söndag, oktober 31, 2010

Bröllopet: Möhippan

Nu har vi fått nästan alla bilder från bröllopet av vår fantastiska vän och fotograf Anna Mattsson. Eftersom jag vet att det finns både en och annan nyfiken vän och bloggläsare så kommer jag skapa några inlägg med bilder från olika delar av bröllopet. Men idag är det min fantastiska möhippa som gäller! Ett tidigare inlägg om hippan finns att läsa här för den nyfikne.

Redo för möhippa i någon sorts balettdansösmundering ...

Ett av mina uppdrag var att göra reklambilder -
här för Felix remouadsås - en oerhörd storsäljare ...

Sedan tog vi tåget till Malmö och jag fick prova på orientalisk dans - helt fantastiskt roligt!

Kvällen tillbringades till min stora glädje hemma hos min syster, tillsammans med alla vännerna. Här fick jag anonyma paket från var och en av vännerna och uppdraget blev att lista ut vem som givit vilken present. Ruggigt mycket svårare än man kan tro!

Lunarstormpussel - hade ju varit en baggis om jag inte ärt känna minst tre av möhippans deltagare på just Lunarstorm, nån gång i tidernas begynnelse ...

Jag har verkligen världens bästa vänner!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag, oktober 30, 2010

Välkommen vinter(tid)

Ännu en gång är det dags att ställa om klockorna, och göra en smärre tidsresa en timme bakåt i tiden. Klockan tre i natt kan vi vinka officiellt farväl åt ljuset och sommaren, och välkomna vintertid och mörker. Jag inser att det för många kan låta föga optimistiskt och uppmuntrande, men jag måste ändå säga att jag finner något vilsamt i våra mörkare årstider. Växterna i naturen går ner på sparlåga, vilar ut efter en aktiv sommartid och samlar krafter inför nästa säsong. Hösten och vintern har lite samma funktion för mig. Även om skola och arbete är (minst) lika intensivt under denna period, finner jag en vila i att inte behöva jaga soltimmar, ogräs eller badmöjligheter. Jag får rikta blicken, både den visuella och den imaginära, inåt och ägna mina krafter åt växelvis vila och prestation. Så mycket mer finns inte att göra. Och sen ska jag ju inte sticka under stol med att jag älskar vår ljuslykta här på vardagsrumsgolvet med dess gula fladdrande sken. Jag älskar vaniljljuset på soffbordet, lönnarnas löv, benvedens frukter och de nästan kolsvarta fläderbären. Men mest av allt älskar jag doften av snö, kylan som biter och flingorna som faller och bäddar in livet i tryggande vit bomull. Jag älskar att ta långpromenader med hunden och mannen över frostkyssta fält, för att komma hem till en stor kopp te och hembakta kanelbullar. Jag älskar filtarna i soffan, raggsockarna som svärmor stickat, och makens varma famn. I natt ställer vi om klockorna, och i morgon välkomnar jag mörkret. Och kom ihåg:
"If you can't beat them, join them!"
Mörkret och kylan kan du inte förändra, så försök i stället att göra det så bra som möjligt.
/ Innie
UNT, DN, Sydsvenskan, SvD, Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag, oktober 29, 2010

Bakläxa för HSAN

Förvaltningsrätten i Stockholm har idag meddelat två domar som gäller överklagade disciplinärenden, och slår fast att HSAN måste fortsätta att utdela disciplinpåföljder ända fram till den 1 januari 2011 då den nya patientsäkerhetslagen träder i kraft. HSAN har alltså gjort en kraftig felbedömning då de tidigare i somras beslutade att upphöra att utdela disciplinpåföljderna varning och erinran, på grund av den kommande lagändringen.

Vårdfokus skildrar det absurda i HSANs agerande i den här artikeln. Här beskriver de hur HSAN, på sitt sista sammanträde innan sommaruppehållet, gav fler läkare vid rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall varsin varning för att de brutit mot lagen om psykiatrisk tvångsvård. På HSANs första möte efter sommaren, den 17 september, lämnade nämnden däremot anmälan mot flera överläkare på samma enhet utan åtgärd. Detta trots att de samtidigt riktade mycket skarp kritik på flera punkter för att läkarna begått samma lagbrott och använt otillåtna åtgärder som i ärendet från början av sommaren - men varningarna uteblev. Två av läkarna som kritiserades den 17 september, varnades också i juni.

Två ärenden är nu alltså överklagade: dels beslutet mot läkarna på RPK och dels ärendet om den 85-åriga mannen jag skrivit om här. Ärendena går nu tillbaka till HSAN som tvingas fatta nya beslut i fallen. De har redan avgjort skuldfrågan - läkarna har gjort fel, och felen är inte ursäktliga eller ringa. Frågan är nu bara om det blir varning eller erinran. Eller om HSAN väljer att fortsätta obstruera genom att överklaga dagens beslut i Förvaltningsdomstolen. Eller hur många av de i dagsläget 99 överklagade ärendena som hinner avgöras i Förvaltningsdomstolen och sedan överförs till HSAN. Klockan tickar, och den 1 januari är tiden ute. Då går ärendena över till Socialstyrelsens bord och allt hopp om upprättelse för patienterna är ute. Nu är det dags för slutspurt.

/ Innie
Tack till kommentatorn Anne för tipset!
Domarna kan laddas ner från Förvaltningsrättens hemsida.
DN, GP, UNT, Corren, Aftonbladet, DagensMedicin
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag, oktober 22, 2010

Varningarna som försvann

Idag skriver Sundsvalls Tidning om en läkare vid rättspsyk i Sundsvall som anmälts till HSAN. Det är en kvinna som vårdats på kliniken på grund av sitt självskadebeteende som hållits isolerad under 57 timmar och blivit fråntagen sin mobiltelefon, båda på oklara grunder. Sundsvalls tidning skriver att HSAN avstår att utdela disciplinpåföljd eftersom "regeringen i den nya patientsäkerhetslagen inte anser att misstag och tankefel ska leda till påföljd." Tre av nämndens ledamöter var, precis som i fallet med den 27-åriga kvinnan jag skrev om i onsdags, skiljaktiga och ville ge läkaren en varning. Vad som inte framgår av artikeln är att det här är tredje gången sedan i juni som samma läkare varnas, eller bedöms ha gjort sig förtjänt av en varning, på grund av felaktiga tillämpningar av lagen om psykiatrisk tvångsvård och otillräcklig dokumentation.

HSAN-kritiker hävdar ofta att disciplinpåföljder ändå inte har någon juridisk verkan och därför är onödiga: läkare kan fortsätta arbeta trots varningar! Det är förvisso helt riktigt, men jag menar att påföljderna har en djupare betydelse än så. En utdelad varning är en upprättelse för patienten vars betydelse inte ska förringas. I en relation där maktfördelningen per definition är snedfördelad är det av största vikt att det blir tydligt för patienten att läkaren (eller den som blivit anmäld) faktiskt gjort fel. Där får inga tveksamheter uppstå. Situationen som HSAN nu har skapat är dock sämsta tänkbara. Inte bara för de patienter som anmäler och som inte får något entydigt besked i skuldfrågan, utan också för den anmälda yrkesutövaren som inte bereds möjlighet att överklaga i de fall beslutet upplevs som oriktigt.

Intressant är också att Socialstyrelsen, parallellt med HSANs besked om utebliven varning, i ett beslut riktat mot rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall överväger att polisanmäla kliniken. Kliniken har tvångsvårdat en patient och hållit henne kvar på kliniken mot hennes uttalade vilja, trots att det saknades domslut för detta. Kvinnans tvångsvård hade löpt ut och kliniken hade missat att ansöka på nytt hos domstolen. När felet uppdagades hade hon hållits frihetsberövad under närmare en månads tid. Som så många gånger förr önskar jag djupt och innerligt att Socialstyrelsen ska bekänna färg och våga agera, men tyvärr håller jag det för ytterst osannolikt. De har gång på gång visat vems sida de står på, och vilkas intresse de vill bevara, och det är inte patienternas.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag, oktober 20, 2010

Att förstärka de starka och försvaga de svaga

Ännu en gång har en läkare sluppit disciplinpåföljd trots att hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd gjort bedömningen att läkaren har agerat felaktigt. Den här gången handlar det om en 27-årig kvinna som fick diagnosen panikångest men som två dagar senare avled i diabetes. Den här gången är dock nämnden som fattat beslutet inte överens. Tre av ledamöterna tycker att en disciplinpåföljd borde utdelas, men uppenbarligen är en majoritet ändå för en underlåtelse och läkaren går fri. Tidigare har HSAN underlåtit att dela ut disciplinpåföljd i flera fall, DN skriver om tre allvarliga fall här, andra exempel finns här och här.

Efter den 1 januari 2011 kommer inte längre någon läkare eller annan legitimerad personal att kunna prickas av HSAN. Det personliga ansvaret i sjukvården monteras ner än mer och får snart anses helt avvecklat. Det blir upp till Socialstyrelsen att rikta kritik mot enskilda yrkesutövare som gjort fel, men det är också allt. Socialstyrelsen fokuserar på systemfel, men dess företrädare lovar ändå att enskilda riskpersoner ska identifieras och kritiseras. Endast i mycket speciella fall kommer, precis som idag, legitimationen att dras in. Ett humoristiskt inslag i denna mörka soppa är att Socialstyrelsen, som alltså själv inte kommer att utdela disciplinpåföljder och som är positiva till den nya lagen, kritiserar HSAN för sitt val att inte utdela påföljder dessa sista månader. Och visst är rättsläget mycket osäkert - de läkare som nu kritiseras, men utan att få en disciplinpåföljd, kan inte överklaga beslutet i domstol vilket annars är gängse gång. Men å andra sidan är väl också det en uppvärmning inför vad som komma skall. Socialstyrelsens kritik kommer ju inte heller att gå att överklaga.

Trots de goda element, och den sannolikt goda intention som finns, så är den nya patientsäkerhetslagen är en lagstiftning som gynnar den reda starka parten, och missgynnar den redan svaga. Välkommen till Sverige anno 2010.

/ Innie
Jag har tidigare bloggat om patientsäkerhetslagen bland annat här, här, här, här, här, här och här.
Media: GP1, GP2, GPs ledarblogg, DN1, DN2, DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

söndag, oktober 17, 2010

Att våga välja

Kan man bli frisk, eller är det något man måste göra sig? Kanske hänger det ihop med frågan om man kan bli sjuk. Som jag ser det så drabbas man av en lunginflammation. Man drabbas av halsfluss, magsår och cancer. Jag tänker att man drabbas av en depression, av ångest eller schizofreni, och till viss del också av ätstörningar och självskadebeteende. Men man drabbas inte av självsvälten. Man drabbas inte av självskadorna, alkoholen, drogerna eller hetsätningen. De väljer man själv.

Låter det hårt? Läs vidare, för jag tänker så här: lunginflammation är något man drabbas av och som är väldigt svår att själv råda bot på. Jag blir alltid jättedålig, behöver hästdoser av penicillin och ibland även några nätter på sjukhus med andningshjälp och intravenös vätska. Min insats i tillfrisknandet från en lunginflammation är ganska marginell. Jag mest bara lider och härdar ut. Drabbas man av halsfluss, magsår eller cancer är man oftast helt utlämnad till sjukvård, läkemedel, läkaren och kanske en operation. Den egna insatsen som patient ska inte förringas (det går sällan att bota en människa som inte vill bli botad) men utan sjukvården har man liten chans att själv bemästra sin sjukdom. Självskadebeteende, ätstörningar och andra destruktiva beteenden är i de allra flesta fall ett signalsystem om att någonting annat inte är helt okej. En människa som mår bra har ingen anledning att göra sig själv illa. Grundsjukdomen, oavsett om det handlar om nedstämdhet, social fobi eller en psykossjukdom, är så som jag ser det något man drabbas av på samma sätt som man drabbas av en lunginflammation eller magsår. Däremot drabbas man inte av självsvält. Man drabbas inte av en självskada, helt enkelt eftersom man inte kan drabbas av något man själv valt. Det finns ingenting som fysiskt hindrar anorektikern från att inte äta, lika lite som någon trycker rakbladet mot självskadarens kropp. Det är ett val man gör, mer eller mindre aktivt, mer eller mindre uttalat, men fortfarande ett val man gör. Därför är det också något man kan välja bort.

Någon skulle kanske vid det här laget hävda att det är dumt av mig att lägga skulden på den som drabbats. Att det gör lasset ännu tyngre att dra eller bördan ännu svårare att hantera. Någon skulle kanske mena att fördomarna redan är så många att det är dumt att spä på dem ännu mer genom att säga att det är något man väljer. Ytterligare någon skulle kanske till och med helt protestera och säga att man faktiskt inte har något val. Det är okej. Men jag skulle inte hålla med dem. Däremot skulle jag påminna om skillnaden att göra ett val (att skada sig själv) och att göra det för att man "tycker det är kul". Få människor skadar sig själva uppsåtligt för att det tycker det är så himla skoj. Tvärt om handlar det om att man inte kan se några andra alternativ. Och då kan det ju så klart kännas svårt att välja något annat, om det enda valet är att skada, svälta eller droga.

Jag tror dock alltid att det finns alternativ. Det handlar snarast om att vilja och våga se dem. Jag tror inte att någon tjänar på att man målar upp psykiskt sjuka människor som skörare än vad de egentligen är. De flesta människor jag träffat med en ätstörning eller ett självskadebeteende är oerhört kompetenta och resursstarka individer, de lyckas bara inte kanalisera sina förmågor på ett konstruktivt sätt. Jag tror inte att den som lider av bulimi blir friskare av att hon eller han skickas runt i jakten på att hitta någon som ska bota. För det fungerar inte så. Det är svårt nog att bota en cancerpatient som redan kastat in handduken mentalt - att bota en anorektiker som inte vill bli frisk vågar jag påstå är en omöjlighet. Det är fruktansvärt läskigt att börja äta efter en lång tid av svält. Det är avskyvärt att låta bli att kräka efter att ha hetsätit. Man kan få dödsångest och känna sig fysiskt sjuk av att inte skada sig när man tror att man måste. Men det är den enda vägen ut. Ingen annan kan låta bli alkoholen åt dig medan du tar en återställare. Ingen annan kan uthärda hamsteransiktet och biaframagen åt dig den första tiden när du slutat kräkas och börjar äta. Ingen annan kan bära din ångest när du lägger rakbladen åt sidan. Det finns bara du.

MEN! Någon annan kan finnas där och stryka din rygg när ångesten river och sliter. Någon annan kan ta emot din rädsla som känslan av mättnad väcker. Någon annan kan stå vid din sida och ropa hejarramsor när modet är nära att svika. Någon annan kan läsa dina ångestfyllda ord och besvara dem i natten. Någon annan kan gå två steg före och med en flämtande lykta guida dig genom din mörka snårskog. Någon annan, i det här fallet sjukvården, kan och ska absolut se till att underlätta din vandring i så hög utsträckning som möjligt. Finns det en depression ska den självklart behandlas. Man kan välja att se det egna ansvaret för ett destruktivt liv som ett tyngande, omöjliggörande ok. Men man kan också välja att se det egna ansvaret som en möjlighet. Som en ökande potential och som vägen till självbestämmande. Som nyckeln till frihet. Valet är ditt.
Vilken väg vill du gå?
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

torsdag, oktober 14, 2010

Att leva framlänges

Hur ofta har du hört någon säga nåt i stil med "Om jag bara vetat innan det jag vet idag, då hade jag aldrig..."? Hur ofta har du tänkt så för egen del? För egen del faller jag lätt in i de tankebanorna när jag står begravd upp till nästippen i saker att göra och när alla måsten håller mig fast som i ett skruvstäd.

Om jag bara vetat - fast, kan man verkligen säga så? Jag pratade med en vän idag om skillnaden mellan att ha kunskap om något och att också agera efter det. De allra flesta känner nog till att en cykelhjälm kan rädda liv om olyckan är framme, men ärligt talat, hur många av er använder faktiskt cykelhjälmen regelbundet? Min egen samlar damm på hatthyllan sedan min förra gick sönder. Den nya är en chockrosa reklamvariant från ett telefonföretag, varken särskilt snygg eller diskret, så jag drar mig för att börja använda den. Trots att jag vet. Jag tror nämligen inte alls att det handlar om kunskapsluckor, utan om aktiva, medvetna val som vi gör. När jag skadade mig första gången hade jag redan haft ätstörningar under ganska lång tid, och att skada mig själv verkade bara vara en förlängning av den smärta som en tom mage gav mig. Självklart insåg jag att det inte var ett bra beteende, och visst förstod jag nog att självskadorna precis som svälten skulle vara beroendeframkallande. Men ändå valde jag det, jag såg inga andra alternativ. Och det är inte alls omöjligt att jag hade gjort samma val även med den kunskap jag har idag. Ur det perspektiv jag såg saken övervägde fördelarna nackdelarna, och framför allt var fördelarna (ångestlindring) kortsiktiga medan nackdelarna (ärr, beroende, sjukdom...) var långsiktiga och mycket svårare att överblicka.

Ofta tänker jag Om jag bara vetat när allt är som mest stressigt och intensivt och ångrar bittert mina tidigare val, men när jag rannsakar mig själv på djupet inser jag oftast att jag gjort lika dant även om jag vetat. Om jag bara vetat hur mycket tid, kraft, resurser och ångest det krävs för att driva en förening... hade jag sannolikt ändå initierat SHEDO den där sommaren för ett par år sedan! Om jag bara vetat hur jobbigt det kan vara att leva med ärr efter ett självskadebeteende, hade jag sannolikt ändå fortsatt. Om jag bara vetat hur mycket strul det kan vara med att byta utbildningsort, hade jag sannolikt bytt ändå. Jag försöker att bannlysa om jag bara vetat. Det leder bara till onödig ångest, skuld, ågren och svårhanterliga känslor. För nu är det ju faktiskt så fantastiskt konstruerat, det här livet vi lever, att vi inte vet någonting om framtiden. Och när jag tänker efter känns det som en oerhörd befrielse. Om beslut är svåra att fatta idag, är det ingenting emot hur svåra de vore att fatta om man skulle behöva ta hänsyn till alla möjliga konsekvenser i både ett och tio led framöver. Då hade inte mycket blivit gjort, vill jag lova!

"Man förstår livet baklänges - men måste leva det framlänges"
Søren Kierkegaard

/ Innie Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Påminnelse en regnig dag

Idag är himlen jämngrå och ett tätt, fint regn strilar över Lunds östra delar. Det har ljusnat långsamt undertiden jag ätit frukost, och det är snart dags att ge sig ut i höstrusket för att promenera hunden och cykla iväg till skolan. Dagar som dessa, när himlen mest liknar riktigt smutsigt skurvatten och luften är fuktig och tung, känns det bra att plocka fram bilder som de jag tog tidigare i veckan. Då var hösten vacker, himlen hög, solen gyllene och färgerna klara. Det är en fin tröst.

Universitetsområdet inne i stan, där psykologen ligger, som inte helt obegripligt kallas kvarteret Paradiset. Här är vackert som sjutton!






Ett tips - lyssna på Karlavagnen sedan i måndags som du hittar här. Spola fram till ungefär 23:50 så kan du lyssna på Stina Wollter som samtalar med Linda om vägskäl och anorexi. Mycket bra och tänkvärt!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

tisdag, oktober 12, 2010

Livet efter examen...

Den fjortonde januari 2011 har jag mitt slutseminarium på kandidatkursen. Om ganska exakt tre månader tar jag alltså min kandidatexamen i psykologi. Problemet är att jag från och med den femtonde januari 2011 inte har en aning om vad jag ska göra. Det finns livet för examen, och sedan finns det svart. Min plan har ju länge varit att ta en kandidatexemen, att därefter läsa en masterexamen för att till sist söka till forskarutbildningen och förhoppningsvis doktorera. I januari har jag alltså klarat första etappen av denna fyrstegsraket, men andra etappen tycks bjuda på alla de problem jag slapp under grundutbildningen. Masterprogrammet i psykologi börjar bara på höstterminen i Lund. Det går också att ta en master genom att läsa fristående kurser, men varje kurs på avancerad nivå går bara antingen höst eller vår. Upplägget för masterprogrammet är som följer:
HT1
Valfri avancerad ämneskurs i psykologi 15 hp
Avancerade vetenskapliga metoder i psykologin 15 hp
VT2
Valfri avancerad ämneskurs i psykologi 15 hp
Samhällsvetenskaplig vetenskapsteori/metod 15 hp
HT3
Valfritt ämne 15 hp
Valfritt ämne 15 hp
VT4
Examensarbete för Masterexamen 30 hp
Det ultimata för mig vore att i vår läsa andra terminen på programmet, VT2, för att därefter läsa HT1 och avslutningsvis VT4. Jag har nämligen redan de valfria poäng man läser under HT3. Men eftersom programstudenterna har företräde till vårens kurser är mina chanser att bli antagen är i princip obefintliga. I stället måste jag hitta något att göra under vårterminen, hoppa på programmet i höst, hitta något att göra tredje terminen för att sedan examineras sommaren 2013 i stället för sommaren 2012. Det innebär ett års förlängd studietid på grund av antagningssystem och hur kurserna ges. Chansen att få jobb under två ströterminer känns ganska små, men att ta studiemedel för kurser jag inte behöver känns ju inte heller som någon höjdare.

Nej, ikväll är jag lite bitter. Jag inser att ett universitet inte kan ge fler kurser än det finns studenter till, men nu är jag less. På fredag ska ansökan skickas in och jag vet fortfarande inte på vilket ben jag ska stå. Är det det här som kallas framtidsångest?
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag, oktober 11, 2010

Tystnad.

När orden tar slut
sträcker jag armarna mot himlen
Jag sluter ögonen
och andas in


Jag lyssnar på

.tystnaden
.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag, oktober 10, 2010

Tacksägelse och världsdag

Idag är det tacksägelsedagen. En söndag som inom Svenska Kyrkan fokuserar på tacksamheten till Gud, för de stora gåvor vi får. För livet, nåden och Jesus. I många församlingar samlas skördegåvor in, ibland bjuds till skördefest och ibland sker försäljning till förmån för behövande. Jag stämmer in i kyrkans tacksägelse, men mitt hjärta har också en personlig tacksägelse. Tacksamheten över att kunna känna tacksamhet. Glädjen och tacksamheten över att ha ett gott liv och förmågan att uppskatta det. Det var så många år när tacksamhet bara innebar skulden över att jag inte kunde känna någon tacksamhet. Allt jag kunde känna var skam över min otacksamhet. Jag ville inte ha mitt liv och försökte att slingra mej ur dess grepp gång på gång. Jag ville så innerligt gärna uppskatta livet, men jag hade inte förmågan att uppskatta det liv jag levde då.

Idag är det World mental health day, en global händelse som inträffar den 10 oktober varje år. Runt om i landet uppmärksammas dagen på olika sätt, och i exempelvis Skåne och Norrbotten har psykiatridagen blivit en hel psykiatrivecka med föreläsningar, seminarier och manifestationer. Syftet med dagen är att öka medvetenheten om psykisk sjukdom, och WHO skriver på sin hemsida:
"No health without mental health"
Så riktigt, så enkelt, men ändå så svårt.

Idag kan jag känna tacksamhet. För den vård jag fick när läget var så oerhört kritiskt, för att jag faktiskt fick den, att de satsade på mig trots alla mina försök att frånsäga mig ansvaret. För den extra chans jag fick, och för att jag med gott samvete kan säga att jag tog tillvara på den. Jag är tacksam över det liv jag byggt upp, de människor jag träffat, den make jag har vid min sida - men också för den kraft jag nu besitter, eller kanske främst för att jag äntligen kan göra bruk av den på ett konstruktivt sätt. Idag är jag tacksam för att jag inte bara upplevt, genomlevt och överlevt flera år med psykisk ohälsa, utan att jag även kan arbeta med att göra livet något litet bättre för dem som nu är drabbade. Det är det allra bästa jag kan tänka mig.

/ Innie
Piteå-Tidningen, Sydsvenskan 1 och 2, NSD, Skånskan, Bohuslänningen
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag, oktober 08, 2010

KÄTS - om ätstörningsvård

Under tolv år levde jag med en vrickad och destruktiv relation till mat. Jag var knappt tretton när jag förstod att självsvält var synonymt med självkontroll, och tjugofem när jag gjorde insett att jag lurat mig själv i över ett decennium. Den självkontroll jag trodde jag kunde uppnå genom självsvält var bara en destruktiv illusion. Min ätstörning tog olika uttryck under dessa år, men det som var konstant och bara förändrades i intensitet, var min negativa självbild och mitt oändliga kroppshat. Ibland var jag "normalviktig", ibland något underviktig men bara under kortare perioder kraftigt underviktig. Jag var aldrig den anorektikern jag någonstans hoppas att bli. Jag trodde, precis som så många andra, att bara jag gick ner ytterligare några kilon, då skulle allt bli bra. Jag var alltid mycket medveten om min vikt, medveten om när jag var underviktig och inte, och min ätstörning blev ett sätt att kommunicera med sjukvården. Problemet var bara att mitt mående inte gick i rät linje med de kilo som vågen visade. Tvärt om. När jag var som mest underviktig var jag för trött i hjärnan för att må riktigt dåligt, dessutom fick jag ju då både vård, stöd och förståelse för min sjukdom. När jag gick upp i vikt och utanpå såg ut att vara frisk, drog förståelsen bort i trollslag, och kvar stod jag ensam med en kroppshydda jag inte kände igen, och en ångest jag inte klarade av att härbärgera. Även om jag allra helst hade svultit mig igen fick en ny svältperiod ofta vänta, då min kropp var utslagen av kronisk hunger. Oftast innebar det att mitt självskadebeteende slog ut i full blom i stället, och ganska snart var cirkeln sluten.

Ingen vågade ge mig vård för ätstörningen eftersom självskadebeteendet ständigt lurade bakom hörnet och riskerade att gå överstyr om jag gick upp i vikt. Men behandling som fokuserade på självskadebeteende kunde inte hantera min ätstörning - därför uteblev insatserna. I stället vårdades jag månad ut och månad in på akutpsykiatrins slutna avdelningar. Vid två tillfällen skickades jag till behandlingshem för mitt självskadebeteende. Inget av hemmen hade dock någon profilerade behandling för självskadebeteendet, som exempelvis DBT eller MBT. Från det första stället fick jag avsluta behandlingen i förtid - mitt självskadebeteende var för omfattande - och på det andra stället fick jag avsluta för att ätstörningen blev för komplex. En period, när jag var i tjugotvåårsåldern, fick jag hemtjänst. Tanken var att de skulle hjälpa mig att äta, men alla deras övriga patienter var ju äldre med en helt annan typ av krämpor och problem, och personalen hade av förståeliga skäl ingen som helst kunskap om anorexi. Jag avslutade kontakten inom några veckor.
***
KÄTS står för Kunskapscentrum för ätstörningar. De arbetar för att öka kvaliteten i vården för ätstörningar, och är en del av centrum för psykiatriforskning i Stockholm. De påbörjar nu ett forskningsprojekt om självbild och ätstörningar och söker personer som vill delta. De skriver på sin hemsida:
Om du...
...är mellan 16-24 år
...bor i Stockholm eller i någon av de närliggande kommunerna...
...undrar över din självbild, hur du ser på din kropp och hur du mår, så klicka här
Där får du lämna din mailadress och sedan besvara ett antal frågor om självkänsla, kropp och hur du mår. Några av dem som svarat på frågorna kommer sedan att kontaktas med erbjudande om att delta i gruppverksamhet om självkänsla, kroppen och om hur man mår. Det går att förhindra att utveckla en ätstörning om man ligger i riskzonen, och det går att behandla en redan aktiv ätstörning. Oftast är det enklare att få goda resultat ju tidigare man börjar med insatser, och ju tidigare den som drabbats själv kan inse och erkänna att problemet ens existerar. Ge dig själv den chansen. Det går att förändra.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag, oktober 07, 2010

Autonomi - alltid av godo?

Autonomi: i statsrätten: rätt för t.ex. en del av ett land eller stad till visst självstyre; självständighet, oberoende.

Personlig autonomi refererar inom filosofin till förmågan eller förverkligandet av förmågan att styra sig själv som person.
Inom sjukvården används ofta begreppet autonomi synonymt med självbestämmande, och autonomin har också en framträdande roll i hälso- och sjukvårdslagen. Patienten ges möjlighet, och förväntas också många gånger, vara delaktig i de beslut som fattas kring hennes vård och omsorg. Frågan som jag ställde i mitt förra inlägg där jag också berättade om ”Kim”, var om det alltid är rimligt att förutsätta att alla individer alltid är autonoma. Jag insåg dock att inlägget blev för kortfattat, så det här inlägget kan ses som en utveckling eller fördjupning av det förra.

Respekten för patientens självbestämmande är grundläggande för all vård och omsorg. Individen förväntas ha en åsikt, komma med förslag och vara självständiga i sin roll som patient. Men kan självbestämmande – autonomi – verkligen betraktas som en självklarhet hos alla patienter? Kräver inte självbestämmandet tvärt om en förmåga hos patienten - förmågan att fatta beslut och därmed vara självbestämmande? Autonomi torde också förutsätta förmågan att reflektera över och förstå konsekvensen av sina beslut, något som vissa individer måste sägas sakna. Jag till exempel svårt att se det rimliga i att kräva den autonoma förmågan av patienter med schizofreni eller demens. Det handlar om patienter med kognitiv nedsättning där funktioner som minne, uppmärksamhet eller logik är begränsade eller helt gått förlorade. Majoriteten av dem är vid medvetande och kan säkert fatta någon sorts beslut, men kan de verkligen sägas vara självbestämmande?

”En individ som lider av en allvarlig psykisk sjukdom kanske inte erhåller den hjälp som hon egentligen är i behov av. Detta på grund av att det förutsätts att patienten kan ta hand om sig själv och att hon är självbestämmande. Och för att få hjälp kanske patienten måste vara frisk nog för att kunna föra sin röst hörd, att vara aktiv och göra egna val. Att utkräva självbestämmande kan, av ovanstående resonemang att döma, vara ett ganska högt krav att ställa på en individ”
Henrik Levinsson

/ Innie
Referens: Den självbestämmande individen, H. Levinsson
kapitel ur Etiska utmaningar i hälso- och sjukvården, red. K. Hansson
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Etiken i praktiken, del II

Psykiatrireformen som genomfördes för femton år sedan, menade att integrera människor med psykisk sjukdom i det övriga samhället. Många bodde där livet ut, eftersom mentalsjukhusen på många håll utgjorde egna små samhällen och i hög utsträckning var självförsörjande. Patienterna arbetade exempelvis med trädgårdshållning, något som både var terapeutiskt och praktiskt, och resulterade i vackra parker och promenadområden som Sankt Larsområdet i Lund. Men, självklart hade mentalsjukhusen också en baksida. Patienterna som bodde där blev isolerade från det övriga samhället, och många kvarstannade i den trygga sjukhusmiljön trots att de kanske kunnat arbeta eller föra ett liv utanför murarna. Syftet med psykiatrireformen var gott - människor med psykisk sjukdom skulle inte exkluderas från samhället. Tyvärr blev utförandet kanske inte så bra som lagstiftarna hoppats, och reformen har fått utstå omfattande kritik då många psykiskt sjuka människor fortfarande lever i isolering. Skillnaden är att de nu lever isolerade i en egen lägenhet, utan kontakt med andra människor, i stället för på en stor social institution.

Delar av lägenheterna i det hus där jag och min man bor, hyrs av den kommunala omsorgsverksamheten. Här finns en gemensamhetslokal och ett antal bostäder vikta åt yngre vuxna i behov av stöd i boendet. En av de boende är Kim*, som inte alls vill bo här. Flera gånger varje dag springer Kim runt vårt hus och vrålar ut sina desperata protester. Kim har en liten och späd kropp, men kastar sten och krossar rutor när känslorna blir svåra att hantera. Flera gånger har fastighetsskötaren varit här och skruvat fast stuprören på huset efter ett okontrollerat utbrott, och krukor, utemöbler och cyklar flyger i luften när frustrationen sätter i, den späda kroppshyddan till trots. Ibland ser vi en annan Kim, en lugn och väldigt varm person, men känslorna är ofta så starka och svåra att personalen på boendet har uppenbara problem att hantera det. Men en stor eloge ska de ändå ha för sitt tålamod - hade en patient inom psykiatrin gjort en tiondel av allt det Kim har gjort hade den patienten varit fastspänd och inlåst sedan länge. Här leds Kim tillbaka till sin lägenhet med lugnande ord, gång, på gång, på gång.

Jag har ingen annan kunskap om Kims sjukdom eller omständigheter än det jag ser och hör som granne, men det är alldeles uppenbart att den nuvarande boendesituationen inte är optimal. Det är lätt att få känslan av att Kim varken känner sig sedd eller trygg, och ur vårt utifrånperspektiv frågar man sig om det här verkligen är det bästa för Kim.

Kanske är det kontroversiellt att säga, men ibland tror jag att jakten på autonomi har gått över styr. Rätten att själv bestämma över sitt liv är mycket viktig, men kanske är autonomin och rätten till en egen lägenhet inte det den sjuka främst behöver. Kanske behöver inte autonomi nödvändigtvis demonstreras med en egen lägenhet? Hur ogärna vi än vill det, så finns det människor som är för sjuka för att kunna ta vara på sig själva: som inte kan kontrollera sina känslor, som inte kan borga för att räkningarna blir betalda eller maten hamnar på bordet. Det finns människor som aldrig lämnar sin lägenhet och inte har talat med någon på många år. Autonomi är en rättighet, men blir samtidigt ett oproportionerligt krav och en skyldighet för den som är riktigt sjuk. Är det verkligen etiskt att kräva autonomi av en människa som inte är förankrad i den verklighet vi lever? Jag vill verkligen inte ha tillbaka de gamla mentalsjukhusen, men jag frågar mig ibland om en egen lägenhet verkligen är det bästa för den som helst av allt bara vill ha en hand att hålla och någon att prata med.

/ Innie

* Kim heter egentligen något annat.
Etiken i praktiken, del I
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag, oktober 06, 2010

Ännu en fastbunden patient...

För en månad sedan skrev jag om den funktionshindrade mannen i Malmö som hållits bakbunden under tjugofem års tid för att förhindra att han skulle skada sig själv. Idag berättar Sveriges Radio Gävleborg att Gävle kommun Lex Sarah-anmält att en boende på ett särskilt boende har ordinerats fixering/fastbindning nattetid på grund av självskadebeteende. Ordinationen har skett slentrianmässigt, och Britt Aspgren, medicinskt ansvarig sjuksköterska i Gävle kommun, säger till Gefle Dagblad:
- Vi har samma problem som övriga landet, vi ser inte skillnaden mellan akut och långsiktigt omvårdnadsansvar för patienter med självskadebeteenden och agressiva beteenden
Jag tror Britt har helt rätt. Jag tror inte det är ett problem isolerat till några få och enskilda LSS-boenden eller rättspsykiatriska kliniker, tvärt om. En del av problemet tror jag beror på att lagstiftningen för en gångs skull ligger decennier före klinikerna i utveckling. Den här typen av tvångsåtgärder är olagliga, och har varit i minst arton års tid. Däremot har inte alla landets psykiatriska kliniker, särskilda boenden och enskilda utövare utvecklats i samma takt. Kvar finns fortfarande (rester av) föreställningen att tvång är nödvändigt vid aggressivt eller självskadande beteende, i kombination med en okunskap om vad som är tillåtet. Resultatet blir att lagvidriga åtgärder som dessa varken anmäls eller ifrågasätts.

Socialstyrelsen har ett tungt ansvar som vilar på deras axlar, och tyvärr är min uppfattning att de varken har den kunskap, de resurser eller det intresset som krävs för att vårda detta ansvar. Snart tjugo år har gått sedan Sveriges riksdag beslutat att det bara under mycket specifika omständigheter ska gå att låsa fast, låsa in eller begränsa en medborgares rörelsefrihet. Det är hög tid att sjukvården och omsorgen inser allvaret i lagstiftningen, och för Socialstyrelsens del är det dags för självrannsakan. För vems skull finns de till? Är deras uppgift att skydda de läkare och sjuksköterskor som anser sig behöva ta till okonventionella behandlingsmetoder, genom att i det längsta undvika att kritisera eller förbjuda olämplig verksamhet? Eller är det faktiskt så att deras uppgift är att skydda patienterna, brukarna och de tvångsomhändertagna mot just sådana ingrepp, och säkerställa att samhällets svaga grupper får ett rättssäkert omhändertagande?

/ Innie
Andra media: BLT, SMP, GP, Sydsvenskan, SvD, HD, Dagen ...
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdag, oktober 05, 2010

Årsstidsskifte på balkongen

För någon vecka sedan plockade vi rent de sista tomaterna från våra tio plantor. I morse såg jag att ytterligare några tappra mognat i de sena höstsolen, men sen tror jag säsongen på allvar är över. Tillsammans med de tomater jag fick med mig från Sofias föräldrar förra veckan kokade jag fantastisk tomatsås som nu ligger i frysen och väntar på att bli basen i en god gryta eller få smaksätta en hembakad pizza. Årets sista morötter ligger i kylskåpet och kommer vara uppätna vilken dag som helst. Lök däremot har vi fortfarande kvar ett tiotal, och de står faktiskt fortfarande ute i urnorna på balkongen. Till helgen har jag tänkt sätta vitlök så hinner den bli stor och fin till nästa sommar. Jag älskar att ha en stor balkong och jag älskar att det faktiskt går att odla så mycket i krukor och urnor. Det är nästan - men bara nästan - som att ha en egen liten täppa. Årstiderna blir tydligare, precis som brytpunkten mellan dem. Alldeles nyss var det sommar, blåbär, smultron och prunkande grönt på balkongen - nu är det grått, stilla och vila.Det är äntligen, äntligen höst, och de senaste dagarna har varit helt fantastiska. Klar och hög luft, ljummet i luften om än full storm. Men det är rent, det är fritt, det är utrymme att andas. Det gör de gråa dagarna lättare att tackla och bitterheten något mildare. För det finns så mycket vackert. Det är bara så vansinnigt lätt att glömma bort.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,