Motvilliga framsteg

Dagarna flyter just nu in i varandra och jag försöker att hitta ro i rutiner och regelbundna tider. Tyvärr är det svårt med tanke på att min "inre klocka" sällan kickar igång vid 05.40 då väckarklockan tycker det är dags att stiga upp. Jag har en timme vaken tid hemma på morgonen innan jag sätter mej på cykeln för att trampa min halvmil till jobbet, och omkring elva timmar senare är jag hemma igen. Efter fyra timmar med middag, kvällspromenad och lite tv-tid är det dags att återvända till sängen. Fyrkantigt. Inrutat. Rutinbetonat och regelbundet. Säkert bra på alla sätt och vis men själv blir jag pipplig och får inte mycket gjort. Jag längtar efter att få slänga mej i gräset (men aktivt undvika den vilda palsternackan!) och njuta av solen i stället för att ånga runt på avdelningen utan luftkonditionering där temperaturen sedan länge passerat trettiostrecket. Ett stenhus som värms upp av solen blir snart lika outhärdlig att vistas i som en bakugn - både för personal och patienter. Jag längtar efter att få sova längre än sex timmar per natt och att slippa vakna i panik av rädsla för att ha försovit mig - halv ett på "morgonen". Jag längtar efter cykelturer, stenbrottsbad och balkongpyssel. Jag längtar efter semester.

Men jag har det egentligen bra. Mina kollegor är lika fantastiska som förra sommaren. Jag känner mig inte alls lika förvirrad och bortkommen som i fjol, nu är det faktiskt jag som får svara på frågor från årets sommarvikarier. Jag ligger ofta steget före och har koll på situationen. Jag har lyckats hämta läkemedel till ett värde motsvarande ett mindre hus (sisådär 750 000 kronor) utan att tabba mej, upptäcka i tid att jag ville beställa 680 tunikor i stället för 6, ta EKG och blodprover utan att döda patienten, hantera cytostatikapåsar många gånger om dagen utan att döda mej själv och svara i akuttelefonen med paniken i schack. Jag gissar att det är sånt som kallas framsteg. Om än en smula motvilliga.

Syster läste Krig och fred på landet - det vill jag också göra ...

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Sommarjobb, Onkologi, Undersköterska, Semester, Längtan, Värme, Arbetsmiljö, Studentliv

Balladen om konsekvenser - tankar en tisdagskväll

Jag var förbi hos Sofia en sväng efter jobbet och pratade bland annat om hennes upplevelse på vårdcentralen tidigare idag. Vi pratade om att bli bemött och bedömd utifrån ärren. Om självdestruktiviteten som idag är så avlägsen och om ärren som aldrig kommer att försvinna. Med acceptans kan man komma långt, men ett mått av missmod är ibland svårt att undvika. Mina ärr är många och tydliga och kommer inte att bli mycket blekare än vad de är idag. Under hur många år ska jag och andra som bär synliga spår efter ett inre kaos, med tvång fösas in i sjukdomsfåran? Kommer jag att placeras på ett stöd- eller gruppboende istället för ett ålderdomshem den dagen jag bli gammal och behöver hjälp - jag har ju faktiskt varit psykiskt sjuk?

Vi pratade om ätstörningar kontra självskadebeteende. Om det underliga i att ätstörningar, eller kanske allra helst anorexi, fortfarande är "finare" är självskadebeteende. Generellt sett pratar jag hellre om att jag haft ätstörningar än om att jag haft ett självskadebeteende, när det egentligen varit samma lidande som tagit sig olika uttryck. Men den allmänna uppfattningen tycks vara att en ätstörning kan man ha utan att vara psykiskt sjuk, ja, faktum är att en tidigare släng anorexi ibland bemöts med ett skevt mått av beundran. Självskadebeteende däremot är groteskt och avvikande eller manipulativt och uppmärksamhetssökande. Människor som skadar sig själva måste vara störda!

Därför refererar jag hellre till anorexi än till självskadebeteende om den långa luckan i mitt utbildnings- och yrkesverksamma liv kommer på tal. Jag förnekar det inte, jag berättar gärna om det för den som frågar, men när tröttheten slår till är ätstörningarna en enklare förklaring. I arbetssituationer har mina ärr bara kommit på tal en handfull gånger, i kontakt med sjukvården tio gånger oftare, och visst har sanningen justerats för att få en enklare och mer socialt accepterad förklaring. Om jag säger att jag mådde dåligt och skadade mig själv under en längre period öppnar det upp för tusen nya frågor, men om jag lägger till att min tidigare sambo gick bort i cancer blott 24 år gammal är det som att inga följdfrågor behövs. Förståelsen för mitt beteende stiger radikalt. Alla känner ju till cancerns grymhet och kan förstå vilken sorg och smärta sjukdomen kan vålla ... Trots att sanningshalten inte är total (jag hade mått dåligt långt innan han fick sitt recidiv) och trots att hela situationen känns obekväm händer det att jag ändå väljer den förklaringen. Orsaken är enkel: inte alla dagar orkar jag försvara min psykiska hälsa, min balans och min historia. Inte alla dagar orkar jag bli tolkad utifrån en mall jag sedan länge vuxit ur. Inte alla dagar orkar jag krångla mig ur den tvångströja som ärren på mina armar riskerar att stänga in mig i. Och det måste få vara okej.

/ Innie
Lyssna på Balladen om konsekvenser via Youtube eller via Spotify
Och läs så klart Sofias inlägg som givit ringar på vattnet - här skriver Amy på samma tema
Läs även andra bloggares åsikter om Sjukdom, Psykisk ohälsa, Bemötande, Ärr, Självskadebeteende, Ätstörningar, Fördomar, Förutfattade meningar

Långhelg i paradiset

Några dagar i mitt paradis. Gassande sol och klarblå himmel. Skogspromenader och cykelturer. Slå gräs med lie i bikini och gummistövlar. Kyrkogården och hälsa på släkten. Bålgetingsbesök. Rabarberplock, gräslöksgömmor och fläderblomning. Hundliv utan koppel. Överraskande lyckad geocaching. Avkoppling och värme. Historiens vingslag mitt ibland oss. En hundraårig stormhatt och en nyfunnen bakugn. Bröllopstårtsutprovning. Spinnrock, trampsymaskin, smörslunga och högrepar. Knott, hägrar, får, åsnor, lamadjur, kossor, hästar, svalor och fasaner. Amerikakofferten som aldrig kom iväg. Fyra dagar på besök bland mina rötter. Sinnesro.

Våra hyresgäster

En av de sex grannarna ...

En av de många hägrar jag såg.
Tyvärr fotograferad från bilen och kraftigt zoomad.

Solnedgång vid ån

Highland cattle-kalv

Jag rensar rabarber efter en lång och svettig dag

Syster som liekvinnan

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Midsommar, Värme, Semester, Paradis, Blekinge, Släkt, Rötter, Sinnesro

Kompetens eller sjukdom?

Jag är en person med många och varierande intresseområden. Redan som barn hade jag flera fritidsintressen och varvade glatt klassisk balett, kyrkans unga och körsång. Jag hade svårt att välja och efter ett par år med en aktivitet kunde den bytas ut mot något annat, permanent eller tillfälligt. I takt med att jag växte upp blev valen mer avgörande än vilket instrument jag skulle spela eller vilken ungdomsgrupp jag skulle tillhöra, men mina intressen var fortfarande breda. I krokarna kring min tjugoårsdag hade mitt liv varit upp och ner i ungefär ett år och jag hade sedan länge hunnit fastna i psykiatrins svängdörrssystem. Borderlinediagnosen var ett faktum och min tendens att byta intressen och mål klassades antingen som impulsivt eller som ren obeslutsamhet. Så snart jag vacklade i vad jag ville ta mig för tolkades det som ett sjukdomssymtom. Det kändes som att någon skar i mitt självt.

Sedan dess har jag skämts för min oförmåga att fatta ett beslut och sedan hålla fast vid det. I åratal har jag våndats inför ett beslut, under tiden och efteråt. Vad skulle ske när jag vandrat en bit på vägen eller nått mitt första mål? Det har inneburit att jag aldrig, eller mycket sällan, berättat för min familj eller mina vänner när jag känt mig osäker eller vacklande av rädsla för att sjukdomsstämplas. I stället har jag bollat med mig själv och någon enstaka vän jag litat på, och först när jag funnit en lösning jag verkligen trott på har jag vågat presentera den för omgivningen. Men eftersom min beslutsprocess, som ofta pågått under månader eller år, varit dold för andra har jag i stället uppfattats som impulsiv - det klassiska borderlinesymtomet!

Jag har flyttat runt och bytt utbildning, jag har velat bli läkare, präst, sjuksköterska, journalist och jurist. Impulsivt? Obeslutsamt? Sjukt? Nej. Faktiskt inte.

Efter många terapeutiska samtal med Sofia lyckades hon för några kvällar sedan sätta ord på mitt velande. Som barn när jag höll på med estetiska aktiviteter så var jag faktiskt hyfsat bra både på piano och fiol och körsång. Jag är hyfsat musikalisk och har helt okej taktkänsla. Jag var inget dansunder men klarade mej ändå bra. Som vuxen har jag kompetenser inom flera områden, även om de inte längre är av estetisk karaktär. I stället har jag en god analytisk förmåga, jag uppskattar och tror jag behärskar det skrivna språket, jag är nyfiken och utredande, i många fall empatisk och intresserad och jag har en förmåga att se saker ur flera perspektiv. Mer konkret har jag intressen som sträcker sig från sjukvård via psykologin och själavården till juridiken.

Min rädsla för att välja är kanske snarast en rädsla för att välja bort. Jag kan verkligen avundas människor som har ett mål, en mening, ett kall eller en stark och tydlig talang. Jag långt ifrån exceptionell inom något område, men jag har en lång rad yrken jag tror jag skulle kunna behärska och som jag klart skulle uppskatta. Men att välja det ena innebär med viss nödvändighet att jag väljer bort något annat, något jag inte alls vill. Ett par utbildningar kan man möjligen kombinera, men mycket mer än så är det inte. Väljer jag att vässa min kunskap eller min talang inom något är det på bekostnad av det andra. I oktober ska jag välja hur "del två" av mitt studieliv ska se ut, och därigenom fatta beslut om hur jag vill ha min framtid. Jag ska välja och välja bort. I januari har jag förhoppningsvis min kandidatexamen i psykologi - vad händer sedan? Masterprogrammet i psykologi börjar först till hösten, och var leder det? Frågorna är många, för ja, det finns allt för mycket jag vill ägna mitt yrkesverksamma liv åt.

/ Innie
Tidigare inlägg om att bli tolkad utifrån en (felaktig) diagnos: Bemötande II, Svar till anonym, Diagnos och självskadebeteende II, Licence to feel
Läs även andra bloggares åsikter om Utbildning, Framtid, Kompetens, Intressen, Kunskap, Borderline,

En hälsning

En lugn helg är snart till ända. Om drygt åtta timmar ringer väckerklockan och det är dags att sparka igång en ny vecka, om än en något förkortad tack vare midsommarafton. Det är en av de stora fördelarna med att arbeta på en dagklinik - vi håller stängt helger och helgdagar! Mina lediga dagar försvinner oroväckande snabbt, jag tyckte nyss det var fredageftermiddag och jag busade med Ylva, och nu är det redan söndag kväll. Men lite shopping har det blivit, mina stackars fötter har fått sej ett par riktiga "tantskor" och de är mej djupt tacksamma. En del bröllopsförberedelser har det blivit, för att inte tala om dagens konditorsexperiment. Men sånt hittar den intresserade så klart bröllopsbloggen.

Minns ni de gula rapsfälten? De är överblommade nu ...

Stenros (eller möjligen nyponros)

Schersmin

Stennros

Pollenmaskin

(Stor) Käringtand

Jag hoppas att hitta tillbaka till försommarens bloggform, men tills dess får ni nöja er så här med ett inlägg då och då. Tid är en bristvara. Var rädda om er!

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Blommor, Flora, Helg, Ledighet, Arbete, Sommarjobb, Onkologi, Undersköterska

Sen sist ... (uppdatering)

Det råder bloggstiltje. Den senaste veckan har varit intensiv men nu tror jag att jag hittat den andra andningen och är tillbaka på banan. Sedan sist har jag avslutat min distanskurs i klinisk psykologi (med ett härligt VG!) och påbörjat kursen Medicin och Makt. Jag har rest Lund-Mjölby-Linköping-Mjölby-Linköping-Mjölby-Linköping-Stockholm-Lund på två dygn för att gå på prästvigning i Storkyrkan i Gamla stan. Nu kan jag och Mattias vigas den 4 september, för nu är vår vigselpräst äntligen präst, och en vansinnigt klok och vacker sådan dessutom. Jag har skrivit PM i den nya kursen och lärt mej om medikalisering - om hur medicinen som vetenskap fått makt i vårt samhälle, en blogg om det kommer garanterat senare. Jag har varit i Malmö på onkologiutbildning och dessutom konstaterat att de brudskor jag vill ha inte längre saluförs. Idag gick jag min första dag på sommarjobbet på onkologens dagavdelning och blev alldeles rörd av alla glada ansikten och kramar från fjolårets kollegor. Jag känner mej verkligen, verkligen välkommen och något mindre bortkommen. På hemvägen har frimärken och kuvert inhandlats, och i dagarna ska bröllopsinbjudningarna läggas på lådan. Jag har koll igen.

För övrigt är det här är intressant och positivt, det här mest märkligt, det här gör mej bara trött, och precis som Maria tycker jag att det är vansinne att det här gick igenom.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Prästvigning, Stockholm, Resa, Studier, Sommarjobb, Onkologi, Cancer, Patientsäkerhet, Rättspsykiatri

Examenskväll; om vägval

Idag examinerades "min" sjuksköterskeklass från Linköping. I tre år har de slitit och idag fick de äntligen vandra in i Linköpings domkyrka och ta emot sin sjuksköterskebrosch. På Facebook har statusuppdateringarna strömmat in de senaste dagarna, det har handlat om avklarade seminarier och kompletteringsuppgifter och därefter en lång väntan fram till dagens cermoni. Jag har tittat på hundratals bilder från examenssittning, slutfester och kyrkavslutningen och kommer på mej själv att sitta med tårar i ögonen. Tårar av glädje, av stolthet och av medkänsla, för ja - jag har blivit sentimental. Åldern? Men det är ju stort - de har fått sin examina. Till Puckot, morsorna och alla de andra kan jag bara säga ett stort, varmt grattis! Ni gjorde det!

Det bästa av allt är dock att jag inte känner ett spår av ånger. När jag läser hur de längtar efter sina sommarjobb på kirurgen, onkologen och MAVA och inser hur peppade de är kan jag bara känna tacksamhet. För att jag vågade lyssna till magkänslan, för att jag vågade välja den mindre enkla vägen och för att jag vågade hoppa av sjuksköterskeutbildningen. Jag kommer aldrig ångra att jag började den, det var det bästa jag kunde göra där och då. Men lika glad som jag är över att jag började den där augustidagen 2007, lika glad är jag att jag lämnade utbildningen två år senare. Även om min framtid inte längre är lika säker och utstakad är den fylld med en helt annan glädje och studiemotivation.

I måndags avslutade jag översiktskursen i psykologi här i Lund. På grund av allt för mycket SHEDO-jobb i början av terminen har jag några missade seminarier att komplettera, men i övrigt är allt fix och färdigt och jag överlevde de fem veckorna av grupparbete. Mina 15 poäng klinisk psykologi som jag läst på distans från Linköping avslutas på söndag, men jag har redan skickat in min sista opponering och väntar bara på ladokpoängen. I måndags började jag min sommarkurs - Medicin och makt i idéhistorisk belysning - på distans från Uppsala, och i augusti ska jag tenta av juridiken från förra sommaren. Till hösten väntar kandidatkursen i psykologi, med stor förhoppning inom projektet om självskadebeteende, och i januari har även jag min examina. Mitt byte sinkade mig en termin, men gav mig en utbildning som motiverar och inspirerar mej, och inom vilken jag kan se mej själv lycklig även om femton år. Dessutom blev jag ju faktiskt undersköterska på kuppen och kommer att tillbringa även denna sommar på onkologens dagavdelning - där får jag min dos av sjukvård så det räcker för hela året. Jag har fått ett förhöjt självförtroende när det gäller studier, jag vet att jag kan och jag älskar att lära. Det är inom akademin jag hör hemma - självklart är det då här jag ska vara!För den nyfikne kommer min kandidatexamen sannolikt att bestå av följande kurser:

Omvårdnad och människa i utveckling, 30 hp
Omvårdnad och den unga människan, 30 hp
Medicin och makt i idéhistorisk belysning, 7.5 hp
Vetenskapsteori och forskningsmetodik I, 7.5 hp
Psykologi: Översiktskurs, 30 hp
Psykologi: Behandlingssituationens psykologi, 15 hp
Psykologi: Hälsa- och välbefinnande, 15 hp
Klinisk psykologi, 15 hp
Psykologi: Kandidatkurs, 30 hp

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Examen, Sjuksköterska, Sjuksköterskeprogrammet, Vägval, Utbildning, Psykologi, Kandidat, Framtid, Grattis!

Historiens vingslag som örfilar idag

" Du skal ikke tænke paa din Far og Mor" är en utställning om barnhemsbarn som startade 2002 och, som jag förstår det, fortfarande pågår på Svendborg Museum. Utställningen handlar om barn som vuxit upp på olika barnhem runt om i Danmark och bygger på personliga berättelser och åtskilliga besök på barnhem. Bland annat skriver man om onani, som under stora delar av 1800- och början av 1900-talet ansågs skadligt och därför var förbjudet på barnhemmen. Svend Nielsen var föreståndare på ett barnhem under 1930-talet och berättar vad som hände om en pojke ertappades med att onanera: han fick ett par styva läderhandskar på händerna som fästes vid sängen och låstes fast vid pojkens handleder.

"Fra dare til patient" är en hemsida som berättar om den danska psykiatrins historia, som på många punkter är synonym med vår svenska psykiatrihistoria. Under mitten av 1800-talet byggdes stora mentalsjukhus, både i Danmark och i Sverige, och behandlingen bestod inledningsvis främst av att ge patienterna rutiner och lugn och ro. Man skiljde på patienter som kunde botas och på dem som ansågs obotbara. Vårdinrättningarna för de som kunde botas kallades hospital, de övriga skickades till asyler. Tvång användes i hög utsträckning för att dämpa ångest och oro. Sofie Skotte skrevs ut från en danskt hospital sista gången 1908 och berättar i sin bok från 1910 att "oroliga patienter sattes på styva läderhandskar eller klänningar med låsta ärmar, så de inte kunde använda händerna".

Handskar av det slag Sofie Skotte och Svend Nielsen beskriver från början av nittonhundratalet användes så sent som i julas inom svensk psykiatri. Då förbjöd Socialstyrelsen uttryckligen bruket av dem i väntan på att den nya psykiatrilagen ska träda i kraft. Trots att denna hundraåriga behandlingsmetod saknar evidensbaserat stöd och trots att den egentligen varit olaglig ända sedan 1992 har Socialstyrelsen inte fört ärendet vidare. Ingen anmälan har gjorts och ingen kritik har riktats mot ansvariga läkare eller sjukhus. Först långt efter att patienterna själva uppmärksammat situationen och kontaktat media kom ett förtydligande förbud.

Det är denna Socialstyrelse, som sett mellan fingrarna till förmån för sjukvårdspersonalen och på patienternas bekostnad, som nu ska axla rollen som oberoende granskare av sjukvården. Det är denna Socialstyrelse, som lägger allt krut på systemfel och tenderar att prioritera personal före patienter, som ska företräda patienter när misstag sker i vården. Och än värre - det är denna Socialstyrelsen som ska försvara patienternas rättigheter när felen i vården varken är enstaka eller beror på misstag, utan är mångåriga och systematiska. Är det så konstigt att kritiken är stark och tät, när inte ens lagens främsta förespråkare tycks kunna försvara den med någon egentlig kraft?

Jag ber om mirakel den 15 juni.
- - -
Uppdatering & förtydligande: I LYHS, lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, regleras Socialstyrelsens tillsyn. Styrelsen ska bland annat "kontrollera att brister och missförhållanden avhjälps". Det har inte gjorts i fallet med olagligt bruk av tvångsmetoder på RPK i Sundsvall. Vidare står i LYHS §12 att : "Om Socialstyrelsen får kännedom om att någon har brutit mot en bestämmelse som gäller verksamhet som står under Socialstyrelsens tillsyn, skall styrelsen vidta åtgärder för att vinna rättelse och, om det behövs, göra anmälan till åtal." Åtskilliga bestämmelser har brutits, främst 2 kap regeringsformen och åtskilliga paragrafer i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Trots upprepade förfrågningar och påtryckningar hos Socialstyrelsen har någon anmälan till åtal inte genomförts. Socialstyrelsen har känt till bruket av tvångshandskar sedan millenieskiftet. Nu ska de företräda patienterna.

/ Innie
LÄS! Sofia Åkerman, Maria Byström, Totalstyrelsen, Göran Hägglunds patetiska svar på HSANs kritik
Läs även andra bloggares åsikter om Socialstyrelsen, Tvångshandskar, Psykiatrihistoria, Tvång, Mentalsjukhus, Asyler, Hospital, Föråldrad vård, HSAN, Patientsäkerhetslagen

Diskriminering med statsbidrag

Sveriges Radios program för undersökande journalistil, Kaliber, har återigen gjort ett intressant grävjobb (de har tidigare lyft situationen på de statliga ungdomsinstitutionerna som jag skrivit om bland annat här). Den här gången handlar det om Ungdomsstyrelsen – en statlig myndighet som ska "Fördela statsbidrag till frivilligorganisationer som arbetar för integration och motverkar diskriminering, jobbar för jämställdhet och företräder nationella minoriteter." Ungdomsstyrelsen har aldrig frågat de organisationer till vilka de delar ut pengar hur de ser på homosexualitet. Det har däremot Kaliber gjort.

De senaste fem åren har de religiösa föreningarna och grupperna fått 238 miljoner kronor från statliga Ungdomsstyrelsen. Kaliber har ringt runt till de 16 religiösa ungdomsförbund som idag får statsbidrag, och de flesta lägger ingen värdering i begreppet homosexualitet. Fem förbund sticker dock ut. EFK Ung, Evangeliska frikyrkans barn– och ungdomsorganisation, uppmuntrar homosexuella att söka själavård och be för att komma över sin homosexualitet. Organisationen Sveriges unga katoliker delar synen på homosexualitet med Påven och menar att homosexuella bör leva i celibat. Pingst Ung är ett av Sveriges största religiösa ungdomsförbund vars ordförande säger att homosexuella medlemmar bör leva i celibat och att de avråds från att leva ut homosexualiteten.

Sverige är ett land med både religionsfrihet och föreningsfrihet. Jag delar inte dessa ungdomsförbunds syn på homosexualitet, men det är självklart deras fulla rätt att hålla den. Vad jag däremot inte kan acceptera är att dessa förbund får statsbidrag för att bedriva en verksamhet som så tydligt gör skillnad på människa och människa. Har man en så stark övertygelse om att homosexualitet är fel, måste man också acceptera konsekvenserna av ett sådant ställningstagande. Att ge omfattande ekonomiskt stöd till en förening som inte respekterar grundläggande människorättsprinciper - det är helt enkelt inte okej. Ungdomsstyrelsen tar dock Kalibers granskning på allvar, och har i dag påbörjat en utredning. Fem religiösa ungdomsförbund har kallats till Ungdomsstyrelsen för enskilt möte i nästa vecka - förutom ovan nämnda EFK Ung, Sveriges unga katoliker och Pings Ung även Sveriges Unga muslimer och Ungdomsinitiativet inom Syrisk-ortodoxa ärkestiftet. Robert Hårdh från Civil Right Defenders säger till Kaliber:

"Som människorättsjurist så tycker jag att det är helt oacceptabelt att främja organisationer och föreningar som ägnar sig åt så flagrant diskriminering som det är frågan om här."

Jag kan bara hålla med honom.

/ Innie

Kaliber, Dagen, DN, GP, AB, Expressen, SvD,
Karin Långström Vinge, Görans blogg, Robert Hårdh,
Läs även andra bloggares åsikter om Mänskliga rättigheter, Religionsfrihet, Förenigsfrihet, Diskriminering, Homosexualitet, Synd, Ungdomsstyrelsen

En eftermiddag i paradiset

Jag har tillbringat eftermiddagen och kvällen i ett litet paradis strax utanför Lund. Sofias föräldrar som har en helt fantastisk gård i Flädie och dit tog vi bussen när jag skickat in min näst sista hemtenta i distanskursen i klinisk psykologi. Vi har gått barfota i gräset, tittat på hundratals vackra blommor och växter, jag har beundrat en fantastisk örtträdgård och en lika fantastisk köksträdgård, förundrats över att min dröm faktiskt finns i verkligheten, gosat med Flinga och fina Niki, blivit överröstad av en galande tupp, ätit en gudomlig hemlagad pizza och minst lika god hemgjord glass med svenska jordgubbar. Superlativen räcker inte till för den här eftermiddagen - idag har jag haft sommarlov.

Ståtliga tuppen i hönsgården

Niki som var mer intresserad av mat än av boll

Flinga - världens goskatt

Daggkåpa

Tack!

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Flädie, Sommar, Idyll, Plantskola, Foton, D40

Produktplacering en sommarkväll

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Sydsvenskan, Produktplacering, Luftballong,

Gör om, gör rätt

Vi är många som på olika sätt bloggar, jobbar och kämpar för patienter och deras rättigheter inom sjukvården. Den 10 juni förväntas riksdagen debattera ett beslut som jag, och många andra, befarar kommer sätta patientens rättssäkerhet ur spel fullständigt. Den 15 juni förväntas riksdagen rösta igenom propositionen 2009/2010:10 - Patientens säkerhet i vården. Trots det lovande namnet är en ökad säkerhet det sista jag tror detta lagförslag kommer att skänka patienterna. Tvärt om.

Jag har skrivit om detta tidigare men huvudsaken är att HSAN (Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd) kommer att fråntas sitt uppdrag att som fristående myndighet granska eventuella fel som begåtts i vården. Till HSAN har patienter kunnat vända sig med anmälan som undersökt om personen som anmälts kunnat hållas ansvarig eller ej. Denna uppgift ska nu överlämnas till Socialstyrelsen, SoS. Tyvärr är SoS inte en myndighet som kan sägas vara fristående då de både kommer att utfärda riktlinjer och regler för sjukvårdspersonalen att hålla sig till, och nu även kommer att agera poliser och kontrollorgan. Beslutet från SoS ska inte kunna överklagas - Socialstyrelsen kommer alltså både att vara den första och den sista instans patienten kan vända sig till med klagomål. Dessutom vill Göran Hägglund att delar v utredningarna ska kunna sekretessbeläggas.

Socialstyrelsens signum har blivit system för individ: fokus har legat på systemfel före allt annat. Jag ser ingen anledning till att söka enskilda syndabockar vid fel och misstag där ett bristande system alldeles tydligt är orsaken. Däremot är det naivt att tro att alla fel som begås inom vården är av sådan karaktär. Alla fel i vården kan varken skyllas på systemet eller sägas vara misstag. Precis som inom vilken annan yrkeskår som helst finns det även i sjukvården anställda som är olämpliga för sitt uppdrag. Som sätter olagliga lösningar i system eller upprepade gånger begår samma slentrianmässiga misstag. Skillnaden är att deras olämplighet kan vara skillnad mellan liv och död för en annan människa.

Om riksdagen röstar igenom propositionen den 15 juni går patienterna en dyster framtid till mötes. Redan idag är man som patient i ett självklart underläge. Sjukvården har ett makten genom specifik medicinsk kunskap, tillgång till resurser och kunskap om ett system okänt för de allra flesta patienter. Att frånta patienten möjligheten till en oberoende och rättssäker prövning när vården sviker är endast ett sätt att ytterligare öka denna obalans. Det nuvarande systemet har absolut brister - kanske framför allt att HSAN är begränsade till att enbart utreda den person patienten anmält, när felet i själva verket ligger hos någon annan - men den föreslagna lagen är avsevärt mycket sämre. Regeringen ville ta två steg fram och stärka patientsäkerheten; i själv verket begravde de den i en unken hög av fina ord. Aud Sjökvist, generaldirektör på HSAN, skriver i dagens DN-debatt:

"Rättssäkerheten kommer alltså att försämras för både patienter/närstående och personal. Som patient har man nästan inga rättigheter som går att utkräva på rättslig väg. I mötet med sjukvården är man därför helt utlämnad åt personalen och för vissa patienter innebär mötet att man lägger sitt liv i personalens händer. För det mesta kan man göra detta med förtroende men ibland blir det fel. Vad innebär den försämrade rättssäkerheten för förtroendet för vården? "

Så kära riksdag; den 15 juni - gör om, gör rätt.

/ Innie
Tack Maria för tips om Auds debattartikel!
Läs även andra bloggares åsikter om Patientsäkerhet, HSAN, Socialstyrelsen, Rättssäkerhet, Patienter, Sjukvård, Misstag

Raggsocksboogie

Jag älskar raggsockar. Jag har fötter som förvandlas till isbitar i mitten av september och sedan befinner sig i nedfruset tillstånd fram till nån gång i april. Raggsockar är min drog och det enda sättet att överleva höst, vinter och vår. Sommartid kan det däremot gå flera dagar mellan det att raggsockarna kommer fram, men många är de kyliga sommarkvällar som mina fötter trots allt behöver ett par tjocka, stickade sockar. Raggsockarna som säljs i butik är ofta antingen tråkgrå, kliiga eller jättedyra, och i sämsta fall allt på en gång. Själv kan jag inte sticka annat än aviga och räta maskor, och det med stor möda. Ett antal kliiga och oanvändbara haldsdukar hann jag producera under mina år på psyk och jag är rädd att jag prånglat ut en del av dem på oskyldiga familjemedlemmar (ber om ursäkt för det!). Att sticka raggsockor däremot finns liksom inte med på min karta. Mission. Impossible.

Det är det däremot inte för fästmannens mamma, hon stickar så fingrarna glöder. I julklapp fick jag inte mindre än två underbara par raggsockar som jag mer eller mindre bodde i fram tills för ett par veckor sedan. I går fick jag en postavi och idag tog vi morgonpromenaden till Ica för att hämta ut det mystiska paketet utan avsändare. För att denna raggsockshyllande blogg nu inte ska falla platt till marken, knyter jag ihop det genom att säga - ja. Paketet kom från norr och var fullt av hemstickade raggsockar i all sköns färger. Har jag sagt att jag kommer att få världens bästa svärmor? TACK!

Raggsockskvartett

Det syns inte så tydligt på bilden, men de starkrosa strumporna längst till höger har tunna silvertrådar som glittrar - kan man bli annat än lycklig av strumpor som dessa?

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Paket, Raggsockar, Frusna fötter, Överraskning, Norrland, Svärmor, Glädje, Tacksamhet

Men vad är det här?

Ekot på Sveriges Radio fortsätter sin granskning av ”vården” på §12-hem, och det är ingen munter bild som rullas fram. Lik gör sej uppenbarligen bäst i garderoben, de blir så fruktansvärt brutala när de kommer ut i dagsljuset. Idag rapporterar Ekot, som tillägg till den felbehandling som tidigare uppmärksammats, också att självmordsbenägna ungdomar inte får den tillsyn de ska ha och behöver. Bara under det senaste året har det lett till minst två allvarliga självmordsförsök. Det ena ledde till att en femtonårig pojke avled efter att ha vårdats mindre än ett dygn vid en av de statliga institutionerna. Tyvärr är han långt ifrån den enda som begått självmord på en institution, ni kanske minns mitt inlägg från april om suicid på psykiatriska avdelningar.

Jag börjar bli fattig på ord. Jag vet inte vad mer jag kan skriva än att det är vidrigt, omänskligt och inhumant. Att behandla människor så här är självklart oacceptabelt, och när det handlar om barn och psykiskt sjuka människor blir det för mig fullständigt obegripligt. När staten utövar makt gentemot en enskild individ måste det göras med största möjliga omsorg. Något annat är fullkomligt orimligt. §12-hemmen behöver, precis som den allmänna och den rättspsykiatriska slutenvårdspsykiatrin, en ordentlig genomlysning och upprustning. Att Socialstyrelsen nu ska granska SiS-hemmen är förvisso ett steg i ledet, men då mitt förtroende för styrelsen knappast är skyhögt betvivlar jag att det kommer göra någon större skillnad. Det jag tror att de här barnen behöver är varken tusentals sidor av utredande dokument, utvärderingar eller åratal av granskning. Det jag tror de behöver stavas värme, medmänsklighet och en trygg hand att hålla när livet stormar. De behöver kunna lita på att vuxenvärlden finns där när de verkligen behöver dem. Det kan de inte idag.

/ Innie
Urval av media: Sydsvenskan, UNT, GP, Dagen
Som vanligt vill jag tipsa om Rebeccas blogg
Läs även andra bloggares åsikter om §12-hem, Självmordsbenägen, Självmord, Ungdomar, Tillsyn, Granskning, Psykiatri,

Konventioner måste bli lag

Trots att Sverige var ett av de första länderna i världen som anslöt sig till FNs konvention om barnets rättigheter - Barnkonventionen - så är den inte lag. Det innebär att personer som bryter mot artiklar i barnkonventionen inte kan fällas i Svensk domstol. Ändå är i år det tjugo år sedan vi ratificierade konventionen. Problemet med barnkonventionen är att handlingar som bryter mot den inte heller tas upp i någon internationell domstol, trots att konventionen är en del av folkrätten. De enda sanktioner som kan användas när barnets rättigheter kränks är kritik och påtryckning. Det är självklart oacceptabelt.

En andra lag som inte heller den har lagstatus i Sverige är FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Sverige har ratificierat den och vi har varit anslutna sedan den trädde i kraft 1987, men ändå saknas ett förbud mot tortyr i vår annars omfattande lagbok. Människor som gör sig skyldiga till tortyr kan alltså inte dömas för det i Svensk domstol, utan döms till andra brott som misshandel eller olaga hot. Tyvärr tar inte de brottsrubriceringarna hänsyn till de systematiska och grova komponenterna som tortyrdefinitionen utgör. Tortyrförbudet är med andra ord urvattnat och ekande tomt och kan brytas utan någon påföljd.

Självklart måste både barnkonventionen och tortyrkonventionen upphöjas till svensk lag! Idag skriver tre folkpartister på Aftonbladet debatt om barnkonventionens ställning. Det är den senaste tidens mediauppmärksamhet kring §12-hem där Barnombudsmannen menar att hemmen bryter mot barnkonventionen som ligger till grund för dagens artikel. Tidigare har debatten kring barnkonventionen förts bland annat vid flera tillfällen i SvD (1 och 2). På barnombudsmannens hemsida kan man läsa mer om hur barnkonventionen i stället inkorporerats i svensk lagstiftning, och vilka effekter det fått. Ett av problemen är att om en svensk lag går emot konventionen, har lagen högre status, något som självklart inte får ske. Tortyrförbudet diskuteras inte lika flitigt i Sverige, kanske för att de flesta lever i tron om att tortyr inte förekommer här. Det vågar jag påstå att det gör.

Amnesty har just nu en kampanj, Väck politikerna, som uppmärkammar problemet med att Sverige saknar ett explicit tortyrförbud. Besök dem gärna och hjälp till att väcka våra slumrande politiker! Du behövs.

/ Innie
Annat läsvärt: Sexövergrepp lika stort problem i väst, Maria Byström, Högbergs tankar, Twice, Rejdnell, Berliners blogg, RMW, Sofia
Läs även andra bloggares åsikter om Barnkonventionen, FN, Tortyrkonvention, Lag, Lagstiftning, Valtider, Amnesty, Tortyr, Isolering