God vård

Det pratas mycket om god vård, men som med så mycket annat som är idéburet blir det lätt prat och väldigt lite konkret att ta på. För vad innebär egentligen "god vård"? Hälso- och sjukvårdslagen kräver att hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Enligt lagen innebär det att vården ska vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen. Dessutom ska vården vara lättillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, främja goda kontakter mellan patienten och personalen, samt tillgodose patientens behov av kontinuitet och säkerhet i vården. 

Socialstyrelsen är inne på ungefär samma spår och menar att god vård är kunskapsbaserad och ändamålsenlig, den är säker, patientfokuserad, effektiv, jämlik och ges i rimlig tid.

Men vad innebär det egentligen? Vården ska tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, men vem avgör när det behovet är tillgodosett? Vad är trygghet och vem avgör om patienten upplever tryggheten? Vem har mandat att avgöra om vården respekterar patientens självbestämmande och integritet: är det ens möjligt? Vad innebär goda kontakter mellan personal och patient, och vem har tolkningsföreträde? Vilka krav kan man egentligen ställa på en kunskapsbaserad och ändamålsenlig vård? Jag vill hävda att vården av patienter med självskadebeteende som inte är dömda för brott men ändå vårdas på rättspsykiatriska klinker brister på flera av de punkter som lagtexten och Socialstyrelsen menar är god vård.  

Idag skriver Piteå-Tidningen om "Elin". Hon är nyss fyllda nitton år och flyttades från BUP till rättspsyk i Öjebyn dagen efter sin artonårsdag, och har alltså vårdats i Öjebyn i ett drygt år. Flera personer har anmält den vård Elin får på kliniken, och Socialstyrelsen har i dagarna riktat kritik på flera punkter. Elin har ingen ordentlig vårdplan, och vet därför inte hur länge hon ska vara på kliniken eller vad som är syftet med vården. Kan man då verkligen hävda att hennes behov av kontinuitet i vården tillgodoses om det inte finns någon planering? Kliniken har varken kompetens i KBT eller DBT och i stället använder man någon form av teckenekonomi i hennes vård. Det finns ingen forskning som visar att teckenekonomi skulle fungera vid självskadebeteende, den enda behandlingsform som har evidensbaserad effekt vid självskadebeteende enligt SBU är DBT. Kan man då säga att vården är av god kvalitet? Är den kunskapsbaserad och säker när man inte använder en evidensbaserad behandlingsform? Under en ombyggnad på kliniken fick Elin dessutom sova i en bältessäng, med en madrass lagd ovanpå remmarna. Kan det verkligen sägas främja kontakten mellan patienten och personalen? Är det ett agerande som bygger på respekt för patientens självbestämmande och integritet? Och kan den sägas vara patientfokuserad?

Det finns en mycket viktig skillnad mellan dålig vård och vård som är direkt olaglig, och självklart bör olaglig vård prioriteras. Men med tanke på vad lagen kräver - en god vård - är frågan ändå vad som händer med vård som inte är god utan faktiskt direkt dålig. Blir den vården olaglig? Hur kommer man åt den dåliga vården och vem ska ges mandat att bedöma vad som är god och vad som är dålig vård?

/ Thérèse

Piteå-Tidningen 1, Piteå-Tidningen 2
Läs även andra bloggares åsikter om god vård, socialstyrelsen, piteå-tidningen, öjebyn, rättspsyk, självskadebeteende, psykiatri