måndag, augusti 30, 2010

Fördjupning - om flammor och glöd

Ibland inser jag att bloggens innehåll inte alltid är så lättillgängligt för nytillkomna läsare. För att inte låta som en repetitiv papegoja kan jag ibland ta viss kunskap allt för given, och utelämnar därmed detaljer jag tror att läsarna har med sig sedan tidigare inlägg. Det är ju inte speciellt snällt mot er som faktiskt inte läst de där tidigare inläggen. Därför känner jag ett behov av att skriva det här inlägget som förhoppningsvis kan förklara bakgrunden till den etiskt, juridiskt, emotionellt och principiellt viktigaste frågan jag skriver om här på bloggen. Inlägget är inte främst riktat till dej som följt bloggen under lång tid, även om kanske också du kan ha behållning av det, utan till dej som är ny och nyfiken eller kritisk och ifrågasättande.

Våren 2008 började jag på allvar att skriva om den lilla grupp av kvinnor, och ibland också barn, som skickas till rättspsykiatriska kliniker på grund av självskadebeteende. Kvinnorna är inte dömda för något brott utan flyttas till rättspsyk från allmänpsykiatriska vårdavdelningar på grund av resursbrist. Allmänpsykiatrin saknar kompetens att hjälpa patienterna med de mest allvarliga formerna av självskadebeteende, och i brist på annan vård skickas de då till rättspsykiatrin. Skälen är sannolikt flera, men det brukar rättfärdigas med att rättspsyk har en högre säkerhet än allmänpsyk gör. Det är ju visserligen riktigt, men egentligen irrelevant. Rättspsyk är säkert på så vis att de har skalskydd, perimeterskydd och taggtråd eftersom de också har som uppgift att skydda samhället från psykiskt sjuka lagöverträdare. Kvinnorna som skadar sig själva blir knappast hjälpta av larmbågar och taggtråd, deras säkerhetsbehov är av en annan kaliber - de behöver skyddas från sig själva.

Jag har själv upplevt skräcken av att stå på rättspsykiatrins väntelista och tillbringade en hel sommar i väntan på att plats skulle uppstå i Vadstena. Av ett antal omständigheter slapp jag dock undan och har i stället stått vid sidan av när mina vänner deporterats från allmänpsykiatrin till rättspsykiatrin. Att jag är kritisk mot förfarandet är knappast någon hemlighet. Mina skäl var till en början främst etiska - att vårda en minoritet av unga kvinnor utan kriminell bakgrund tillsammans med en kraftig majoritet av äldre män dömda för olika mer eller mindre allvarliga brott ansåg jag vara både oetiskt och direkt olämpligt då vården bara undantagsvis var anpassad för de kvinnliga patienterna. Senare fick jag även grepp om det juridiska perspektivet som visat att problematiken har långt många fler bottnar är det rent etiska, och att vården av denna patientgrupp inom rättspsykiatrin på många sätt är rent olaglig.

Under flera års tid har jag arbetat intensivt med att försöka förändra det aktuella förfarandet, och upplysa och informera både sjukvård, lagstiftare och granskningsmyndigheter om vad som pågår bakom rättspsykiatrins låsta dörrar. Vid min sida har jag ständigt haft Sofia och i ryggen långa sträckor även föreningen SHEDO som vi startade gemensamt. Att vara två tjugofemåriga kvinnor med egen patienterfarenhet från psykiatrin, som kritiserar, granskar och utvärderar psykiatrin och dess makthavare är stundtals allt annat än enkelt. Trots det har faktiskt mycket hänt under de senaste åren. Vårt fokus har främst legat på den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall, då vi funnit starka bevis för att delar av den vård som kvinnorna med självskadebeteende erhåller är lagvidrig. Kliniken har använt tvångsmedel som inte är tillåtna i svensk lagstiftning, exempelvis tvångshandskar och tvångshjälmar. De har isolerat patienterna på mycket vaga eller obefintliga grunder och brustit avsevärt i dokumentation och journalföring. I vår granskning har vi nästan uteslutande hållit oss till primärkällor och därför tagit del av tusentals sidor av utredningsmaterial och offentliga handlingar.

Det senaste året har mycket hänt på kliniken i Sundsvall, delar av det kan du läsa mer om under etiketten "Rättspsyk och självskadebeteende" här i vänstermarginalen. Att jag valt att arbeta med den här frågan har många förklaringar, men ibland får jag frågan varför jag brinner så för den. En del är ganska uppenbar - om jag hamnat på rättspsyk den där sommaren för fyra år sedan hade jag med största sannolikhet inte levt idag. Det här är mitt sätt att ge tillbaka. En annan orsak är helt enkelt att ingen annan gör det. Även om exakta siffror saknas kanske det handlar om ett tjugo-fyrtiotal kvinnor med självskadebeteende som varje år skickas till rättspsyk utan att ha begått något brott. Det är en så gott som obefintlig grupp i den stora statistiken, så bara av det skälet är problematiken ointressant för de allra flesta. Att det dessutom handlar om unga kvinnor som skadar sig själva gör knappast intresset större. Tvärt om så är fördomarna många om just dessa patienter, som tros vara manipulativa och jävliga, trots att uppskattningsvis var tionde ung tjej har skadat sig själv idag. Jag har valt att ägna mej - och hundra, hundra, hundratals ideella timmar - åt det här, helt enkelt för att jag inget annat kan. Jag kan inte sitta tyst och titta på. Jag kan inte blunda och hoppas att någon annan löser det, när vanvård pågått i ett decennium utan insyn. Jag måste agera. När motvindarna viner orkar jag inte alltid brinna med stora flammande lågor, men det här min glöd. Här kan jag ta, ge och skapa kraft.
/ Innie

Vill du läsa mer kan du läsa det fördjupande dokument som jag och Sofia sammanställt för föreningens SHEDO:s räkning. Du hittar det här.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

fredag, augusti 27, 2010

Bänkmöte

Jag såg en man och en kvinna, på varsin sida av en avskavd parkbänk. Omgivna av sensommargrönska, barnaskratt och hundägare satt de i sin egen värld. En gemensam egen värld. Jag har aldrig sett dem förut, och kommer sannolikt aldrig att få se dem igen, men min kameralins kunde inte lämna dem kvar där på bänken utan att spara ett minne. Det var något över dem. Det där något som aldrig går att avbilda men som ändå nästan går att ta på. Det porlande och spirande, unga, nyfikna och sköra. Det så obeskrivligt vackra.
"När jag kan älska
står tingen vänliga omkring mig.
Oförmedlade
tränger de in i min kropps sinnen
som de är, i sin finhet,
bortanför varje innebörd,
slungar mig i ett rus av nykterhet - "
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag, augusti 26, 2010

Sensommartankar

Sommaren går mot sitt slut. Augusti är snart slut och värmen som stundtals förvandlat Lund till en tryckkokare är bortblåst. Bokstavligen. Höstvindarna har tagit fart och luften är knastrig och klar på mornarna. Mina tio veckor på onkologens dagavdelning är till ända och jag njuter just nu av min första och enda lediga vecka. Jobbet gick bättre än jag vågat hoppas på, det gjorde stor skillnad att jag inte var ensam undersköterska på enheten i år, och att jag var bekant med både lokalerna och många av arbetsuppgifterna. Trots det har de sista veckorna varit oerhört slitsamma och krafterna har ännu inte riktigt hittat tillbaka till min kropp. Jag känner mej en smula urlakad men märker samtidigt att batterierna laddas. Hjärkontoret är inte riktigt uppkopplat ännu, men jag låter det vara så den här veckan. Jag tror jag behöver det.

Annars är det mycket som är i görningen. Allra störst är så klart att jag om en dryg vecka gifter mig med den vackraste mannen i världen. Det är fler pusselbitar kvar som behöver läggas, men det allra mesta finns ändå på plats. Om åtta dagar - det är kärlek och trygghet. Annars har jag i söndags skrivit en avslutande tentamen i en juridikkurs, och nu på måndag börjar den vanliga terminen igen. Det är dags för mig att skriva kandidatuppsats och hösten börjar hårt med fem plus fem veckor metod och statistik för att sedan gå över på tio veckors eget skrivande. Ett första möte är inbokat med professorn och jag har en hel fjärilsfarm i magen - både han och min blivande handledare är ju vansinnigt kvalificerade forskare! Jag är ju bara en liten kandidatstudent som ska in och harva runt i deras material!

Som alltid så vet jag att det löser sig. Jag har det vetenskapliga tänkandet och det är ingen som förväntar sig att jag ska ha kunskaper som en professor. Och skulle någon förvänta sig det så är det faktiskt deras bekymmer - inte mitt!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

onsdag, augusti 25, 2010

Tankar efter Sommar

"Kan man vara frisk, om man en gång har varit sjuk, och sen spelar sjuk när man är frisk? Är man sjuk då eller bara tokig? Eller både och? Jag kanske är sjuk och spelar frisk ..."
Anna Odell, Sommar i P1
Jag har precis lyssnat klar på Anna Odells sommarprat i P1. Anna Odell, kvinnan som vände halva Sverige upp-och-ner med sitt iscensatta självmordsförsök från Liljeholmsbron i Stockholm förra vintern. Anna Odell som, precis som alla människor, har en historia att berätta. Det som utmärker Anna är att hon kan berätta den så att man lyssnar. Sedan jag klickat igång hennes nittio minuter långa program är det omöjligt att stänga av. Trots att jag startar det med en stor portion skepticism och trots att känslorna är mycket kluvna under hela programmet så kan jag inte stänga av. Å ena sidan så har hon lyckats med det som många av oss inte klarat av i arbetet med att förbättra och belysa psykiatrin - att skapa stora rubriker och göra sig ett namn. Å andra sidan kan jag sorgset konstatera det hon också bekräftar, att de där samtalen hon hoppades att arbetet skulle leda till inte blev av. Anna Odell blev ett namn, ett begrepp, ett samtalsämne, någon att spotta på eller höja till skyarna, men vad lämnas kvar mer än en bitter eftersmak av ilska och lurendrejeri?

Jag vet inte, men jag vet att det program jag just lyssnat på rörde runt. Rätt och fel får stå tillbaka, för alla funderingar om gränsen mellan sjuk och frisk. För kan man kalla sig frisk om man en gång varit sjuk? Visst måste det väl vara möjligt? Den gamla slagdängan kan väl inte gälla ännu - en gång allergiker, alltid allergiker, eller en gång anorektiker, alltid anorektiker, eller kanske en gång förkyld, alltid förkyld ... Men när slutar man i så fall att vara allergisk, förkyld eller anorektisk? Och om man kan bli frisk men senare blir sjuk igen: är det då egentligen så att man aldrig riktigt blev frisk och hela tiden haft en rest av sjukdomen bubblande under ytan.

Jag är pollenallergiker, jag är laktosintolerant, jag har nedsatt syn och jag har fibromyalgi. Det är ett antal mindre defekter på min kropp, men jag kan inte påstå att de gör att jag känner mig särskilt sjuk. För några år sedan hade jag också epilepsi, anorexi, depression och ett avancerat självskadebeteende. Vissa perioder var jag sjukdomarna, vissa dagar var jag precis som vem som helst fast med lite fler tabletter i kroppen, lite färre kilo på kroppen och lite fler stygn i armarna. Vad innebär egentligen dessa begrepp som vi slänger oss med dagligen? Vad är friskt och vad är sjukt, och vem äger rätten att med tjock markeringspenna dra en gräns mellan dessa båda läger? Kan en och samma kropp befinna sig både i den friska och i den sjuka zonen, och vad händer egentligen då?

När jag blickar bakåt känner jag sällan längre igen den mörkhåriga, vilsna flickan jag var då. Många som lämnat sjukdomen ifrågasätter om de verkligen har blivit friska och hur de ska gå till väga för att komma dit - jag känner snarast att jag börjar ifrågasätta om jag egentligen någonsin var sjuk. Jag mådde dåligt, så fruktansvärt dåligt, men vad av allt var egentligen sjukdom och vad var bara sunda reaktioner på en osund miljö? Vad var sjukdom och vad var en oförmåga att hantera livet? Friskt och sjukt. Kanske är det bara olika sidor på samma mynt.

Thank you for hearing me - Sinead O'Connor. Avslutade Anna Odells sommarprat
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag, augusti 17, 2010

Hela havet stormar!

Den rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall är återigen i blåsväder, och den här gången har varken jag eller Sofia minsta lilla finger med i spelet.

Lokaltidningen, Sundsvalls Tidning, har berättat att en avdelningschef på RPK är delägare i ett vårdhem som tar emot patienter från den avdelning han själv är chef över. År 2009 fakturerade vårdhemmet landstinget 2,5 miljoner kronor, men affärerna uppges ha pågått under flera års tid. I åratal har klinikledningen givit sitt tysta godkännande till agerandet som nu får skarp kritik, bland annat av landstingets revisor. Den enda garanten för att patienterna och skattebetalarna inte drabbats negativt av avdelningschefens dubbla roller är klinikens chef, Erik Söderberg. Landstinget har köpt vård för 8,5 miljoner kronor, utan offentlig upphandling, men Söderberg känner själv inte till vem som godkänt detta upplägg. Konkurrensverket är menar att klinikens agerande är ett lagbrott. Söderberg själv säger till ST att:
"– Patientens bästa är viktigast för mig. Om det sedan inte följer alla regler exakt är för mig en sekundär fråga".
Tyvärr tar inte karusellen slut där. Söderberg, som alltså är den enda garanter för att allt gått rätt till med remitteringen till Zetterkvists vårdhem, är nämligen i sin tur VD i ett företag som fakturerat landstinget 48 000 kronor. Han har fakturerat sig själv och betalat med pengar från RPK. Summan må vara en i dessa sammanhang spottstyver, men agerandet är minst sagt uppseendeväckande. Avdelningschefen Zetterkvist slutar nu i september och säger till ST att "Det blir ju lite dubbla roller annars." Landstingspolitikern Sverker Ågren, KD, kräver en omfattande granskning av RPK men landstingsdirektören håller rättspsykschefen om ryggen och menar att klinikens verksamhet är något att vara stolt över.

Det kanske mest intressanta är läsarresponsen. Reaktionerna. Kommentarerna. Det här är inte första gången RPK är i blåsväder, det har tidigare handlat om pedofilen som begick brott under vårdtiden och om olagliga tvångsåtgärder, men det är först nu - när skattebetalarnas pengar kan ha hamnat i orätta händer - som opinionen tar fart. Lagen om offentlig upphandling slår tusen gånger högre än regeringsformen och mänskliga rättigheter. Nu påpekas det raskt att lagar finns av en anledning både i kommentarsfältet och på ledarsidan. Annat lät det tidigare i år när jag och Sofia kritiserade bruket av tvångshandskar. Då var samma ledarsida inte lika positiva till dessa lagar som fanns av en anledning, snarast tycktes de mest vara till besvär. Konkurrensverket är tydliga och kritiska redan från början - Socialstyrelsen väntade nästan ett decennium sedan missförhållandena uppdagades till dess att kritiken (och då i mild form) utdelades. Pengar är konkreta - psykiskt sjuka människor skrämmande?

Söderberg försvarar sitt felaktiga agerande med att reglerna inte varit helt tydliga och menar att upphandlingen ska komma igång under hösten - likadant lät det gällande tvångshandskar, det var reglerna som var otydliga. Ska man vara verksamhetschef kan lagar inte vara så pass sekundära att man inte ens ids sätta sej in i regelverket. Det är fullständigt oansvarigt.

***
Uppdatering 18 augusti
I kväll berättar ST att RPK köpt vårdplatser för ytterligare 4,7 miljoner kronor utan att ta hänsyn till lagen om offentlig upphandling. Den här gången är det ett vårdhem i Söråker som utfört tjänsterna. De har enligt ST liknande kompetens och exakt samma priser som det hem som sålt tjänster till RPK för 8,5 miljoner kronor. Jag frågar mej - var ska denna sörja sluta, och hur många fler lik kommer att hinna grävas fram längs vägen?

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

söndag, augusti 08, 2010

Hipp hipp ...

I dimman mellan sömn och vakenhet. Långt borta är det något som låter, det är hunden som skäller hysteriskt. Rullar tungt över på sidan och försöker fixera blicken på klockradion: de röda siffrorna skapar den hysteriska kombinationen 08:20. Det är lördagsmorgon! Lägger mej åter på rygg och försöker stänga ute skällandet. Sova. Men det är fler ljud, mer av det irriterande som inte går att ignorera. Det står människor kring min säng, det är nån som sjunger, vad är det som händer? Där står den bästa vännen och de båda tärnorna - det är dags för möhippa!

Min lördag bestod av fjorton timmars kärlek, överraskningar, gapskratt, vänskap, kära återseenden, fler skratt, utmaningar, självkänsla, orientalisk dans och ännu mer skratt. Åtta fantastiska vänner har ägnat tid jag inte ens vågar uppskatta åt att planera dagen minutiöst och i detalj. En dag bara för mej. En dag precis så som jag knappt ens vågat önska. Temat var dans och jag har besökt både Lund och Malmö som en liten prinsessballerina i tyllkjol, tiara och slöja. Jag har fått prova på att dansa orientaliskt och fullkomligen älskade det, jag har ätit pick-nick i stadsparken, skrivit dikt och samlat äktenskapsråd, druckit lagom med alkohol och framför allt fått tillbringa en hel lång dag med de allra mest underbara av vänner. Jag är rörd till tårar för allt det de gjort och jag har fortfarande svårt att förstå det. Att de gjort allt det här, bara för mej.
Älskade, älskade ni - tack! Jag har de allra bästa av vänner.

/ Innie
Och tack till bästa vännen som så ödmjukast bjuder på två sneak-peak-bilder från hippan!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

torsdag, augusti 05, 2010

Replik

Sedan tre läkare fälldes i HSAN för att på olämpliga och olagliga grunder isolerat en patient vid rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall har debatten blossat upp ånyo. Sverker Ågren (KD) skrev ett kritiskt inlägg i Sundsvalls Tidning, ett av de få jag läst som inte tar läkarnas agerande i försvar. Raskt kom repliken från Jacomina Beertema (M) som menade att vården på rättspsyk är framgångsrik. Trots att media inte längre bidrar med något av egentlig vikt till opinion och förändringsarbete i frågan kändes det obekvämt att låta hennes replik stå oemotsagd. Därför finns min och Sofias replik här; Misstag måste granskas och följas upp.

/ Innie

Sverker Ågrens blogg
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

måndag, augusti 02, 2010

Etiken i praktiken, del I

I början av sommaren beslutade Socialstyrelsen att upphäva de föreskrifter och allmänna råd som tidigare möjliggjort användandet av tvångsåtgärder mot dementa. Med detta som ingång påbörjar jag nu den första i en serie av inlägg som på olika sätt kommer att handla om etiken i praktiken - etiska problem och dilemman som uppstår inom sjukvården, äldreomsorgen eller socialstjänsten. Jag har inga lösningar eller svar att bjuda - däremot tankar och funderingar, och kanske en och annan problematisering.

Beslutet att upphäva de förordningar som givit demensvården rätt att utöva tvång har mött stort motstånd, trots att det alltså länge saknats stöd för tvång inom äldreomsorgen. Anledningen är att varje medborgare är grundlagsskyddad mot frihetsberövande åtgärder. Att låsa in en dement på en vårdavdelning, montera ett brickbord på den dementes rullstol så att hon inte kan resa sig, eller dra upp grindarna på sängen utan att den gamle själv kan sänka dem är allt exempel på frihetsberövande åtgärder. För att det ska vara godtagbart att man begränsar en människas liv och rörelsefrihet på det viset krävs stöd från annan lag, och det är alltså det stödet som länge saknats. Sveriges riksdag har värderat den enskilda individens autonomi högt och sagt nej till godtyckliga ingripanden. Överhuvud taget är autonomin, alltså rätten till självbestämmande, hög inom svensk sjukvård.

Det finns flera demenssjukdomar som tar sig olika uttryck, men gemensamt för de jag känner till är att de påverkar patientens minne och förmåga att tänka logiskt. Problemet som jag ser det, och som jag också kommer att komma tillbaka till, är det som sker när man påtvingar en människa en autonomi som han eller hon inte kan förvalta. Vad händer när vi lämnar dörrarna olåsta på ett boende som rymmer ett tjugotal dementa och säger "Valet är ert, gå in eller gå ut - äldreomsorgen bygger på frivillighet". Jag är den första att försvara en människas grundlagsskyddades rättigheter, men jag kan ibland ifrågasätta om de rättigheter vi kan åtnjuta verkligen bör ses som rättigheter i ordets positiva bemärkelse, eller som en missriktad omtanke som leder rakt i misären. Kanske bör man i sin iver att värna om autonomin, också ge individen redskap och möjligheter att bejaka den? Jag instämmer helt med Anders Printz, Socialstyrelsen, som menar att personalbrist aldrig får vara skäl att använda tvång som sänggrindar eller låsta dörrar. Men bristen på kurage och ryggrad får inte heller vara skäl nog att blunda för ett jättelikt etiskt problem inom äldrevården. SKL kräver lagstiftning om tvång inom demensvården och jag kan bara hålla med. Inom ett så känsligt och sårbart område som tvångsvård får det inte finnas några gråzoner.

DN avslutar i sin ledare den 20 juni så väl att jag citerar den sista paragrafen här:
"Så beskedet från Socialstyrelsen måste ses som en uppmaning till lagstiftaren att raskt och resolut fundera över hur man kan snickra ihop en lag som väger dementas skyddsbehov mot deras rätt till integritet och självbestämmande. Fram till dess lär vi dessvärre få finna oss i att förvirrade själar irrar runt i nattlinne som ett uttryck för ett olycksaligt beslut och en missriktad välvilja."
/ Innie

Media: Veteranen, DN, Vårdfokus, HD, Dagens Medicin
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,