Problemet Döden

Jag tycker att vi talar alldeles för lite om döden. Om det beror på det samhälle vi bor i, den kultur eller religion vi har (eller avsaknad av dem) eller något helt annat vet jag inte. Men jag tycker vi är alldeles för dåliga på att närma oss döden. Som att döden vore något smittsamt. Något farligt. Något konstigt, underligt och sjukt. Någonting man kan undvika bara man blundar tillräckligt hårt. Eller någonting som över huvud taget inte gäller oss. Varför skulle vi annars så systematiskt fly alla samtal relaterade till död? Varför skulle vi annars känna oss så obekväma när våra vänner förlora någon? Och varför skulle vi så enträget kräva behandling för vår 97-åriga gammelmormor som helst av allt bara vill så somna in i lugn och ro i stället för att genomgå krävande medicinska utredningar och behandlingar? Det är någonting med döden som paralyserar oss. 

Vår rädsla för att möta andra vars anhöriga eller vänner just dött kan säkert ha och göra med att vi som människor ofta vill trösta. Vi vill i all välvilja kunna leverera en lösning på våra medmänniskors problem, men på problemet Döden finns ingen lösning. Därför blir vi obekväma. Vi känner oss otillräckliga när det inte finns några ord som kan lappa ihop det hål som slitits upp i våra vänners liv. Då är det lättare att titta bort. Att slippa möta den smärtsamma saknaden, slippa lida av otillräckligheten och slippa den obekväma tystnaden. Problemet Döden löser vi bäst genom att blunda. 

Viss död tycks ändå vara lättare att hantera än annan. Den när de avlägsna, riktigt gamla släktingarna dör. Det är visserligen obekvämt (död är väl ändå ett avvikande, ett misslyckande i den högteknologiska vårdens era?) men någonstans kan vi trots allt acceptera den. Våra vänner som förlorar en ålderstigen anhörig kan i de allra flesta fall fortsätta att fungera någorlunda som vanligt; vi kan säga några vänliga ord, beklaga sorgen och ge dem en extra kram. Mer än så behövs förhoppningsvis inte. Det handlar sällan om att vi inte bryr oss; mer om vår egen rädsla och otillräcklighet.

Värre är när döden kommer objuden. När den oväntat och brutalt kliver in i våra liv. När den väntade döden drabbar alldeles för tidigt, på grund av svår sjukdom eller olycka, och där självmord måste vara den allra svåraste döden att tackla. Föräldrar som förlorar sina barn berättar ofta hur kretsen av bekanta delas i två: de som orkar att hantera smärtan, och de som själva inte står pall och flyr från det ofattbara. När min bästa vän och dåvarande fästman dog 24 år gammal av en hjärntumör upplevde jag samma klyvning. Få av mina vänner flydde helt, eftersom många redan försvunnit på grund av min egen sjukdom, men det blev tydligt vilka som orkade hantera döden och vilka som inte förmådde att låtsas om den. Redan månaden innan min vän dog kände jag mig som drabbad av paria så snart någon frågade mig om honom i ett större sällskap: där fanns alltid någon som bad mig tala om något annat. Någon som inte orkade lyssna till det fasansfulla. Vi var alla unga och att en av oss låg för döden var  ohanterligt svårt. Så svårt att det bäst hanterades genom tystnad. Men vår ignorans gjorde inte det svåra lättare att bära. Vår tystnad höll inte tillbaka döden. 

Allra svårast måste vara den död som drabbar oss själva eller den vi älskar. Den död som inte handlar om att hantera ett svart hål efter en anhörig. När det inte handlar om att finnas för vännen som förlorat någon nära. Utan min död, min älskades död eller vännens död. Hur talar vi med någon som vet att hen ska dö? Hur orkar vi lyssna på funderingar kring döden när vi kan inbilla oss att vår egen död ligger säkrad femtio år in i framtiden? Hur orkar vi bära på den smärtsamma vetskapen om att föräldern inte har många dagar kvar? Och hur möts vi i samtalet inför det oundvikliga?

Vi är inte alla lika inför döden, som ordspråket stipulerar, men trots det kommer ingen av oss undan det faktum att vi alla kommer dö. Varför fortsätter vi då att fly döden och stoppa undan den som vore den något   vi kan undvika bara vi anstränger oss tillräckligt hårt? Varför skräms vi så när den drabbar våra vänners vänner och anhöriga - får vi bara leva och ha hälsan kommer vi ju själva att förlora många av dem vi älskar? Ord kan aldrig bringa en människa åter från döden, det vågar jag nog med säkerhet slå fast. Så varför kräver vi då av oss själva att vi ska kunna säga något så storslaget att det kan skänka den som just förlorat någon tröst genom orden? Varför litar vi inte på att vår närvaro, vår innerliga omsorg och vilja att finnas till hands är mer än nog? Och varför kan vi inte sätta våra egna krav och behov åt sidan för en stund, när någon vi bryr oss om i sin tur har förlorat någon? Eller när det är vår vän som berövats hoppet om ett evigt liv? Även om jag tycker det är obekvämt att sitta tyst med min vän medan tårarna rinner kanske det är precis vad han behöver. Även om jag tycker det är skrämmande att höra honom berätta om dödsögonblicket kanske det är just vad han behöver. Även om jag inte står ut med tanken på att min älskade, älskade vän kommer att dö långt innan ålderspensionen trillar in på kontot kanske det är just det han måste få tala om. Ska min skräck för döden verkligen få gå före hans sorg?

Jag glorifierar inte döden. Den kan göra outsägligt ont, den kan drabba orättvist, hårt och brutalt, men vår tystnad gör inte slagen mindre. Döden blir tyngre att bära när vi inte kan luta oss mot de medmänniskor som  annars brukar finnas där när motvinden inte viner riktigt lika hårt. Döden blir svårare att hantera om vi bara flyr och vägrar att se den för vad den är. Kanske finns det ingenting vi kan göra för att göra döden lättare att bära, men det finns tusen saker vi kan göra för att underlätta och göra den lite mindre svår att hantera. Varför gör vi inte det?

Utanför Hjärup, mars 2011

/ Thérèse

P.S. Jag vet att det finns många som är bra på att hantera döden och att jag generaliserar kraftigt i min text, men av det jag sett och mött tycker jag mig ändå ha skäl att göra det. D.S.
P.S.2. Så ingen tror något annat - jag är också kass på att tala om döden. Det här är mitt sätt att försöka bryta det D.S.

Läs även andra bloggares åsikter om död, samtal, existens, vänskap, bemötande, acceptans, liv