När jag var barn var mitt kropp ett redskap. Med den kunde jag klättra i träd, gå balansgång på för höga staket, dansa, hoppa hopprep och springa rakt ut i havets vågor. Min kropp var ben och armar, rygg och mage, händer, fingrar, fötter och huvud: delar sammanlänkade till en fysisk enhet som kallades Thérèse. Min kropp var inte fin. Min kropp var inte vacker. Min kropp var inte smal, tjock, bra eller dålig, min kropp bara var. Min kropp var mitt redskap. Min kropp var mitt verktyg. Min kropp var min förutsättning för att leva och göra allt det där mitt barnsliga jag ville göra, och jag hade inte en tanke på att detta mitt redskap skulle kunna värderas i positiva eller negativa termer.
Förändringen kom när jag var i tolvårsåldern och hade sett ett avsnitt av det legendariska ungdomsprogrammet Bullen. Som vanligt var det inte tjejen i filmen som skrivit brevet, men hon berättade om en syn på sin kropp som dittills varit mig helt främmande. Hon pratade om sin kropp i negativa ordalag, hon trodde sig vara tjock och mådde dåligt när hon åt. Det där korta inslaget blev en milstolpe för mig. Min kropp gick från att vara den fysiska delen av mig som bar mig genom livet, till att bli något jag kunde värdera. Det värsta av allt var att jag snart lärde mig att det var i negativa ordalag jag som ung tonårstjej förväntades värdera min kropp. Jag förväntades inte tycka om den, vara nöjd med min styrka och trivas i min fysiska skepnad. Bara något år efter att jag sett filmen i Bullen gick jag på högstadiet och hoppade över min första måltid.
Idag skriver Blondinbella ett inlägg på sin blogg med den provocerande rubriken "Jag älskar min kropp!".
Bloggen är kort och består främst av en bild på henne i bikini. Inlägget som sådant är provocerande av den enkla anledning att hon är en ung tjej som förväntas vara missnöjd med sin kropp. Inte minst eftersom hon inte är anorektiskt smal! Kommentarerna till hennes inlägg regnar in och täcker hela spektrat: allt ifrån uppmuntrande och uppskattande kommentarer, till de negativa och nedvärderande.
Efter femton år av kroppshat så trivs jag med min kropp igen. Sakta letar jag mig tillbaka till den syn på kroppen jag hade som barn, men så oförstörd som den var då kan den aldrig bli igen. Jag saknar den neutrala inställningen till hur min kropp såg ut, och jag saknar den naiva bilden av min kropp som ett tempel, ett redskap och ett verktyg. Jag är min kropp och med kroppen kan jag skapa, be, leva, ge och älska - men när jag värderar min kropp värderar jag också mitt skapande, min bön, mitt liv, mitt givande och min kärlek. Jag vill har en kropp som inte värderas efter antalet kilon eller efter hur väl jag uppfyller rådande skönhetsideal. Jag vill ha en kropp som bär mig. En kropp att leva i. En kropp som en del av mig. En kropp att älska. Jag närmar mig.
/ Thérèse
8 kommentarer:
Vilket fint inlägg. <3
Tack för detta inlägg som jag själv velat skriva om men inte riktigt vetat hur :-S
Jag upplever det där just nu, några ynka kg'n från normalvikt balanserar jag mellan min friska uppfattning om vad kroppen ska användas till, samtidigt som jag slåss mot tankarna att hela tiden göra det som är lättast, att falla tillbaka men det är slut m. det nu för en gång för alla ska jag tillbaka till att äga och tycka om min kropp.
jättebra och inspirerande skrivet!!!
Vilket tänkvärt inlägg! Särskilt det du skriver om att flickor och kvinnor alltid förväntas vara missnöjda och hur provocerande det är att vara nöjd. Också intressant att inslaget i Bullen, som säkert var tänkt som en hjälp för dem som kände igen sej, hade så negativ inverkan på dej. Det är verkligen något som vi kan fundera på. Vad säger vi egentligen till våra yngre systrar i all välmening?
Jag måste genast länka på min blogg.
Du har verkligen fångat det:)! Tack för att du sprider detta, det behövs!
Anonym och anonym: Tack snälla ni!
Emelie: Jag upplever det verkligen så, kanske inte minst så här på internet. Om unga tjejer eller kvinnor uttrycker att de är nöjda med sig själva, finns det alltid någon som måste trycka till dem - oftast tyvärr en medsyster - för att de minsann inte är fullt så bra som de tror. Jag kan inte förstå det.
Det här med Bullen. Personligen tror jag det är mycket jag säger och gör där jag menar väl men som kan ge helt fel resultat. Hela kulturen där vi berömmer varandra i termer av söt, fin & vacker blir så bakvänd på något vis. Människan vill bli bekräftad och uppskattad, men är det verkligen via vårt utseende vi ska få den bekräftelsen? Svårt att uttrycka i ord det jag tänker och känner märker jag, men kanske kan du förstå ungefär hur jag tänker?
Ebba: Tack! Ja, det känns verkligen viktigt att visa en motbild. Att påminna om att kroppen inte främst är en visuell skapelse som ska betygsättas och värderas, utan ett fysiskt redskap i livet.
Tack för att du ger mig hopp om ett bättre liv där min kropp en dag får vara befriad från ätstörningar. Jag vill passa på att fråga dig hur och om du har lyckats bli fri från ätstörningen rent tanke- och känslomässigt?
Anonym: Jag har fått den frågan tidigare också. Ska försöka skriva ihop ett inlägg om det här på bloggen så snart jag hinner, det blir lite för långt att ta i en kommentar. Stay tuned!
Skicka en kommentar