En vän skrev till mig på Facebook angående boken och vårt arbete med rättspsykiatrifrågan:
Det är märkligt: Ni har verkligen gjort "alla rätt",(x) skrivit en bok,(x) som fått positiv respons,(x) ingen har kritiserat den för bristande saklighet e.dyl.,(x) den har fått omedelbar respons i media,(x) det ni berättar om är olagligt!Men inget händer??!!
En koncis sammanfattning vilket jag tyvärr delar rakt av. Visst; Socialstyrelsen har förbjudit de redan förbjudna tvångshandskarna och kliniken i Sundsvall tar inte längre emot kvinnor med självskadebeteende. Men tvångshandskarna förbjöds redan i december 2009 när vi jobbat intensivt i ungefär ett år, och Sundsvall slutade ta emot tjejer med självskadebeteende hösten 2010 som ett direkt resultat av våra många anmälningar mot klinikens läkare.
Problemet nu är bara: vem tar ansvar för att det som kunde ske på kliniken i Sundsvall inte sker på någon annan klinik i landet? Vi har granskat en klinik och funnit omfattande brister i följsamheten till lagen. Brister som Socialstyrelsen har förbisett, trots att de är sjukvårdens tillsynsmyndighet. Vem kan garantera att de som skett i Sundsvall här bara var ett ensamt och olyckligt undantag? Patienter har berättat för oss att de sett tvångströjor (!), tvångshandskar, tvångshjälmar och andra mekaniska tvångsanordningar på olika (rätts)psykiatriska kliniker. Vem vågar garantera att dessa aldrig används, utan bara fungerar som hyllvärmare?
För flera år sedan gav regeringen i uppdrag åt Socialstyrelsen att utreda det otillåtna tvånget inom psykiatrin; en uppgift som visade sig vara så svårgenomförd att uppdraget skrevs om. I stället skulle Socialstyrelsen informera och utbilda den psykiatriska vårdpersonalen om vilka åtgärder som får och inte får vidtas. Det borde i sig vara en varningssignal. Det behövs en oberoende granskning av psykiatrins tvångsåtgärder, och med oberoende menar jag verkligen oberoende. Att Socialstyrelsen kontaktar en klinikledning för att undersöka hur tvång tillämpas är långt ifrån tillräckligt. För att verkligen få grepp om tvångsåtgärderna krävs för det första att patienterna tillfrågas - det är faktiskt de som utsätts för åtgärderna. Dessutom måste de beredas möjlighet att prata med tillsynsmyndigheten utan att ha vårdpersonal närvarande - något som låter fullständigt självklart, men som tyvärr inte är det. För det andra krävs en systematisk genomgång av alla landets psykiatriska kliniker med oanmälda besök från tillsynsmyndigheten. Det en kritisk granskning av samtliga journaler med utredning av varje tveksam tvångsåtgärd. Och dessutom - en fysisk genomsökning av skåp och förråd som kan gömma tvångströjor som bara hör hemma på medicinhistoriska museer.
Låter det orimligt? Absolut!
Låter det överdrivet? Säkert!
Kan till och med någon känna sig kränkt över att jag inte litar på vårdpersonalens goda omdöme? Inte omöjligt.
Och ändå är jag helt övertygad om att det bara är början till vad som krävs för att ens ha den ringaste möjlighet att få ordning på de olagliga tvångsåtgärderna inom den psykiatriska vården. Så länge vi fortsätter att blunda för att felaktiga tvångsåtgärder sker, bidrar vi också till att låta dem fortgå. Så länge vi ursäktar felbehandlingar med att vårdpersonalen vill gott, godkänner vi också att patienternas rättigheter inte är lika viktiga som personalens. Att erkänna att fel begås inom tvångsvården, är inte det samma som att säga att all tvångsvård är felaktig. Det är inte det samma som att säga att all vårdpersonal gör fel, eller att vårdpersonalen har ett ont syfte. Det är att säga - vi har gjort fel, men vi vill göra rätt. Jag måste förutsätta att oavsett om vi arbetar inom psykiatrin, är politiker, anhöriga, patienter eller andra intressenter är intresserade av ett enda: en god och säker vård för alla patienter, oavsett lagrum, diagnos eller problematik. För att det ska vara möjligt måste vi börja med att se och erkänna våra misstag - sedan kan vi förbättra och förändra.
/ Thérèse
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om tvångsvård, slutstation rättspsyk, olagliga tvångsåtgärder, lpt, lrv, psykiatri
8 kommentarer:
Klokt.
En fråga: känner NI er upprättade?
Läste lite tillbaka i tiden på din blogg och i augusti 2007 skriver du om din dröm om att en dag skriva en bok som berör, stort grattis till att ha uppfyllt den drömmen! Ditt skrivande och din livsresa är en stor inspirationskälla för mig såväl privat som i mitt arbete som psykiatrisjuksköterska. Tusen tack!
Anonym: Jag vet inte riktigt vad du syftar på i din fråga - upprättad ur vilket perspektiv? Jag har ju själv aldrig vårdats på rättspsyk. Utveckla gärna, så svara jag :-)
Anonym: Oj, det har jag själv helt glömt bort att jag skrivit om. Så roligt, det är verkligen en dröm som slagit in! Och tack för att du skriver, det gläder mig att kunna vara en inspirationskälla!
Egentligen är det skrämmande att lagar bryts så kategoriskt och öppet utan att någon i de högre instanserna bryr sig..
Jag vet inte, jag trodde att ni kanske ändå haft er själva och era öden som en bakgrund till engagemanget för andra... och att det i så fall skulle vara läkande för er att på något sätt "ta makten" över de krafter ni själva en gång var satta under. Nog måste väl en sådan aspekt finnas med i ert engagemang?
Och då kanske en del av svaret är att ni måste slå er lite till ro och acceptera att andra gör andra tolkningar om vad som är viktigast för att hjälpa dessa tjejer och killar.
Detta är inte någon kritik, utan jag bara tänker att det finns många sätt att se på ett problem. Och att det inte alltid behöver vara så entydigt rätt eller fel.
Jag tror att ni visst påverkar och injicerar debatten bland dem som vårdar och bestämmer över vården. Men jag tror samtidigt att det kan finnas aspekter som ni tack vare era egna erfarenheter (som måste vara subjektiva) utelämnar eller inte ser. Och att det är detta som gör andra tysta.
Hälsningar från någon som läst här länge och som beundrar er på många sätt.
Anonym: Jag tror att du har rätt på ett sätt; jag och Thérèse har nog en syn på självskadebeteende som i flera avseenden skiljer sig från gemene mans syn. Dels tror jag att vi har en ovanligt djup förståelse för vad som får en person att upprätthålla och bibehålla ett självdestruktivt beteende, och tror inte att detta enbart bottnar i svår psykisk sjukdom. Vi sätter det i dess sammanhang, vilket gör att det för oss inte är så främmande och extremt avvikande som nog många andra tycker. Därför beskriver vi det inte heller så. Vi vet att dessa patienter är oerhört svåra att möta och behandla, på flera sätt, men det legitimerar inte olagliga metoder. Där är gränsen mellan rätt och fel ganska skarp och ger inte utrymme för personligt tyckande. Det är det som är det uppseendeväckande med vår bok - den beskriver en rättsröteskandal.
Jag är också övertygad om att boken sätter spår och påverkar i någon mån, men i relation till de missförhållanden vi beskriver är reaktionerna försvinnande små. Jag tror att det bottnar i svagt allmänintresse för psykiatriska frågor, men också om att vårdföreträdare på grund av starka lojaliteter inte vill riskera att stöta sig med sina egna, men inte heller vill försvara den olagliga vård som har bedrivits. Därmed blir det tyst.
Bland annat på grund av detta kan kan inte känna mig upprättad. Och även om mitt engagemang i denna fråga självklart har sitt ursprung i att jag vet vad det innebär att få beskedet att man ska skickas till rättspsyk, är det inte längre det som är min främsta drivkraft. Det är det lidande och de människoovärdiga upplevelser kvinnorna vi har haft kontakt med har berättat om. Det är de som ska få upprättelse - inte vi.
Jag förstår att du menar väl, men kan faktiskt ändå inte låta bli att känna mig lite ledsen över det du skriver. Att bortse eller ifrågasätta det som är skrivet av patienter (eller tidigare patienter) i högre grad än det som är skrivet av personer med annan bakgrund, blir ännu ett sätt att ursäkta och bortse från det som skett och utgör också ett slags maktmissbruk. Alla människor är färgade av sina subjektiva upplevelser - det är läkare också.
Jag har inte läst boken, och har naturligtvis inte heller er fördjupade kunskap. Jag tycker bara det är märkligt att de professionella kan vara så oprofessionella att de (om dessa finns) inte förmår hitta andra botemedel. Eller så måste det vara en strikt fråga om ekonomiska resurser.
Jag tänker också att de metoder med tvång och auktoritativt tänkande som ni beskriver ju tyvärr genomsyrar många fler delar av psykiatrin, i alla fall i slutenvården. Därmed är dessa personer egentligen inte så ensamma om sitt lidande inom psykiatrin, utan det delar de med väldigt många andra. Jag har t.ex. själv sådana erfarenheter, som jag precis som ni har tvingats bearbeta. Därav mitt intresse och stöd för er som personer.
Jag hoppas att alla psykpatienter ska få en värdigare vård i de fall de inte får det. Och tro mig, jag vet att vårdpersonal kan vara oerhört olämplig och likgiltig. Men jag vill att det ska föras en konstruktiv diskussion där både experterna och patienterna kan lämna sina bidrag. Och jag vet heller inte hur jag ska tolka en läkare från Växjökliniken när han säger att människor kan dö i väntan på en vårdplats som inte finns.
Var finns de "friska" alternativen? Varför tänker ingen på dem. Psykologer och andra - var finns de?
Det här inlägget innehåller precis de frågor som jag själv har ställt mig. Vad kan man göra för att få Socialstyrelsen och makthavarna att vakna och inse att det här är fel? Som du skriver i slutet så är det ju först när man uppmärksammar felen som man kan börja förändringsarbetet. Er bok visar så tydligt att det inte handlar om enskilda personer som har gjort fel utan att det är ett systemfel (som tyvärr få reagerat på). I det här fallet tycker jag till skillnad från Anonym inte att det handlar om upprättelse. Det handlar om att förhindra fortsatt vanvård och att rädda liv. Ni har gjort ett imponerande jobb, både med boken och med föreläsningar, och jag hoppas att det kommer att ge fler konkreta resultat. Att vården för tjejer med självskadebeteende ska finnas med som vallöften inför 2014. Fortsätt skriva och debattera - ni gör stor skillnad!
Skicka en kommentar