För tre år och fyra månader sedan tog jag mina första, mycket skakiga, steg som student inom universitetsvärlden. Jag började läsa till sjuksköterska på Linköpings universitet, och allt var nytt och mycket skrämmande. Efter två terminer i Linköping fortsatte jag min utbildning i Lund, men mina tvivel inför utbildningen blev allt starkare. Efter mycket grubbel fattade jag till sist mod och lämnade sjuksköterskeutbildningen. Hösten 2009 började jag läsa fristående kurser i psykologi, med målet att kunna söka till forskarutbildningen. I juni 2010 utexaminerades mina gamla kursare från sjuksköterskeprogrammet, och jag njöt av att bara kunna dela deras glädje och inte känna ett spår av ånger för att jag lämnat utbildningen. Och nu - en termin senare - är jag äntligen, äntligen färdig. I onsdags opponerade jag på en kursares uppsats, och i fredags försvarade jag min egen. Examinatorn hade bara gott att säga och krävde varken kompletteringar eller justeringar, så nu sitter jag bara och biter på naglarna och väntar på betyget som ska trilla in i veckan som kommer. Sedan har jag min kandidatexamen i psykologi. Den är inte på något sätt mitt slutmål, men ett hett efterlängtat delmål på vägen mot forskarutbildningen. I morgon börjar jag läsa avancerad socialpsykologi, och påbörjar därmed raskt den andra etappen där en tvåårig masterexamen är målet. Min väg fram till denna första examen har varit allt annat än spikrak, men den har fyllt sitt syfte och jag är glad och tacksam att jag äntligen nått hit. Som maken sa till mig under en nattpromenad för någon dag sedan - det här var det ingen som trodde eller ens vågade hoppas på för fem år sedan. Då var läget ett helt annat.
/ Innie
P.S. Min uppsats om självskadebeteende kommer finnas sökbar på Lunds universitets hemsida om några veckor, men kan laddas ner här tills vidare. Kanske skriver jag en sammanfattning av studien i ett inlägg framöver. D.S.
Läs även andra bloggares åsikter om Universitetsutbildning, Sjuksköterskeprogrammet, Psykologi, Kandidatexamen, Vägval, Mål
/ Innie
P.S. Min uppsats om självskadebeteende kommer finnas sökbar på Lunds universitets hemsida om några veckor, men kan laddas ner här tills vidare. Kanske skriver jag en sammanfattning av studien i ett inlägg framöver. D.S.
Läs även andra bloggares åsikter om Universitetsutbildning, Sjuksköterskeprogrammet, Psykologi, Kandidatexamen, Vägval, Mål
10 kommentarer:
Så härligt att läsa om dina framgångar och framsteg. Jag blir glad och stolt, GRATTIS!
KRAM
GRATTIS! Du ska klappa dig själv på axel och vara riktigt stolt över dig själv!
Så härligt! Grattis och lycka till under vidare studier! Kram
Stort Grattis!
Vad du har kämpat och så bra det har gått!!
Inne, jag undrar om du kan tipsa mig om några personer med "borderline". Jag tänkte försöka mig på att beskriva tillståndet på min blogg från ett "patientperspektiv" och vill gärna komplettera min erfarenhet och kunskap med några personliga berättelser. Om du har några personer som du tror skulle vilja dela med sig till mig (och ev på bloggen, anonymt om man vill) kan du väl be dem höra av sig till mig så snart som möjligt?
Tack på förhand!
Kram
Ludmilla
Kastrullis: Tack hjärtat <3
Lellan: Är dålig på att klappa mig själv på axeln, men kan åtminstone känna mig en smula nöjd med mig själv, även om tvivlen alltid finns (jag kunde gjort det snabbare, med bättre betyg, med högre kvalité..) Men jag satsar på att spotta på trollen och vara sjukt nöjd i stället ;-) KRAM!
Dora: TACK!
Ludmilla: Tack fina du!
Jag har sett ditt inlägg både här och på bloggen, och har dragit i några trådar och bett ett par personer höra av sig till dig. Nu är det bara att hålla tummarna att någon vågar också - det är ett viktigt jobb du gör! KRAM
Bra jobbat! Själv grät jag av glädje och lättnad när jag öppnade kuverten med mina examensbevis. Min väg hade inte heller varit så rak.
Grattis! Och lycka till i fortsättningen :)
Emelie: Nej, din väg har verkligen inte heller varit rak, och jag tror nog egentligen att den raka vägen blir allt mer sällsynt. Men likt förbaskat är det en fantastisk känsla när man väl är i mål :-)
Hanna: Tack!
Är så stolt över dig och all din kraft!! Och fått lära känna dig lite.
Stor kram
Lena
Lena S: Tack snälla du! Och vad roligt att "se" dig här. Stora kramar till dig!
Skicka en kommentar