För en tid sedan utspelade sig en diskussion på facebook om hur man kan förhålla sig till sin egen tid som patienten när man befinner sig i utbildnings- och arbetssammanhang. Vad ska man berätta och när? En vän till mig skrev något som jag funderat en hel del kring. Min vän har, precis som jag, en brokig bakgrund och menade att det känts viktigt att inte berätta det för sina kursare. För att värna om sitt eget, att bygga upp en ny identitet baserad på nuvarande prestationer. För att kunna mätas med samma måttstock som "alla andra" i stället för att tänka "för fem år sen var jag si eller så, men se på mig idag".
Jag har funderat mycket på det där. För jo, om jag upplevt att jag haft en reell möjlighet att inte berätta om min bakgrund hade jag sannolikt gjort det valet avsevärt oftare än jag gör idag. Jag kan bli innerligt trött på märken på min kropp som inte längre säger något om vem jag är. Men jag kommer inte ifrån dem.
Jag hymlar inte med att jag många gånger har ställt mina framsteg i förhållande till min personliga historia, oftare förr än idag visserligen. I jämförelse med att vara förtidspensionär och tvångsintagen på psyk så är ju det mesta en otrolig succé, så visst riskerar måttstocken att bli skev. Samtidigt - varför skulle jag jämföra mig med någon annan än mig själv? Är inte det en av många orsaker till det hetsiga samhälle vi lever i, att vi aldrig får vara just vår egen måttstock utan alltid jämförs med andra?
Nu har jag landat någonstans däremellan, i en slags medveten acceptans. Vi människor bär alla på sådant som format oss, både goda och mindre goda erfarenheter. Vissa av dem påverkar oss mer uppenbart, och andra är lättare att hålla undan. Att jag haft ett självskadebeteende kan anas redan när man ser mina händer, och det blir uppenbart så snart man ser mina armar. För min del skulle det bli mer krävande att försöka undanhålla det än att var öppen med det. Att jag däremot har skilda föräldrar, erfarenheter av mobbning eller lever med daglig smärta är också sådant som format mig till den jag är, men som jag ytterst sällan känner ett behov av att berätta. Jag kan vara jag även utan de erfarenheterna, och att utelämna dem kräver inga krumbuktande modifieringar av verkligheten för att andras bild av mig ska gå ihop. Jag mäter mig allt oftare efter samma måttstock som andra, men håller samtidigt min personliga mätsticka närmast. Det är min utveckling som egentligen är av betydelse, även om den stundtals är skön att lägga åt sidan.
Hur förhåller du dig till dig själv? Vem är din måttstock?
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om liv, erfarenhter, utveckling, förhållningssätt, skola, utbildning, arbetsliv
5 kommentarer:
Denna fråga är en balansakt. Erfarenheterna är en kunskap som oftast inte går att läsa sig till i böcker. Samtidigt... Så kan det vara stigmatiserande. Risken är att placeras i ett fack av andra kolegor. jag önskar dig en härlig dag1 Zinnia
Jag tycker det är svårt. På många sätt känns mina sjukdomsår inte jättepersonliga (handlar väl om att jag berättat det så många gånger), men å andra sidan känner jag nästan alltid att jag måste berätta lite mer än jag vill för att folk ska förstå. Fibromyalgin är mycket mer privat för mig, och jobbigare känslomässigt, och den önskar jag att jag inte behövde prata om alls. Men för mig finns det rätt många sammanhang där jag har varit tvungen att göra det (i skolan har jag t.ex. en specialstol) och sammanhang där det är mest rättvist för mig själv att berätta om det (för att jag ska kunna mäta mig med min egen måttstock och inte andras i vad jag borde klara av).
Jag har kommit till en punkt i livet där jag känner att mina sjukdomsår är så avlägsna att det ibland, för mig, är svårt att få ihop mitt liv. Jag umgås nästan inte med någon som kände mig innan eller under mina sjukdomsår och det gör att jag lätt glömmer bort hur jag har haft det. Att jag mäter mig själv med andras måttstockar, när jag borde mäta mig med min egen.
Jag vill kunna sätta saker i jämförelse för min egen skull, komma ihåg hur fruktansvärt svårt det var socialt för att jag aldrig hade något att svara på när någon inledde en konversation med: och vad gör du då? Jag vill njuta lite extra av att jag känner mina egna behov och både kan och vill ta hand om dem på egen hand. Jag vill vara stolt och tacksam över att jag har ett mångfacetterat känsloliv istället för ett stort svart hål av ångest inom mig. För min resa har varit stor och imponerande, och även om jag inte har behov att framhålla det för andra, så vill jag aldrig tappa bort den känslan själv.
Men är det inte så att människornas identitet skapas i relation till andra? Genom att jämföra sig med andra för att hitta ett samband är väl det som formas oss när vi känner tillhörighet? Att jämföra sig med andra på ett negativt sätt är när man har lite problem med sitt eget identitet?
Ibland när JAG jämför mig med andra på ett negativt sätt så brukar jag säga till mig själv att "jag är jag och det är ok". Det brukar hjälpa mig med att lyfta på huvudet och verkligen leva med känslan att det ÄR ok :)
Jag förstår PRECIS hur du menar. Jag tampas själv med det där. Jag pluggar ju till socionom och har en jävligt brokig bakgrund med självskadebeteenden, tungt missbruk och det så kallade sociala arvet. Ibland har jag berättat för de jag jobbar i grupp med, men jag är ofta försiktig för jag är så rädd att folk ska döma mig (det är ju lite knasigt att jag känner så när jag läser med andra som vill bli socionomer).
Men jag börjar känna mig mer och mer trygg med att berätta (för de jag vill berätta för) om min bakgrund och ingen har reagerat konstigt. Jag har dessutom insett att det är fler än jag som har en brokig bakgrund :D
Min bakgrund har ju format mig till den jag är idag och det är ingen idé att förneka det förflutna, men jag går inte runt och säger att jag har varit narkoman det första jag gör när jag träffar folk.
Tack för ännu ett välskrivet och intressant inlägg!
Zinnia: Visst är det en balansakt! Dock tror jag att risken för stigma och fördomar är större om kollegor själva får skapa sin bild av varför mina armar ser ut som de gör, än om jag kan svara rakt och ärligt på deras frågor. Hymlande och smusslande tror jag bidrar till stigmatisering.
Therese: Tack för din kommentar! Jag känner igen mig väldigt väl och kan bara hålla med dig, rakt av. Tack!
Naomi: Jag tänker att det finns olika typer av jämförelser, för visst är det så att vi utvecklas i förhållande till andra. Människan är ju en social varelse, de flesta av våra egenskaper manifesteras och kommer till uttryck först i mötet med andra. Men det mötet tänker jag inte behöver vara det samma som den typ av jämförelser jag syftar på i min text.
Annika: Visst är det svårt att hitta balansen, men för mig är det verkligen en tröst att upplever mindre problem ju längre tiden går. Ju mer liv jag får på "den här sidan" sjukdom, desto mindre roll spelar de åren. Sen kommer de självklart, i någon mån, påverka mig för resten av mitt liv men på ett helt annat sätt än det gjort de första åren när allt är nära och intensivt.
Skicka en kommentar