Jag läste den här texten på Aftonbladet tidigare ikväll, en kolumn skriven av Anders Westgårdh. Texten tycks vara skriven apropå den kvinna i Halmstad som uppfostrat sin handikappade son i en fantasivärld där rymdvarelser och smurfar finns på riktigt, och där hon dessutom har försökt få pojkens assistenter att övertyga honom om denna världsbilds existens. Westgårdh menar att vi ska vara försiktiga med att fördöma mamman eftersom vi inte känner till bakgrunden, och går därefter över till att raljera över de miljarder av människor jorden runt som har någon form av religiös tro. Det kallar han etablerat lurendrejeri där föräldrarna duperar sina barn.
Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på vad texten vill säga. Kronprinsessparet och deras väntade bebis dras in på ett hörn, och Westgårdh önskar att detta barn "fick en uppfostran och uppväxt som bygger på verklighet och mänsklighet snarare än fantasier och elitism." Religiösa föräldrar framställs som att de "tvingar sina ungar till söndagsskolan eller konfirmationsläger för att de ska bli goda kristna och tro på sagor om en allsmäktig Gud eller en kille som kunde gå på vatten". Trots den raljanta tonen måste jag fråga mig varför det vore så mycket värre än att tuta i sina barn att bara vita människor räknas, att individer med snopp är lite bättre än dem utan eller att pengar är den riktiga vägen till lycka. Är inte det minst lika världsfrånvänt och dessutom potentiellt sett mer skadligt för omgivningen?
Jag undrar varför Westgård är så arg på religionen, men mest av allt undrar jag varför den religiösa övertygelsen tycks så mycket farligare än exempelvis den politiska? Utgör inte den politiska övertygelsen också ramverket för en världsbild? Eller en stark genusövertygelse? Eller ett miljöengagemang? Eller för allt i världen; en humanistisk, avskalad, icke-spirituell livsåskådning? Vad är det i religionen som skrämmer så? Och vad är det som får honom att tro att en uppfostran där barnet inte påverkas av föräldrarnas värderingar alls vore möjligt? Utgör inte det egentligen grundbulten i uppfostran: att forma dina barn till det du som förälder bedömer vara en god (med)människa? Blir jag någonsin förälder vill jag dela det som är gott med mina barn, till den dagen då de har förmågan att välja själva. I det ingår självklart min tro på Gud.
Den bild av en kristen människa som målas upp i artikeln känner jag inte igen. Han använder extremfall som grund för generalisering och jag undrar när han senast besökte en kristen församling, eller över huvud taget förde ett lyhört samtal kring tro med en kristen person. Eller en jude, muslim, mandé eller hindu. Min tanke är inte nu att starta en diskussion kring Guds varande eller icke-varande. Det jag tycker är intressant är varför religionen tycks så mycket "farligare" än andra mer eller mindre radikala politiska åsikter.
Artikeln avslutas med att uppmana att, om vi måste tuta i ungarna någonting, så ska vi börja med "rättvisa, kärlek och fri vilja". Tre begrepp som för mig är tätt förknippade med religion.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om religion, humanism, religionsfrihet, samhälle, barnuppfostran, tro
8 kommentarer:
TACK för att du skrivit det här! TACK!
Angelica: Tack snälla, så glad jag blir! :)
Måste erkänna att jag inte riktigt förstår din poäng här. Du tycker det är okej att låta pojken tro att det finns rymdvarelser och smurfar?
Jag ser inte riktigt hur man skall kunna motivera att det är okej att lära barnen att det finns en gud, men inte okej att lära dem att det finns smurfar?
Antingen får man påverka barnen så mycket man vill, och då är frågan hur mycket omgivningen skall anpassa sig efter föräldrarnas önskan. Bör assistenterna tala om för pojken att smurfar/gud inte finns, eller bör de gå på mammans linje? Alternativt så bör barn få en neutral uppfostran, men där är jag överrens med dig om att det nog är omöjligt.
Frågan handlar ju egentligen om var gränsen skall gå. Vad skall vara rätt att lära barnen? Och hur mycket skall övriga i närheten av barnet anpassa sig? Det är inte enkla frågor och jag förstår inte din poäng i artikeln, utöver att du tycker det är bra att lära barnen om gud.
(Och angående vad som skrämmer med religionen så är det ju just att den har en historia - oavsett vilken religion vi pratar om, i stort sett - av att ställa sig utanför logiska diskussioner och istället ta till våld när folk inte delar dess uppfattning. )
Annelie: Jag får känslan att du missuppfattat min artikel ganska ordentligt. Kanske ska du läsa den en gång till, lite långsammare och utan riktigt så många förutfattade meningar?
Jag skriver ingenting om att det vore okej att låta pojken tro att det finns rymdvarelser och smurfar; däremot tycks Anders Westgårdh i sin krönika inte ha några större problem med det. Jag skriver inte heller att det är bra att lära barnen om gud - däremot skriver jag att det är självklart för mig att dela sådant som jag tycker är gott med mina barn. Som kristen är min tro någonting jag skulle dela med mina barn.
Instämmer helt med att många religioner har en riktigt sunkig historia. Det har hela mänskligheten. Frågan är bara om man inte ska kunna vara troende idag, med hänvisning till att människor historiskt sett har missbrukat religionens roll.
Poängen med artikeln, som du lyckats missa, är precis det jag skriver i slutet av blogginlägget: varför religionen tycks så mycket "farligare" än andra mer eller mindre radikala politiska åsikter.
Så otroligt glad jag blev av detta inlägg! Äntligen någon som lyckats sätta ord på det jag själv aldrig riktigt kunnat formulera.
Tack.
(Ompostar för jag gjorde ett fånigt stavfel i posten.)Kan bara hålla med om att religiösa riktningar inte på något sätt haft patent på krig, våld och hjärntvätt. Många - om inte de flesta - politiska filosofier har ibland med och ibland utan kopplingar till religion, troende såväl som ateistiska rörelser, visat fanatism och våld på sin agenda och hjärntvätt så det stått härliga till. I de fall där religion stött krig handlar det ofta om religionsutövande som går stick i stäv med religionens grunder. Att t ex kalla sig kristen och gå ut i krig tvärsemot buden om att inte döda och att älska sin nästa är att skapa en vrångbild av den kristna läran, vilket har varit alltför vanligt genom historien. Men det handlar då som sagt om avstickare från religionens grunder, inte representativt beteende utifrån vad religionen faktiskt säger. Folk gör många idiotiska saker och kallar sig allt möjligt men det gör dem inte till representanter för allt de tyvärr sammankopplats och sammankopplas med.
Jag tycker därutöver att resonemanget med smurfar och tomten är ovärdigt av en person som menar sig hävda en seriös ståndpunkt. Det är nedlåtande och visar på intet sätt att det han står för skulle vara klokare och mer sympatiskt än religiösa läror. Det är bekvämt att raljera och undslippa seriös diskussion som om det var utom allt tvivel vad som är sant och inte. En sådan attityd är minst lika fanatisk som vad man kan anklaga många religiösa för.
Nu har jag ju inte läst själva inlägget du refererar till, men jag kan ju förstå vad han verkar vilja säga.
Men samtidigt håller jag med dig om att det inte bara är religiös fanatism som påverkar barn, allt påverkar. Och vad som är "mest" farligt...Ja, det kan man ju verkligen fråga sig.
Skicka en kommentar