7 miljarder

Igår berättade tv-nyheterna att vi idag, den 31 oktober, förväntades bli 7 miljarder invånare på jorden. Idag har alla nyhetstidningar och -program jag tagit del av tagit tillfället i akt och uppmärksammat denna nya befolkningsnivån. Egentligen kan ingen veta om det är just idag vi passerar 7 miljarderstrecket, men FN har kommit fram till att idag är den mest sannolika dagen. FN har dessutom utsett inte bara ett utan ett antal bebisar som föds idag, till särskilda sjumiljardersbebisar. Danica May Camacho, en nyfödd flicka i Manila, är en av dessa miljardbebisar som firas av tjänstemän från FN tillsammans med ett stort mediauppbåd.

Men jag vet inte. Detta firande och denna uppståndelse dröjer sig kvar som en fet och oljig hinna i munnen. Som en skavande sten i skon eller som det där skrattet som fastnade i halsen. Är det verkligen någonting att fira? Min goda vän Emelie beskrev det så fint i en kommentar på facebook - "varje litet liv för sig är ju värt att fira, men att vi blivit 7 miljarder är däremot mer tveksamt tycker jag" och jag kan bara hålla med henne. Självklart är Danicias föräldrar i Manilla själaglada över hennes ankomst, men är den stadiga befolkningsökningen verkligen något vi bör sjunga glädjesånger över? Enligt Hans Rosling, professor i global hälsa som intervjuas i DN, så sker den största befolkningsökningen i några världens fattigaste länder, Kongo och Afganistan. Roslings lösning är enkel: "avskaffa fattigdomen så kommer befolkningen att sluta växa". 

En avskaffad fattigdom skulle alltså både göra att jordens invånare fick det väsentligt bättre ställt, och att jorden på sikt fick ett mindre antal människor att hysa. Som jag önskar att det vore möjligt, men just idag känns jordens framtid lite extra mörk. Just idag känns människans framfart extra skoningslös, och inte ens forskarnas löfte om att befolkningsökningen ändå bör stanna av kring tio miljarder känns som en lättnad. Tio miljarder är ofattbart mycket.

Nej, idag känns det mer som en annan vän så klokt skrev till mig på facebook: "Vi bör flagga på halv stång för Moder Jord". 

/ Thérèse

DN, SvD, Aftonbladet, Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om FN, sju miljarder, 7, befolkning, befokningsökning

Glöd

Denna höst har tagit en lite annan vändning än vad som först var tanken, men för en gångs skull har jag inte spjärnat emot. Tvärt om så har jag lättat på det paniska kontrollbehovet och låtit nuet föra mig dit det vill. Inte planerat, vägt och utvärderat så mycket. Lyssnat på magkänslan och hjärtat. 

Det har det inneburit att jag lagt studierna på hyllan tills vidare, och att jag nu bara jobbar som föreläsare. Om om två och en halv vecka så lanseras dessutom boken med allt vad det innebär! Till en början var det ohyggligt läskigt: "Tänk om jag inte får några föreläsningsförfrågningar, tänk om alla plötsligt tycker jag är jättedålig, tänk om ..." Men nu börjar jag sakta landa. Hemsidans besökarantal stiger dag för dag, allt fler bokningar läggs till kalendern, och jag mår bättre än på mycket länge. Även om jag också har ett extrajobb som kräver uppmärksamhet så har jag ett yrkesmässigt fokus i livet. Ett som är det viktigaste. Ett som är det jag behöver lägga krut på. Och till råga på allt så är det mitt intresse, min hobby och min glöd.

För mig är det en ren välsignelse att ha fått denna möjlighet, eller snarare, att ha givit mig själv denna möjlighet. Jag växer och utvecklas, jag får träffa otroligt spännande och kunniga människor och jag får en chans att jobba med min smärtfyllda kropp i stället för mot den. Om det sedan bär bara denna höst eller ytterligare en tid spelar egentligen ingen roll. Jag känner mig lite som ett sprakande höstlöv som virvlar runt dit vinden bär. Tacksam. Så oerhört tacksam. 

Höst anno 2009

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om vägval, livsförändringar, föreläsningar, självskadebeteende, författarskap, höst

Isolerad i ett drygt decennium

Jag läser i tidningarna om den 18-åriga flickan vars far tvingat henne spela psykiskt sjuk och hållit henne isolerad från omvärlden. Sedan flickan var sju år gammal, och fram till förra hösten, ska hennes pappa ha talat om för henne hur hon skulle uppföra sig i kontakten med socialtjänsten, läkare och psykiatriker. Hon har förklarats infantil, utan förmåga att uttrycka sig med annat än ljud- och kroppsspråk, med resultat att hon bedömdes behöva personlig assistans 98 timmar i veckan. Något som gav hennes pappa 100 000 kronor i månaden i olika bidrag för att vårda henne.

Förra hösten lyckades flickan rymma hemifrån och anmälde sin far, och nu visar nya tester att de tidigare diagnoserna sannolikt är gravt felaktiga. Pappan sitter häktad och flickan är tvångsomhändertagen och bor på ett ungdomshem. Nu verkar det dessutom som att det är flickan som kommer att bli återbetalningsskyldig av de enorma summor pengar pappan lurat till sig. När Försäkringskassan gör återkrav riktas det nämligen direkt till den person som blivit vårdad - oavsett om det handlar om ett barn eller en vuxen. 

Fokus i media ligger på pappan, på bidragsfusket och på försäkringskassan kontroll av hur de betalar ut pengar. Men flickan då? Vem tar ansvar för att hon tvingats leva i över ett decennium: mer än halva sitt liv i isolering? Vem tar ansvar för att hon inte fått gå i skolan som andra barn? Vem tar ansvar för att hon, med all sannolikhet, kommer bära spåren och såren av sin uppväxt med sig för resten av sitt liv? Vem tar ansvar för att hon nu "bor" på ett ungdomshem, institutioner som generellt sett har dåligt behandlingsinnehåll och som i många fall saknar egentliga positiva effekter*? Vem tar ansvar för att hon aldrig fick vara barn? Och vem kommer att   hjälpa henne vidare?

/ Thérèse

* Enligt forskningsöversikten Institutionsbehandling av ungdomar: vad säger forskningen? av Tore Andreasson

Läs även andra bloggares åsikter om funktionshindrad, psykiskt sjuk, münchausen by proxy, försäkringskassan, institutionsbehandling

Brukarinflytande - verklighet eller chimär?

Omvård blogg skrev igår om ett annat blogginlägg på Dagens Medicin, skrivet av Thorbjörn Larsson. Han är VD för Vårdalstiftelsen, landstingspolitiker och präst och därmed alltså inte sjukvårdsutbildad. Hans blogginlägg är kretsar kring patientens roll, eller kanske snarare, avsaknaden av patienten. Han skriver:

"Oavsett var diskussionen förs, i det politiska rummet, det professionella rummet eller det mediala rummet så är det något som saknas – PATIENTEN.
Vilken annan verksamhet kan drivas utan "kundens synpunkt och medverkan"? Naturligtvis ingen. Ändå är vår diskussion i Sverige när det gäller sjukvården alltid något som utgår från organisatoriska behov, professionernas behov, politikens behov, producenternas behov eller särintressenternas behov."

Från år 2008 till 2011 var jag verksam i föreningen SHEDO, en intresseförening som arbetar med frågor kring ätstörningar och självskadebeteende. Som representant för föreningen blev jag inbjuden till möten på Socialstyrelsen och SKL*, jag fick sitta i lokala brukarråd och har deltagit i landstingsövergripande möten med sjukvårdspolitiker och vårdanställda. Föreningen blev vid ett flertal tillfällen blivit ombedda att delta i olika projekt eller utformande av diverse olika styrdokument: till synes förvånansvärt ansvarsfulla uppdrag med hänsyn till föreningens ringa ålder och medlemsantal.

Jag tror våra myckna inbjudningar har två förklaringar: dels var (och är) SHEDO den enda förening som uttalat arbetar med självskadebeteende, vilket ökar föreningens möjligheter att bli inbjudna när det handlar om närliggande frågor. Den förklaring som jag, tyvärr, tror är än mer avgörande är att det så kallade "brukarinflytandet" i stigande grad är ett krav i olika sjukvårdsverksamheter, kanske särskilt inom psykiatrin. För att kunna söka ekonomiska anslag kräver många myndigheter eller organisationer att det finns ett samarbete mellan sjukvården och en eller flera brukarorganisationer. Brukare från olika ideella organisationer ges i många landsting möjlighet att träffas under organiserade former, där sjukvårdspolitiker ibland också deltar. Det är lovvärda initiativ, men allt för sällan har jag sett några konkreta resultat av dessa samarbeten.  Faktum är att jag på rak arm inte kan komma på någonting alls där min brukarmedverkan i dessa har utgjord en reell skillnad. Mitt arbete i föreningen, som inte var kopplat till de av landsting och myndigheter sammankallade brukarmötena, gav avsevärt mer resultat. Att säga att det är ett spel för gallerierna är kanske att vara onödigt hård, men det spelar ju faktiskt ingen roll hur goda lyssnare man än kommer i kontakt med, om de som lyssnar ändå agerar efter eget huvud i slutänden.

Jag undrar var brukarna är i de grupper som verkligen fattar avgörande beslut? Anses brukarinflytandet inte vara tillräckligt viktigt på de högre nivåerna, eller är det faktiskt så att patienternas potentiella makt skrämmer? Min kloka vän Emelie skrev ett mycket tänkvärt inlägg om ett liknande ämne på sin blogg, nämligen om elevdemokrati som skrämmer. Hon skriver:

"Å andra sidan tänker jag att verklig demokrati i skolan aldrig kan bli annat än en chimär. Eleverna får aldrig mer inflytande än lärare, rektor och övrig personal i skolan ger dem. Om eleverna fattar ett beslut kan alltså en vuxen alltid riva upp det utan att behöva motivera det. Vad lär det eleverna om demokrati?"

Parallellerna till psykiatrins brukarinflytande är för mig mycket tydliga - patienterna får aldrig mer inflytande än vad sjukvårdspolitiker, socialstyrelsen och vårdpersonalen ger dem. Jag vill har brukare i Socialstyrelsens enhet för enskilda klagomål som utreder patienters anmälningar om fel i vården. Jag vill har brukare i den lilla del av HSAN som fortfarande finns kvar, som fattar beslut i legitimationsärenden. Jag vill ha brukare i de grupper som beslutar om anställning av viktiga poster inom kliniska verksamheter, och jag vill att brukares åsikter som hur verksamheten bedrivs ska göra reell skillnad. Varför då? Jo, för att jag inte tror att man kan begära att någon som arbetar som läkare, sjuksköterska, politiker eller tjänsteman ska kunna värna om patienternas bästa. Som läkare är du alltid i första hand läkare; du kan i olika god utsträckning sätta dig in i patienternas perspektiv, men du har alltid en annan grupp med vilken din lojalitet måste delas. Bara brukare, patienter, kan till fullo vara just brukare och patienter. Så är det verkligen så att vården och politiken värderar brukarinflytandet är det hög tid att släppa in brukarna också på de arenor där deras medverkan kan göra skillnad. 

/ Thérèse

* SKL - Sveriges Kommuner och Landsting

P.s. Två projekt som jag tror har potential att göra skillnad är SKLs projekt "Bättre vård, mindre tvång"  där brukare/patienter på olika sätt är involverade, och regeringens satsning "Hjärnkoll" som SKL också stödjer. D.s.

Läs även andra bloggares åsikter om brukarinflytande, brukare, brukarråd, ideella föreningar, maktstrukturer, psykiatri

Socialstyrelsen på glid

En av de största förändringarna sedan den nya patientsäkerhetslagen trädde i kraft den första januari i år, är att HSAN (hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) i princip fullständigt försvunnit. Deras tidigare arbetsuppgifter - att granska vårdgivare som kan ha brustit i sin yrkesverksamhet - har överförts till Socialstyrelsen. HSAN är nu kopplad till Kammarkollegiet, och arbetar med legitimations- och behörighetsfrågor på uppdrag av Socialstyrelsen.

Media har upprepade gånger larmat om att Socialstyrelsen inte klarar av att hantera sitt nya uppdrag. Inte så konstigt, tänker jag, eftersom myndigheten de senaste åren fått förvånansvärt många uppdrag och utvidgade befogenheter. Sedan den 1 januari 2010 har Socialstyrelsen övertagit Länsstyrelsernas uppdrag som nationell tillsynsmyndighet också för socialtjänsten. Det innebär att myndigheten, förutom att granska sjukvården, också ska granska HVB-hem, LSS-boenden samt olika SiS-boenden. Jag skrev om det för snart ett år sedan, när chefen för tillsynen bland annat sa till Svenska Dagbladet att "vi fixar det inte fullt ut". Trots det fick Socialstyrelsen alltså överta HSANs arbetsuppgifter precis ett år senare, den 1 januari 2011.

Tyvärr tycks det som att Socialstyrelsen har skött sina nya uppgifter ungefär lika illa som man kunnat vänta. När Socialstyrelsen övertog HSANs uppgifter flyttades omkring 2000 aktiva ärenden med som HSAN ännu inte hunnit avgöra. Den 6 oktober, skrev Dagens Nyheter att Socialstyrelsen hade 6000 ännu inte avklarade ärenden på sitt bord, de äldsta skickades in till HSAN redan hösten 2009. Idag skriver Dagens Medicin att Socialstyrelsen fått in 7660 ärenden hittills i år. Hälften av dessa ärenden handlar enligt tidningen om bemötandefrågor, något myndigheten inte utreder. Det är tydligen inte bra, och i Dagens Medicin kan man läsa följande:

– Vi blir överbelastade av de här ärendena och de bidrar till att det tar längre tid för oss att utreda allvarliga ärenden. Får vi inte ordning på detta kan det få konsekvenser för den tillsyn som vi ska ha över vården, säger Susanne Gullack Flyrén, enhetschef för Socialstyrelsens enskilda klagomål.

Jag blir både upprörd, provocerad och irriterad på Gullack Flyréns uttalande och jag hoppas innerligt att hon är ordentligt felciterad. Att mer än hälften av ärendena som inkommit till Socialstyrelsens klagomålsenhet handlar om bemötande skulle jag se som otroligt illavarslande! Faktum är att bemötandefrågor inte utreds någon stans, och patienterna lämnas ensamma i en potentiellt kränkt och utsatt situation. Att dela in ärenden i allvarliga och (underförstått) ovidkommande dito blir rent osmakligt. Jag har all respekt för att vissa ärenden är av en mer allvarlig karaktär och kräver en snabb handläggning, men som läget är just nu tycks inte något ärende vara prioriterat vid den nya myndigheten. Bemötanderelaterat eller ej. 

Socialstyrelsen behöver hjälp, och dessutom en omfattande sådan. Socialstyrelsen ska garantera patienters säkerhet i vården, men när deras verksamhet fallerar finns inte längre någon som tar patienternas parti. Som läget är så hinner myndigheten inte utföra all den tillsyn de är ålagda att göra (det vill säga besöka verksamheter och granska på plats) och som får ses som en sorts förebyggande verksamhet. Inte heller hinner de utreda de anmälningar som inkommit när fel väl uppstått i vården, utan dessa samlas på hög. För mig är det obegripligt att det tillåts se ut så här. Fullkomligt obegripligt, men föga förvånande.

/ Thérèse
Fler inlägg i ämnet finns här på bloggen under etiketten "Patientsäkerhet".
Läs även andra bloggares åsikter om patientsäkerhet, hsan, socialstyrelsen, tillsyn, klagomål i vården,

Punkt.

Så var sista korret gjort. Sista punkten är infogad. Sista datumet är uppdaterat. Sista borttappade bokstaven är infogad och vi har kort och gott lagt sista handen vid texten. Hejdå manuset - nästa gång vi ses har du hårda pärmar!

Den 16 november är det dags för utgivning, men redan nu är det möjligt att bevaka boken hos exempelvis Bokus eller AdLibris. Eller så kan du läsa mer om boken på förlagets hemsida. 

/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om slutstation rättspsyk, bok, natur och kultur, debut,

Vård på lika villkor?

Det är stora skillnader mellan landets olika landsting när det gäller användandet av tvångsvård, visar ny statistik från Socialstyrelsen. Alla mest används tvångsvård i Stockholmsområdet, där tvångsvård är mer än tre gånger så vanligt som i Västmanland, som är det landsting där tvångsvård används minst. I Stockholm tvångsvårdas 165 personer per 100 000 invånare, och i Västmanland är motsvarande siffra 47. Det är inte bara användandet av  tvångsvård som varierar, utan också hur mycket man använder sig av tvångsåtgärder (bältesläggning och tvångsmedicinering).

Statistik som denna behöver inte spegla verkligheten helt och hållet. Det kan vara så att man i Stockholm är väsentligt bättre på att rapportera tvångsvård än vad man är i Västmanland, eller att man i Västmanland låter bli att tvångsvårda trots att det kanske hade varit det bästa för patienten. Men även om man tar hänsyn till liknande scenarier är representanter från både Socialstyrelsen och SKL överens om att det ändå kvarstår en reell skillnad mellan landstingen. En skillnad som självklart inte är bra.

Tvångsvård är en av de absolut största integritetskränkningar man kan göra i en människas liv, och vårdformen regleras därför noggrant i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Det ska inte spela någon roll var i landet du bor, möjligheterna för tvångsvård ska vara de samma. Personligen tror jag att vårdkulturer på de olika avdelningarna, klinikerna och i landstingen har stor betydelse.

En liten psykiatrisk klinik här i Skåne bedrev under nästan tjugo års tid tvångsvård på en avdelning med olåsta dörrar. En annan avdelning i Stockholm har i alla fall periodvis dörrarna olåsta, trots att de vårdar tvångsvårdade patienter. På de allra flesta platser i Sverige är det dock helt otänkbart. För tvångsvårdade patienter måste låsas in. Vårdkultur har betydelse, och kanske större betydelse än vi spontant (vill) tro.  "Så här gör vi för så här har vi alltid gjort" förekommer även inom sjukvården. Rutiner som inte kan motiveras bättre än så, bör i de allra flesta fall omprövas. Jag är övertygad om att tvångsvård behövs i ett humant samhälle, men jag är lika fast övertygad om att den tvångsvård som bedrivs i dag kan förbättras och att patienternas (rätts)säkerhet kan förbättras avsevärt. I det ingår också att säkerställa att lagen tillämpas lika över landet. 

/ Thérèse

I media: SvD, DN, Aftonbladet, Sveriges Radio Ekot, Sveriges Radio P1, Dagens Medicin, Allehanda

Läs även andra bloggares åsikter om tvångsvård, psykiatri, slutenvård