Relationer (om stämplar och blåmärken)

Att vara patient är att vara i underläge. Du förväntas dela med dig av detaljer ur ditt liv som kan kännas privata och absolut inte av sådan karaktär att du vill dela dem med en främmande människa. För det är ju trots allt det som vårdpersonalen är – främmande människor. Det här är ju visserligen helt i sin ordning, och i vissa situationer kan det till och med vara en lättnad. Här finns någon jag kan dela mina bördor med, utan att känna skuld eftersom hen har som yrke att lyssna.

När man vårdas på samma avdelning under lång tid är det oundvikligt att man som patient lär känna i alla fall delar av vårdpersonalen. Men fortfarande är det en relation i obalans. Som patient vet du ofta ungefär var din vårdare bor, hur de lever, om de har barn och vilka intressen de har. Till det yttre kan relationen ibland se ut som vilken vänskapsrelation som helst. Men det är en villkorad relation. Den gäller bara under vårdpersonalens arbetstimmar, och avslutas så snart patienten lämnar sjukhuset. Och så ska det också vara.

Det finns en liten grupp av vårdpersonal som kom att betyda särskilt mycket för mig under min vårdtid. Jag har träffat barn till flera av mina skötare, har varit hemma hos min terapeut på behandlingshemmet, hört berättelser från deras egen ungdom, haft långa ideologiska samtal och gått på café tillsammans med dem. Jag var deras patient, inte bara några få dagar, utan månader i sträck, år efter år. Kanske var det inte så underligt att gränserna för vår relation tänjdes.

En av mina gamla pärlor flimrade förbi på teven här för leden, som deltagare i ett av alla  populära matlagningsprogram. Det är underliga känslor som vaknar till liv; saknaden efter ett pärlande skratt, en bred dialekt och en omsorgsfull bestämdhet blandas med den obehaglig känslan av att hen vet oändligt mycket om mig, mycket som jag ens inte valt att berätta.

Jag har lämnat de städer där jag var patient. Jag behöver sällan förhålla mig till min gamla vårdpersonal, vilket är skönt. Det är nämligen vansinnigt svårt att komma ur den där gamla patientrollen. Kanske sitter det bara i mitt huvud, men jag tänker, att de alltid måste bedöma mig utifrån mallen frisk eller sjuk. Jag inbillar mig, egentligen utan grund, att de har svårt att se mig som något annat än en (före detta) patient. Den är som en envis stämpel som inte riktigt vill släppa, hur intensivt jag än gnuggar. Samtidigt är de där relationerna lite som ett blåmärke man inte kan låta bli att peta på. Alltså satt jag kvar i soffan och såg programmet till slut. Bara för att jag inte kunde sluta peta. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, patient, personal. psykiatri