Något som jag gång på gång tvingats bemöta, försvara och förklara när jag skriver om tjejer med självskadebeteende som vårdas på rättspsyk är varför jag exkluderar killarna med självskadebeteende. Nästvist för jag förklarat för mig att killar, och män, minsann också skadar sig själva! Så snart media skrivit om Slutstation rättspsyk eller frågan i största allmänhet finns det alltid någon i kommentarsfältet som ifrågasätter varför man bara skriver om kvinnor? När jag och Sofia publicerade vår senaste gemensamma debattartikel på Aftonbladet Debatt fick vi, förutom ett fantastiskt stöd, också ett antal kommentarer som kritiserade eller ironiserade över att vi skrev om tjejer som vårdas på rättspsyk utan att ha dömts för brott, när det faktiskt är flera män än kvinnor som begår självmord varje år. Trots att vår debattartikel inte alls handlade om den psykiska ohälsan i samhället i största allmänhet, utan om självskadebeteende och den lilla grupp som skickas till rättspsyk varje år utan att ha dömts till brott. Ändå försökte det göras gällande att vi också borde ha skrivit om mäns självmordsstatistik.
Under alla de år som vi gemensamt har arbetat med patienter med självskadebeteende som skickas till rättspsyk har vi bara stött på kvinnor. Vi fick kännedom om en yngre kille, men vi kunde vi aldrig styrka att han vårdades enligt LPT och inte LRV. Därför skriver jag inte om männen. Det handlar om kvinnor med självskadebeteende som tvingas till vård under etiskt och juridiska mycket tvivelaktiga former - därför skriver jag inte om män som begår självmord. Den fråga jag dessutom ställt mig sedan min egen läkare deklarerade att han tänkte skicka mig till rättspsyk i Vadstena tills jag kunde ta ansvar för mitt agerande (med andra ord: tills jag slutat skada mig själv) är om det verkligen sett ut så här om det var män som huvudsakligen drabbats? Den somatiska vården kryllar ju av skrämmande exempel på hur kvinnor fått sämre vård enbart på grund av att de varit kvinnor.
När Tommy Lagestam skriver att det inte bara är tjejer som svälter sig kan jag inte supporta honom nog: killars psykiska ohälsa måste uppmärksammas mer. Men för mig är det inte motsättningar. Jag behöver inte terrorisera kommentarsfältet med vrål om att nio av tio som lider av en ätstörning faktiskt är en tjej eller kvinna. Gång på gång frågar jag mig själv vad som är på provocerande med kvinnor som lägger ner tusentals timmar ideellt på att arbeta med kvinnorelaterade frågor. Problemet är kanske inte att vi som jobbar med unga kvinnors psykiska hälsa har för starkt kvinnofokus eller exkluderar männen, utan att det finns för få personer som jobbar med mäns psykiska hälsa.
"Varje gång jag skriver om kvinnosaksfrågor får jag höra att jag förnedrar män för att jag inte samma veva tar upp orättvisor mot män. Detta är något som händer alla kvinnor som skriver om kvinnosaksfrågor, men det händer inte människor som arbetar ideellt inom andra områden, utan det är kvinnosaksfrågornas existensberättigande som ska lastas med krav att man gör fel när man inte samtidigt ansvarar för andra frågor."
Idag är det internationella kvinnodagen. På samma sätt som jag önskar att Slutstation rättspsyk är en bok vi aldrig behövt skriva, önskar jag att den 8 mars inte skulle behöva uppmärksammas år efter år. Men unga kvinnor med självskadebeteende tvingas fortfarande iväg till rättspsykiatrin, och vi som arbetar med kvinnorelaterade frågor blir fortfarande ifrågasatta för att vi inte också arbetar med män. Den tydligaste och minst ifrågasatta skiljelinjen i vårt samhälle går inte mellan unga och gamla, friska och sjuka, hög- och lågutbildade utan män och kvinnor. Så länge samma skiljelinje också utgör en väletablerad anledning till olika villkor vad gäller lön, ledighet, föräldraansvar, ledarskap, utbildning, betyg och makt så behöver vi den 8 mars som påminnelse och nagel i ögat.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om 8 mars, internationella kvinnodagen, kvinnorfrågor, jämställdhet, genus,
3 kommentarer:
Till dina inlägg om ätstörningar:
vad innebär det för dig att vara frisk och hur definierar du det? Kanske ett eget inlägg om detta eller ett svar här.
Ja, det är obegripligt att det fortfarande är så provocerande! Men kanske beror det på att det är så jobbigt att erkänna att man själv är med och upprätthåller en förtryckande struktur.
Anonym: Tack för din kommentar! Ska se om jag lyckas skriva ihop något om det!
Emelie: Obegripligt var ordet!
Skicka en kommentar