Nyårskaramell med bloggpärlor - lite länkkärlek

Vill du börja nästa år med några nya läsupplevelser? Jag tänkte dela med mig av några av mina favoritbloggar i olika kategorier. Jag vore jätteglad om ni i kommentarsfältet fyller på med några tips på era favoriter, så kan vi skapa en riktigt schysst bloggroll inför 2012. Både känt och okänt, stort och smått, nya och gamla favoriter är varmt välkomna!

Hos en danslärare - Emelie

"Jag är danslärare och yoga-instruktör. Jag var en av de första som utexaminerades från lärarutbildningen med inriktning dans. Just nu jobbar jag delvis i frivillig verksamhet och delvis på gymnasiet. Mitt fokus i bloggen är dansens plats i och utanför skolan samt skolfrågor i allmänhet. Jag tar gärna emot både medhåll och mothugg."

Emelie skriver något så ovanligt som en blogg där varje inlägg är riktigt genomtänkt och innehållsrikt. Utifrån sin roll som danslärare skriver hon om bland annat dans, pedagogik, skola, hälsa, träning och självförtroende. Hennes nyskrivna årskrönika ger en bra inblick i hur ett år hos dansläraren ser ut. Läs - du kommer inte bli besviken!

Jonna Jinton - Livet i Grundtjärn
"Jag heter Jonna Jinton, är 22 år och kommer från Göteborg. Den 31 juli 2010 flyttade jag från Göteborgs storstad till en väldigt liten by kallad Grundtjärn som ligger i västernorrland. Jag sökte ett helt annat liv än det jag levde i lägenheten i stan. Jag ville närmare naturen helt enkelt. Jag flyttade till släktens gamla stuga som är en gammal skola från 1800 talet." 

Jonnas blogg är mitt vattenhål. Hon är en fantastisk fotograf och lyckas verkligen förmedla känslor genom kombinationen ord och bild. På ett sätt känns det som att jag besöker min dröm när jag läser Jonnas blogg. Utan att romantisera bjuder hon in läsarna till ett liv bortom storstadens hets och press, ett liv där naturen sätter gränser och ställer krav, men också ger oerhört mycket tillbaka.

Lady Dahmer - Natashja"Vill du läsa om en feministisk småbarnsmorsa med orakade armhålor som brevväxlar med seriemördare, tjatar om genus och tvättar håret utan shampoo så har du kommit till rätt ställe!! Min blogg är skitbra och jag är en fantastisk människa som alla borde träffa!"

Lady Dahmer är tveklöst den blogg som fått upp mina ögon ordentligt för genus, pedagogik och föräldraskap. Hon skriver så det är svårt att värja sig och kryper under huden. Verkligt bra för den som vågar utmana invanda tankemönster.

Livet just nu - anonym
"Jag skriver för att jag måste. Att sätta ord på allt från den enklaste svordom till de krångligaste tankarna. Mina ord. Mina åsikter. Mina upplevelser."

Det här är en blogg jag följt till och från under flera års tid. En period tappade jag bort henne i i nternetvärlden (ett adressbyte vill jag minnas) men nu har jag äntligen fått korn på henne igen. En vardagsblogg i all sin enkelhet kan tyckas vid första ögonkastet, men snart blir det så mycket mer. Vardag - absolut, men vardag med en twist som jag uppskattar ordentligt. Det är kärlek, det är innerligt, det är ärligt och det är värme. Läs!

Onekligen - Lisa"Lisa är journalist, författare och boknörd. Dessutom pratar hon småländska. Sug på den!"

Lisas blogg är något av en själslig lisa. Klicka dig dit och du kommer garanterat att skratta så tårarna rinner inom tre minuter. Det är en befrielse att kliva in i hennes liv bland skumtomtar, julgranar, föräldraledighet och flyttkartonger. Den polerade ytan är ett minne blott, här finns bara värme och innerlighet. Och jag gillar't som tusan! Dessutom är det ju Lisa som skrivit Det är så logiskt alla fattar utom du som jag skrivit om här. Bara det liksom.

Viktiga Nyheter - Angelica"Jag skriver inte alltid om viktiga nyheter men om sånt jag blir berörd av. Jag jobbar till vardags som journalist och jag brinner för frågor som rör mänskliga rättigheter"

Det jag kanske främst gillar med Angelicas blogg är att hon skriver om allt det där som jag tycker är så viktigt men inte riktigt lyckas skriva om. Som barns rättigheter och barnperspektivet, sexuella övergrepp, Svenska kyrkan och sexuella övergrepp inom Svenska kyrkan. Hon vågar ta i ämnen som få orkar och gör det dessutom med stort engagemang och ärlighet. Det är riktigt viktigt.

Bubblare (eller; andra mycket bra bloggar att följa: Emelie, Annika, UnderbaraClara) 

Så - det var mina bloggpärlor: vilka är dina? Skriv en kommentar, så lägger jag upp era förslag här i inlägget!

Och har du inte redan kikat på min årskrönika anno 2011 så kan du klicka här för att göra det.

Gott nytt (blogg)år!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, bloggtips, 2011, 2012, tips, nyårskaramell

Årskrönika anno 2011

Som traditionen bjuder kommer här en årskrönika över mitt 2011. Tidigare sammanfattningar finns för 2010, 2009, 2008 och 2007.

Januari

Jag började året storslaget på Lunkentussens bröllopsfest, där vi kring tolvslaget fick beundra storslagna raketer över Stadshuset och Norr Mälarstrand. Några dagar senare hemma i Lund la jag fram min kandidatuppsats med toppbetyg och opponerade på två kamraters. Dessutom höll jag på att avveckla mitt engagemang i föreningen SHEDO i vars styrelse jag suttit sedan starten 2008: ett arbete som tog mycket av min tid. Jag och Sofia hade fått ett ja från Natur & Kultur och visste därmed att det skulle bli en bok av vårt arbete om kvinnorna inom rättspsykiatrin. Jag kände inte längre att jag kunde skriva om det här i bloggen, och valde därför att lägga den på is en period och flytta över verksamheten till mina Gröna rum. 

Februari

Den här månaden jobbade jag mycket som forskningsassistent. Jag och maken packade ihop vårt hem för att flytta till större boende här i Lund och vi reste till Helsingborg för att fira farfars födelsedag. Det stormade något infernaliskt och jag längtade intensivt efter våren. Det var mycket jobb med boken, och mycket jobb med föreningen. Trots att jag älskar föreningsjobb och trots (eller kanske just på grund av) att SHEDO låg mig så varmt om hjärtat var det med lätta steg jag lämnade årsmötet, utan fortsatta uppdrag. Ett beslut jag fortfarande är mycket tacksam för att jag orkade fatta.

Jag längtade efter våren och gladdes åt vintergäcken

Mars

Månaden började hysteriskt och intensivt med att vi den första mars klockan 12 skulle lämna nycklarna till vår lägenhet i östra Lund, och klockan 12.30 få nycklarna till vår nya lägenhet i norra Lund. En ekvation som inte borde gå ihop, och som bara med största nöd och näppe gjorde det. Jag började läsa en masterkurs i metod parallellt med den sociologikurs jag påbörjat i januari och en hel del forskningsassistentsjobb, och hade plötsligt fullt upp. Jag och Sofia var iväg och fotade författarporträtt i en förfallen ladugård strax utanför Lund och till kvällen återvände jag och maken till fots för att logga en cache femtio meter därifrån. Cachingen fick över huvud taget en nystart i och med flytten, och vi åkte bland annat till Hjärup och promenerade på nedlagda järnvägar. 

Nedlagd järnväg i Hjärup

April

Vårmånaden nummer ett - tomaterna, paprikorna och sockerärtorna frodades på balkongen och vi reste till Paradiset inte bara en utan två gånger. Vi gjorde flera cachingutflykter, bland annat en riktigt härlig tillsammans med Vanja - en vän jag är så oerhört tacksam att jag fått lära känna - och en ut mot Stångby. Jag började jobba extra på en plantskola utanför Lund och njöt i stora drag av att stå med händerna i jorden varje helg fram till skolavslutningen. Dessutom höll jag en första heldagsutbildning om självskadebeteende tillsammans med Jonas Bjärehed: en utbildning vi haft möjlighet att upprepa flera gånger därefter.

Tomatplantor

Maj

I maj kunde vi äntligen berätta om boken - Slutstation rättspsyk, och jag skrev ett kort inlägg om det här på bloggen. Höstens katalog gick i tryck och utgivningen blev därmed offentlig. Jag höll ett föredrag om självskadebeteende här i Lund, och höll en halvdagsutbildning på en folkhögskola i Värnamo. På grund av en och annan schemakrock lyckades jag med konststycket att börja mitt sommarjobb på onkologen samtidigt som jag fortfarande jobbade helg på plantskolan, och dessutom hade två hemtentor kvar i de respektive kurser jag läst under terminen. Maj slutade därmed som juni kom att börja - i lätt hysteri. Men som alltid slutade det väl. Högsta betyg på uppsatsen i sociologin och därefter trillade mitt djupt efterlängtade examensbevis in på posten.

Juni

Sommar har de sista tre åren varit förknippade med heltidsjobb. Jag vände åter till onkologens behandlingsenhet på universitetssjukhuset här i Lund, och var glad att få återse flera av kollegorna. På dagarna jobbade jag, på kvällarna cachade jag och på helgerna (och i viss mån nätterna) slutjobbade jag och Sofia med manuset. Vi reste till Stockholm för att presentera boken för försäljningsgruppen på förlaget, och senare tog jag mannen och djuren med till Paradiset för att fira midsommar.

En dag i början av juni

Juli

Det började med att vi fick en cache tillägnade oss som låg närmare än vi någonsin kunnat ana. Mattias syster kom på besök och vi passade på att cacha några mil från Lund, där vi också hittade kantareller - de första jag hittat i Skåne sedan vi flyttade hit! Vi reste till Mjölby för att besöka min pappa och loggade en av de bästa cacher jag någonsin loggat - Hästholmsbanan. I oerhört vackert kvällsljus klättrade vi runt på den gamla järnvägsbron, lyckligt ovetandes att den inte var fullt så nedlagd som det hävdades. Vi klarade oss dock bra och fick en fin kväll på bron (ett antal bilder finns här).

Augusti

Nu arbetade jag och Sofia intensivt med boken, det närmade sig tryck och det var hög tid att dubbel- och trippelkolla alla referenser och källor. När jag jobbat klart för sommaren packade vi bilen full och körde återigen till Paradiset för semester. Vi cachade, gick i skogen, besökte kyrkogården, plockade frukt, bär och svamp. Jag avslutade månaden, och började terminen, med att föreläsa om självskadebeteende på Malmö högskola. Min egen termin kom att bli den första som icke-student. Med den annalkande bokutgivningen bestämde jag mig för att bara satsa på boklanseringen och föreläsningarna och lägga studierna på is tills vidare. Ett mycket, mycket klokt beslut.

I Paradiset, med korgen full av nyplockadfrukt

September

Månaden inleddes med geocaching på det härliga Blekingeeventet. Vanja följde med mig och Mattias till Paradiset och sedan tillbringade vi en heldag i skogen vid Långasjönäs tillsammans med ett hundratal andra cachare. Dagen efter eventet vinkade vi av Vanja och passade på att fira vår ettåriga bröllopsdag i 1800-talshuset på landet. Det blev en vacker dag i kärlekens och cachingens tecken. Tänk att det har gått ett helt år sedan jag fick den vackrast mannen i världen! Någon vecka senare reste jag norröver för att gå på en älskad släktings begravning. Dödsfallet kom inte på något vis som en överraskning, men även en gammal människas bortgång smärtar och påminner om den egna dödligheten. Begravningen blev vacker och det var fint att träffa släkten. Jag föreläste i Sigtuna, Södertälje och Jönköping, och fick därmed en anledning att besöka min hemstad. 

En mycket söt groda vi sprang på under Blekingeeventet

Oktober

Första veckan i oktober lämnade vi för sista gången ifrån oss manuset. Då hade vi jobbat intensivt ett par månader med slutredigeringen och det var skönt att äntligen sätta punkt. Samtidigt vaknade oron inför vad som komma skulle - det var verkligen på väg att bli en bok! Jag började jobba i ett nytt projekt som forskningsassistent och lärde mig allt mer kring både rättspsykologi och forskningsdesign. Jonas och jag reste till Hudiksvall och återigen en heldagsutbildning om självskadebeteende, och jag fick passa på att utmana min flygrädsla. Mycket praktiskt att göra så tillsammans med en legitimerad psykolog med KBT-utbildning vid sin sida. 

November

Det här kan ha varit den mest intensiva månaden i hela mitt liv. Jag började med att medverka vid en datainsamling till ett rättspsykologiskt projekt, något helt nytt för mig. Därefter höll jag och Jonas ännu en utbildningsdag tillsammans, den här gången i Malmö. Den 14 november släpptes Slutstation rättspsyk till butik och jag befann mig i Stockholm i dagarna tre. Det blev många intervjuer och mycket skriverier om boken. Mot slutet av månaden var det dags för en ny utbildning i Malmö, och därefter talade jag på en konferens arrangerad av Kvinnor i Svenska kyrkan och en bokföreläsning på ABF-huset i Stockholm. Parallellt med detta jobbade jag forskningsassisten i inte mindre än tre olika projekt. Om jag var glad att jag skippat plugget? Mycket. 

Ur Malmö City, november 2011

December

Denna årets sista månad inleddes i nyhetsmorgon på TV4 där jag, Sofia och Elin berättade om Slutstation rättspsyk. Sofia och jag höll ett seminarium på juridicum i Lund kring boken, och jag avslutade två av tre uppdrag som forskningsassistent. Det arbete jag och Sofia drivit under flera års tid har nått sin kulmen i och med att boken nådde handeln, och nu infann sig starka känslor av hopplöshet och känslomässig dränering. Känslor som envist hänger kvar. Julen firade vi i Mjölby med min pappa och hans sambo, min farmor, farfar, farbror, faster och två kusiner. Den enda som fattades var min älskade syster som befinner sig i Indien för att  skriva kandidatuppsats på läkarprogrammet. I åtta dagar hade jag semester. Jag var ledig på ett vis jag inte varit på åratal och det var så obeskrivligt välbehövt. Min tjugonionde födelsedag passerade i stilla mak, just som jag önskat, men nästa år tror jag allt vi får slå till med något större. För vem vet - kanske kan trettioårskrisen stävjas med en hejdundrande fest?

Julefrid i Mjölby

Slutord

Det här har varit ännu ett år att ytterligheter. Ännu ett år fyllt av nya upplevelser, av djup glädje och smärsam sorg, av intensivt jobb men också vilsamma helger. Jag har fått min efterlängtade universitetsexamen, om än förhoppningsvis bara den första av flera, men ändå ett bevis på något jag rott iland. Jag tänker inte längre så ofta på tiden som var då, före allt jag har idag, men när jag summerar så här känns det så fint att se att allt det där de förutspådde bara var en djävul målad på väggen. Två saker har genomsyrat 2011 - geocaching och bokarbetet. Båda delarna har lärt mig mycket och givit mig nya erfarenheter som jag i olika form tar med mig in i 2012. 

Under året som gått har jag allt mer lärt mig att lyssna på, och ta hänsyn till min kropp och mina signaler. Jag hoppas kunna fortsätta så 2012 eftersom det är så jag mår bäst. Jag hoppas att ytterligare något kunna släppa taget om Jante, att sluta jämföra mig själv med andra och våga lita på min egen kunskap och kompetens. Jag känner mig trygg i att veta vad jag prioriterar - att arbeta med sådant jag brinner för och att däremellan ha tid för vila, återhämtning och kärleken - och att jag verkligen vågar prioritera det före pengar, status och yrkestitlar. Vad 2012 har i sin linda är ännu ganska oklart, men jag vill och vågar tro att jag går ännu ett spännande och innehållsrikt år till mötes.

Nu vill jag önska er alla ett gott nytt år -
gör ett riktigt bra 2012!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om nyår, krönika, nyårskrönika, sammanfattning, årskrönika, 2011, 2012, utbildning, personligt, slutstation rättspsyk

Några tankar kring förlåtelse

Hur tänker du kring förlåtelse? Kan man förlåta vad som helst eller finns det faktiskt sånt som inte kan, eller bör, förlåtas? Kan den som utsätts för en kränkning förlåta förövaren även om förövaren inte bett om förlåtelsen eller erkänt sitt kränkande agerande? Är hämnden bättre än förlåtelsen, fyller den en annan funktion eller är hämnd alltid något som ska undvikas?

Jag tror på förlåtelse, men jag tror inte vi ska slita ut oss själv genom att förlåta någon en oförrätt som han eller hon inte själv vill medge. Då blir förlåtelsen bara ytterligare en kränkning gentemot den redan utsatta. Samtidigt är det viktigt för mig är att inte sätta likhetstecken mellan förlåtelse och att dra ett streck över det som skett. Att förlåta någon betyder inte för mig att säg att handlingen är glömd, men det är ett sätt att komma vidare. Jag tror att jag gör mig själv mer illa genom att gå omkring och känna avsky eller avogsamhet mot en människas oförrätt, än att förlåta. Problemet uppstår ju när förövaren inte vill erkänna kränkningen, när personen av någon anledning inte går att nå, eller om kränkningen är så allvarlig att den faktiskt inte går att förlåta. Kanske är det då försoningen får ta plats. Att försonas med tanken på vad kränkningen inneburit. Försoning som acceptans. Försoning som ett sätt att hantera. Försoning som ett förhållningssätt där jag sätter mig själv i första rummet och inte låter kränkningen pågå år efter år. För det är precis det jag upplever att en oförlåten oförrätt riskerar att göra: bli en sten i skon som längs livets vandring skaver upp blödande sår  för vart steg jag tar. Förlåtelsen, eller försoningen, blir ett skyddande plåster på mitt sår.

I födelsedagspresent av min make fick jag boken "Kränkningar och förlåtelse" av Ann Heberlein. Jag har ännu inte börjat läsa den, men ser verkligen fram emot det. Förlåtelse kan nämligen vara det begrepp jag ägnat flest timmar åt att dissikera, fundera och frustreras. Det ska verkligen bli intressant att läsa någon annans samlade tankar kring det. Kanske återkommer jag längre fram med reflektioner kring det jag läst. Till dess hoppas jag att få höra era tankar.

/ Thérèse

Här finns en intressant Understreckare utifrån Heberleins bok.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om förlåtelse, skuld, kränkning, försoning

Bridge over troubled water

Så enkelt men ändå så vackert. Bron över Svartån, Mjölby. Jag älskar ljussättningen.
Eftersom det var drygt trettiotre mil mellan mig och stativet var det en kamp att få någon hyfsat skarp bild. Det var midnattsråkallt och jag frös så jag hoppade. Men, nåväl, nästan?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om svartån, bro, vinter, mjölby

Med ett friskt liv i fokus

För flera veckor sedan blev jag kontaktad av en reporter vid Lokaltidningen här i Lund som ville skriva om bloggen till en serie om Lundabloggare. Av olika anledningar har resultatet låtit vänta, men idag hittade jag av en slump artikeln i Lokaltidningens nätupplaga. Läs den här (och passa på att fnissa lite åt att jag alltid ser så sammanbiten ut på foto!). Den som lever på onsdag får väl se om den dessutom trillar in på dörrmattan. 

När jag ändå har er på tråden kan jag passa på att tipsa om den här artikeln i Kristianstadbladet. Region Skåne har ju beslutat att satsa på vården av självskadebeteende, vilket ju är mycket positivt. Inte minst eftersom allt tyder på att Region Skåne är det landsting som skickat flest unga kvinnor med självskadebeteende för vård inom rättspsykiatrin, trots att de inte begått något brott. 

I bloggplaneringen för den närmsta tiden finns bland annat en årskrönika och ett inlägg om att släppa taget om ätstörningen. Vi hörs!

Orelaterad bild från julen när Celia skulle hjälpa mig att spela piano!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om lokaltidningen, självskadebeteende, blogg, årskrönika

Dagen är kommen

Att ta en frostkrispig promenad under en stjärnklar himmel på blanka gator till en fullsatt kyrka. Att få avsluta julafton och inleda födelsedagen med att dela julens mysterium är en ren välsignelse. Att lyssna till Adams julsång, trumpetare och julevangeliet läst på franska. Att med hela kroppen få lovsjunga Dagen är kommen så att ögonen tåras och huden knottras. Då är jag tacksam. Då känner jag hur rikt välsignad jag är. Då känner jag mig hemma.

Att få vakna efter en lång sovmorgon, med en katt på magen och en hund i knävecket och sin älskade make i sängen intill. Att sömndrucket traska upp för trapporna och mötas av släkt och familj, av gratulationer, sång och innerliga kramar. Att äta långsam frukost kantad av skratt och innerlighet, kärlek och omsorg. Att få fira födelsedag med dem jag älskar och bryr mig om. Att få prata i telefon med älskade syster som befinner sig i Indialand. Att ta en riktigt lång promenad utmed en ringlande å och se hunden springa lös och njuta av friheten. Då är jag tacksam. Då känner jag hur rikt välsignad jag är. Då känner jag mig hemma.

Jag är ledig på ett sätt jag inte varit på evigheter. Jag kan andas med magen, känna spänningarna släppa och koppla av på djupet. Tankar som stör skickas raskt i retur, för här råder julefrid på heltid. Jag kokar knäck och äter skumtomtar, spelar piano, schack och julmusik. Och jag är tacksam. Så innerligt tacksam.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om jul, födelsedag, ledighet, semester, frid, tacksamhet

GOD JUL

GOD JUL 

önskar

Thérèse

Länktips

Jag ska alldeles strax baka kolakakor med pepparkakssmak, ett recept jag hittade hos Underbara Clara för några veckor sedan. Vill bara tipsa om ett mycket bra och viktigt inlägg på bloggen Hispaliv: En tröstlös väntan på något annat. Jag skrev lite kort om Pat Punkt i det här inlägget, och rekommenderar verkligen att läsa hans viktiga text om hur tvångsvårdslagen tillämpas.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om länk, hispaliv, rättspsykiatrisk vård, tvångsvård

Hem igen i jul

Det är märkligt det där var man känner sig hemma. Jag har vuxit upp i Jönköping och bott där i tjugo år av mitt liv, men när jag är där på besök känner jag mig verkligen som en främling trots att miljön är störande välbekant. På min mors gård i Blekinge, där jag aldrig varit bosatt men väl tillbringat alla somrar i min barndom, känner jag mig däremot underligt hemma. Kanske för att hjulen snurrar långsammare där, eller för att jag vet att jag tänder eld i samma vedspis som min morfar eldat i, trots att jag aldrig har träffat honom. Och här i Lund känner jag mig hemma, sannolikt för att det är här jag har min bostad, min man och mina djur. Det är goda förutsättningar för att känna sig hemma, trots att jag inte har några andra kopplingar till staden.

Sen finns Linköping. Staden jag flyttade till när jag flyttade från Jönköping. Staden där allt var svårt och smärtsamt, men också staden där jag vände död till liv och började bygga något gott. I fem år bodde jag där, en ganska kort tidsperiod kan tyckas, men på den tiden hann jag skapa band till staden som jag inte lyckats göra till någon annan stad. När jag reser till Linköping, eller så bara rullar igenom där med tåget, så reser jag hem. Jag är inte på besök, för jag känner mig hemma. 

I morgon reser vi till Östergötland för att fira jul. Jag lyssnar på Peter Jöback och känner att jo, jag kommer hem igen till jul. I ett stort hus några mil från Linköping ska vi fira jul med mina farföräldrar och kusiner, och under de åtta dagar vi är borta tänker jag verkligen vara ledig. Förra julen skrev jag min kandidatuppsats, julen dessförinnan fördjupningsuppsats och dessförinnan B-uppsats. I år ska jag fira julafton och min födelsedag utan måsten och krav. Jag ska sova länge, äta vansinniga mängder mat och godis, klinka på pianot, fira Emelies födelsedag, träffa Linköpingsvännerna och förhoppningsvis hinna besöka domkyrkan också. 

Jag kommer hem till jul, och det är en underbart vilsam känsla.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om hemma, jul, födelsedag, ledighet, semester, vila

Nyanser

Jag kan frustreras något oerhört över hur svårt det är att uttrycka nyanser. Ibland undrar jag om det helt enkelt är så att jag är urbota dålig på att lyckas få ner dem i skrift och andra gånger frågar jag mig om mottagaren helt enkelt inte kan läsa av alla nyanser jag vill uttrycka. Ofta landar jag dock i att det kanske handlar om kunskap: jag har ju själv lättare att se nyanser när det handlar om psykiatrirelaterade frågor än när det handlar om exempelvis SAAB-konkursen. Egentligen är det kanske inte så underligt: vet man inte att färgerna lila och rosa finns, så är det väl ganska naturligt att man kallar allt på det kontinuet för blått eller rött. Men likväl. När man ser och kan använda både lila, violett, gredelin, purpur, rosa och cerise så blir det frustrerande när dessa toner ändå tolkas i termer av rött och blått. Då faller allt platt och lusten att fortsätta använda de vackra nyanserna avtar.

Nu är det ju som bekant inte tavelmåleri eller annat färggrannt skapande jag sysslar med, utan psykiatri och självskadebeteende. Områden som omhuldas av både fördomar och missuppfattningar, och där patienter och personal tycks vara en ständig och fientlig dikotomi. Allt måste delas i läger där diskussionerna snarare tenderar att landa i "för eller emot tvångsåtgärder och tvångsvård" i stället för hur vi kan se till att tvångsvården går så friktionsfritt som möjligt för både personal och patienter. Samma sak när det gäller våld inom vården (som jag skrev om igår), bruket av diagnoser, läkemedel, slutenvård eller synen på självskadebeteende som problematik. 

Jag tror inte att allting är svart eller vitt. Inte heller tror jag att det går att diskutera så svåra frågor som dessa i så grovt förenklande termer som för eller emot. Jag vill kunna kritisera vården på vissa punkter, utan att för den sakens skull ta ifrån patienterna sitt ansvar. Jag vill kunna argumentera för ett totalförbud av olagliga tvångåtgärder, men också ha förståelse för behovet av lagliga tvångsåtgärder i akuta situationer. Jag vill kunna belysa hur generöst diagnoser som borderline och ADHD kan ställas, utan att för den sakens skull anklagas för att underkänna det personliga lidandet eller hävda att diagnoserna inte finns. Och jag önskar att det vore möjligt att vara skeptisk mot den frikostiga förskrivningen av psykofarmaka, utan att förknippas med scientologernas antipsykiatriska rörelse. 

Det jag egentligen undrar mesta av allt, är varför psykiatrin har blivit en så öm tå? Att psykiatrin, som de flesta andra verksamheter, har brister är ju ingen hemlighet. Så varför, varför är det då så svårt att föra nyanserade samtal och diskussioner kring det? Och hur ska man kunna förbättra detaljer om man för arbetet  vägrar använda de fina penslarna och hela färgpaletten, utan envisas med att använda en bred roller och bara två burkar färg?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om nyanser, toner, färg, svartvitt, psykiatri, kritik, diskussion

Ombytta roller

Idag fanns följande notis att läsa på Dagens Medicin:

"En vårdare och en patient blev oense om något i samband med en lunch. Vårdaren ska ha upplevt situationen som livshotande och gjorde därför en självförsvarsmanöver. Patienten ramlade då och slog huvudet i golvet, vilket resulterade i en skallfraktur, en sårskada i bakhuvudet, en mindre blödning och brott på utskott i längdryggen.

Efter händelsen har Västerbottens läns landsting utrett fallet och tagit fram åtgärder för att förhindra att något liknande händer igen."

Jag kan inte låta bli att fråga mig själv vad som hänt om rollerna varit ombytta. Om det varit patienten som känt sig hotad, som försvarat sig själv och av misstag råkat orsaka vårdaren ett antal olika skador. Hade ärendet verkligen bara lett till en intern utredning inom landstinget? Sannolikt inte. Min gissning är att ett omvänt scenario genererat en polisanmälan och kanske också en fällande dom mot patienten.

Under vårt arbete med "Slutstation rättspsyk" har flera kvinnor berättat för oss att de blivit polisanmälda av vårdpersonal. I boken berättar vi om hur en av kvinnorna i stark ångest bitit en vårdare i handen, riktat en spark mot en annan vårdares ben och rivit dem båda på armarna. Händelserna inträffade vid ett par tillfällen under ett dygn och började när de båda vårdarna skulle flytta henne till isoleringen, ett beslut som fattats på en läkarrond och där ingenting i journalerna pekar på att lagens krav för avskiljande var uppfyllda. Att patienten själv blev utsatt för en tvångsåtgärd som saknade stöd i lag nämns dock inte alls i domen, och hon fälldes senare för våld mot tjänsteman och tvingades dessutom betala skadestånd till vårdarna.

Självklart ska man inte behöva acceptera att man utsätts för våld på jobbet, även toleransen kanske med nödvändighet blir högre inom vissa yrkeskategorier. Däremot, och det här är viktigt, måste man vara medveten om sin egen roll i en känslig situation. Min uppfattning är att det ofta är här det brister. Sjukvården, och kanske särskilt psykiatrin, ser inte sin del i händelseförloppet. Som psykiatrisk patient befinner du dig i ett oerhört maktunderläge, en position sjukvården tycks ha svårt att riktigt förstå hur starkt den kan påverka. Det kan aldrig ursäkta att en patient brukar våld, men det kan förklara varför det sker och framför allt kan det ge personalen gyllene möjligheter att undvika liknande situationer framöver. Det gamla ordstävet som jag som storasyster hörde till leda under min uppväxt känns för en gångs skull i högsta grad relevant:

Det är aldrig ens fel när två träter.

/ Thérèse
P.S. För tydlighetens skull - jag har inte för avsikt att ta ställning i det här specifika fallet, det vet jag alldeles för lite för att kunna göra. Det är sakfrågan jag tycker är viktig, och nödvändig, att diskutera. D.S.

P.S.2. Förutom en riktigt bra kommentar på det här inlägget, har Sioanna också skrivit två relaterade bloggposter. Läst dem här och här.

I media: Västerbottens folkblad, Västerbottenskuriren, Pressmeddelande, Norran
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om psykiatri, självförsvar, nödvärn, tvångsvård, våld mot tjänsteman

Julskinka och nötcreme

Årets julhandel förväntas slå nytt rekord. 61 miljarder kronor förväntas vi Svenskar omsätta i julkommersen, en siffra så hisnande att jag blir illamående. Av de här miljarderna förväntas nästan 14 gå till julklappar, och till årets julklapp 2011 har en färdigpackad matkasse utsetts, en sån där man beställer på nätet och som sedan körs hem till ytterdörren med recept och allt. 

Vill man lägga hela eller bara en ack så liten del av sin egen julklappsbudget på något som verkligen gör skillnad finns det gott om alternativ. Svenska kyrkan har en egen matkasse som hjälper till att utrota hunger, men också andra julklappar som förändrar världen. Erikshjälpen har många olika alternativ för dig som vill hjälpa, och för bara femtio kronor kan du till exempel köpa ett babypaket som hjälper mamman att lättare ta hand om den nyfödda bebisen. Hos Actionaid kan du ge ett barn ett skolår för sin bildnings skull eller en fotboll så att också de ska få vara barn. 

Är du bloggare finns ytterligare en sak du kan göra, och som faktiskt inte kostar dig något annat än den tid det tar att skriva inlägget. Hos UNICEF kan man läsa följande: 

Foto: UNICEF/Pelle Bergström

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. I och med att jag publicerar den här bloggposten blir fler uppmärksammade på den tysta katastrofen, och skänker re:member sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, har även UNICEF en gåvoshop du kan besöka. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om jul, julhandel, perspektiv, UNICEF, re:member, nötcreme, svält, hjälp

Att visa sin uppskattning

Jag har ingen aning om hur många böcker jag läst i mitt liv, men jag antar att det är ett fyrsiffrigt antal. Vi har fyra överfulla bokhyllor här hemma, mest för att jag inte kan slänga böcker. Jag kan plocka fram en bok ur hyllan och veta när den är köpt eller av vem jag fått den, när jag läste den, var jag befann mig då och hur den berörde mig. Samma sak är det med mina CD-skivor. När jag precis flyttat hemifrån låg jag i min säng i min nya bostad och lyssnade på Lars Winnerbäcks nysläppta skiva Singel och läste Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs. Böcker och skivor är för mig en sorts dagbok, vykort från den tid som passerat. Milstolpar i livet eller en minneshjälp för helt andra saker. Även om musiken gjorde entré senare i livet än böckerna, utgör de tillsammans en viktig ram för mina minnen. 

Tidigare idag låg jag i soffan och läste ut ungdomsromanen Det är så logiskt alla fattar utom du. Lisa Bjärbo som skrivit den, driver en fantastisk blogg (läsa den!) som jag följt något år vid det här laget, och äntligen har jag fått tid att läsa boken. Den berörde mig. Gjorde mig varm och glad, arg och ledsen och framför allt så har hon lyckats göra huvudpersonerna så trovärdiga att det känns som att hon beskriver några av mina egna vänner sedan tonåren. Kanske är det därför jag blir berörd, för att jag kan relatera till det hon berättar. 

När jag la ifrån mig boken skrev jag ett snabbt inlägg på twitter, bara för att Lisa skulle få veta att jag verkligen uppskattade hennes bok. Sen funderade på när senast jag berättat för en författare att hans eller hennes bok berört mig? Pinsamt nog kom jag bara och tänka på de läsupplevelser jag haft där jag känner författaren personligen. Några gånger har jag visserligen tänkt att jag borde tala om för Lars Winnerbäck hur mycket hans musik berört mig. En tanke jag snabbt slagit bort eftersom han garanterat redan får tusentals fanbrev han inte orkar läsa. Och Johanna Nilsson, vars böcker krupit under huden på mig i halva mitt liv har jag heller aldrig skrivit till. Eftersom ... jag vet faktiskt inte. Det har nog mest känts krystat. Konstigt. Töntigt?

Den första av Johanna Nilssons böcker som jag läste på mitt första läger
som konfirmandledare, i augusti 1998.  Och så Lisa Bjärbos bok som jag läste ut idag.

När jag tänker på det inser jag att det bara är jag som varit töntig. Sedan Slutstation rättspsyk kom ut så har ett antal tidningar recenserat boken och här och var omskrivs den i bloggar eller på twitter. Jag har fått mail och respons via vänner eller anhöriga. Och varje gång jag får reaktioner blir jag ju så löjligt glad! Att få höra att någon annan suttit och läst det jag och Sofia har skrivit och dessutom uppskattat vårt arbete är ju den bästa respons man kan få. Vi har ju skrivit för att någon ska läsa - då är ju läsarresponsen precis det man önskar. Och även om jag inte är någon standardmall för hur alla människor fungerar, har jag svårt att tro att jag är den enda som blir glad av att höra att någon uppskattar mitt arbete, och då är det ju fånigt att jag själv inte delar med mig. Därför blir mitt något för tidiga nyårslöfte (trots att jag inte ger nyårslöften) att bli bättre på att visa min uppskattning. Dels till de författare och musiker jag tycker om, men också till människor runt omkring mig. Uppskattning, tacksamhet och glädje är komponenter som i alla fall gör mitt liv lite vackrare att leva, och så länge de nyttjas med varsamhet och innerlighet tror jag bara de kan göra gott.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om författare, skrivande, musiker, uppskattning

För frisk för att vara sjuk med för sjuk för att bli fri

Pat Punkt driver bloggen Hispaliv där han bland annat skriver om sitt liv på rättspsyk. Nyligen skrev han följande:

Jag fick brev igår gällande min sjukpenning som försäkringskassan drog in med motiveringen att jag nu anses frisk och således är arbetsför. Förvaltningsrätt och Kammarrätt har båda fått utreda mitt fall och kommit fram till att jag borde gå ut och skaffa ett jobb. Vilket blir lite knepigt då samma domstolar säger att jag ska vara kvar på rättspsyk. Jag förstår inte hur man kan anses vara sjuk enligt en lag och således ska anses vara i behov av tvångsvård, men frisk enligt en annan lag och då ska anses arbetsför?

Läkarna har friskförklarat Pat Punkt och försäkringskassan har dragit in sjukpenningen - en naturlig följd om man anses vara frisk. Samma linje håller både förvaltningsrätten och kammarrätten. Knorren kommer alltså när förvaltningsrätten ändå menar att tvångsvården ska fortgå, och plötsligt befinner sig Pat Punkt i en närmast osannolik rävsax. Och det värsta av allt är att det tycks det finns en tyst acceptans för att patienter vårdas inom rättspsykiatrin trots att de anses vara färdigbehandlade. Det bara är så. 

En sommar för ganska många år sedan var jag inlagd på grund av självskadebeteende och ätstörningar. Det var jag visserligen ganska många somrar under några års tid, men just den här sommaren inträffade något ganska märkligt. Jag vårdades på tvångsvård och befann mig på avdelningen dygnet runt. Min sjukskrivning höll på att löpa ut, och jag bad min läkare att förlänga den. Jag var ju trots allt tvångsvårdad och hade inga möjligheter att börja jobba eller studera. Min förvåning var därför stor när läkaren vägrade förlänga sjukskrivningen och i stället menade att jag borde ta tag i mitt liv och söka jobb. Dagen därpå ansökte han hos länsrätten att få förlänga min tvångsvård med ytterligare tre månader. 

Jag tyckte min läkares agerande var helt absurt. Jag kunde ju näppeligen både tvångsvårdas dygnet runt och  samtidigt stå till arbetsmarknadens förfogande. Tack och lov insåg en annan av klinikens läkare detta och förlängde omgående min sjukskrivning. Min situation löste sig därför, men när jag läser det Pat Punkt skriver vet jag inte riktigt om jag ska skratta eller gråta. Jag kan bara hoppas att rätt blir rätt, inom någon sorts rimlig och överskådlig tid.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om rättssäkerhet, tvångsvård, lpt, lrv, sjukskrivning, motstridigheter,

Min kropp som redskap

När jag var barn var mitt kropp ett redskap. Med den kunde jag klättra i träd, gå balansgång på för höga staket, dansa, hoppa hopprep och springa rakt ut i havets vågor. Min kropp var ben och armar, rygg och mage, händer, fingrar, fötter och huvud: delar sammanlänkade till en fysisk enhet som kallades Thérèse. Min kropp var inte fin. Min kropp var inte vacker. Min kropp var inte smal, tjock, bra eller dålig, min kropp bara var. Min kropp var mitt redskap. Min kropp var mitt verktyg. Min kropp var min förutsättning för att leva och göra allt det där mitt barnsliga jag ville göra, och jag hade inte en tanke på att detta mitt redskap skulle kunna värderas i positiva eller negativa termer.

Förändringen kom när jag var i tolvårsåldern och hade sett ett avsnitt av det legendariska ungdomsprogrammet Bullen. Som vanligt var det inte tjejen i filmen som skrivit brevet, men hon berättade om en syn på sin kropp som dittills varit mig helt främmande. Hon pratade om sin kropp i negativa ordalag, hon trodde sig vara tjock och mådde dåligt när hon åt. Det där korta inslaget blev en milstolpe för mig. Min kropp gick från att vara den fysiska delen av mig som bar mig genom livet, till att bli något jag kunde värdera. Det värsta av allt var att jag snart lärde mig att det var i negativa ordalag jag som ung tonårstjej förväntades värdera min kropp. Jag förväntades inte tycka om den, vara nöjd med min styrka och trivas i min fysiska skepnad. Bara något år efter att jag sett filmen i Bullen gick jag på högstadiet och hoppade över min första måltid. 

Idag skriver Blondinbella ett inlägg på sin blogg med den provocerande rubriken "Jag älskar min kropp!". 

Bloggen är kort och består främst av en bild på henne i bikini. Inlägget som sådant är provocerande av den enkla anledning att hon är en ung tjej som förväntas vara missnöjd med sin kropp. Inte minst eftersom hon inte är anorektiskt smal! Kommentarerna till hennes inlägg regnar in och täcker hela spektrat: allt ifrån uppmuntrande och uppskattande kommentarer, till de negativa och nedvärderande. 

Efter femton år av kroppshat så trivs jag med min kropp igen. Sakta letar jag mig tillbaka till den syn på kroppen jag hade som barn, men så oförstörd som den var då kan den aldrig bli igen. Jag saknar den neutrala inställningen till hur min kropp såg ut, och jag saknar den naiva bilden av min kropp som ett tempel, ett redskap och ett verktyg. Jag är min kropp och med kroppen kan jag skapa, be, leva, ge och älska - men när jag värderar min kropp värderar jag också mitt skapande, min bön, mitt liv, mitt givande och min kärlek. Jag vill har en kropp som inte värderas efter antalet kilon eller efter hur väl jag uppfyller rådande skönhetsideal. Jag vill ha en kropp som bär mig. En kropp att leva i. En kropp som en del av mig. En kropp att älska. Jag närmar mig.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om kropp, självbild, kroppsbild, värdering, vikt, utseende

Ögonblickslängtan

Jag älskar Skåne men hatar Skånsk vinter. De senaste åren har södern faktiskt bjudit både på snö och riktigt kyla, sån man kan klä sig mot och vara ute i utan att avlida. I år visar sig Skåne från sin "riktiga" sida och det är idel regn, blåst och intensivt fuktig köld som tränger innanför alla lager kläder och får dig att frysa inpå skelettet. Jag fryser förresten redan innan jag går ut eftersom elementen, trots att de står på max, bara är halvljumma. Svärmors raggsockar slits på löpande band (och en låda med tolv nya par trillade in tidigare i höstas - ljuvligt!). Så helt allvarligt - om det inte blir snö och riktigt vinter ruskigt snart så tar jag gärna sommar och blommande vallmo. Deal?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om köld, fukt, Skåne, frusen, kallt, höst, vinter, snö

Tio goda handlingar rättfärdigar inte en ond

När man pratar om den vård som kvinnor med självskadebeteende får inom rättspsykiatrin händer det att någon tycker kritiken är för massiv. Kommentarer som "Allt är inte dåligt" eller "Men det finns bra saker inom rättspsykiatrin också" eller "De jobbar faktiskt med DBT" är inte helt ovanliga. 

Jag har inte mandat att säga att all vård som kvinnorna fått inom rättspsykiatrin har varit dålig. Det är upp till kvinnorna själv att bedöma. Majoriteten av dem jag har varit i kontakt med har visserligen beskrivit vården på rättspsyk i uteslutande negativa ordalag, men ett fåtal har ändå lyft fram både positiva och negativa faktorer. Bland de positiva inslagen har tiden varit återkommande - inom allmänpsykiatrin är vårdtiderna korta och pressen på utskrivning hög, medan det i rättspsykiatrin i högre grad finns ett långsiktigt vårdperspektiv. Rättspsykiatrin har dessutom generellt sett mer resurser att erbjuda aktiviteter (som musik, teater, matlagning eller hobbyverksamhet) och samtalsterapi, medan man inom allmänpsykiatrin i högre grad använder sig uteslutande av läkemedelsbehandling. 

Min avsikt har aldrig varit att ta ifrån kvinnorna sina positiva upplevelser av vården inom rättspsykiatrin. De har självklart rätt till sina känslor, sina upplevelser och sina erfarenheter. Min avsikt har heller aldrig varit att enträget hävda att all vård inom rättspykiatrin är dålig. Men! Det är viktigt att komma ihåg att oavsett hur bra den övriga vården är har varit, kan den aldrig, aldrig någonsin ursäkta den olagliga vården.  Psykologer eller DBT kan aldrig gottgöra tre dygn i en isoleringsskäl, och musikterapi eller filmkvällar kan aldrig kompensera för två veckor med tvångshandskar. Aldrig! Föreställ dig en man som misshandlar sin hustru på kvällen och dagen därpå köper henne dyra smycken, designade kläder och vackra blommor. Skulle du verkligen säga att misshandeln kvällen före ursäktats med hans ekonomiskt dyrbara gåvor? 

Förhoppningsvis inte. 

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om rättspsyk, vårdinnehåll, tvångsvård, god vård, dålig vård, olaglig vård

Men vad ska man göra i stället?

En fråga jag ofta stöter på i samband med kvinnor som vårdas på rättspsykiatriska kliniker på grund av sitt självskadebeteende är "men vad ska man göra i stället?". Med argument som "allmänpsykiatrin har inte resurser" och "man måste förstå att kvinnorna är oerhört sjuka" retirerar man inför det faktum att rättspsykiatrin som specialiserat sig på att rehabilitera människor som begått brott, kallar sig specialister på självskadebeteende och låter därmed det hela fortgå. Men frågan om vad man bör göra istället - om man nu inte ska skicka kvinnorna med självskadebeteende till rättspsyk - är trots allt oundviklig. Och egentligen är det ju just den fråga jag menar att vi måste diskutera. Det måste skapas bättre lösningar i stället för denna nödlösning som tragiskt nog satts i system. 

Problemet när det gäller självskadebeteende är att forskningen i ämnet ännu är ganska ny. Främst  bedrivs grundforskning som svarar på hur vanligt det är med självskadebeteende, vad det har för funktion och vem som riskerar att drabbas. När det gäller behandlingsforskning har fokus hittills legat främst på DBT men de senaste åren även på MBT (klicka på förkortningarna för länkar till beskrivning). "Problemet" med dessa behandlingsformer är att de inte riktar sig till personer med självskadebeteende, utan till patienter med emotionell instabil personlighetsstörning (IPS, även kallat borderline). Och en gång för alla: nej - alla som skadar sig själva har inte IPS, och alla med IPS har inte ett självskadebeteende. DBT och MBT är utvecklat för och har, i viss mån, evidens för IPS - inte för självskadebeteende. 

De sista åren har man insett att man bör undvika inläggning på sluten psykiatrisk avdelning när det handlar om patienter med självskadebeteende. Men eftersom det finns stora metodologiska (och etiska!) svårigheter med att göra jämförande studier så finns det, så vitt jag känner till, ingen studie som tydligt visar att slutenvård är dåligt för patienter med självskadebeteende. Däremot tycks det långsamt ha bildats en konsensus kring det bland läkare och vårdpersonal, som jag bara kan ansluta mig till. Självskadebeteende bör bara i undantagsfall behandlas i slutenvård, och när så sker bör vårdtiderna vara korta och utvärderingen av utvecklingen tät. Det gäller alltså oavsett om det handlar om allmänpsykiatrisk eller rättspsykiatrisk vård. 

Men varför är slutenvård dåligt? Eftersom det inte finns någon forskning i ämnet, så är det ju svårt att veta vad i slutenvården det är som inte är bra. Men jag tänker så här: det är svårt att läka ett självskadebeteende enbart genom att stänga in patienten på en låst avdelning och ta ifrån henne verktygen att skada sig själv med, vilket draget till sin spets brukar vara det slutenvård vid självskadebeteende består av. Patienten fråntas vassa föremål och annat hon potentiellt sett kan skada sig med, men den terapeutiska behandlingen sker i öppenvården och bara i enstaka undantagsfall i slutenvården. Problemet som uppstår är att eftersom det inte finns något magiskt läkande i väggarna på psyk, finns alla orsaker till att patienten ville skada sig själv före inskrivningen finns kvar också efter inskrivningen, med den avgörande skillnaden att hon på avdelningen inte kan göra sig själv illa. Patienten har alltså kvar samma börda som tidigare, men hennes sätt att hantera den har tagits ifrån henne, utan att hon givits några nya verktyg. Hon saknar copingstrategier för att bemästra det som är svårt. Risken är att detta utvecklas till en katt-och-råtta-lek där patienten ständigt söker nya saker att skada sig på inne på avdelningen, vilket personalen besvarar med att plocka bort allt mer från avdelningen. Till sist har man en steril avdelning som saknar blomkrukor och sladdar, med fastskruvade tavlor, speglar av plåt, pappersmuggar och platsbestick. Allt för att undvika att den självskadande patienten gör sig själv illa.

Det här agerandet har två stora brister. 

För det första: patientens orsaker att skada sig själv finns fortfarande kvar. De lindras inte av att avdelningen steriliseras. Självskadebeteendet är ett symtom på att något annat är fel, och jag skulle vilja påstå att man aldrig kan se självskadebeteende som ett fristående problem. Att behandla självskadebeteendet och strunta i orsaken är som att bara ge smärtstillande läkamedel till en cancerpatient istället för att behandla själva tumören. Dessutom är det en kamp som personalen ytterst sällan kan vinna. Den självskadande personens ångest och behov av att skada sig själv ger en uppfinningsrikedom som personalen aldrig kan uppnå.
För det andra: när patienten väl skrivs ut igen finns alla orsaker till självskadebeteendet kvar, och nu också ändlösa möjligheter till att skada sig själv. Ett vanligt hem varken kan eller ska "steriliseras" som en sluten avdelning. Kontrasterna mellan psykiatrins avskalade miljö och den som ett vanligt hem erbjuder blir lätt övermäktig, och risken är stor att det leder till en självskada, inte sällan allvarligare än tidigare. Och vad blir resultatet av det? Kanske en ny inläggning på en sluten psykiatrisk avdelning, med högre säkerhet, mer övervakning, mer kontroll och mindre eget ansvar. Så att kontrasterna till verkligheten blir ännu skarpare till nästa gång patienten skrivs ut. Eller om man har otur och bor i fel landsting, en remiss till rättspsyk, med motiveringen att alla hemklinikens resurser är uttömda.

Ett av de största problem som jag ser med slutenvården har förresten just med ansvar att göra. Patienter med självskadebeteende är sällan sjuka på det "klassiska" viset med tunga psykoser eller schizofrenier - tvärt om är min uppfattning att det många gånger handlar om unga tjejer eller kvinnor som kanske egentligen inte är så psykiskt sjuka. Däremot är det lätt att bli sjuk i ett sjukt system. (Om du inte redan har läst mina inlägg här och här om Rosenhans studie rekommenderar jag att du gör det, för att få en uppfattning om hur sjukdomsförväntningar kan forma en människa.) På en sluten psykiatrisk avdelning fråntas du mycket ansvar för dig själv och din hälsa. Det här är ett system som det är lätt att fastna i. Jag tror inte det är någon slump att patienter med självskadebeteende ofta upplevs som besvärliga och svårbehandlade inom psykiatrin, och ofta blir svängdörrspatienter som åker ut och in. Det är patienter som i grund och botten är välfungerande, men som inte anförtros något ansvar och därmed inte heller lär sig att hantera det. 

Så: vad ska man göra i stället? Jag tror att vården för självskadebeteende måste bli mycket mer individualiserad än den är idag där patientens allmänna sjukdomsbild, inte självskadebeteendet, bör stå i centrum. Handlar det om problem med impulskontroll bör impulskontroll inkluderas i behandlingen. Handlar det om problem med känsloreglering bör det vara ett självklart element i behandlingen. Fyller självskadebeteendet ett kommunikativt syfte bör man i behandlingen självklart jobba med att finna andra kommunikationskanaler. Alla patienter med självskadebeteende har inte problem med impulskontroll. Alla har inte svårigheter med emotionsreglering eller kommunikation. Patienter med självskadebeteende är individer med bara ett destruktivt beteende gemensamt. Ingen skulle säga att alla rökare eller alla fotbollsspelare är lika dana, och så länge man ser patienter med självskadebeteende som en homogen grupp som funkar på samma sätt, kommer de garanterat att fortsätta vara precis lika svårbehandlade som de upplevs vara idag.

Förutom det så självklara, att individualisera behandlingen i högre grad, tror jag också att man måste bygga ut öppenvården avsevärt. För visst finns det patienter som har så stora problem att ett samtal på 45 minuter per vecka inte räcker till, vilket tyvärr är det enda många öppenvårsenheter har att erbjuda. När det inte längre räcker till är slutenvård det enda alternativet. I den bästa av världar ska slutenvård bara tillgripas när det verkligen är slutenvård som krävs – inte för att det är det bästa av flera dåliga alternativ. Personligen förespråkar jag dagvård och mellanvård, det senare finns idag framför allt inom BUP; barn- och ungdomspsykiatrin. Dagvård innebär ofta att patienten går till sjukhuset varje vardag, ett visst antal timmar, för sysselsättning, gruppterapi, studier, arbetsterapi eller samtal. Mellanvård är en ännu mer intensiv vårdform där personal har möjlighet att komma hem till patienten så behandlingen kan ske i hemmet.

Jag tror helt enkelt att ett självskadebeteende måste läkas och behandlas i en frisk miljö, i patientens miljö. Genom att ta patienten från sin vanliga hemmiljö blir skapar man en mur mellan det friska och det sjuka, och hemmet blir någonting man måste återvända till, i stället för någonting man befinner sig i under hela behandlingstiden. Genom att placera patienten, som när det handlar om självskadebeteende ofta är ung, i en sjuk miljö säger man också till patienten att hon är sjuk. Risken är då att det är det sjuka beteendet snarare än det friska som slår rot.

Under arbetet med Slutstation rättspsyk har vi intervjuat omkring trettiofem kvinnor och många av dem berättar liknande historier: Deras självskadebeteende har blommat ut ordentligt först när de hamnat inom den slutna psykiatriska vården, och de har på skrämmande kort tid fastnat i ett slutet system av olika psykiatriska vårdavdelningar där allt fokus legat på sjukdom och självskador. Det friska livet utanför avdelningen blir snabbt ett minne blott, till förmån för låsta dörrar, pappersmuggar och stela skinnpåsar fastlåsta kring handlederna. 

För att förändra tror jag vi måste börja i andra änden av kedjan - vad gör vi och hur bemöter vi unga människor som skadar sig själva? Ställer vi dem i en kö tills deras beteende blivit ohanterligt och slutenvård är det enda alternativet, eller har vi öppnare stödformer att erbjuda långt tidigare? Jag är övertygad om att självskadebeteende går att behandla, men för att göra det på bästa sätt måste vi se problematiken i sitt sammanhang. Vi måste förstå varför beteendet uppstår, och i vilka situationer det vidmakthålls. Så länge vi ser det som något avvikande och underligt, i stället för något funktionellt och begripligt, lär vi inte komma mycket längre än vad vi gjort idag. 

Vad tror du?

/ Thérèse - som kan ha skrivit sitt längsta blogginlägg någonsin
Läs även andra bloggares åsikter om självskadebeteende, behandling, sluten psykiatrisk vård, rättspsykiatri, slutstation rättspsyk

Bättre sent än aldrig?

I och med boklanseringen fick jag rådet av en god vän att skaka liv i mitt gamla twitterkonto. "Vilket twitterkonto?", var min reaktion, men tydligen skapade jag ett sådant i någon svag stund för ett par år sedan. Uppenbarligen var detta rappa och korta format allt för obegripligt för mig, för det föll snabbt i glömska. Men sedan en månad tillbaka ungefär är det alltså liv i kontot, även om jag fortfarande är fullkomlig newbe vad gäller twitter-etikett. Den finns ju alldeles uppenbarligen, jag har bara inte riktigt lyckats greppa den än. För enkelhetens skull heter jag Tankestormar även på Twitter, och vill man följa mig där så klickar man här. Dessutom ligger mitt flöde inbäddat till höger här på bloggen. Lätt som en plätt!

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om twitter, etikett, bättre sent än aldrig, tips

Dränering (urlakande tankar en fredagskväll)

Jag har lite svårt att sätta ord på det som känns just nu. Flera gånger har jag den senaste tiden fått frågan: vad är ert nästa steg? Vad gör ni nu? Hur går ni vidare? Hur tänker ni fortsätta det här? Frågor jag varken kan eller vill besvara. Men de rör om. 

Å ena sidan - glädjen över att recensent efter recensent upprörs, berörs och förvånas över det vi skriver om i Slutstation rättspsyk, och ständigt betonar bokens grundliga research. Över vänner som hör av sig och vill hjälpa till, människor som läst boken och bara vill ge sitt stöd. Över känslan att de som läser förstår, de ser problemen och tycker precis som vi att det måste förändras. Nu! 

Å andra sidan - den fullständiga dräneringen som uppstår efter att i åratal ha slitit med en så stor fråga, och det enda man möts av är recensioner. Det känns som jag går på minerad mark nu, för missförstå mig rätt: jag är djupt tacksam över de många och finfina recensioner vi fått. Det är inte dem som dragit ur proppen till mitt energiförråd. Det är den iskalla, kompakta men ändå talande tystnad vi möts av från sjukvårdens och myndigheternas håll. Den överskuggar allt.

I åratal har jag jobbat med, för och kring kvinnorna som skickas till rättspsyk för att de skadar sig själva.  Från början mest för att magkänslan sa mig att det var en etiskt mycket tveksam vård. Men allt som tiden gick blev etiken ett allt mindre problem i relation till de stora juridiska problem vi stötte på. Den vård som först verkade dålig visade sig vara direkt olaglig. Då trodde jag fortfarande att om man upptäcker olaglig vård och berättar det för de ansvariga myndigheterna så kommer de självklart att gripa in! Och om den olagliga vård man upptäckt dessutom drabbar personer som tvångsvårdas, och som alltså inte kan avsäga sig den olagliga vården, kommer de byråkratiska hjulen att tröska i särskilt rask takt. Idag kan jag skämmas över min naiva tilltro till myndigheterna. Men ändå, någonstans, förundras över hur lätt det är som makthavare att besluta sig för vilka frågor som ska prioriteras, nedprioriteras och vilka frågor som inte ens är frågor. Att unga kvinnor med självskadebeteende skickas till rättspsykiatriska kliniker där de utsätts för olaglig vård är uppenbarligen en sådan. En icke-fråga. Och det skär som knivar i hjärtat. 

Min fråga nu är hur länge till jag kommer att orka offra min tid, mitt engagemang, min glöd och min kraft i en icke-fråga. Hur mycket mer känslor orkar jag investera? Samtidigt förbannar jag mig för att jag ens tänker i de banorna. Kvinnorna som utsätts för vanvården har ingen möjlighet att välja. Kvinnorna som överlevt och skrivits ut kan inte välja bort alla de minnen de bär med sig. Och ingen annan lär driva frågan vidare och inte jag och Sofia gör det. Men i den här kroppen finns inte mycket mer kraft att uppbåda, och den insikten svider på djupet. Ska också jag bli en svikare? Trots alla motsträviga känslor, och trots den djupa önskan att kunna arbeta vidare, blir svaret på de där frågorna jag inte längre kan väja för allt tydligare: jag ser ingen väg att gå. Jag tycks ha hamnat i en återvändsgränd. Alla vägar bakom mig har jag redan vandrat, och framför mig ser jag bara en ogenomtränglig vägg, murad av tystnad, rädsla och ovilja. Hur kommer man då vidare?

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om uppgivenhet, sorg, slutstation rättspsyk, ideellt arbete, känslor

Att våga förändra

En vän skrev till mig på Facebook angående boken och vårt arbete med rättspsykiatrifrågan:

Det är märkligt: Ni har verkligen gjort "alla rätt",

(x) skrivit en bok,

(x) som fått positiv respons,

(x) ingen har kritiserat den för bristande saklighet e.dyl.,

(x) den har fått omedelbar respons i media,

(x) det ni berättar om är olagligt!

Men inget händer??!!

En koncis sammanfattning vilket jag tyvärr delar rakt av. Visst; Socialstyrelsen har förbjudit de redan förbjudna tvångshandskarna och kliniken i Sundsvall tar inte längre emot kvinnor med självskadebeteende. Men tvångshandskarna förbjöds redan i december 2009 när vi jobbat intensivt i ungefär ett år, och Sundsvall slutade ta emot tjejer med självskadebeteende hösten 2010 som ett direkt resultat av våra många anmälningar mot klinikens läkare. 

Problemet nu är bara: vem tar ansvar för att det som kunde ske på kliniken i Sundsvall inte sker på någon annan klinik i landet? Vi har granskat en klinik och funnit omfattande brister i följsamheten till lagen. Brister som Socialstyrelsen har förbisett, trots att de är sjukvårdens tillsynsmyndighet. Vem kan garantera att de som skett i Sundsvall här bara var ett ensamt och olyckligt undantag? Patienter har berättat för oss att de sett tvångströjor (!), tvångshandskar, tvångshjälmar och andra mekaniska tvångsanordningar på olika (rätts)psykiatriska kliniker. Vem vågar garantera att dessa aldrig används, utan bara fungerar som hyllvärmare? 

För flera år sedan gav regeringen i uppdrag åt Socialstyrelsen att utreda det otillåtna tvånget inom psykiatrin; en uppgift som visade sig vara så svårgenomförd att uppdraget skrevs om. I stället skulle Socialstyrelsen informera och utbilda den psykiatriska vårdpersonalen om vilka åtgärder som får och inte får vidtas. Det borde i sig vara en varningssignal. Det behövs en oberoende granskning av psykiatrins tvångsåtgärder, och med oberoende menar jag verkligen oberoende. Att Socialstyrelsen kontaktar en klinikledning för att undersöka hur tvång tillämpas är långt ifrån tillräckligt. För att verkligen få grepp om tvångsåtgärderna krävs för det första att patienterna tillfrågas - det är faktiskt de som utsätts för åtgärderna. Dessutom måste de beredas möjlighet att prata med tillsynsmyndigheten utan att ha vårdpersonal närvarande - något som låter fullständigt självklart, men som tyvärr inte är det. För det andra krävs en systematisk genomgång av alla landets psykiatriska kliniker med oanmälda besök från tillsynsmyndigheten. Det en kritisk granskning av samtliga journaler med utredning av varje tveksam tvångsåtgärd. Och dessutom - en fysisk genomsökning av skåp och förråd som kan gömma tvångströjor som bara hör hemma på medicinhistoriska museer. 

Låter det orimligt? Absolut!

Låter det överdrivet? Säkert!

Kan till och med någon känna sig kränkt över att jag inte litar på vårdpersonalens goda omdöme? Inte omöjligt.

Och ändå är jag helt övertygad om att det bara är början till vad som krävs för att ens ha den ringaste möjlighet att få ordning på de olagliga tvångsåtgärderna inom den psykiatriska vården. Så länge vi fortsätter att blunda för att felaktiga tvångsåtgärder sker, bidrar vi också till att låta dem fortgå. Så länge vi ursäktar felbehandlingar med att vårdpersonalen vill gott, godkänner vi också att patienternas rättigheter inte är lika viktiga som personalens. Att erkänna att fel begås inom tvångsvården, är inte det samma som att säga att all tvångsvård är felaktig. Det är inte det samma som att säga att all vårdpersonal gör fel, eller att vårdpersonalen har ett ont syfte. Det är att säga - vi har gjort fel, men vi vill göra rätt. Jag måste förutsätta att oavsett om vi arbetar inom psykiatrin, är politiker, anhöriga, patienter eller andra intressenter är intresserade av ett enda: en god och säker vård för alla patienter, oavsett lagrum, diagnos eller problematik. För att det ska vara möjligt måste vi börja med att se och erkänna våra misstag - sedan kan vi förbättra och förändra. 

/ Thérèse

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om tvångsvård, slutstation rättspsyk, olagliga tvångsåtgärder, lpt, lrv, psykiatri

Saffranstryffel

Så här i december får bloggen ett väldigt splittrat innehåll - och samtidigt inte alls. Den får nämligen spegla mitt liv som i vanlig ordning pendlar mellan ytterligheter. Å ena sidan upprörande bokengagemang, å andra sidan värmande julförberedelser. Idag tänkte jag dela med mig av ett recept på saffranstryffel som jag hittat i den här boken av Eisenman Frisk och Eisenman - underbart för saffransälskaren!

Till cirka 20 tryfflar behövs:

200 g vit choklad *

3/4 dl vispgrädde *

½ pkt saffran

1 msk honung *

25 g smör *

(½ tsk cognac)

florsocker *

Koka upp grädde, saffran, honung och smör. Hacka chokladen fint och lägg i en skål. Häll över gräddblandningen och tillsätt cognacen (jag skippade dock den). Vispa med elvisp tills chokladen smält; här lönar det sig att verkligen ha finhackat den. Låt röran stabilisera sig något i kylskåpet, och forma den sedan till små bollar. Det går lättast om du tar lite florsocker i händerna innan du börjar rulla. Avsluta med att rulla varje liten tryffel i florsocker. Njut och förvara de tryfflar som mot all förmoda blivit över svalt.

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om saffran, jul, tryfflar, recept,