Har tillsynen synts till?

Idag rapporterar flera stora tidningar att Socialstyrelsens tillsynsverksamhet brister. För precis ett år sedan övertog Socialstyrelsen ansvaret för tillsynen inom Socialtjänsten så som HVB-hem (hem för vård eller boende) och SiS-hem (exempelvis §12-hem). Enligt regeringens krav ska Socialstyrelsen göra två tillsynsbesök per år på 822 boenden, men enligt preliminära siffror har de bara genomfört 1100 har de 1600 tillsynsbesöken. Per-Anders Sunesson, chef för tillsynsenheten på Socialstyrelsen, säger till Dagens Nyheter att de "fixar det inte fullt ut". Den första januari övertar Socialstyrelsen även ansvaret för tillsynen av personlig assistans, och det ser minst sagt mörkt ut inför den kommande tillsynsverksamheten. Myndigheten saknar personal och Per-Anders Sunesson menar att det kommer att bli en fråga om prioriteringar. Till DN säger han:

– Det innebär att vi får dra ner på ambitionerna inom andra områden, som till exempel inom hälso- och sjukvården, där vi inte har några krav på oss att klara tillsynen ett visst antal gånger per år.

Den som följt min blogg känner med största sannolikhet till mina många tvivel inför Socialstyrelsen och dess förmåga att sköta sina ålagda uppgifter. Att Socialstyrelsen skulle tvingas dra ner på tillsynen inom hälso- och sjukvården och därmed också den psykiatriska (tvångs)vården kan jag bara kalla fullkomlig katastrof. Psykiatrins patienter har många gånger begränsad kunskap om hur vården bör och ska bedrivas, de saknar ofta kännedom om sina rättigheter, och har framför allt sällan varken ork eller kapacitet att stå upp för sin rätt till god vård. För patienternas del är det livsavgörande att Socialstyrelsen finns som en aktiv tillsynspart. Då tillsynen redan idag har brister och hål skulle den snarast behöva en ordentligt upprustning i stället för åtstramningar för att kunna garantera patientsäkerheten. Inte minst med tanke på den nya patientsäkerhetslagen som träder i kraft om tre dagar.

/ Innie
Media i urval: Dagensmedicin, SvD, SVT, Metro och UNT
Läs även andra bloggares åsikter om Socialstyrelsen, Tillsyn, Tillsynsverksamhet, Per-Anders Sunesson, Patientsäkerhet, Patientsäkerhetslagen

Åldersgränsen som suddades ut

Åldersgränsen som Göran Hägglund vurmat för och som ska skydda minderåriga från att kunna köpa läkemedel av outbildad personal, tycks vara precis så värdelös som jag befarat. SvD har fortsatt sin granskning, och konstaterar att bara 58 av 100 butiker följer lagen och har tydliga skyltar som talar om att läkemedlen har 18-årsgräns. I elva av tolv besökta butiker i Stockholm kunde en minderårig tjej köpa ut Alvedon. Nu tycker jag det är hög tid för politikerna att tänka över om den här superidén med mataffärspiller verkligen var en superidé. Personligen tycker jag den borde skrotas omedelbart, innan fler ungdomar hamnar på transplantationslistan eller dör av leversvikt orsakad av de harmlösa receptfria mataffärstabletterna.

/ Innie
Mina inlägg igår och i förrgår, samt innan avregleringen här och här.
SvDs granskning del 1 (här, här, här, här och här) del 2 (här) och del 3 (här och här)
Läs även andra bloggares åsikter om Paracetamol, Åldersgräns, SvD, Apoteksmonopol

"Panodil-piger" eller Panodil-folket?

Igår skrev jag om Svenska dagbladets granskning av vad som skett sedan apoteksmonopolet avskaffades för ett år sedan, och hur antalet självmordsförsök och förgiftningar med receptfria läkemedel fördubblats. Idag hakar norska Aftenposten på med en norsk uppföljning. I Norge blev det år 2004 tillåtet att sälja receptfria läkemedel som Panodil och Alvedon på bensinmackar och i mattaffärer, och sedan dess har antalet förgiftningar med dessa preparat med än fördubblats. Antalet allvarliga förgiftningar har tredubblats. Sedan 2005 orsakar paracetalmol var fjärde allvarlig överdos i Norge, och sex personer har dött varje år till följd av paracetamolförgiftning (år 2003-2008). I Norge precis som i Danmark är de unga flickorna i klar majoritet - i Danmark har de dessutom fått ett namn: Panodil-piger.

Samtidigt skriver Aftenposten att bruket av paracetamol till barn har fördubblats över tjugo års tid (tex. de sorter som säljs i lägre doser eller i flytande form). Forskarna talar om en "feberskräck" bland föräldrarna; så snart ett barn får feber så ger man idag paracetamol, något som man tidigare var mer restriktiv med. Svenska dagbladet har inte undersökt den delen av förbrukningen, däremot skriver de idag om hur tonårstjejer knaprar panodil i princip som smågodis. SvD har gjort en enkätundersökning bland 1040 killar och tjejer i åldern 14 till 16 år. Nästan var sjätte tonårstjej svarade att hon åt receptfria värktabletter varje dag, eller flera dagar i veckan. Knappt var tionde kille åt lika mycket smärtstillande. Orsakerna till tablettkosumtionen var främst huvudvärk, mensvärk eller annan smärta, men bland svaren fanns också medicinering mot helt andra problem. Någon hade svarat att de tog smärtstillande ”När jag är på dåligt humör eller ledsen” eller ”Vid sömnproblem” och vid ”övervikt”.

Viktigt att komma ihåg är att inte bara en akut överdos av tabletter är farlig, det är också en mycket lägre överkonsumtion men under lång tid. Panodil är ett läkemedel, men tycks ha förlorat all respekt hos konsumenterna. Om svenska föräldrar precis som de norska, har blivit mer benägna att medicinera sina barn är det kanske inte så underligt att barnen när de växer upp själva fortsätter att medicinera. Så frågan är kanske egentligen: talar vi om Panodil-piger eller Panodil-folket?

Och i Panodil-folkets land så måste det ju vara oerhört lämpligt att tillgängligheten till just dessa preparat har ökat radikalt. Eller?

/ Innie
Gårdagens inlägg
Mer i norska media: Smp, Aftenposten, DT, Fremover
Mer i svenska media: SvD1, SvD1, DN, Nyhetskanalen
Läs även andra bloggares åsikter om Paracetamol, Läkemedel, Apoteksmonopol, Receptfria läkemedel, Göran Hägglund, Unga tjejer

Mataffärstabletternas livsfarliga biverkningar

För knappt två år sedan skrev jag ett kritiskt blogginlägg om den stundande avregleringen om apoteksmonopolet. Även om inlägget är mer subjektivt än vad det varit om jag skrivit det idag, är min poäng den samma. Och jag hoppas att jag kan få lov att uttrycka det i år, utan att för den sakens skull behöva figurera på GT's ledarsida ... Idag publicerar nämligen Svenska dagbladet en lång och mycket bra artikel om en av avregleringens sidoeffekter. Det handlar inte om vinsterna för föräldrar med skrikiga småbarn (som var det Göra Hägglund tryckte på i debatten i februari 2009), utan om det jag befarade skulle bli resultatet av den ökade tillgängligheten: det ökade antalet överdoser och självmordsförsök bland unga människor.

Enligt SvDs granskning har antalet patienter som vårdats för läkemedelsförgiftningar på Södersjukhuset i Stockholm fördubblats sedan år 2008. Alvedon (receptfritt läkemedel) är det i särklass vanligaste preparatet, och unga kvinnor är de vanligaste patienterna. På barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm ökade tablettöverdoserna med 20 procent förra året, och med ytterligare 5-10 procent i år. Även på BUP är de unga tjejerna som överdoserat Alvedon klart överrepresenterade. Trenden är den samma på BUP både i Göteborg och i Malmö. Vad som är riktigt obehagligt är att överdoser med värktabletter har passerat alkoholmissbruk och är nu den vanligaste orsaken till att en människa behöver en ny lever. Och som intoxikationspatient står du sällan överst på sjukhusens transplantationslistor.

Trots detta ser Göran Hägglund ingen anledning att se över åldersgränserna på försäljningen. På apoteken får vem som helst köpa receptfria läkemedel, medan man i mataffären måste vara arton år. Men jag undrar fortfarande varför en åldersgräns skulle hindra minderåriga från att få tag på läkemedel, när tonåringar i alla tider lyckats köpa både alkohol och cigaretter. Suicidologen Jan Beskow menar att mer än hälften av alla självmordsförsök är impulsiva. Vet man att Ica är öppet även på kvällen är det inte svårt att fatta beslut och ta en promenad till närmaste mataffär. Värre blir det när apoteket bara har öppet dagtid och man sedan får vända sig till ett jourapotek. I Danmark skärper man reglerna när det nu gått tio år sedan monopolet släpptes. Sammanlagt har försäljningen av receptfria läkemedel ökat med 85 %, men när det gäller receptfria värktabletter är ökningen hela 308 %. Antalet självmordsförsök med dessa värktabletter har föga förvånande med än fördubblats under samma tidsperiod.

Jag har all respekt för alla multisjuka, småbarnsföräldrar, gravida, influensadrabbade, allergiker och supermammor som lyfts fram som vinnare i debatten, men jag måste ändå ställa frågan: är det värt det? Är det denna tillgänglighet vi vill ha? Är den utveckling som skett i Danmark verkligen någonting eftersträvansvärt? Och var är rapporterna om den ökade överlevnaden och välfärden för reformens alla utlovade vinnare? Frånsett läkemedelsbolagen, så klart. De tjänar ju tveklöst storkovan.

/ Innie
Även i Aftonbladet, PS, DN, DagensMedicin
Läs även andra bloggares åsikter om Paracetamol, Apoteksmonopol, Avreglering, Överdoser, Självmordsförsök

Allt har sin tid

Sommaren 2008 var jag en av fem initiativtagare till föreningen SHEDO, Self Harm and Eating Disorders Organisation, och har sedan dess suttit i föreningens styrelse. Det har varit oerhört innehållsrika år och jag har lärt mig så otroligt mycket mer än jag någonsin kunde ana, men det har också varit år förknippade med mer jobb än jag föreställt mig. I februari är det dags för årsmöte och jag har sedan länge beslutat att inte kandidera på nytt, utan kommer nu att lämna styrelsen. Det var inte ett enkelt beslut, men hur mycket jag än brinner för de frågor som SHEDO arbetar med så har allting sin tid. Jag har givit SHEDO två och ett halvt år av mitt liv - nu är det dags för någon annan att ta vid.

Innan jag lämnar över facklan till näste kvinna eller man, vill jag passa på att göra lite smygreklam för det föreningen pysslar med just nu. Framför allt har vi en valberedning som är i full fart att plocka fram lämpliga kandidater till nästa styrelse. Ett problem som SHEDO brottas med är bristen på mänskliga resurser. Behovet av föreningens verksamhet är enormt och vi har i dagsläget inte en möjlighet att svara upp mot alla de förfrågningar vi får. Så om du eller någon du känner tycker det verkar spännande att driva en liten, men aktiv, engagerad och expanderande förening tycker jag att du ska läsa valberedningens brev och höra av dig så snart du bara kan!

Föreningen söker också lokalrepresentanter på flera håll i landet, samt mentorer till vårt internetforum. Till sist vill jag passa på att tipsa om den flamencokurs som SHEDO arrangerar i samarbete med den blivande danspedagogen Siri Salminen. Kursen, som delas i två grupper, går av stapeln en helg i januari (vecka tre eller vecka fyra) i Dans- och Cirkushögskolans lokaler i Stockholm. Fokus under kurserna kommer att vara känslor, styrka och ett stolt förhållningssätt till den egna kroppen – helt enkelt mer på lust och dansglädje än på prestation. Vill du gå en helgkurs i flamenco, utan krav på förkunskaper, läs mer här! Och till sist - bli medlem i SHEDO. För ynka femtio kronor om året kan du göra stor skillnad.


/ Innie

En riktigt fridfull och

GOD JUL
önskar jag alla härliga bloggläsare!
/ Innie

P.S. Om julen känns tung och svår, kom ihåg att Zebraforum och SHEDO alltid håller öppet. Har vi inte rätt stöd för dig, kan vi förhoppningsvis hjälpa dig vidare. Läs mer om vår stödverksamhet i juletid här D.S

Julhälsning

Så länge jag kan minnas har jag älskat julen. Dofterna, ljusen, färgerna, musiken och stämningen. Som barn var det ett smärre himmelrike att första dagen fira julafton, och dagen därpå fira födelsedag som det juldagsbarn jag är. Så länge jag kan minnas har jag älskat julbaket, hemlighetsmakerier, julklappspappret och julmusten så lyxigt kolsyrad. De bästa jularna var de vita, när snön föll och min födelsedag kunde tillbringas i pulkbacken med rödbitna kinder. Så länge jag kan minnas har jag älskat julen.

Så länge jag kan minnas har julen givit mig en känsla av tomhet, av att någonting saknas. Så länge jag kan minnas har tårarna letat sig fram när julaftonskvällen går mot natt och glädjen förväntas vara oändlig. Så länge jag kan minnas har jakten på den ultimata julen havererat innan den ens klivit innanför dörren. Sedan mina föräldrar separerade för över femton år sedan har någonting saknats. En mamma eller en pappa, den ideala kärnfamiljen, den stora kärleksfulla släkten. För snart tio år sedan firade jag min första jul på sjukhuset, och sedan följde många jular med landstingens vita underlakan som tillfälliga festdukar på borden. Oron över ovissheten – skulle det bli några dagars permission, några timmar eller kanske ingen alls? Och skulle jag orka och vilja fira jul med familjen när mörkret inombords rev och slet? Jag minns hur otacksam jag kände mej och hur mycket jag skämdes men det kändes omöjligt att glädjas när ångesten rev och depressionen svepte sina mörka slöjor kring mitt hjärta. Mina såriga armar och min magra kropp kändes som ett hån mot Kalle Anka julaftonsidyllen.

Det som hjälpte mig var övertygelse om att jag faktiskt har möjlighet att förändra. För några år sedan släppte jag taget och lät julen att bli det julen ville, på det sätt jag och mina anhöriga ville ha den. Tomrummet fylls sakta men säkert ut av en trygghet i mig själv och av att kunna vila i makens famn. När man inte ställer högre krav på sig själv än att komma ur sängen på julafton så blir allt där utöver en seger. Med små steg och låga trösklar blir vinsterna större och segrarna tydligare. Idag har julen fått tillbaka lite av barndomens rosa skimmer. Den ser inte på något vis ut som i mina barndomsdrömmar, men den ser ut just så som jag vill och önskar. Det är jag som ställer kraven, ingen annan.

En riktigt god och välsignad jul vill jag önska dig –
du är värdefull, oavsett kraft, ork eller mående

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Julafton, Julefrid, Barndom, Sorg, Glädje, Julfirande

Dan före dan före ...

Nu är väskorna packade och jag dricker en sista kopp te innan det är dags för sängen. I den röda resväskan på hjul ligger alla julklappar, och i kassen på köksbänken ligger knäck, saffransskorpor, vörtbröd och annat gott. I handledarens mailbox ligger det första utkastet till kandidatuppsatsen, och jag försöker att vänjer mig vid tanken på att lämna alla skolsaker i stan. I morgon, julafton, födelsedagen och annandagen - jag tror faktiskt jag är värd att vara ledig fyra dagar. Vi får väl se hur modig jag är i morgon bitti.

Ur stereon ljuder engelska carols och adventljusstakens alla fyra ljus brinner på bordet här intill mig. Det utlovade snöovädret har ännu inte nått sin kulmen, men utanför fönstret virvlar snöflingorna i god takt och jag håller tummarna för att morgondagens resor ska gå väl. Jag behöver några dagar i paradiset, jag behöver några dagar med annat ljus, andra ljud och annan luft. Jag behöver några dagar att vila. Så andas jag in doften av hyacinter, stearinljus och saffranste och försöker att andas ut spänningarna och stressen som borrat sina ogästvänliga klor djupt i min kropp. Det är jul.

Det är jul.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Jul, Packning, Förberedelser, Hyacint, Saffran

I stället för korstabulering ....

... kan man ägna sig åt blomsterfotografering.

/ Innie (som i alla fall har tjugo sidor grundtext vid det här laget. det är kul att skriva uppsats. kul.)

Läs även andra bloggares åsikter om Hyacint, Amaryllis, Kandidatuppsats, Examensångest, Klusteranalys, Korstabulering,

Månförmörkelse, soluppgång och vintersolstånd

Jag hörde på morgonnyheterna att det väntades månförmörkelse med start ungefär tjugo i nio. I god tid gav jag mig ut med hund och kamera i högsta hugg, men utan att finna minsta lilla tillstymmelse till månförmörkelse. Vilket visade sig inte vara så underligt när jag väl kom hem och gjorde en snabb googling: samtidigt som den totala månförmörkelsen påbörjas går månen ner här i Skåne. Så någon mörkröd måne fick jag inte en skymt av - däremot en strålande vacker soluppgång i tio gnistrande minusgrader.Men i natt klockan 00.38 inträffar vintersolståndet och vi går årets längsta natt till mötes. Därmed får vi i princip inte bara en utan två årets kortaste dagar. Men sen, mina vänner, går vi mot ljusare tider!

/ Innie
DN, Sydsvenskan, Aftonbladet, Corren

Läs även andra bloggares åsikter om Månförmörkelse, Vintersolstånd, Soluppgång, Snö

Tankar i advent

Det närmar sig tid att göra bokslut, att summera det år som gått. Till nyår kommer jag i vanlig ordning att skriva en nyårskrönika (som jag gjorde i fjol, i förfjol och året dessförinnan). Men den senaste tidens många känslofyllda händelser har gjort att jag blickat tillbaka redan nu, och det är lätt konstatera att jag snart lägger ännu ett år av starka kontraster till handlingarna. Det är väl det som kallas livet.

Det här är året med lyckan av tre bröllop i min närhet: vårt eget, lundavännernas, och snart också storstadsbornas. Det här är också året med den sprudlande glädje som flera växande gravidmagar i vänkretsen bär med sig, och de små mirakel som nu sett världens ljus. Men lika fantastiskt omvälvande som de nya liven är, lika förkrossande är den sorg och ensamhet som två av de nyblivna eller blivande mammorna drabbats av när papporna har sagt tack och adjö. Det här är ett år då flera vänner en sista gång slagit igen dörren i ansiktet på sjukdomen - men det är också året då självdestruktiviteten besegrade en av mina tidigare medpatienter och fick verkligheten att krypa tätt under huden när dödsbudet nådde mig. Det här är året med oväntade svek och besvikelser, men det är också året av nyförvärv och utveckling. Det här har varit ett år, som precis som så många andra, haft oerhört mycket mer att erbjuda än vad jag någonsin kunnat ana under de första skälvande januaritimmarna. Det är väl det som kallas livet.

Om några dagar åker vi till mitt paradis för att fira jul, men först ska en första version av kandidatuppsatsen färdigställas. Sen blir det till att hugga gran i skogen, elda i vedspisen och insupa lugnet bland knarrande ekgolv och den vaggande tystnaden. Skåpen här hemma är fulla av saffransskorpor (recept här hos UnderbaraClara), lussebullar, knäck, vörtbröd, bounty, pepparkakor och inlagda rödbetor som allt ska packas ner till julfirandet. Det blir en fin jul det här. Precis som jag vill att livet ska vara.

Vinterpromenad

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Bokslut, Kontraster, Livsförändringar, Kärlek, Uppbrott, Vinter, Jul