Avvikelse vs normal rutin

På Läkartidningen pågår just nu en diskussion om tvångsåtgärder inom psykiatrin. Bakgrunden kan sägas vara en delad syn på vad som bör avvikelserapporteras, och egentligen också vilken självklarhet man kan tillskriva tvångsåtgärder inom psykiatrin. Hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att rapportera när en patient skadats, eller riskerat att skadats, inom sjukvården. Syftet med avvikelserapporteringen är inte att undersöka "vems fel" det var, utan att stärka vårdkedjan och patientsäkerheten för framtiden. Därför menar Socialstyrelsens företrädare att frihetsberövande, tvångsåtgärder eller tvångsbehandling per definition alltid utgör en avvikelse. På sin hemsida skriver Socialstyrelsen att en avvikelse är "allt som inte stämmer med normal rutin och förväntade vårdförlopp".

Debatten initierades av en läkare i Lund som i somras fått ett brev från Socialstyrelsen som hon reagerat mycket kraftigt på. Läkaren menar att det är är ytterligare ett sätt för Socialstyrelsen att ifrågasätta läkarnas kompetens, seriositet och humanitet. De tvångsåtgärder som är tillåtna i lagen bör enligt debattören inte betraktas som avvikelser. Läkaren ifrågasätter skarpt meningen med att avvikelserapportera användande av tvång, när man som läkare agerat korrekt och i enlighet med lagen. Jag förstår hennes frustration, dokumentationen inom sjukvården är omfattande. Men ändå håller jag med Socialstyrelsen.

Sjukvården bygger på frivillighet, och frivillighet ska vara utgångspunkten för den vård som bedrivs. Det samma gäller även för psykiatrisk tvångsvård, frivillighet ska vara utgångspunkten. Bara för att det är lagligt att i vissa specifika situationer använda tvång gentemot en patient, är det inte en självklarhet att tvång är den bäst lämpade åtgärden. Jag tror att respekten för vad tvångsåtgärder innebär för den enskilde patienten måste öka hos personalen. Jag menar inte att tvång i alla skeden är fel - absolut inte, de kan vara livräddande - men jag är helt övertygad om att tvånget kan minskas. När det inte längre är en avvikelse att ha behövt låsa fast en patient i en säng med remmar kring handleder, fotleder och midjan har tvånget tagit sig en allt för naturlig plats i vården.

I en replik till den kritiska läkarens artikel skriver Socialstyrelsens företrädare att frihetsberövande, tvångsåtgärder eller tvångsbehandling är:

• integritetskränkande
• inte en oundviklig konsekvens av patientens tillstånd
• en negativ händelse eller ett tillbud genom att lidande, obehag, kroppslig eller psykisk skada, sjukdom eller död* förorsakas

Det är en definition jag, och sannolikt många andra patienter med erfarenhet av tvångsåtgärder, håller med om. Oavsett hur livräddande en bältesläggning eller en spruta i skinkan än kan sägas vara, är det från patientens perspektiv en ofrånkomlig integritetskränkning som i efterhand orsakar lidande. Hur det kan sägas stämma med normal rutin och förväntat vårdförlopp är mycket svårt att förstå. Tvång måste vara en avvikelse.

/ Innie
* det har inträffat att patienter avlidit under tvångsingripande av personal
Läkartidningen 1, Läkartidningen 2, Läkartidningen 3
Läs även andra bloggares åsikter om Tvång, Tvångsvård, Socialstyrelsen, Avvikelse, Avvikelserapportering, Läkartidningen

Valkaos, HSAN och demonstrationskraft

Den här veckan har varit något av en mardrömsvecka. Den första smällen kom inte helt förvånande i söndags. Omkring sex miljoner människor tog sig till valurnorna och valde in ett parti, vars valprogram ger mig kalla kårar, i riksdagen för att representera det svenska folket. Efter många turer, oklarheter och grusade förhoppningar verkar det nu utom allt rimligt tvivel att vi har en minoritetsregering vid rodret, men SD består.

När valnatten var som mest intensiv hittade jag, via Maria, en artikel om HSAN som knappast lyfte den dystra stämningen. Igår fick vi bekräftat att HSANs nya resonemang, att inte utdela några disciplinpåföljder trots att läkare brustit i sitt yrkesutövande, tillämpas konsekvent. Tre läkare vid rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall är anmälda till HSAN, bland annat för att ha använt tvångshandskar och använt avskiljande på felaktiga grunder. HSAN menar att läkarna brustit i sitt yrkesutövande och gjort sig förtjänta av disciplinpåföljd - men på grund av den lag som kommer att träda i kraft, blir det ingen påföljd. Kritiken står kvar och är skarp, men åtgärderna blir lika med noll. Två av de tre anmälda och kritiserade läkarna fälldes av HSAN tidigare i somras och tilldelades då var sin varning, vilket är den allvarligaste formen av disciplinpåföljd.

I kväll har jag varit inne i Lund och demonstrerat. Några klasskamrater till min syster hade initierat en demonstration mot rasism, för mångfald. Informationen spreds via facebook och ikväll var vi nånstans mellan 1500 och 2000 personer som gick ut på gatorna och tog ställning mot rasism. Precis som arrangörerna hoppades så blev det en lugn tillställning. Där fanns representanter från en uppsjö olika partier och sammanslutningar, men de flesta av oss verkade vara där utan en direkt koppling till något politiskt parti. Det var på många sätt skönt att få ta del av demonstrationstågets kraft och energi och skrika ur sig lite av all den frustration, besvikelse och sorg som vuxit under veckan. Jag sög åt mej kämparglöden som en snustorr svamp, och nu minns jag igen, det går att göra skillnad. Det går att förändra. Jag kan göra skillnad.

Foto: Potus Tideman, Sydsvenskan

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Val, Minoritetsregering, Sverigedemokraterna, Alliansen, HSAN, Disciplinpåföljd, Rättspsykiatriska kliniken, Sundsvall, Varning, Demonstration, Lund

Nattmaror

Igår besökte jag en psykiatrisk klinik. Inte som patient, anhörig, vårdare eller besökare utan i ett helt annat ärende. Jag var där som vilken kompetent person som helst, och ingen förväntade sig heller att jag skulle vara något annat. Trots det kom mardrömmarna i natt. Jag har ägnat den ena kallsvettiga timmen efter den andra åt att kämpa mot omedgörliga bältesremmar. Jag har försökt resonera med läkarnas döva öron, men ingen vill någonsin lyssna. I drömmarna är jag alltid frisk, de utspelar sig här och nu men läkarna från då kommer för att hämta mig tillbaka. De har insett att jag bara bluffar och kommer för att låsa in mig på nytt. Känslan av att vara inlåst, fasthållen, ignorerar och tvingad är så påtaglig att jag nu, fyra timmar efter att jag vaknat, fortfarande mår fysiskt illa. Jag skräms över mina reaktioner och försöker att frammana bilden av alla fantastiska pärlor i personalen - de fanns ju också där! Den unga killen, den trygga kvinnan, den bastanta mannen och den bestämda mamman. Men bilden av deras ansikten på min näthinna gör skammen nästan mer påtaglig: de blir en länk mellan den jag var då och den jag är idag som är nästan outhärdlig.

Såren på mina armar har sedan länge läkt. Såren i själen är uppenbarligen väldigt mycket mer svårläkta. Jag vill så gärna slå ihop boken och gå vidare, men när sårbarheten gör sig påmind undrar jag om det någonsin kommer att vara möjligt. Jag är tacksam för det liv jag lever och många gånger också för de erfarenheter jag bär med mig. Men dessa sista envisa rester, de skulle jag gärna vara utan. Skramlet av nycklar, kodlåsta dörrar och tjutande larm försätter fortfarande min kropp i ett läge av full kamp och vakenhet. Att lämna kontrollen över mitt liv i någon annans händer, om så bara för några timmar eller minuter, får min hjärna gå på högvarv. Det är dagar som dessa, när de själsliga såren blöder ymnigt, som jag bara vill begrava mig under täcket, låta tårarna rinna och vänta in en ny dag. I stället stänger jag ner datorn och beger mig till skolan för gruppseminarium.

Jag har ju ett helt annat liv att leva.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Nattmaror, Mardrömmar, Psykiatri, Tvång, Minnen, Terapi, Trauma

Smärta hos unga - att lära sig leva

Media (här, här, här och här) rapporterar idag om en norsk forskningsstudie som visar att sex av tio barn har känt fysisk smärta de senaste tre månaderna. Bara i elva procent av fallen fanns en känd somatisk diagnos som kunde förklara smärtan. Doktoranden Kristin Haraldstad lyfter begreppet somatisering - att känslomässiga upplevelser tar kroppsliga uttryck. Trots att smärtan är central för många av skolungdomarna, är det långt ifrån alla föräldrar som känner till sina barns smärta. Haraldstad menar att det för en ung person med smärta är viktigt att tas på allvar. Den bekräftelsen kan leda till att det gör lite mindre ont.

Jag hade så gott som daglig smärta under hela min högstadie- och gymnasietid. Under mitt examensår generaliserades smärtan från att varit främst huvudvärk, till att jag hade ont i muskler och leder, hade stora problem att sova, jag kunde inte skriva för hand några längre stunder och tvingades lägga baletten på hyllan. Jag hade turen att hamna hos ett forskningsteam som arbetade just med generaliserad smärta hos barn- och ungdomar, och diagnostiserades slutligen med idiopatiskt muskuloskeletalt smärtsyndrom: motsvarigheten till fibromyalgi hos vuxna. En diagnos som verifierats av smärtspecialister vid två tillfällen sedan jag blev vuxen.

Jag tror att Haraldstad är någonting väldigt viktigt på spåret men skulle vilja ta bort ordet "ung", och i stället säga: det är viktigt att ta en människa med smärta på allvar. Bara det gör nämligen underverk. Att leva med en sjukdom som fibromyalgi (eller till exempel endometrios, som är ytterligare en dold och mycket smärtsam sjukdom) innebär en ständig kamp med sjukvården och omgivningen. En sjukdom som inte syns är en sjukdom som inte finns - till dess att motsatsen är bevisad. Det går att leva ett mycket bra liv trots kroniska smärtor, men det kräver förståelse.

Jag har inte behandlats för min fibromyalgi på flera år. Det finns inget bot mot den smärta jag har, och smärtstillande mediciner hjälper inte tillräckligt för att det ska vara värt alla biverkningar. Jag har i stället lärt mig att leva med en kropp som gör ont och jag vet ungefär hur jag reagerar på olika aktiviteter. För mig handlar det om ren vilja, om att lyssna på min kropp och om att inse mina begränsningar. Jag behöver ett flexibelt schema för att kunna ge min kropp den vila den behöver, när den behöver det. Min framtid finns inte på ett nio-till-fem-jobb (där skulle jag klara max en halvtidstjänst annat än mycket korta perioder), men får jag väl ett flexibelt schema kan jag också prestera långt mycket mer än hundra procent. Att drabbas av kronisk smärta betyder inte att man måste sluta leva - man måste bara lära sig att leva lite annorlunda, och ta en lite mer aktiv roll i sitt eget liv.

Här kan man läsa abstract till Haraldstads artikel.

/ Innie
Läs tidigare inlägg om fibromyalgi bland annat här och här eller klicka på etiketten fibromyalgi.
Läs även andra bloggares åsikter om Smärta, Fibromyalgi, Kronisk smärta, Barn, Unga, Sjukskrivning,

Sånt som jag inte förstår ...

... är hur en myndighet kan välja att tillämpa en lag tre och en halv månad innan den ska komma att träda i kraft.

En läkare anmäldes till HSAN efter att en patient avlidit. HSAN bedömde att läkaren brustit i sitt yrkesutövande och anser att hon gjort sig förtjänt av en varning (den allvarligaste formen av kritik). Nu kommer det intressanta: Den nya patientsäkerhetslagen träder i kraft den 1 januari 2011 och samtidigt tas disciplinpåföljder för läkare och sjuksköterskor bort. Nämnden skriver i sitt beslut att lagändringar i mildrande riktning ska slå igenom så snart som möjligt – därför går läkaren helt fri från påföljder. Trots att lagen ännu inte trätt i kraft. Men tillämpas ändå. När träder då lagen i kraft och vilken rättssäkerhet kan då sägas råda, om HSAN kan ta lagen i egna händer?

/ Innie
P.S. Jag har tidigare skrivit om patientsäkerhetslagen bland annat här, här, här, här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om HSAN, Patientsäkerhetslag, Patientsäkerhet, Lagstiftning, Rättssäkerhet, Ikraftträdande

Rösträtt för alla?

Enligt Socialstyrelsen är idag omkring 3000 individer tvångsvårdade inom psykiatrin antingen med stöd av LPT eller LRV. Uppskattningsvis befinner sig knappt 2000 av dem idag inlåsta på en psykiatrisk eller rättspsykiatrisk vårdavdelning, övriga är på permission exempelvis hem eller till ett särskilt boende. Enligt Kriminalvården är idag omkring 4500 individer inskrivna vid en anstalt och 1600 personer befinner sig i häkte. Sammanlagt handlar det i så fall om åtta tusen personer som denna valdag är frihetsberövade, antingen inom psykiatrin eller inom kriminalvården. Hur många individer som tvångsvårdas eller på annat vis är frihetsberövade på andra typer av institutioner eller hem känner jag inte till.

Min fråga så här en halvtimme innan vallokalerna stänger är helt enkelt - hur säkerställer man att även dessa individer bereds möjlighet att utöva sin rösträtt? Kan psykiatrin verkligen beröva en tvångsvårdad människa sin rätt att rösta? Har kriminalvården rätt att förhindra en intern att rösta? Om så inte är fallet: vem ansvarar för att också de frihetsberövade medborgarna får rösta? I vallagen står att väljare som på grund av sjukdom inte kan ta sig till vallokalen får rösta via bud. Dessutom får väljare som är intagna i häkte eller "väljare som är intagna i kriminalvårdsanstalt och av säkerhetsskäl inte kan rösta i samma röstningslokal som andra intagna på anstalten" också rösta via bud. Av den citerade meningen låter det som att en röstningslokal skapas på anstalten för övriga interner.

Är det någon som vet hur det ser ut i verkligheten? Skapas det vallokaler på kriminalvårdsanstalterna? Får patienter som tvångsvårdas information om vårdpersonalen kan agera bud, eller anses det vara den enskilde individens ansvar att informera vårdpersonalen om? Jag har tack och lov aldrig tvångsvårdats en valdag, men har tyvärr svårt att tro att jag skulle fått någon hjälp med att utöva min rösträtt om det fallit sig så. Som jag förstått det kan du i Amerika förlora din rösträtt om du döms för vissa brott, och i vissa länder har du inte rösträtt om du är psykiskt sjuk. Hur långt sträcker sig rösträtten och hur tycker du att det egentligen borde vara?

***

Uppdatering: Prästkandidaten tipsar om en artikel i Sydsvenskan. De intagna på Fosieanstalten fick information om fjolårets kyrkoval bara fyra dagar innan valet - då var det för sent för att rösta via ombud, den enda möjligheten för interner att rösta i kyrkovalet. En intern har anmält händelsen till JO, som ger honom rätt och kritiserar Fosieanstaltens agerande.

/ Innie
GP om rösträtt i Sverige, DN om rösträtt
Läs även andra bloggares åsikter om Rösträtt, Frihetsberövande, Tvångsvård, Kriminalvård, Häkte, Anstalt

4:40

Jag tycker, och har alltid tyckt, att val är svårt. Det finns inget parti som helt och hållet driver de frågor jag önskar, men jag har idag valt att rösta med hjärtat istället för med plånboken. I det här valet, precis som i tidigare val, har det viktigaste för mig varit att jag delar de grundläggande värderingarna med det parti jag röstar på. Det måste stämma ideologiskt. Sen finns det alltid enskilda sakfrågor där mina åsikter skiljer sig från partiet, det viktigaste är att deras övergripande mål är de samma som de jag tror på.

Om fyra timmar och fyrtio minuter stänger landets vallokaler. Om fyra timmar och fyrtio minuter försvinner chansen att ta ställning. Röstar man inte, har jag svårt att tycka att man sedan har rätt att klaga över den politik som bedrivs. Valet är medborgarens möjlighet att utöva det regeringsformer slår fast - att all makt utgår från folket. Vad du röstar på bryr jag mig inte om, det är inte det som spelar roll. Det är att du röstar som gör skillnad, för genom att rösta säger du ja till demokratin. Ja till de grundläggande värderingarna om varje människas lika värde och rättigheter. Ja till att makten ligger hos folket - inte hos diktators tyckande och tänkande. Demokratin är ingen självklarhet och ska inte tas för given, varken i Sverige eller någon annan stans. Att rösta är i Sverige en rättighet, men med tanke på det historiska och det världspolitiska läget ser jag det faktiskt också som en skyldighet - om det är i en demokrati man vill leva. Så även om du inte vill eller kan ta ställning till ett block eller parti kan du alltid ta ställning för demokratin genom att rösta blankt. Det är det allra, allra viktigaste.

/ Innie

Valet i SvD: Slutspurt, Valresultatet kan försenas, Jämn spurt, Rödgröna minskar gapet
Aftonbladet: Vi gillar olika
DN: Testa din kunskap om demokrati, Många osäkra, Så skildras valet i världen
Andra bloggar: Dansar med vargar, Viktiga Nyheter, Havskristall, Just nu och idag

Basal kroppskännedom

Här var det tyst. Noll aktivitet. Fast det är ju som vanligt inte sant, bara det att aktiviteten sker bortom bloggen. Idag gästbloggar jag dock på SHEDO-bloggen, under temat "Vården som hjälper", för att det också är viktigt att minnas och lyfta fram också det som är bra och fungerande. Läs om mina erfarenheter med basal kroppskännedom här.
/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Basal kroppskännedom, SHEDO, Bloggbreak, Gästblogg

Stork(n)ar - överraskningar en morgonpromenad

Men - är det där vad jag tror att det är?

Får jag presentera Herr 328 och Herr 288 -
tio respektive elva år gamla storkar
ringmärkta i storkprojektet
Senast spottade i Flyinge


Anlände enligt grannuppgifter för ett par dagar sedan
och tycks helt oberörda av förbipasserande

Nåja, nästan oberörda ...

... behörigt avstånd, om jag får be

Och ja, jag vet.
Vi bor på landet.
(Fast i stan).

/ Innie
Besök gärna Storkprojektets hemsida

Läs även andra bloggares åsikter om Storkar, Lund, Arendala gård, Fågelskådning, Ringmärkta, Storkprojektet

Barnhospice

Barn ska inte dö. Så enkelt är det. Barn ska egentligen inte ens bli sjuka, i alla fall inte mer än möjligen nån banal förkylning lite nu och då. Men tyvärr ser ju inte verkligheten ut riktigt så. Barn blir sjuka; barn drabbas av cancer och svåra neurologiska sjukdomar, och barn dör. Var fjärde barn som drabbas av cancer kommer att dö av sin sjukdom.

När vuxna människor blir svårt sjuka och behandlingen övergår i en så kallad palliativ fas, då fokus ligger på att lindra lidandet i stället för att bota sjukdomen, finns det ofta möjlighet att flyttas till ett hospice eller en palliativ enhet. På en vanlig sjukvårdsavdelning är tempot högt, genomströmningen av personal och patienter likaså och möjligheterna till en flexibel vård mindre. De kroppsliga symtomen står i centrum, och förenklat kan man kanske säga att det själsliga, andliga och psykiska får större uppmärksamhet på hospice än i den vanliga sjukvården. En människa som varit sjuk under lång tid och som vet att dagarna är räknade behöver kanske inte främst pipande droppräknare, springande akutsköterskor och blinkande lampor, utan en hand att hålla och någon att prata med.

Fram tills idag har den här möjligheten inte funnits för allvarligt sjuka och döende barn. För dem finns antingen barnsjukvården - många gånger någon av landets sex barnonkologiska avdelningar - eller sjukvård i hemmet, beroende på vilken problematik det handlar om. Men en plats för de barn och ungdomar där behandlingen är verkningslös och där döden står för dörren har saknats. Kanske har samhället inte orkat konfrontera det som inte får ske, kanske har man undervärderat behovet av rädsla för det så fruktansvärt smärtsamma.

Idag invigdes nordens första barn- och ungdomshospice på Lilla Ersta-gården i Nacka, Stockholm. De har plats för sju barn och deras familjer, och till skillnad från barnsjukhusen så är även små husdjur välkomna. Vårdfilosofin är precis densamma som vid hospice för vuxna, det vill säga att trösta, vårda och lindra när de akuta vårdinsatserna inte längre är aktuella. Här finns utrymme för sorg och samtal, men också för skratt och lek. Precis som det ska vara, när ett barn är på väg att gå bort. Ett enda hospice för barn och ungdomar täcker självklart inte det behov som finns, men det är ett första viktigt steg. Även barn har rätt till avancerad och högspecialiserad vård i livets slutskede. Trots att barn inte får dö.
/ Innie
SvD, DN, Dagens Medicin, VF, Filippa och Jag, SVT-Play
Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Sorg, Död, Hospice, Palliativ vård, Vård i livets slutskede, Barnhospice

RPK slutar vårda självskadepatienter

"Rättspsykiatriska regionkliniken (RPK) i Sundsvall slutar med vård av självskadepatienter.
Myndighetskritiken, läkarvarningarna och de juridiska striderna med intresseorganisationen Shedo blev för mycket.
– Vi klarar inte det här över tid, säger Bengt Eriksson, presstalesman för RPK."

Det var våren 2009 som jag och Sofia första gången hade ett möte med Socialstyrelsen angående vården av patienter med självskadebeteende på rättspsykiatriska kliniker. Redan då hade vi drivit frågan på våra respektive bloggar under flera års tid. Responsen vid själva mötet var god och positiv - så får det ju inte gå till - men det hela rann ut i sanden. Under de femton månader som har passerat har vi jobbat intensivt och varit i kontakt med alla tänkbara myndigheter, instanser och politiker. Socialstyrelsens kritik gentemot kliniken har med tiden hårdnat och vi har funnit att de helt och hållet accepterat vårt resonemang kring olagligt bruk av tvångsåtgärder. Överläkare har varnats, kliniken har fått mycket allvarlig kritik från Socialstyrelsen och drevet i massmedia har inte stannat av några längre stunder. I går fick vi till sist veta att kliniken beslutat om intagningsstopp för patienter med LPT och självskadebeteende, något vi stilla anat då förvånansvärt många patienter skrivits ut eller permitterats.

"– Nu blir det ett väldigt abrupt slut. Vi hade kanske helst sett att rättspsykiatrin skulle följa lagen först och främst och sedan att allmänpsykiatrin satsat på självskadebeteende. Förhoppningsvis pressar det här fram en sådan satsning, säger Sofia Åkerman."

Lösningen är inte ultimat, men allmänpsykiatrin har haft minst tio år på sig att utveckla vården för patienter med allvarligt självskadebeteende, utan att ta uppgiften på allvar. Nu stängs dörren till "nödlösning-RPK-Sundsvall". Kanske kommer rättspsyk i Växjö nu att få överta ytterligare några av kvinnorna med självskadebeteende, men förhoppningsvis kommer ansvaret nu att successivt flyttas tillbaka där det hör hemma. Hos allmänpsykiatrin, där patienterna kan vara i eller nära sin hemmiljö, med kontakt med familj och vänner och utan de inskränkningar i rörelsefrihet och integritet som en rättspsykiatrisk avdelning innebär.

Det är möjligt att förändra. Det sägs ju att tro kan förflytta berg, och det gäller uppenbarligen även om man bara är en liten grupp av engagerade eldsjälar. David besegrade faktiskt Goliat. Allt är verkligen inte rosenrött och den ultimata lösningen existerar sannolikt inte, men det här är ett mycket viktigt steg på vägen mot en värdig, mänsklig och rättssäker vård även för patienter med allvarligt självskadebeteende. Vi är en bit på vägen, och jag är stolt över att veta att vi har varit en viktig bricka i spelet. Det är möjligt att förändra.

/ Innie
Fördjupad information, juridisk och etisk, finns i vårt dokument som hittas här.
Citaten ovan är hämtade ur artikeln i Sundsvalls Tidning som kan läsas här.
Sverigesradio har en intervju här och en artikel här.
En blänkare på SVT finns här.
***
Fler länkar: DN, P3Nyheter, Dagens Medicin, SvD
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Rättssäkerhet, Självskadebeteende, RPK Sundsvall, Socialstyrelsen, SHEDO, Demokrati,

Fru Eriksson

På väg ut ur kyrkan som herr och fru.
Jag har just signerat Domkyrkans vigselbok med mitt nya namn - Thérèse Eriksson!

Jag är så lycklig!

Och han är det vackraste som finns!

Vädret var helt på vår sida och solen välsignade var steg vi tog under dagen

Mingel och brudskål vid fontänen utanför Universitetet - delvis på marknivå!

Danslek

Jag bakade halva natten, men tårtorna blev vackra och goda!

Tack alla ni som varit med och delat vår glädje och som på olika sätt hjälpt oss att göra den här dagen just så oförglömlig som den blev!

/ Innie - lycklig, lyckligare, lyckligast

P.S Samtliga bilder är skamlöst stulna från FaceBook där Emelie publicerat. Även Sofia och Vanja bjuder på bilder. Vår fotografs bilder kommer senare.
Läs även andra bloggares åsikter om Bröllop, Vigsel, Mässa, Domkyrkan, AF-borgen, Lund, Kärlek, Lycka, Äktenskap

Med bakbundna händer

Sent i går kväll fick jag ett SMS med tips om en artikel på text-tv. Artikeln beskrev en funktionshindrad man som bakbundits under tjugofem (!) års tid. Sydsvenskan skriver idag att mannens händer bakbands med hjälp av en strumpa, större delen av dagen under ett kvarts sekel. Mannen bor på ett LSS-boende och är gravt funktionshindrad, enligt media är han bland annat både blind och autistisk. Läkare har ordinerat tvångsåtgärden för att mannen inte skulle kunna skada sig själv, men självklart saknar åtgärden fullkomligt stöd i lag. Det finns till och med något så brutalt som ett "bindningsschema" som tydligt visar att bindningen var ren rutin. Sydsvenskan skriver att:

"Socialstyrelsen bedömer att det är ”ytterst tveksamt” om mannens beteende utgör ”fara för liv eller hälsa”. /.../ Socialstyrelsen slår fast att en läkare inte har befogenhet att ordinera bindning utan stöd i lagen."

Nu har jag inte läst själva beslutet men har beställt hem det från Socialstyrelsen. Av tidningens referat att döma ter det mig dock att Socialstyrelsens kritik är ungefär lika tam som vanligt. De uttalar visserligen att de ser allvarligt på situationen, men nöjer sig med att rikta kritik mot boendet. Under 18 av de 25 år som mannen hållits bakbunden med hjälp av tröjärmar och strumpor har en sådan åtgärd inneburit ett grundlagsbrott. De ordinerande läkarna har rutinmässigt brutit mot lagen och försatt mannen i fullkomlig rättslöshet. Det torde, om den nya lagen fungerar så fantastiskt som den marknadsförts, kunna leda till både en och två indragna legitimationer. Om Socialstyrelsen vågar ta det beslutet, vill säga.

/ Innie
Tack för tipset Jens!

Inlägg på samma tema: Etiken i praktiken, Patientsäkerhet del II

Sydsvenskan, DN, SVT, Nyhetskanalen, GP, Sverigesradio, SVT-play

Läs även andra bloggares åsikter om Mänskliga rättigheter, Olaga frihetsberövande, Brottsrubricering, Grundlagsbrott, LSS-boende, Funktionshinder

Relationer - om vattentäta skott

I samband med att jag för första gången skrevs in i den psykiatriska slutenvården lärde jag mig, snabbt att psykiatrin var en egen gren. En värld öppnade sig som jag tidigare bara hört talas om ryktesvägen; som jag stundtals längtat efter för att slippa hymla, men vars innebörd jag aldrig någonsin förstått. Jag klev in i den sjuka världen, där antalet stygn, piller, kilon, ärr och övervak tillsammans skissade upp konturerna för den jag kom att bli. Fler stygn och färre kilon förstärkte mina konturer och gjorde mig snart till en accepterad individ. Accepterad, där bakom de låsta dörrarna. Accepterad, där den sjuka världen.

Vad jag inte visste (men som jag kanske borde anat) när jag första gången tog hissen upp från akutpsyk och klev in på den pastellfärgade avdelningen, var att just den resan skulle komma att bli avgörande för mina relationer under lång tid framöver.

Jag var nitton, på väg att fylla tjugo, när jag klev ur hissen den där oktoberdagen. Ett halvår tidigare hade mina klasskamrater tagit studenten och befann sig nu som spridda sädeskorn över landet. De av vännerna som inte lämnat vår studiestad gjorde flera tappra försök att besöka mig på avdelningen, men ganska snart rann besöken ut i sanden och bara några enstaka guldkorn stannade kvar vid min sida genom alla tunga år. Nu, nästan tio år senare, har flera av dem som försvann tagit kontakt med mig och urskuldande förklarat att de inte orkade. Dock finns inget att ursäkta och inget att förlåta för jag har aldrig någonsin anklagat dem, och kommer heller aldrig att göra. Mina konturer i den sjuka världen förstärktes i rasande fart med fler ärr, fler piller och fler extravak. Jag kunde inte tillgodogöra mig det liv mina vänner erövrade och de hade verkligen ingenting i min värld att göra. De behövde förvalta sin nyvunna frihet och jag unnar dem det av hela mitt hjärta.

Pastellavdelningen byttes ut mot bunkern och då var det inte längre tal om skissade konturer, då var jag sedan länge en tydlig och accepterad medborgare av den sjuka världen. Vi patienter knöt relationsband inte så mycket utifrån personlighet, som beroende på sjukdom, diagnos och erfarenhet. Vi var en kärngrupp som bestod av klinikens självskadande unga kvinnor, när inläggning var förestående kunde man vara säker på att någon redan fanns bakom de låsta dörrarna. Runt omkring oss passerade de akuta psykoserna, anorektikerna, ångesttillstånden och ECT-patienterna som skrevs in på avdelningen för att någon eller några veckor senare skrivas ut igen, allt som oftast för att aldrig återvända. Sällan var det någon av oss som fick lämna för gott, annat än de som deporterades till rättspsyk. Jag minns hur någon faktiskt lyckades sudda ut sina sjukdomskonturer och skapade ett liv där ute, men de allra flesta med vår problematik kom för att stanna. Och vi stannade länge.

För att orka att leva i den laglöshet som tvångsvård innebar skapade vi sånggrupper i rökrummet och smed planer om vad vi skulle göra när friheten och friskheten till slut skulle välkomna oss. Det var friheten - livet där ute - som höll min låga brinnande och jag trodde jag delade den med alla. Det var ju vårt mål, det vi alltid talade om. Därför var jag inte alls förberedd på det som mötte mig när jag för sista gången lämnade sjukhuset. Under en lång period befann jag mig i ett ingenmansland, utan medborgarskap i varken den sjuka världen eller den friska men med kontakter åt båda hållen. När jag sedan till sist tog kliven in i den värld och välkomnade det liv jag nu lever förstod jag inte att jag samtidigt slängde igen dörren i ansiktet på alla de jag lämnade kvar. Samma procedur som inträffade när jag klev in i den sjuka världen upprepades när jag klev ut, men nu var det mina vänner från sjukhuset som föll ifrån.

Jag tror inte att någon av dem jag lämnade kvar någonsin varit ute efter att såra, lika lite som mina gymnasievänner menade att såra när de slutade komma på besök. Trots det har jag svårare att förstå och acceptera att jag förlorat vänner genom att bli frisk. Jag blev det vita fåret i den svarta skocken, jag utvecklade vingar som jag kanske inte borde fått och får i de gamla kretsarna skämmas över det liv jag nu erövrat. Kanske borde jag insett att dörrarna mellan den sjuka och den friska världen är stängda oavsett från vilket håll man vill passera. Att passagen alltid kommer att skyddas med vattentäta skott som kräver extraordinär kraft för att perforera. För visst har jag kvar vänner från då även i det här livet, det finns de som fortfarande håller sig fast. Men jag sörjer dem jag lämnat kvar. Jag sörjer att det friska skulle bli slutet för vår vänskap. Men kanske är det nog så med de allra flesta relationer. De är som eldar som tänds i mötet och som brinner under en längre eller kortare tid. Men för att elden ska fortsätta brinna krävs nytt virke som tillförs elden, annars kommer glöden till sist att dö ut.
/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Vänskap, Relationer, Saknad, Friskhet, Sjukdom, Psykiatri, Identitet, Relationsbyggande, Gemenskap, Eld
Bild I lånad härifrån
Bild II Edvard Munch, 1896/1900. "Separation". Oil on canvas.

Gränsland

Just nu pågår en kamp mellan sommaren och hösten. Det är den första september idag, fälten utanför mitt köksfönster är inbäddade i tungt dis och luften är krispig och klar. Strax slår solen igen molnen och tomaterna på balkongen är blossande röda. Nyponen och lönnlöven börjar skifta i rött och organge, men fortfarande pryder sommarens sista vackra rosor trädgårdarna här omkring. Jag läste att det var minusgrader i Norrland i natt, här hos oss är det fortfarande väder för t-shirt när eftermiddagssolen värmer som mest. Det är ett gränsland; en dragkamp mellan sommar och höst. Vi vet alla vem som kommer att gå segrande ur striden - frågan är bara när.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Höst, Foto, Nikon D40, Gränsland, Längtan, Skåne