Gröna rum

Så. Den nya hemsidan är sjösatt. Mitt fotogalleri ligger uppe. Då var det bara bloggen kvar. 

Det är snart ett halvår sedan jag skapade Thérèse gröna rum och jag har funderat flera gånger fram och tillbaka på om jag skulle använda mig av den eller inte. Den senaste tiden har dock behovet av förändring och nystart vuxit sig allt starkare, så nu har jag ägnat några dagar åt att göra sidan användbar. Och åt att skriva, så klart. En tid framöver lär båda bloggarna existera parallellt, men krutet kommer sannolikt att ligga i de gröna rummen. Det är ju faktiskt där, i det gröna, jag känner mig som allra tryggast och starkast. Så häng med till mina gröna rum!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggande, Gröna rum, Trädgård

Allt är föränderligt

Sedan i höstas någon gång har jag haft många funderingar kring bloggen. Jag har allt mindre tid, ork och behov av att blogga vilket självklart också får resultat här på sidan. Det har gått fyra och ett halvt år sedan jag började blogga och så mycket har förändrats. Mitt liv och min identitet har inte längre alls med diagnoser, tabletter och maktkamper att göra. Genom åren har jag fått oerhört mycket stöd genom bloggen och fått nya perspektiv och infallsvinklar som jag är djupt tacksam för. Jag tror och hoppas att jag också kunnat bidra med lite vilja, kunskap, stöd eller förståelse till mina läsare. Men jag känner allt starkare att bloggens dagar är räknade.

Ju längre jag kommer från min egen sjukdomstid, desto mer kan jag uppleva att mina ärr återigen besvärar mig. De tvingar in mig i en roll som jag inte lägre kan identifiera mig med, och det är så vansinnigt smärtsamt att inse att jag faktiskt inte kan göra någonting alls för att förändra det. Ärren går inte att ta bort, och att leva i långärmad klädnad känns inte heller som ett rimligt alternativ. Tidigare funderade jag mycket kring hur ärren skulle påverka jobb, vänner och utbildning, men nu lever jag med en man jag älskar över allting annat, och tankarna går i stället mot framtida barn. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kan oroas. För hur ska en barnmorska bemöta mig och mina ärr? Skulle jag ses som en sämre mamma för att det så tydligt syns på mig att jag har mått dåligt? Hur skulle de andra föräldrarna på öppna förskolan se på mig och mina armar? Och hur ska jag en dag kunna förklara för mitt barn vad mamma har gjort på armarna?

Å ena sidan önskar jag att jag orkade vara vara den förebild som faktiskt behövs. Vi vet så litet om hur det är att utvecklas och leva ett helt liv med synliga sviter efter ett omfattande självskadebeteende (läs med om det här hos Sofia). Å andra sidan önskar jag starkt att någon annan kan ta täten, för jag vill inte längre vara draghäst. Jag lever ett helt annat liv idag än jag gjorde när bloggen startade, ett liv som inte med självklarhet hör hemma i bloggosfären. Jag är inte längre särskilt bekväm med att skriva personligt, och jag har allt svårare att hitta en bra balans i mina texter. Jag har andra intressen - trädgård, fotografering, djur och ekologiskt leverne - som jag med tiden tror kommer att få ta över. Förändring är en pågående process, och bloggens inriktning har egentligen förskjutits successivt de senaste åren. Tills vidare få bloggen ligga kvar, och jag kommer att fortsätta skriva här när jag något att berätta. Det enda jag kan lova, är att allting är föränderligt.

/ Innie

P.S. Med anledning av det ovanstående är min hemsida ny både till adress, utseende och innehåll. Passa på att uppdatera eventuella bokmärken till www.thereseeriksson.se

En ny blogg med annat fokus ligger också i sin linda, men till det återkommer jag vid senare tillfälle.

Läs även andra bloggares åsikter om Bloggande, Förändring, Självskadebeteende, Livet efter

Ekorrn ...

Ekorrn satt visserligen inte i granen, men väl i ett av alla bokträd (en av alla bokar? en av alla böcker?...) som vi passerade under morgonpromenaden. Efter lite övertalning och envishet gick den med på att låta mig fotografera mer än bara svansen eller nosen. Tack och bock sa jag, och promenerade vidare hem till vännen för att bära flyttlådor.

De är rätt söta små varelser, de där ekorrarna.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Ekorre, Lund, Flytt, Nikon D40

Vikten av vikten

För någon vecka sedan skrev jag ett frustrerat inlägg som reaktion mot all reklam för bantningspiller, bantningspulver och bantningsföretag. Vikt har blivit ett värdeladdat ord, som nästan alltid har en negativ innebörd. Angelica berättade i en kommentar att hon fått reklam med en uppmaning att "Gå ner fem kilo på tio veckor". Vi förutsätts väga för mycket, och vi förutsätts vilja gå ner i vikt. Viktdiskussioner går oftast ut på att vikten måste minska (sällan öka) eftersom vikt innebär behov av viktnedgång, vilket i sin tur tycks vara vägen till lycka. Reklambranschen och veckotidningsmedia drar räta linjer mellan företeelser där korrelationen i verkligheten är långt ifrån så självklar som de vill göra gällande.

Å ena sidan kan jag bli så innerligt trött på detta viktfokus. Vikten är inte det centrala när det gäller hälsa och välbefinnande! Den kan vara det, i de fall du är kraftigt över- eller underviktig, men i de allra flesta fall sitter inte välbefinnandet i dina kilon. Å andra sidan kan jag bli minst lika trött på hur känsliga alla samtal om vikt har kommit att bli. Jag läser med stor behållning UnderbaraClaras blogg, där hon bland annat skriver om sin graviditet. För några dagar sedan skrev hon i ett inlägg:

"Hittills har jag ju gått upp sju graviditetskilon. Men nu blir det inga fler."

Det dröjde inte länge innan det rasslade till i kommentarsfältet. Vad menade hon egentligen med detta? Sju kilo, är inte det väldigt lite att gå upp under en graviditet? Och försökte hon egentligen säga att hon skulle banta nu den sista tiden av graviditeten? Eller menade hon egentligen att alla andra mammor som gått upp mer än sju kilo är feta? Eller var det bara en enkelt konstaterande, med tanke på att förlossningen står för dörren? Tilläggas bör kanske att UnderbaraClara knappast har gjort sig känd som bloggaren som förespråkar dieter och anorektiska ideal.

Sannolikt är reaktionerna bara en naturlig produkt av ett samhälle där vikten har fått ett orimligt utrymme, men det gör mig ändå bekymrad. Människan består av kött, fett, skelett, blod och vävnad och vi kommer liksom aldrig att bli viktlösa. Det går inte att fly undan vikten, de som har försökt har av förklarliga skäl inte överlevt. I behandlingen av ätstörningar och kanske framför allt i vården av patienter med anorexi undviker man vanligtvis att tala om vikt, annat om den är livshotande låg. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig om viktflykten i ätstörningsvården inte får samma motsatta effekt som inlåsningen av personer med andra former av självskadebeteenden. Ju mer du isolerar en patient i en steril miljö, fri från saker som patienten kan skada sig på, desto svårare blir det att sedan komma ut i livet där knivar, snören och rakblad är fullt åtkomliga. I stället för att ta ifrån patienten ansvaret helt och fullt, bör man hjälpa henne att leva mitt bland alla dessa potentiella självskadevapen. Det samma borde, rent logiskt, även gälla vikt tänker jag. Vikt är inget monster som självständigt stjäl uppmärksamhet - vikt är något neutralt som blir ett monster först när vi tillåter det att bli det. Frågan är bara hur man minskar vikten av vikten? Hur neutraliserar man något som blivit så oerhört laddat? Och är det ens rätt väg att gå?

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Vikt, Bantning, Hysteri, Ideal, Underbaraclara, Bloggande, Ätstörningar

Lisa har skrivit flera bra inlägg om ätstörningar på sista tiden, bland annat här, här och här

Julsvan

Jag sitter och tittar igenom bilderna från julen som vi firade på gården i Blekinge. När vi var ute och promenerade på min födelsedag och jag hade fotograferat fantastiska isformationer kom plötsligt en ensam svan flygande över våra huvuden. Jag hann ta två bilder, det här är den första och när jag knäppte av nummer två fanns det redan träd mellan mig och svanen. Men jag gillar den här, den är i all sin enkelhet mäktig, på något vis.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Nikon D40, Juldag, Svan

Mål och delmål

För tre år och fyra månader sedan tog jag mina första, mycket skakiga, steg som student inom universitetsvärlden. Jag började läsa till sjuksköterska på Linköpings universitet, och allt var nytt och mycket skrämmande. Efter två terminer i Linköping fortsatte jag min utbildning i Lund, men mina tvivel inför utbildningen blev allt starkare. Efter mycket grubbel fattade jag till sist mod och lämnade sjuksköterskeutbildningen. Hösten 2009 började jag läsa fristående kurser i psykologi, med målet att kunna söka till forskarutbildningen. I juni 2010 utexaminerades mina gamla kursare från sjuksköterskeprogrammet, och jag njöt av att bara kunna dela deras glädje och inte känna ett spår av ånger för att jag lämnat utbildningen. Och nu - en termin senare - är jag äntligen, äntligen färdig. I onsdags opponerade jag på en kursares uppsats, och i fredags försvarade jag min egen. Examinatorn hade bara gott att säga och krävde varken kompletteringar eller justeringar, så nu sitter jag bara och biter på naglarna och väntar på betyget som ska trilla in i veckan som kommer. Sedan har jag min kandidatexamen i psykologi. Den är inte på något sätt mitt slutmål, men ett hett efterlängtat delmål på vägen mot forskarutbildningen. I morgon börjar jag läsa avancerad socialpsykologi, och påbörjar därmed raskt den andra etappen där en tvåårig masterexamen är målet. Min väg fram till denna första examen har varit allt annat än spikrak, men den har fyllt sitt syfte och jag är glad och tacksam att jag äntligen nått hit. Som maken sa till mig under en nattpromenad för någon dag sedan - det här var det ingen som trodde eller ens vågade hoppas på för fem år sedan. Då var läget ett helt annat.

/ Innie
P.S. Min uppsats om självskadebeteende kommer finnas sökbar på Lunds universitets hemsida om några veckor, men kan laddas ner här tills vidare. Kanske skriver jag en sammanfattning av studien i ett inlägg framöver. D.S.
Läs även andra bloggares åsikter om Universitetsutbildning, Sjuksköterskeprogrammet, Psykologi, Kandidatexamen, Vägval, Mål

Julens bittra eftersmak

Julen är förbi och julbordens alla läckerheter är uppätna. Förhoppningsvis har man funnit några stunder av lugn och vila kring julmiddagar och knäckkolor, och kanske känner man sig mer redo för vårens utmaningar nu än vad man gjorde den tjugonde december. Det enda som gnager är nog egentligen det där läckra julbordet, den välbehövda vilan och det där underbara julgodiset man ätit. För visst var julen härlig, men nu kommer det dåliga samvetet - blev det inte för mycket mat och stillasittande? Som av en slump har vi ju också firat nyår så vi har kunnat lova oss själva att inte titta åt fler julbord, att inte vila mer utan att snöra på oss de där snordyra jympaskorna vi köpte i januari förra året, och så självklart att spola ner allt godis i toaletten. För nu - nu är det dags - att välkomna det nya, sunda livet.

Ja, jag erkänner, jag blir trött, arg och irriterad. Jag undviker så långt det går att titta på reklamteve, men de senaste veckorna har jag trots allt märkt hur reklamen som talar till vårt dåliga samvete skjutit i höjden. Det är bantningspiller, hälsoflingor och viktminskningsprogram var man än tittar. Lyckliga kvinnor som talar ut och som ler glatt när de äntligen, äntligen lyckas gå ner i vikt. De är befriade. Tidigare idag fick jag dessutom reklam från ett stort bokföretag som gjorde reklam för böcker för den som bestämt sig för att göra 2011 till ett friskare och sundare år. Av åtta böcker handlade samtliga om mat, fettförbränning, dieter eller om snabb viktnedgång. Sakta men säkert har vi låtit oss hjärntvättas av massmedia och reklambranschen, för plötsligt är ett friskare och sundare liv synonymt med att gå ner i vikt och hålla koll på vad man sätter i sig. I går kväll räknade jag till inte mindre än fyra bantningsrelaterade inslag i en och samma reklampaus. Är det verkligen hälsosamt?

Jag ger aldrig nyårslöften, livet är allt för fyllt av överraskningar och oväntade händelser för att det ska vara lönt för mig. Däremot är min ambition att faktiskt börja ta mig själv på allvar. Jag tror att jag blir en bättre människa av att jag verkligen lyssnar på vad min kropp och min själ behöver, och jag tror framför allt att jag blir en mycket trevligare människa att träffa, lyssna till, möta och vara gift med. I vår ska jag bara plugga 75 % procent, om en månad lämnar jag SHEDOs styrelse och jag har inga som helst ambitioner att fylla ut med något annat än tid för maken, hemmet, djuren och vännerna. Det är mitt sätt att värna om hälsa och sundhet.

Jag önskar så intensivt att vi kunde byta perspektiv, om så bara en liten aning, och lägga större vikt vid det som pågår inombords i stället. Och då menar jag inte genom att skriva käcka böcker om självkänsla och hur man blir egoist, utan att faktiskt försöka leva det i stället. Lycka sitter inte i antalet kilon, varken uppåt eller nedåt faktiskt. Övervikt är en sak - lycka och välmående en annan. Bantning är en sak - hälsa och sundhet en annan. Det finns inga räta linjer mellan smal och lycklig, trots att jag som före detta anorektiker själv fastnat i det tankesättet tusentals gånger. Jag vet inte hur många som sagt det tidigare, och hur många gånger jag sagt det själv, men lycka är oberoende av kilon. Och gud vilken befrielse det är!

/ Innie

Här och här har jag skrivit tidigare om bantningspiller och bantningshets.

Läs även andra bloggares åsikter om Bantning, Hälsa, Bantningspiller, Reklam, Samhälle

Bokslut

Ett nytt år har precis tagit fart, och det är hög tid att sammanfatta det gångna året. Nyårsafton tillbringade jag i Stockholm på bröllop och jag har inte haft tid att sammanfatta månad för månad som jag gjort tidigare år. I stället lånade jag en lista som cirkulerar i lite olika versioner i bloggvärlden, och låter den sammanfatta det år som gott. Hinner jag så skriver jag en ordentlig årskrönika vad det lider (det är så spännande att se hur mycket jag själv glömt!) men annars får saken bero. Gott nytt år, vill jag ändå passa på att önska!

Vad gjorde du 2010 som du aldrig gjort förut?

Massor, men det vackraste och viktigaste var att jag gifte mig med mannen i mitt liv.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2011?

Jag ger aldrig nyårslöften av konkret karaktär.

Fick någon i din närhet barn?

Flera stycken faktiskt, och fler är på gång. Det är fantastiskt att ha gravidmagar och bebisar omkring sig!

Dog någon i din närhet?

Nej, ingen i min närhet. Däremot gick en kvinna bort som jag träffade under flera år när jag själv var sjuk. Hennes bortgång berörde mig djupt, trots att vi de senaste åren bara haft sporadisk kontakt över internet. Men det påminner om min egen dödlighet och det skapar funderingar som är svåra att hantera: vad var det som gjorde att jag överlevde men inte hon?

Vilka länder besökte du?

Jag höll mig inom Sveriges gränser.

Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011?

Mer av den inre trygghet som sakta börjar växa fram. En större tillit till mig själv och min förmåga.

Vilket datum kommer du att minnas från 2010?

4 september, tveklöst. Då fick jag min prins!

Vilken var din största framgång?

Oj! Svårt att välja en enskild händelse, men 2010 kommer jag sannolikt att minnas som året då jag verkligen utvecklade ett rättspatos, och som året då jag gjorde mig obekväm med allsköns myndigheter med någon sorts koppling till psykiatri och tvångsvård. Kan låta märkligt att se det som en framgång, men framgången ligger kanske snarast i att börja bli lyssnad på och tagen på allvar. Det känns stort.

Vilket var ditt största misslyckande?

Jag fokuserar ogärna på misslyckanden och glömmer dem tämligen fort. Så jag har ingen aning! Men sannolikt att jag tenderar att vilja mer än jag egentligen orkar.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Nej, inte särskilt mycket faktiskt. Jag är ju alltid lite allergisk och lite laktoskinkig och lite huvudvärkig och lite generellt smärtpåverkad, men i det stora hela har jag mått finfint i år!

Bästa köpet?

Ska man helt allvarligt kunna välja ut ett enda? Jag har gjort flera goda köp nu i december, bland annat en ny laptop med mer än tio sekunders batteritid samt en jättevarm och gosig vinterjacka för alla iskalla promenader med hunden. Annars är jag mycket nöjd med den soffa mannen och jag köpte som bröllopspresent och de växter och urnor jag köpt till balkongen.

Var du gladare eller ledsnare jämfört med andra år?

Gladare, utan tvekan, men fortfarande stundtals mycket ledsen. Tack och lov - annars tror jag i ärlighetens namn inte livet vore särskilt spännande att leva.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?

Utan att göra några exakta kalkyler gissar jag att hyran åt upp det mesta, därefter mat till mig, maken och djuren, kurslitteratur, buss- och tågbiljetter samt växter och balkongfix. Föga extravagant, med andra ord.

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexalterad?

Bröllopet!

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2010?

Nothing else matters med Metallica. Vår bröllopsvals.

Bästa filmer 2010?

Ser sällan film.

Vad önskar du att du hade gjort mer av?

Vilat. Sovit. Solat. Njutit. Badat. Geocachat. Umgåtts med familj och vänner.

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?

Stressat. Pressat. Oroat mig. Tagit ansvar. Tagit mer ansvar. Kalkylerat. Planerat.

Favorit-TV-program?

House, The good wife och The Event.

Vilken var den bästa boken du läste?

Hinner tyvärr sällan läsa skönlitterära böcker som inte är relaterade till studier eller annat jobb, men nu i höstas läste jag Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. En bok i bjärt kontrast mot vad jag brukar läsa, som jag plöjde med stor behållning och många asgarv.

Vad gjorde du på din födelsedag?

Var på landet och högg ved, skottade snö, eldade i vedspisen, promenerade i ett gnistrande snölandskap och spelade (och vann!) TP. Helt underbart.

Hur skulle du beskriva din stil 2010?

Velourbrallor eller leggings vs. pennkjol och skjorta beroende på tillfälle. Oftast det förstnämnda då jag tillbringar mest tid hemma.

Hur höll du dig ifrån att bli galen?

Gjorde jag verkligen det? Är jag inte redan galen? Men nåväl, om jag lyckades med det var det nog tack vare makens trygga famn, och Sofias ständiga telefonjour.

Vem saknar du?

Många. Men särskilt Monica, E & I och alla vänner som jag oavsett avstånd inte haft ork och tid att träffa.

Hur tillbringade du julen?

På samma sätt som jag tillbringade min födelsedag då de infaller i följd.

Vem var den bästa nya personen du träffade?

Svårt, jag träffade många härliga personer. Men Vanja som jag jobbade med i somras är en mycket positiv kontakt. Och Mette, som jag pluggat med.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Här lånar jag Underbaraclaras svar och säger - om Sverigedemokraterna inte kommit in i riksdagen. De må vara hur demokratiskt det vill, men jag sörjer att så många människor såg deras politik som den bästa möjliga. Det är om inte annat ett ruskigt dåligt underbetyg för de etablerade partierna.

Lärde du dig något nytt under 2010?

Jag lärde mig oändligt mycket nytt, både på gott och på ont.

Vad vill du lära dig under 2011?

Att ta hand om mig själv på ett bättre sätt. Att prioritera. Att våga.

/ Innie

Som sitter med en ny dator utan en endaste bild - kanske fixar jag in några under morgondagen - kanske inte.