Jag får ibland frågan om jag funderat på att arbeta politiskt, och har flera gång fått höra att jag borde satsa på att göra politisk karriär. Egentligen arbetar jag redan politiskt - om än inte partipolitiskt - med frågan om att kvinnor som skadar sig själva skickas för vård inom rättspsykiatrin, trots att de inte dömts för något brott. Ibland har jag funderat på om jag skulle kunna engagera mig i ett politiskt parti, men det faller snabbt på två punkter: jag är inte tillräckligt intresserad av politik i allmänhet, och jag skulle inte trivas med att forma mina åsikter efter ett specifikt parti och böja mig för partipiskan.
Nu behöver jag egentligen inte oroa mig för det. Jag kommer inte under några som helst omständigheter kunna göra en politisk karriär. Det liv jag levde under mins sena tonår och tidiga vuxenår, med djupa depressioner, ätstörningar och svårt självskadebeteende, har effektivt satt stopp för det. Att ha tvångsvårdats och fått den föga smickrande stämpeln "allvarlig psykisk störning" i sina papper för att jag utgjort en fara för mitt eget liv, kommer alltid att stå mellan mig och den politiska världen. Här talar vi inte om ett osynligt glastak, utan om en grå, massiv och ogenomtränglig betongmur.
Jag har aldrig röstat på Socialdemokraterna. Ändå står jag inte oberörd inför Juholts avgång och det som föranlett hans beslut. Det är en fråga så mycket större än partipolitiken, som berör hela vårt politiska system. För mig är inte det viktiga att diskutera vad av det han gjort och det han anklagats för som varit korrekt eller inte. Det jag verkligen önskar diskutera - vem vill vi ska kunna representera oss i riksdag och regering, och hur vill vi att deras arbete ska granskas?
"All offentlig makt utgår från folket" är de första raderna i regeringsformen, en av Sveriges grundlagar. Jag skulle vilja påstå att de senaste årens massmediala drev kring allt från tv-avgifter och barnflickor till sexuella relationer, reseräkningar och bostadsbidrag i det närmaste omöjliggör för folket att representeras i makten. Om den som ska representera folket inte får ha några obetalda räkningar bakom sig, inget omhändertagande för fylla under studietiden eller fortkörningsbot en stressad fredagseftermiddag utan att riskera att nagelfaras i alla ledder är det inte många som kommer varken vilja eller kunna passera det trånga nålsögat. Vem vill utsätta sina barn, föräldrar eller vänner för risken att ha tjogvis av journaliser i hasorna så snart man själv gjort ett misstag i sin yrkesutövning?
Självklart måste vi ställa krav på våra politiker; inte minst under den tid de har sina uppdrag. Men någonstans måste vi också minnas att även politiker är människor, och att det är människor som skapar politiken. Idag utgår inte makten från folket, utan från en riksdag som nagelfars av en journalistkår som tack vare vårt högintensiva informationssamhälle måste publicera nyheter på löpande band, där sensationsjournalistik blir kassakor och noggranna journalister tvingas göra avkall på sin källkritik för att kunna publicera tre minuter före konkurrenten. Jag vill ha människor, med själ och hjärta, vid makten. Och jag vill ha människor, med själ och hjärta, som granskar makten.
/ Thérèse
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om socialdemokraterna, människosyn, juholt, sahälle, politik, media, jämtin
6 tankereaktioner:
Jag tycker inte att all politik ska vara partibunden, politik måste också fa handla om de människorna i samhället som politikerna tenderar att inte se. Du kanske skulle kolla in organisationer som human rights watch etc (de hette Helsingfors kommitten innan) och är de en av få som faktiskt bryr sig om psykiatrifrågor men är underbemannade..
Väl talat!
Jag känner inte alls igen beskrivningen att tidigare psykisk ohälsa skulle göra en diskvalificerad som politiker. Det finns nog fler med tunga erfarenheter än vi tror.
Pat Punkt: Kan bara hålla med dig!
Emelie: Tack!
Amanda D: Jag räknar iskallt med att det finns politiker med psykisk ohälsa och andra typer av tunga erfarenheter. Även om det ställs omänskliga krav på politikerna är de fortfarande människor, och människor drabbas av psykisk ohälsa.
Däremot ser jag en skillnad mellan psykisk ohälsa, och åratal av psykiatrisk tvångsvård, eller exempelvis vård enligt LVU eller LVM. Jag är mycket osäker på om media, i det massmediala klimat som råder idag, skulle klara av att hantera det på ett snyggt sätt. En sak är jag helt säker på - jag skulle aldrig utsätta mig själv för risken att journalister gräver fram mina gamla LPT-domar eller pratar med f.d. medpatienter eller liknande. Tyvärr tror jag det är en reell risk man måste ta med i beräkningen när man har den här typen av bakgrund. Tror du själv att journalistkåren skulle kunna låta bli det "kortet" om det visat sig att en politiker i blåsväder hade tvångsvårdats?
De flesta politiker blir ju inte så himla granskade, men visst, tänker du bli partiledare så...
Att gräva fram en lokalpolitikers sjukdomshistoria skulle slå tillbaka på mediet, jag har aldrig hört talas om något som ens liknar en sådan granskning på den nivån.
Amanda D: Personligen har jag ju, som jag skrev i inlägget, inga som helst planer på att arbeta partipolitiskt men det är inte det som är grejen.
Jag kan ju bara dra mina slutsatser utifrån vad jag ser som "massmediakonsument", och det ger mig tyvärr en ganska trist bild av hur granskning kan gå till. Det är mycket möjligt att du har rätt, men oavsett om det skulle handla om en lokalplitiker eller en stadsminister - finns det inga områden som är off limits?
Skicka en kommentar