Jag ska låta världen få veta vad ni har gjort - om trovärdighet

Ett av skälen till att jag fortsätter arbeta med psykiatrin (i stället för att exempelvis engagera cancer som jag skrivit om här) är att psykiatrins patienter har så gräsligt låg trovärdighet. Få personer som inte själv upplevt vad det innebär att bli feltolkad eller helt ignorerad på grund av en diagnos kan förstå vad det gör med en människa. Vad den psykiatriska patienten än säger så kan det det komma att viftas bort eller förminskas med hänvisning till att patienten lider av en psykisk sjukdom. Det gör mig helt matt, och utgör också en viktig förklaring till varför det vi skriver om i Slutstation rättspsyk har kunnat inträffa. Till varför en vård som strider mot lagen kan pågå i åratal utan att någon griper in. För när ord står mot ord - läkare mot patient - är det sällan någon som tycker det finns anledning att lyssna till patienten. Vem lyssnar på en psykiatrisk patient? Vi valde att göra det.

Elin berättar i Slutstation rättspsyk hur vårdpersonalen förolämpade och kränkte henne när hon skadat sig själv. De höll fast henne för att tvätta hennes sår och när hon försökte sparka sig fri brottades hon ner i bältessängen, låste fast henne och sa att hon fick ligga där tills såren hade läkt:

Jag var så arg och så ledsen att det värkte, och kände en sådan vansinnig maktlöshet. Jag insåg att ingen skulle tro mig om jag försökte berätta. Och det fick man ju höra också: ”Du är patient, vem ska tro dig?” Jag försökte skrika: ”Jag ska berätta för någon, jag ska låta världen få veta vad ni har gjort!” Men de bara skrattade åt mig, stängde dörren och låste. Alla gick därifrån och lämnade mig, ensam och fastspänd.

Ur Slutstation rättspsyk

Elin vårdades på rättspsyk för att hon hade ett svårt självskadebeteende, inte för att hon hade begått något brott. De flesta patienter inom rättspsykiatrin är däremot dömda för brott och min uppfattning är att deras trovärdighet är om möjligt ännu lägre än Elins och hennes medsystrars. Pat Punkt driver bloggen Hispaliv, han vårdas på rättspsyk i Växjö och är öppen med att han har dömts för brott för ett antal år sedan. Sedan länge vistas han bara på kliniken utan vårdinsatser eller behandling: hans läkare tycker att han är frisk och bedömer inte att det finns någon risk för återfall, men länsrätten vill inte släppa honom fri. Jag imponeras av hur Pat Punkt hanterar de ifrågasättande kommentarer han får, och tvivlar att jag själv hade orkat med det. 

För vem lyssnar på den som inte bara är "galen" i största allmänhet, utan som dessutom begått ett brott under inverkan av sin psykiska sjukdom? Jag ser spår av uppfattningen att den som dömts för ett brott, psykisk sjuk eller inte, förlorar alla sina mänskliga rättigheter. Som att de har försakat sin rätt att klaga eller ställa krav när de själv klivit över gränsen för vad lagen tillåter. Ta ifrån dem internet och telefon och lämna dem gärna med vatten och bröd. Klema inte bort dem så där - det är nog lika bra att släng nyckeln direkt! Då blir det inte heller intressant att lyssna till patienten, oberoende av vilka övergrepp hen än säger sig ha utsatts för under pågående vård. Som dömd har du ju ändå inga rättigheter. 

Det är ett sådant resonemang som bidrar till att göra psykiatrins slutna rum till utmärkta växthus för vanvård och övergrepp. Patienterna saknar trovärdighet och, vad värre är, de saknar också någon som ställer sig på deras sida. För vem vill egentligen ta parti för psykiskt sjuka brottslingar? Folk kan ju tro att du förespråkar brottslighet!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om trovärdighet, psykiatri, självskadebetee, tvångsvård, rättspsykiatri