Läser med lika delar frustration och fascination nyheten om att smartphones "gör oss själviska", eller snarare: mindre benägna att delta i samhällsnyttiga aktiviteter. Studien intresserar mig av två skäl: dels målar den upp en bild som jag över huvud taget inte känner igen (med det är ju å andra sidan bara anekdotiskt) och dels förutsätter den att det finns en knivskarp gränsdragning mellan sociala medier och "verkligheten".
I det lilla hörn av internet och i de sociala nätverk där jag rör mig är de ideella krafterna många och kraftiga. Inte så underligt kanske, eftersom jag dras till drivna människor som engagerar sig i vårt samhälle. Precis som jag gör "i verkligheten". De hittar man påfallande ofta i den ideella sektorn. Jag har inte läst studien, men undrar hur de definierat samhällsnyttiga aktivteter. De allra flesta sådana som jag känner till bedriver hela eller delar av sin verksamhet på internet. Säg den stödorganisation eller ideella förening som idag inte finns representerade på internet - de är gissningsvis mycket få. För att starta en verksamhet 2012 är internet en självklar grundbult - inte ett nödvändigt ont. Kanske är det så att en ny generation som är uppvuxen med sociala medier och internet också hittar nya sätt att umgås, mötas och hjälpa?
Att försöka skilja internet från någon annan sorts "verklighet" tror jag är en mycket vanskligt. Jag kan inte finna någon självklar gränsdragning; livet på internet är för mig och många andra lika verkligt som någonting annat. Därför blir jag förbryllad av studien: går det att separera internet och social medier från någon annan verklighet, och måste du göra någonting fysiskt för att kunna bidra till samhällsnyttiga aktivieter? För mig, som jobbar främst mot unga och psykisk ohälsa, är det självklart att finnas på internet där de unga finns och där samtalen om just psykisk ohälsa tenderar att bli särskilt öppna, genuina och ärliga. Jag finns i deras verklighet.
Och är det med nödvändighet någonting negativt om vi, som studien menar, skulle känna ett mindre behov av att ta kontakt med andra människor (utanför internet, förutsätter jag att de syftar på)? Personligen har jag inget jättebehov av att träffa människor rent fysiskt. Missförstå mig rätt - jag träffar gärna mina vänner utanför internet, men det viktigaste för mig är kontakten och relationen - inte att jag fysiskt kan ta i dem. Det jag behöver är personliga utbyten med människor, samtal, kontakt, samförstånd, debatt, omtanke, kärlek och vänskap. Det får jag på internet lika väl som utanför.
/ Thérèse
AB, SvD, SvD2, SR, Waldemar Ingdahl
Läs även andra bloggares åsikter om internet, sociala medier, smartphones, samhällsnyttig verksamhet, ideellt
6 kommentarer:
Frågan är om man kan dra ett likhetstecken mellan kommunikationen på webben och kommunikationen utanför webben (jag ogillar ordet ”verklighet” i detta sammanhang)? Jag kommunicerar mycket och gärna på båda sätten, men jag tror inte att man kan likställa dessa båda. Kommunikation utanför webben är så mycket mer än förmedlandet respektive mottagandet av det talade/skrivna ordet – det är gester, mimik, skratt och syftningar, som inte kan inkluderas i en webbkommunikation.
Jag ser fördelar med båda kommunikationssätten och tycker att de kan komplettera varandra på ett mycket givande vis.
Katarina M: Jag håller absolut med dig - verklighet är inget bra ord, använder det i brist på annat.
Jag tänker att vi har så många olika sätt att kommunicera och vi kommunicerar dessutom som individer väldigt olika och med olika förutsättningar, att jag har svårt att säga att det ena eller andra vore bättre eller sämre. Telefonsamtal, skype, bildsamtal över webben, sms, mail, chat, öga-mot-öga-samtal, teckenspråk... Precis som du skriver så kompletterar de varandra, snarare än konkurrerar.
Sen tror jag nog att vi som individer har olika behov av olika typer av kommunikation. Vissa av oss vill väldigt gärna träffas för att se den man talar med, några tycker att telefonsamtal är det bästa sättet för förtroliga samtal, och andra använder helst webben. Vilket sätt man kan säker också ha att göra med vad man vill kommunicera.
Det är lite roligt och sorgligt samtidigt att läsa om det här. Det verkar som om samhället har ett behov av att alltid kritisera olika aspekter som har blivit populära eller omdiskuterade. När Iphone och liknande mobiler först kom ut var reaktionen positiv och man välkomnade gärna in de nya prylarna i våra liv. Allt var så nytt och spännande i början men nu är det bara old news och blir ngn slags debatt. Jag kan också uppleva ibland att folk intresserar sig mer för mobilen än sin omgivning. Dock tror jag att det kan bero på flera orsaker som inte handlar om att man är självisk. När man t.ex läser en bok fokuserar man på det och inte på sin omgivning. Finns det en skillnad då mellan att hålla på med mobilen eller boken? Är man självisk då bara för det? Min är åsikt är NEJ. Man kan också tycka att det är avkopplande att greja med sin mobil precis som andra upplever samma sak med en annan sysselsättning. Idag finns det flera möjligheter till hur man kan underhålla sig eller vara aktiv och skillnaden är att förr i tiden var dessa inte tillgängliga som de är idag. Varför ämnet blir kritiserat kan kanske bero på att några har svårt att acceptera att det finns flera alternativ till att få vissa aspekter att fungera. Lite svårt att formulera det som jag tycker men hoppas att det är går bra.
Det där med "verklighet" är som sagt ett ord som alla upplever och tolkar på olika sätt. Det går att påstå att schizofren upplever verkligheten på ett annat sätt än "vi andra". Som jag ser på saken är det många journalister som tycker sig vara psykologer eller tillräckligt kunniga för att kunna dra en sådan jämförelse som diskuterande ämnet.
Hittade dig via Underbara Clara. Vilka intressanta tankar du har kring en massa saker. Jag kommer definitivt tillbaka och läser!
Emmy: Välkommen hit!
Skicka en kommentar