Jag tilläts inte sörja

Den här texten publicerades på SHEDO-bloggen i februari 2010. Med anledning av samtal på Twitter kring det fantastiska initiativet Ung Cancer och saknade efter något liknande inom psykiatrin, postar jag inlägget även här. I maj är det sex år sedan Calle dog.

Jag tog emot samtalet från telefonskrubben på den psykiatriska akutavdelning där jag tvångsvårdats i flera månader. Över en sprakande telefonlinje berättade Calle att den hjärntumör han friskförklarats ifrån som trettonåring kommit tillbaka, och att han nu väntade på en akut hjärnoperation. Han befann sig på en avdelning tjugo mil från min, i den stad där han numera läste till läkare. Jag satt på golvet och gjorde allt för att inte bryta ihop inför tanken på att jag saknade alla möjlighet att komma och besöka honom. Jag försökte att hålla ihop mig själv när den rädsla jag i så många år tryckt undan plötsligt blivit verklighet. När jag till sist lade på luren rasade hela min värld. 

Det var ett långt och tungt år. Framåt vintern blev det allt tydligare att den Calle jag så länge känt, älskat och hållit av inte längre fanns kvar. Han tappade förmågan att klara sig själv, kroppen var utmärglad och huden vit och skör. Talet och synen försämrades, både kort- och långtidsminnet var kraftigt påverkat och både hans armar och händer skakade så snart han försökte röra dem. Efter nio år tillsammans var vår gemensamma resa i livet över. Den första maj 2006 somnade han in efter en kort tid på sjukhus. När Calle dog hade han precis hunnit fylla 24 år. 

Hans död förändrade min egen sjukdom radikalt. Inledningsvis övergav jag allt var självskador hette och övergick i stället till en renodlad sorg- och krisreaktion, men tyvärr gick det psykiatrin helt förbi. Två dagar efter hans begravning skrevs jag in på den psykiatriska avdelningen igen och trots att Calle nämns gång på gång i mina journaler var det ingen som verkligen förstod. Jag undrar om de egentligen var rädda att förvärra mitt självskadebeteende genom att validera min sorg, men att ignorera min sorg gav tyvärr motsatt resultat. Mitt behov av närhet, stöd, samtal och förståelse var ändlöst, jag saknade all förmåga att hantera starka känslor utan att ta ut det på mig själv och när jag väl försökte fick jag inget som helst gehör. Så jag började skada mig igen, och snabbt var min destruktivitet värre än någonsin tidigare. Ganska snart beslutades att jag skulle skickas till den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena. De visade mig bilder på klinikens cykelverkstad där det arbetsterapeutiska arbetet bedrevs, och jag fick veta att jag skulle stanna där ”tills jag hade tagit mitt förnuft till fånga”.

Under fyra månader på sjukhuset grät jag vid två tillfällen, med huvudet djupt inborrat i min lika trasiga medpatients famn. I timmar grät och skrek jag ut min sorg medan personalen erbjöd mig en cocktail av lugnande preparat och frågade om jag kanske ville bli bältad en liten stund? 

Min sorg hade så många bottnar, och jag plågades ständigt av dåligt samvete över min egen situation. Jag skämdes över mitt beteende då det kändes som att jag inte var sjuk "på riktigt". Jag hade gjort allt som stod i min makt för att skada min egen kropp och hade upprepade gånger försökt att avsluta mitt liv. Calle däremot kämpade i åratal mot en tumör som växte okontrollerat i hans hjärna - kontrasterna var plågsamma och svårhanterliga. Trots att jag idag vet att även jag var sjuk och på många sätt inte kunde klandras för hur min sjukdom tog sig till uttryck är det tankar som fortfarande kan plåga mig. 

När jag ett halvår efter Calles bortgång kunde skrivas ut hade jag ett långt samtal med den dåvarande överläkaren. Han påstod sig inte ha förstått vilken nära relation jag hade till Calle och hävdade att om de bara vetat hade de behandlat mig annorlunda. Det hade betytt så mycket för mig att för en gångs skull bli bemött som en vanlig människa då min kris egentligen var högst normal. I stället blev även min sorg sjukdomsstämplad, ignorerad och förminskades. Jag tilläts inte ens att sörja min allra bästa vän på ett värdigt sätt.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om sorg, död, cancer, psykiatri, minnen