkt sig. Vissa dagar blir tusenfalt bättre. Den här helgen har bjudit just på sådana, vissa dagar. Sådana man sparar nära hjärtat. Sådana som får en att le så snart man tänker på dem. Sådana man plockar fram när det tynger för att minnas att jo, faktiskt när man minst anar det kan den vackraste av blommor plötsligt slå ut framför ögonen och bjuda på färg, glädje och innerlighet.
Igårkväll fick jag krama om en människa jag inte kramat om på sex år. Inte sedan vi möttes för Calles begravning och tårarna tog över allt. När jag var med i kyrkans ungdomsverksamhet var hon en av mina få klippor. Då fanns hon, vecka ut och vecka in, med sina lyssnande öron och värmande kramar. Då var hon min trygga punkt i en tillvaro som krängde och slet och rev. Hon var en av få som såg, som anade att där fanns så mycket mer mörker än jag vågade erkänna. Hon var en av få som jag vågade släppa in, och som ändå stod kvar dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Med henne har jag skrattat tills jag gråtit och gråtit så jag skakat. Med henne har jag upplevt läger och träffat flera av de viktigaste människorna i mitt liv. Det var oändligt betydelsefullt, och mycket vatten har forsat under broarna sedan dess. Men nu plötsligt stod hon bara där.
I morse fick jag stå vid hennes sida i kyrkan och lovsjunga så tårarna rann medan marssolen tittade in genom kyrkfönstret. Jag trodde inte att jag skulle kunna bli så djupt berörd av att återse någon när livet så uppenbart fört oss åt olika håll. I de flesta relationer jag har är tiden inte så viktig: om vi ses varje månad eller var tredje år spelar inte så stor roll, vänskapen är starkare än tiden distanserar. Därför berörs jag sällan så kraftigt av återseenden, de är snarare bara ett återupptagande av den tråd vi sist lämnade lös. Kanske var det för att nästan tolv år har gått sedan jag sist fick krama henne utan att också kvävas av sorg. Kanske var det för att det blåste liv i en relation jag trodde sedan länge gått förlorad. Kanske var det för att vissa människor, precis som vissa dagar, är så mycket mer än vad man med förnuftet kan förstå.
Det var först när jag fick krama om henne och stå vid hennes sida i lovsången som förstod jag hur mycket saknad och kärlek som hjärtat rymt. Det var först när jag fick krama om henne och stå vid hennes sida i lovsången som jag verkligen förstod hur mycket hon betytt. Och jag är så oändligt tacksam för att jag fick träffa henne igen.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om vänskap, återse, svenska kyrkan, lovsång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar