Jag har lite svårt att sätta ord på det som känns just nu. Flera gånger har jag den senaste tiden fått frågan: vad är ert nästa steg? Vad gör ni nu? Hur går ni vidare? Hur tänker ni fortsätta det här? Frågor jag varken kan eller vill besvara. Men de rör om.
Å ena sidan - glädjen över att recensent efter recensent upprörs, berörs och förvånas över det vi skriver om i Slutstation rättspsyk, och ständigt betonar bokens grundliga research. Över vänner som hör av sig och vill hjälpa till, människor som läst boken och bara vill ge sitt stöd. Över känslan att de som läser förstår, de ser problemen och tycker precis som vi att det måste förändras. Nu!
Å andra sidan - den fullständiga dräneringen som uppstår efter att i åratal ha slitit med en så stor fråga, och det enda man möts av är recensioner. Det känns som jag går på minerad mark nu, för missförstå mig rätt: jag är djupt tacksam över de många och finfina recensioner vi fått. Det är inte dem som dragit ur proppen till mitt energiförråd. Det är den iskalla, kompakta men ändå talande tystnad vi möts av från sjukvårdens och myndigheternas håll. Den överskuggar allt.
I åratal har jag jobbat med, för och kring kvinnorna som skickas till rättspsyk för att de skadar sig själva. Från början mest för att magkänslan sa mig att det var en etiskt mycket tveksam vård. Men allt som tiden gick blev etiken ett allt mindre problem i relation till de stora juridiska problem vi stötte på. Den vård som först verkade dålig visade sig vara direkt olaglig. Då trodde jag fortfarande att om man upptäcker olaglig vård och berättar det för de ansvariga myndigheterna så kommer de självklart att gripa in! Och om den olagliga vård man upptäckt dessutom drabbar personer som tvångsvårdas, och som alltså inte kan avsäga sig den olagliga vården, kommer de byråkratiska hjulen att tröska i särskilt rask takt. Idag kan jag skämmas över min naiva tilltro till myndigheterna. Men ändå, någonstans, förundras över hur lätt det är som makthavare att besluta sig för vilka frågor som ska prioriteras, nedprioriteras och vilka frågor som inte ens är frågor. Att unga kvinnor med självskadebeteende skickas till rättspsykiatriska kliniker där de utsätts för olaglig vård är uppenbarligen en sådan. En icke-fråga. Och det skär som knivar i hjärtat.
Min fråga nu är hur länge till jag kommer att orka offra min tid, mitt engagemang, min glöd och min kraft i en icke-fråga. Hur mycket mer känslor orkar jag investera? Samtidigt förbannar jag mig för att jag ens tänker i de banorna. Kvinnorna som utsätts för vanvården har ingen möjlighet att välja. Kvinnorna som överlevt och skrivits ut kan inte välja bort alla de minnen de bär med sig. Och ingen annan lär driva frågan vidare och inte jag och Sofia gör det. Men i den här kroppen finns inte mycket mer kraft att uppbåda, och den insikten svider på djupet. Ska också jag bli en svikare? Trots alla motsträviga känslor, och trots den djupa önskan att kunna arbeta vidare, blir svaret på de där frågorna jag inte längre kan väja för allt tydligare: jag ser ingen väg att gå. Jag tycks ha hamnat i en återvändsgränd. Alla vägar bakom mig har jag redan vandrat, och framför mig ser jag bara en ogenomtränglig vägg, murad av tystnad, rädsla och ovilja. Hur kommer man då vidare?
/ Thérèse
Läs även andra bloggares åsikter om uppgivenhet, sorg, slutstation rättspsyk, ideellt arbete, känslor
5 kommentarer:
Jag förstår din frustration och den maktlöshet du känner, av att inte kunna göra mer och inget händer, när du och Sofia har lagt ner så mycket arbete i denna bok! ( helt fantastisk grymma har ni varit! Vilket arbete ni har gjort!)
Jag tror inte att det tröstar dig så väldigt mycket, men ha tålamod! Jag tror att det kommer att hända något. Jag tror inte att en bok som denna, bara kommer gå obemärkt förbi. Ni har genom att skriva denna bok, sått ett frö och lagt bollen i rullning. Saker kommer att hända och ske, det är jag alldelse säker på! Det kommer bara att ta lite tid, innan det händer. (Vet att det är tid vi inte har) men ha tålamod, det kommer att hända saker!
Som det sägs: allt händer inte över en natt.
Jag tror på er!
Jag har vaknat och vi blir fler. Snart är ni inte ensamma längre.
Helena: Tack för din kommentar, ditt stöd och din tröst. Jag förväntar mig nog egentligen inte heller att något ska hända över en natt, men det är lätt ändå att känna sig nedslagen och modstulen.
Emelie: <3 <3 <3
Jag tror också att saker och ting kommer att hända så sakteliga. Det var det där med tålamod.. Det är ju trots allt inte särskilt många veckor sen boken släpptes. Kommer den att släppas i pocketform? 39kr = fler köpare = större genombrott.
Jag tror du behöver ett avbrott från all uppståndelse (ni har ju trots allt fått en del ändå) och från vanmakten. Julefrid, kan du hitta någon sådan?
Slutligen vill jag bara meddela att avd 37 har i allafall köpt in boken (det är lätt att vara efterklok host host käre Martin)och den vandrar nu runt bland personalen. Alltid något!
Glöm inte bort Dig i allt det här!
All kärlek <3
Trasselflikka: Jag ska verkligen hitta julefrid. Om ett par dagar reser vi till östergötland för en veckas paus. Jag behöver det så mycket.
Fantastiskt att höra att 37an köpt in boken, om än en smula osannolikt. Jag ger väl inte mycket för att Dr MS ska inse sina misstag, men kan boken få honom att på det minsta lilla sätt förändra sin bild av rättspsyk så är det ju värt det. Inte för att jag tror att han själv kommer att läsa den, men kanske kan någon av de vettiga läsa den och berätta? Vågar man hoppas på det?
Kram <3
Skicka en kommentar