Idag lämnar SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, över ett antal rapporter till regeringen. En av dem rör ADHD och autism.
I ett pressmeddelande skriver SBU att det i Sverige används ett tiotal olika instrument som stöd för att ställa diagnoserna ADHD och autismspektrumtillstånd (Aspergers syndrom, autism och atypisk autism), men att de flesta saknar forskningsunderlag som visar hur de fungerar. Det betyder visserligen inte att de är värdelösa i diagnostiken, men det är oklart vilka som ska användas till vad, och på vilket sätt.
Många olika behandlingar används, men det har gjorts få vetenskapliga studier på dess för- och nackdelar. Undantaget är de två preparaten metylfenidat* och atomoxetin**. De har visats lindra symtom som uppmärksamhetsproblem, impulsivitet och överaktivitet hos både barn och vuxna med ADHD, sett över en period på 3 veckor till 6 månaders. Däremot går det inte att vetenskapligt uttala sig om nytta och risker när det gäller behandling som pågår längre än 6 månader. Det som brukar leda till debatt när det handlar om läkemedelsbehandling av barn med ADHD är att de flesta preparaten är centralstimulerande, och kritiker menar att detta riskerar att leda till missbruk i vuxen ålder. För att kunna bedöma den risken krävs långtidsstudier, något som idag saknas. Trots det menar Lars Jacobsson, från SBU's expertgrupp, att den sammantagna erfarenheten i ämnet säger att någon sådan risk inte finns. Doserna av preparaten är för låga. Däremot vet man inte heller mycket om andra långsiktiga biverkningar, vilket det därmed också behövs forskning på. År 2010 skrevs läkemedel för ADHD ut till omkring 50 000 personer i Sverige.
Kontentan av SBU:s rapport tycks därmed vara det samma som rubriken på deras pressmeddelande: många metoder - få forskningsresultat.
/ Thérèse
** Säljs i Sverige under varunamnet Strattera. Är varken centralstimulerande eller narkotikaklassat.
Mina tidigare inlägg om ADHD finns här och här. Prestationsprinsen har bloggat här och barnläkaren Lars H Gustafsson skriver här och här. I media: Sydsvenskan1, Sydsvenskan2, DN, SvD, SVT, SR, Aftonbladet
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om adhd, läkemedel, centralstimulantia, sbu, regeringen, utredning, forskning, vetenskap
5 kommentarer:
Har du läst den här bloggen? http://prestationsprinsen.wordpress.com/2012/01/11/adhd-diagnoser-och-adhd-behandling-far-kritik-i-statlig-rapport-fran-sbu-idag-egentligen-inte-bara-adhd-utan-autismspektrumtillstand/ Jag tror att den kan intressera dej nu när du skriver så mycket om ADHD. :)
Intressant. Jag har alltid en försökskaninkänsla när jag blivit satt på någon medicin som inte har kända risker på lång sikt.
Det märkliga med den bristande forskningen på stimulerande ADHD-medicinering är att - enligt vad jag hittat vid vidare sökning - så började stimulerande preparat skrivas ut till hyperaktiva barn redan på sent 1930-tal och Ritalin som känns som ett ganska nytt preparat har funnits ute redan sedan 1950-talet så det har ju funnits tid att forska om man säger så. Den förklaring jag skulle tippa på ligger närmast till hands utifrån vad jag läst om centralstimulerande i andra sammanhang (bland annat i boken Bipolar Disorder - A Guide for Patients and Families av Francis Mark Mondimore) är just att stimulerande preparat tycks ha haft en viss missbrukspotential och att läkare en tid skrev ut dem lite för vårdslöst bland annat till studenter som ville ha mer ork att plugga inför prov, chaufförer som körde långa distanser och folk som använde dem som allmänt prestationshöjande så till slut fick preparaten dåligt rykte en period. Det verkar som det är en ny våg av positivare syn på de stimulerande medicinerna som kommit sedan dess. Förhoppningsvis skrivs de ut med mer urskillning och i lämpligare doser numera, läser man i FASS så står det ju uppradat ganska många varningar och kontraindikationer för just dessa mediciner, mer än för de flesta psykofarmaka. Sannolikt även på grund av dessa risker som den icke centralstimulerande Strattera alltmer kommit i ropet gissar jag.
Emelie: Jajamän, det har jag! Och länkat till den har jag också gjort - men tack för tipset!
Johannes: Verkligen intressant hur preparat kunnat användas så länge utan egentlig forskning, men det är väl bara att hoppas på att framtiden ger förändring.
Jag finner det anmärkningsvärt att SBU påstår att det inte finns forskning eller erfarenhet. Ja, det finns ingen forskning i Sverige eller Norden på dessa preparat, men som Johannes skriver har de använts länge och lång erfarenhet finns.
I USA har man följt upp patienter som använt Ritalin (metylfenidat) och Dexedrine (dextroamfetamin) under flera decennier. Liksom för alla mediciner har läkarna skyldighet att rapportera in om något konstigt uppstår som t ex nya biverkningar eller långtidseffekter. En effekt man t ex upptäckt i USA är att det bland barn finns en liten risk att växten hämmas. Därför är man extra observant på detta hos unga patienter. Jag hoppas den kunskapen finns i Sverige!
Det man dessutom måste komma ihåg är att psykofarmika till sin natur är medicin vars effekt till störst del känns och avgörs av patienten. Det handlar ju enbart om patientens upplevda livskvalité, och ska så vara. Läkaren kan ju i princip bara observera och lyssna på det patienten och anhöriga berättar, och bidra med sin medicinska kompetens för att försöka hjälpa individen att hitta rätt. Att börja ta prover mäta om folk mår "optimalt" tror jag ingen vill att vi börjar med. Vad är då nästa steg, medicinera alla enligt en bestämd mall för lydiga samhällsmedborgare?
Skicka en kommentar