Attityd eller kunskap?

Var femte person skulle inte kunna tänka sig att bjuda in mig om vi bodde grannar(1). Var tionde person skulle inte kunna tänka sig att bli vän med mig(2). Varannan person tycker inte att jag skulle vara en pålitlig barnvakt(3). Inte för att jag är jag, utan för att jag har den bakgrund jag har.

För sju år sedan skulle dessutom var tionde person tycka det vore bäst att undvika mig(4). Var femte person skulle inte kunna tänka sig att arbeta tillsammans med mig(5). Fyra av tio skulle dessutom tro att jag inte skulle kunna bli frisk(6). För det är inte mig som person det handlar om, utan om attityder gentemot personer som har eller har haft psykisk ohälsa.

Hjärnkoll drivs av myndigheten Handisam, i samarbete med nätverket NSPH och har som syfte att förbättra attityderna till personer med psykisk sjukdom och psykiska funktionshinder. De har nyligen presenterat en studie om förändringar i attityder till psykisk ohälsa. Rapporten heter "Psykisk ohälsa – attityder, kunskap, beteende. En jämförande befolkningsundersökning 2009-2011" och finns att läsa här.

Det vore så oerhört intressant att få veta mer kring hur respondentera i undersökningen tänkt. Jag undrar vem som har varit deras mentala referensperson när de besvarat frågorna. När man svarar att man inte skulle kunna tänka sig att bli vän med någon som har varit patient inom psykiatrin, vilken bild har man då av psykiatrins patienter? Är det en nittonåring med social fobi, en tjugofemåring med självskadebeteende, en fyrtioåring med bipolär sjukdom eller en sextiofemåring med depression? Eller är det någon av de sjukaste karaktärerna från Gökboet som får stå modell för psykiatrins patienter?

Generellt sett har Hjärnkolls kampanj 2009-2011 förbättrat attityderna mot personer med psykisk sjukdom eller psykiska funktionsnedsättningar. Däremot har kampanjen bara marginellt förändrat kunskapen om psykisk sjukdom. Intressant i relation till detta är den tyska metaanalys som Psykologibloggen skriver om här. Den visar att kunskapen om psykisk ohälsa har ökat, framför allt i och med att det vuxit fram ett biologiskt perspektiv på psykisk ohälsa. Attityderna gentemot personer med psykisk ohälsa har trots det inte förbättrats, snarare tvärtom. För personer med schizofreni har attityderna till och med försämrats. En ökad kunskap om biologiska orsaker till psykisk sjukdom har inte lett till ökad acceptans. 

Kanske handlar attityderna gentemot psykisk sjukdom inte så mycket om kunskap om sjukdomens ursprung. Kanske handlar det snarare om rädslor för sådant vi inte förstår, om okunskap kring hur vi som vänner och anhöriga kan agera, om en osäkerhet inför för beteenden och ageranden som inte faller inom det direkt socialt accepterade och om en skräck att själva drabbas. Genom att skapa distans till "de sjuka" blir vi ju själva automatiskt "de friska".  

/ Thérèse

(1) 20.3-25.0 % instämmer inte i påståendet: "Om någon, som tidigare hade varit patient inom psykiatrin blev min granne, skulle jag välkomna denne i mitt hem någon gång då och då"

(2) 8.3-10.0 % instämmer inte i påståendet: "Jag kan tänka mig att ha en vän som tidigare har varit patient inom psykiatrin"

(3) 51.3-60.5 % instämmer inte i påståendet: "De flesta personer som en gång varit patienter på en psykiatrisk klinik är pålitliga barnvakter"

(4) 89.6-92.7 % instämmer inte i påståendet: "Det är bäst att undvika människor som har en psykisk sjukdom" 

(5) 18.8-23.7% instämmer inte i påståendet: "Jag kan tänka mig att arbeta tillsammans med någon som har en psykisk sjukdom"

(6) 62.4-66.5 % instämmer i påståendet: "Människor med allvarliga psykiska problem kan återhämta sig fullständigt"

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om attityder, psykisk sjukdom, psykisk ohälsa, psykiska funktionsnedsättningar, kunskap, personligt