Semesterresor och läkarförtroende

Förutom 'problemet' med att patienter filmar sina vårdmöten (som jag skrivit om här), kan man i Svenska Dagbladet och Dagens Medicin idag läsa att att allt fler patienter kollar upp om deras läkare blivit fällda i hälso- och sjukvårdens ansvarsnämd (som för övrigt inte finns länge). År 2000 inkom 6 250 förfrågningar och år 2010 inkom 25 828, en ökning med mer än 400 procent. Även det årliga antalet anmälningar från allmänheten ökade under samma period med 52 procent. 

För mig ter sig den här utvecklingen både naturlig och självklar. Vi lever på 2000-talet där tekniken finns nära till hands, och där auktoriteter i högre grad än tidigare måste förtjäna sin auktoritet. En läkarutbildning gör inte en människa ofelbar, vilket tack och lov allt fler människor har börjat förstå. Tänk efter. När du ska beställa en semesterresa, går du bara in på första bästa resebyrå och bokar ett flyg med första bästa flygbolag till första bästa hotell som försäljaren med ett stort leende tycker du ska välja? Eller letar du fram en resebyrå, ett flygbolag och ett hotell med rykte om sig att ta hand om sina kunder? Och när du ska köpa en ny bil - går du bara in till närmaste bilhandlare eller svarar på första bästa annons i dagspressen, slänger fram ett par hundratusen och kör därifrån? Eller läser du på om krocktester, driftkostnader, rostskador och miljöpåverkan innan du slår till? Och hade du låtit en svartlistad hantverkare byta avloppssystem i ditt hus? Med all sannolikhet inte. Satt ditt barn i en förskola utan att först besöka den och höra dig för om skolans pedagogik och pedagogernas arbetssätt? Förhoppningsvis inte. 

Varför skulle du agera på något annat vis när det gäller val av vårdgivare? Din kropp är långt mycket viktigare än både semesterresor, bilar och avloppssystem, utan den är du ju de facto ingenting alls. Varför är det då så underligt, och varför sticker det i ögonen, att patienten vill lägga sitt liv och sin hälsa i goda händer? I takt med att allt mer vård privatiseras och profileras måste vårdgivarna vänja sig vid att bli granskade, och att inte se det som en misstroendeförklaring från patienterna, utan som ett tecken på förmåga att ha omsorg om sig själv eller sina anhöriga. 

Antalet anmälningar till HSAN ger ensamt ingen bra bild av en läkares kompetens: anmälningar kan vara högst godtyckliga, men däremot kan fällande utlåtande vara av intresse. En läkares omdöme på en av alla "ge-din-doktor-betyg-sidor" är kanske inte heller ensamt en rättvis indikation på en läkares lämplighet. Nog är många av oss mer benägna att uttrycka vårt missnöje än vår uppskattning. Men när allt kommer omkring finns det inte särskilt många andra redskap att som patient att ta till, när man ska välja vem till vem man ska ge sitt hälsoförtroende. Så fram till den dag som sjukvården själva presenterar tydliga resultat och kvalitetsmätningar får de nog tyvärr stå ut med att betygssidor, internetbedömningar och förfrågningar till Socialstyrelsen (som övertagit HSANs roll) kommer fortsätta att öka.   

/ Thérèse

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, läkare, betyg, omdömen, vårdval, kvalité

Filmande patienter

De senaste veckorna har det debatterats att allt fler patienter använder kamera eller ljudupptagning när de besöker sjukvården. Svenska Dagbladet kallar det i en rubrik för maktskifte i vården, själv skulle jag säga att det krävs avsevärt mer för att sjukvårdens makts ska hotas. Trots det upplever vården de filmande patienterna som ett problem. Läkarförbundets ordförande, Marie Wedin, säger till SvD att filmande anhöriga stör vårdprocessen och borde förbjudas. Efter att en blivande pappa började filma barnmorskorna i stället för den blivande mamma har Värmlands landsting tagit fram ett regelverk som förbjuder filmning, ljudupptagning och fotografering inom landstingets lokaler. 

OmVård bloggen skriver klokt i frågan. I stället för att som Dagens Medicin gör, och tyvärr också en rad andra stora dagstidningar, måla upp filmandet som ett problem, borde man välkomna inspelningar både för patienternas skull och sin egen. Hur många gånger har man inte kommit hem från ett läkarsamtal och frågat sig vad som egentligen sades? På onkologen där jag haft förmånen att arbeta, rekommenderas alltid att patienten har med sin en anhörig till läkarsamtalen, för vi vet att det är svårt att minnas alla detaljer. Då låter väl inspelning som ett ypperligt alternativ. 

Jag kan förvånas över att filmande patienter är så provocerande att de leder till krav om förbud och allmänna ramaskri, när förbuden som skapas inte ens har stöd i lagen. Du har nämligen alltid rätt att spela in samtal som du själv medverkar i, oavsett om övriga parter i samtalet känner till inspelningen eller inte (brottsbalken, 4 kap, § 9a). 

Jag kan dessutom känna mig starkt provocerad av att debatter som denna blossar upp när patienter greppar efter de få halmstrån de har att tillgå. SvD skriver att sex av sju universitetssjukhus haft problem med att patienterna dokumenterat sina besök, och att personalen känt oro och obehag av detta. På Astrid Lindgrens barnsjukhus bedömde Arbetsmiljöverket att personalens oro över att hamna med namn och bild på nätet gick ut över arbetet. Jag har all respekt för att man som vårdpersonal inte vill kritiseras offentligt på internet. Men på något vis tycks det mer tabu att kritisera läkaren eller sjuksköterska som man upplevde sig felbehandlad av, än den otrevliga kassörska i mataffären, den inkompetenta bilmekanikern, eller SJs personal som aldrig får tågen att gå. Hur kan det komma sig? Och dessutom - så länge läkare visar sekretessbelagda bilder på avklädda patienter i undersökningssituationer, eller bjuder in sina vänner att titta på när en sövd patient ges elbehandling utan patientens medgivande, då tycker inte jag att debatten ligger på rätt plan. Patienterna har lagen på sin sida oavsett om de vidofilmar, fotograferar eller gör ljudinspelningar som de sedan publicerar. Det har inte läkarna. Sedan kan man tycka vad man vill om etiken i det. Kanske är det inte så konstigt att allt fler patienter kollar upp sin läkare i förväg. 

/ Thérèse 

SvD1, DN, Dagens Medicin 1, 2, 3, 

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, inspelning, läkare, maktskifte, sekretess, patientsäkerhet

Tio år

Idag är det tio år sedan terrorattentaten i New York ägde rum. Tio år sedan som islam för alltid kom att bli i det närmaste synonymt med terrorism, i vredgade västerlänningars ögon. Tio år sedan jag för första gången satte foten på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning, och hörde låsen slå igen bakom min rygg. Tio år sedan min vandring genom det märkliga psykiatrisystemet tog fart på allvar. Hur symboliskt kan inte det sägas vara?

Jag hade fått ett samtal från min vän som berättade att hon befann sig på stadens psykiatriska intensivvårdsavdelning. Hjärtat rusade och jag kände paniken slå till. Intensivvårdsavdelning, det måste ju var farligt. Aldrig hade jag satt min fot på en psykiatrisk slutenårdsavdelning, ännu mindre på en intensivvårdsdito. När jag försäkrat mig och att jag inte skulle slänga mig på första bästa buss till sjukhuset, lovade jag att komma på besök klockan två följande dag. En dryg timme senare skulle jag till min egen psykolog i en närliggande byggnad. Nära, men ändå så oerhört långt därifrån.

Jag gick två varv kring den fyrkantiga byggnaden innan jag vågade ringa på det jag anade var ringklockan. Huset var lågt, dörrarna många och låsen fler. Snart knäppte det till i kortläsaren, dörren öppnades och jag fick komma in i en sluss. Där inne fick jag presentera mig, bockas av och visades sedan in i ett litet besöksrum. Strax därefter kom min vän. Orden var svåra och trögflytande den där eftermiddagen, men kärleken och omsorgen lät sig inte skrämmas av det opersonligt kala besöksrummet. När vår timme passerat och personalen skulle släppa ut mig genom de fyra låsta dörrarna ropade någon ”De har flugit in ett flygplan i twin towers!” Besöksförbudet som rådde inne på avdelningen luckrades plötsligt upp när verkligheten för ett ögonblick släppe greppet om allt sans och vett. Jag följde efter skötaren som med raska steg försvann in till avdelningens lilla tv-rum. Med min vän vid min ena sida och mannen med alla nycklarna på den andra, såg jag första en repris på hur det första planen flög rakt in i skyskrapan. Strax därpå kablades bilderna på det andra planet ut i etern, och verkligheten släppte greppet om mig ytterligare. För en stund undrade jag om den galenskap som cirkulerade på avdelningen akut drabbat också mig, där jag sögs runt bland märkliga tankar och ännu konstigare tv-bilder. En stund senare kände jag den djupaste förståelse för de psykotiska patienterna som ständigt tvingades leva i en verklighet lika vansinnig, orelalistisk, obegriplig och hotfull som jag upplevde de få minuterna framför nyhetssändningen.

När skötaren till sist släppte ut mig genom alla låsta dörrar, gick jag på skakiga ben de hundra metrarna till min psykolog. Med monoton röst försökte jag berätta det jag just sett på tv'n, men som hon ännu inte hört från sitt slutna arbetsrum. När vårt detta tredje stapplande samtal gick mot sitt slut, och vår timme nästan var över, tittade hon på mig med stort allvar och berättade att hon inte längre litade på mig och på mitt mående. Mina destruktiva tankar och depressionens fasta grepp skrämde henne, hon var ju trots allt bara ptp-psykolog. Hon ville att jag omedelbart skulle följa med henne till akuten, för att bli inlagd på en av sjukhusets slutna psykiatriska avdelningar.

Jag köpte mig lite tid och fick gå hem till min lägenhet. Från mitt öppna fönster på sjätte våningen såg jag bilder på människor som hand i hand slängde sig ut från den nittionde våningen. Perspektiv. Några dagar senare satt jag på psykakuten med psykologen vid min sida. Tiden var inne, och hon lät sig inte längre  nöjas med mina försäkringar. Läkaren lovade en kort inläggning över helgen. Kanske var det bra att jag då inte visste, när de dubbla låsen slog in bakom min rygg, att det i stället skulle dröja sju veckor innan låsen släppte ut mig igen. Kanske var det bra att jag inte då visste att denna första inlåsning skulle innebära att jag fastnade i institutionsvärlden i mer än fem år framöver. Kanske var det bra att jag, när jag såg tornen falla och smulas sönder till giftigt damm, inte förstod att också jag föll för att slås i spillror mot den hårda marken.

2006 beslutades att det på Ground zero i New York skulle byggas två nya skyskrapor att ersätta de två som terrorn slagit till marken. Samma år började mitt eget arbete med att återskapa livet utanför de låsta dörrarna, ett arbete som snart gav spirande resultat. Idag är det tio år sedan 9/11. Tio år sedan världen förändrades av terrorismen, och tio år sedan mitt liv förändrades av min inre terror. Tio år av död och liv. Jag undrar vad nästa decennium har i sin rockärm.

/ Innie

SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, DN1, DN2, DN3

Läs även andra bloggares åsikter om USA, 11 september, terrorism, tvillingtornen, tio år, psykiatri, slutenvård, livsförändringar