Ibland inser jag att bloggens innehåll inte alltid är så lättillgängligt för nytillkomna läsare. För att inte låta som en repetitiv papegoja kan jag ibland ta viss kunskap allt för given, och utelämnar därmed detaljer jag tror att läsarna har med sig sedan tidigare inlägg. Det är ju inte speciellt snällt mot er som faktiskt inte läst de där tidigare inläggen. Därför känner jag ett behov av att skriva det här inlägget som förhoppningsvis kan förklara bakgrunden till den etiskt, juridiskt, emotionellt och principiellt viktigaste frågan jag skriver om här på bloggen. Inlägget är inte främst riktat till dej som följt bloggen under lång tid, även om kanske också du kan ha behållning av det, utan till dej som är ny och nyfiken eller kritisk och ifrågasättande.
Våren 2008 började jag på allvar att skriva om den lilla grupp av kvinnor, och ibland också barn, som skickas till rättspsykiatriska kliniker på grund av självskadebeteende. Kvinnorna är inte dömda för något brott utan flyttas till rättspsyk från allmänpsykiatriska vårdavdelningar på grund av resursbrist. Allmänpsykiatrin saknar kompetens att hjälpa patienterna med de mest allvarliga formerna av självskadebeteende, och i brist på annan vård skickas de då till rättspsykiatrin. Skälen är sannolikt flera, men det brukar rättfärdigas med att rättspsyk har en högre säkerhet än allmänpsyk gör. Det är ju visserligen riktigt, men egentligen irrelevant. Rättspsyk är säkert på så vis att de har skalskydd, perimeterskydd och taggtråd eftersom de också har som uppgift att skydda samhället från psykiskt sjuka lagöverträdare. Kvinnorna som skadar sig själva blir knappast hjälpta av larmbågar och taggtråd, deras säkerhetsbehov är av en annan kaliber - de behöver skyddas från sig själva.
Jag har själv upplevt skräcken av att stå på rättspsykiatrins väntelista och tillbringade en hel sommar i väntan på att plats skulle uppstå i Vadstena. Av ett antal omständigheter slapp jag dock undan och har i stället stått vid sidan av när mina vänner deporterats från allmänpsykiatrin till rättspsykiatrin. Att jag är kritisk mot förfarandet är knappast någon hemlighet. Mina skäl var till en början främst etiska - att vårda en minoritet av unga kvinnor utan kriminell bakgrund tillsammans med en kraftig majoritet av äldre män dömda för olika mer eller mindre allvarliga brott ansåg jag vara både oetiskt och direkt olämpligt då vården bara undantagsvis var anpassad för de kvinnliga patienterna. Senare fick jag även grepp om det juridiska perspektivet som visat att problematiken har långt många fler bottnar är det rent etiska, och att vården av denna patientgrupp inom rättspsykiatrin på många sätt är rent olaglig.
Under flera års tid har jag arbetat intensivt med att försöka förändra det aktuella förfarandet, och upplysa och informera både sjukvård, lagstiftare och granskningsmyndigheter om vad som pågår bakom rättspsykiatrins låsta dörrar. Vid min sida har jag ständigt haft Sofia och i ryggen långa sträckor även föreningen SHEDO som vi startade gemensamt. Att vara två tjugofemåriga kvinnor med egen patienterfarenhet från psykiatrin, som kritiserar, granskar och utvärderar psykiatrin och dess makthavare är stundtals allt annat än enkelt. Trots det har faktiskt mycket hänt under de senaste åren. Vårt fokus har främst legat på den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall, då vi funnit starka bevis för att delar av den vård som kvinnorna med självskadebeteende erhåller är lagvidrig. Kliniken har använt tvångsmedel som inte är tillåtna i svensk lagstiftning, exempelvis tvångshandskar och tvångshjälmar. De har isolerat patienterna på mycket vaga eller obefintliga grunder och brustit avsevärt i dokumentation och journalföring. I vår granskning har vi nästan uteslutande hållit oss till primärkällor och därför tagit del av tusentals sidor av utredningsmaterial och offentliga handlingar.
Det senaste året har mycket hänt på kliniken i Sundsvall, delar av det kan du läsa mer om under etiketten "Rättspsyk och självskadebeteende" här i vänstermarginalen. Att jag valt att arbeta med den här frågan har många förklaringar, men ibland får jag frågan varför jag brinner så för den. En del är ganska uppenbar - om jag hamnat på rättspsyk den där sommaren för fyra år sedan hade jag med största sannolikhet inte levt idag. Det här är mitt sätt att ge tillbaka. En annan orsak är helt enkelt att ingen annan gör det. Även om exakta siffror saknas kanske det handlar om ett tjugo-fyrtiotal kvinnor med självskadebeteende som varje år skickas till rättspsyk utan att ha begått något brott. Det är en så gott som obefintlig grupp i den stora statistiken, så bara av det skälet är problematiken ointressant för de allra flesta. Att det dessutom handlar om unga kvinnor som skadar sig själva gör knappast intresset större. Tvärt om så är fördomarna många om just dessa patienter, som tros vara manipulativa och jävliga, trots att uppskattningsvis var tionde ung tjej har skadat sig själv idag. Jag har valt att ägna mej - och hundra, hundra, hundratals ideella timmar - åt det här, helt enkelt för att jag inget annat kan. Jag kan inte sitta tyst och titta på. Jag kan inte blunda och hoppas att någon annan löser det, när vanvård pågått i ett decennium utan insyn. Jag måste agera. När motvindarna viner orkar jag inte alltid brinna med stora flammande lågor, men det här min glöd. Här kan jag ta, ge och skapa kraft.
/ Innie
Vill du läsa mer kan du läsa det fördjupande dokument som jag och Sofia sammanställt för föreningens SHEDO:s räkning. Du hittar det här.
Läs även andra bloggares åsikter om Glöd, Eld, Självskadebeteende, Ideellt arbete, Rättspsykiatri, Allmänpsykiatri, Övertygelse
Våren 2008 började jag på allvar att skriva om den lilla grupp av kvinnor, och ibland också barn, som skickas till rättspsykiatriska kliniker på grund av självskadebeteende. Kvinnorna är inte dömda för något brott utan flyttas till rättspsyk från allmänpsykiatriska vårdavdelningar på grund av resursbrist. Allmänpsykiatrin saknar kompetens att hjälpa patienterna med de mest allvarliga formerna av självskadebeteende, och i brist på annan vård skickas de då till rättspsykiatrin. Skälen är sannolikt flera, men det brukar rättfärdigas med att rättspsyk har en högre säkerhet än allmänpsyk gör. Det är ju visserligen riktigt, men egentligen irrelevant. Rättspsyk är säkert på så vis att de har skalskydd, perimeterskydd och taggtråd eftersom de också har som uppgift att skydda samhället från psykiskt sjuka lagöverträdare. Kvinnorna som skadar sig själva blir knappast hjälpta av larmbågar och taggtråd, deras säkerhetsbehov är av en annan kaliber - de behöver skyddas från sig själva.
Jag har själv upplevt skräcken av att stå på rättspsykiatrins väntelista och tillbringade en hel sommar i väntan på att plats skulle uppstå i Vadstena. Av ett antal omständigheter slapp jag dock undan och har i stället stått vid sidan av när mina vänner deporterats från allmänpsykiatrin till rättspsykiatrin. Att jag är kritisk mot förfarandet är knappast någon hemlighet. Mina skäl var till en början främst etiska - att vårda en minoritet av unga kvinnor utan kriminell bakgrund tillsammans med en kraftig majoritet av äldre män dömda för olika mer eller mindre allvarliga brott ansåg jag vara både oetiskt och direkt olämpligt då vården bara undantagsvis var anpassad för de kvinnliga patienterna. Senare fick jag även grepp om det juridiska perspektivet som visat att problematiken har långt många fler bottnar är det rent etiska, och att vården av denna patientgrupp inom rättspsykiatrin på många sätt är rent olaglig.
Under flera års tid har jag arbetat intensivt med att försöka förändra det aktuella förfarandet, och upplysa och informera både sjukvård, lagstiftare och granskningsmyndigheter om vad som pågår bakom rättspsykiatrins låsta dörrar. Vid min sida har jag ständigt haft Sofia och i ryggen långa sträckor även föreningen SHEDO som vi startade gemensamt. Att vara två tjugofemåriga kvinnor med egen patienterfarenhet från psykiatrin, som kritiserar, granskar och utvärderar psykiatrin och dess makthavare är stundtals allt annat än enkelt. Trots det har faktiskt mycket hänt under de senaste åren. Vårt fokus har främst legat på den rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall, då vi funnit starka bevis för att delar av den vård som kvinnorna med självskadebeteende erhåller är lagvidrig. Kliniken har använt tvångsmedel som inte är tillåtna i svensk lagstiftning, exempelvis tvångshandskar och tvångshjälmar. De har isolerat patienterna på mycket vaga eller obefintliga grunder och brustit avsevärt i dokumentation och journalföring. I vår granskning har vi nästan uteslutande hållit oss till primärkällor och därför tagit del av tusentals sidor av utredningsmaterial och offentliga handlingar.
Det senaste året har mycket hänt på kliniken i Sundsvall, delar av det kan du läsa mer om under etiketten "Rättspsyk och självskadebeteende" här i vänstermarginalen. Att jag valt att arbeta med den här frågan har många förklaringar, men ibland får jag frågan varför jag brinner så för den. En del är ganska uppenbar - om jag hamnat på rättspsyk den där sommaren för fyra år sedan hade jag med största sannolikhet inte levt idag. Det här är mitt sätt att ge tillbaka. En annan orsak är helt enkelt att ingen annan gör det. Även om exakta siffror saknas kanske det handlar om ett tjugo-fyrtiotal kvinnor med självskadebeteende som varje år skickas till rättspsyk utan att ha begått något brott. Det är en så gott som obefintlig grupp i den stora statistiken, så bara av det skälet är problematiken ointressant för de allra flesta. Att det dessutom handlar om unga kvinnor som skadar sig själva gör knappast intresset större. Tvärt om så är fördomarna många om just dessa patienter, som tros vara manipulativa och jävliga, trots att uppskattningsvis var tionde ung tjej har skadat sig själv idag. Jag har valt att ägna mej - och hundra, hundra, hundratals ideella timmar - åt det här, helt enkelt för att jag inget annat kan. Jag kan inte sitta tyst och titta på. Jag kan inte blunda och hoppas att någon annan löser det, när vanvård pågått i ett decennium utan insyn. Jag måste agera. När motvindarna viner orkar jag inte alltid brinna med stora flammande lågor, men det här min glöd. Här kan jag ta, ge och skapa kraft.
/ InnieVill du läsa mer kan du läsa det fördjupande dokument som jag och Sofia sammanställt för föreningens SHEDO:s räkning. Du hittar det här.
Läs även andra bloggares åsikter om Glöd, Eld, Självskadebeteende, Ideellt arbete, Rättspsykiatri, Allmänpsykiatri, Övertygelse
