Vi måste få låsa in unga!

För en tid sedan skrev jag om de ungdomar som tvångsvårdas på landets paragraf 12-hem och som, till skillnad från livstidsdömda vid säkerhetsanstalter, helt och hållet kan förbjudas att vistas utomhus. Förhållandena på flera av de ungdomshem som finns i landet är under all kritik: Maria berättar bland annat hur hon upprepade gånger isolerats utan att personalen journalfört det. Saga har blivit våldtagen flera gånger, vilket är en av anledningarna till att hon bor på ungdomshemmet, och tvingas klä av sej naken inför tre män och en kvinna. När hon vägrade slet de sönder av hennes tröja och bh. Adam kissade på golvet i isoleringscellen eftersom han inte tilläts lämna den och gå på toaletten, och tvingades städa upp efter sej själv när han blev utsläppt dagen därpå. Sedan kritiken mot hemmen ökat på sista tiden har 26 instutiotionschefer från olika ungdomshem runt om i landet gått samman och anmält sej själva till Socialstyrelsen, som sedan årsskiftet ansvarar för granskningen av denna typ av verksamhet.

Barnombudsmannen, vars huvuduppgift är att företräda barnens rätt med utgångspunkt i barnkonventionen, vill förbjuda möjligheten för ungdomshemmen att isolera barn och ungdomar. I sin blogg skriver barnombudsmannen, Fredrik Malmberg, bland annat:

"Jag anser precis som experterna på barnkonventionen - FNs barnrättskommitté i Genève - att Sverige måste utmönstra användandet av isolering helt och hållet. I förarbetet till nu gällande lagstiftning i Sverige var lagstiftaren tydlig med att isolering är en metod som "kan få skadliga verkningar för den unge" och att "isolering i princip inte få förekomma under vården"/.../
Statens institutionsstyrelse invänder mot de rekommendationer Sverige har fått från barnrättskommittén och menar att isolering måste få användas. Om detta tänker jag att det inte är så förvånande. Det har mig veterligen aldrig inträffat att en myndighet självmant väljer att avstå från de maktmedel man har rätt att tillämpa"

Han har helt rätt. Idag skriver nämligen tre behandlingsassistenter en debattartikel på Aftonbladet debatt där de ifrågasätter Barnombudsmannen förslag på lagstadgat förbud mot isolering. "Vi måste få låsa in unga i isoleringscell" heter inlägget, och även om just de orden är skrivna av en rubriksättare på Aftonbladet och inte av debattörerna själva, är det precis det artikeln pläderar för. Behovet av att få låsa in barn. Inom den psykiatriska tvångsvården har man rätt att, efter läkarbeslut, isolera eller avskilja en patient i upp till åtta timmar. Om en längre avskiljning bedöms vara nödvändig krävs sedan en tid tillbaka en personlig läkarundersökning, läkaren måste alltså komma och träffa patienten. Samma sak upprepas efter sexton timmar om avskiljningen fortfarande inte bedöms kunna avbrytas; en ny läkarundersökning måste genomföras. Alla isoleringar som överstiger åtta timmar ska omedelbart rapporteras till Socialstyrelsen, och isolering får bara ske om patienten genom aggressivt eller störande beteende på ett allvarligt sätt försvårar vården för andra patienter. Behandlingsassistenterna skriver i sin artikel:

"För att avskiljning ska komma i fråga ska personen ha uppträtt så våldsamt eller varit så påverkad av droger att han eller hon inte vill eller kan följa personalens anvisningar. En period av avskiljning kan pågå i som mest 24 timmar, men är oftast betydligt kortare än så."

Hur kan det komma sig att barn får avskiljas så pass godtyckligt, under så lång tid och (som det verkar i artikeln) utan vidare prövning. Lydnad som grund för isolering, när det fortfarande inte finns någon som helst forskning som entydigt stödjer avskiljande som terapeutisk metod och verkligen inte för barn. Där är indikatorerna förvånansvärt tydliga, eftersom allt tyder på att isolering är skadligt för barn och unga. Ändå tillåts det på så vaga grunder som ren tonårstrots, eller en ovilja att följa personalens anvisningar. För vem vill egentligen lämna ifrån sej ett effektivt maktmedel?

/ Innie
Läs Rebeccas blogg, Norah4you, Redaktörens Blogg - Dyslexia nätupplaga, Madicken, DN, SvD1
Läs även andra bloggares åsikter om Tvångsvård, §12-hem, Ungdomshem, SIS, LPT, Isolering, Avskiljning, Granskning, Socialstyrelsen

Snart, snart, snart ...

.... tror jag äntligen att sommaren är här!

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Längtan, Sommar, Värme, Skåne, Bilder, NikonD40

Here comes the bride ...

Om någon missat det, så har det till sist beslutats att prinsessan Victoria ska överlämnas till sin Daniel av pappa kungen. Det kan möjligen verka en smula oskyldigt - så ser det ju ut på varenda amerikansk storfilm - men jag måste nog sälla mig till den kritiska skaran. Brudöverlämning, som det kallas när brudens far går vid brudens sida upp genom altargången och lämnar över bruden till hennes blivande make vid altaret, är inte en svensk tradition. Handlingen härstammar från tider då kvinnan inte var myndig (och heller aldrig blev, oavsett ålder) och brudens far lämnade därmed över kvinnans "myndighet" till hennes blivande make vid vigseln. Kvinnan gick från att vara slav under sin far till att vara slav under sin man. Det rimmar illa med Svenska Kyrkans syn på jämlikhet och äktenskapet som något frivilligt. Vidare finns brudöverlämning inte heller med i Kyrkohandboken där de kyrkliga handlingarna, så som vigsel, beskrivs. Ärkebiskop Anders Wejryd säger i ett skriftligt uttalande att han "brukar avråda från det eftersom vårt vigselritual är så tydligt i fråga om makarnas jämställdhet". Ändå kommer han att viga kronprinsessparet.

Det här är ett mynt med så många sidor att jag knappt vet vilken man bör titta på. Å ena sidan är prinsessan en privatperson precis som vem som helst. Prästen och kyrkan kan avråda det blivande brudparet från brudöverlämning, men emellanåt förekommer det ändå vid Svenskkyrliga vigslar. Å andra sidan, och det är här det blir knepigt, är prinsessan på mycket få punkter en privatperson som vem som helst. Ett av de argument jag oftast hör för monarkin som statsskick är att kungahuset är ett starkt "varumärke" för Sverige. Det drar in pengar åt landet, kort och gott (som förhoppningsvis överstiger apanaget). Att en företrädare och blivande regent från detta kungahus väljer att gå emot den kyrka till vilken hon tvunget tillhör (kungafamiljen har ju som bekant ingen direkt religionsfrihet...) ter sej en smula underligt. Att hon dessutom väljer att göra det på en punkt som har en mycket stark symbolisk innebörd gör mej än mer konfys. Jag har hört argument som "men hon har ju ändå valt en man av folket, låt henne bli överlämnad om hon vill det". Jo. Absolut. Frågan är bara om hon gör det i egenskap av prinsessa, eller i egenskap av brud, dotter och blivande maka.

Jag tror man bedrar sej själv om man menar att Victorias val saknar betydelse. Man räknar med att omkring 500 miljoner TV-tittare så bröllopet mellan kungen och drottningen för 34 år sedan, och intresset för kungligheter är knappast mindre idag. Ett prinsessbröllop går inte obemärkt förbi och jag tror, precis som Seglora Smedja och Karin Borg att Svenska Kyrkans präster de närmaste åren kommer möta en markant ökad andel brudar som önskar bli överlämnade av sina fäder, till sina väntande män. Och eftersom ärkebiskopen inte nekat kronprinsessan - vem är väl då en simpel komminister att avstyra ett brudpars önskemål? En symbolisk handling, som på intet vis hör hemma i det kyrkorum där vi alla har samma värde, är på god väg att skrida över tröskeln. I allt för bokstavlig mening, om du frågar mej som inte trodde att kungafamiljen hade mandat att ändra Svenska Kyrkans ordning, tradition och värderingar.

/ Innie
SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, DN1, DN2, DN3, DN4
Ordningsfrun, Christer Åberg, Annicas dagar, Viktiga Nyheter, Lisa Magnusson, Annika Borg
Läs även andra bloggares åsikter om Prinsessbröllop, Brudöverlämning, Tradition, Vigsel, Äktenskap, Storkyrkan, Sexistbröllop

Underbara

Jag har fått en (ny) idol. Hon bor på landet i en by i Norrlands inland, är en kristen hundägare som gärna står med näsan i jorden och som är gift trots sin ringa ålder. Hon älskar att baka och stå i köket och får väl nästan ses som hemmafru eftersom hon jobbar hemifrån. Hon är feminist och vansinnigt vacker. Hon är UnderbaraClara och hon gör mej alldeles varm i hjärtat.

Jag har läst hennes blogg till och från under något års tid, men eftersom jag ännu inte hittat något bra sätt att länka till den här i vänstermarginalen så har det ibland gått långa perioder mellan besöken. Nu är det dock slut med det, jag har fått in vanan och behöver en dos Clara varje dag. Hon inspirerar mej så jag blir alldeles knollrig när jag läser hennes texter, tittar på hennes bilder och får en glimt av det liv hon delar med sej av på bloggen - det är nästan ruggigt likt det liv jag själv drömmer om. Hennes blogg när mina drömmar och det är helt fantastiskt: jag är nämligen övertygad om att vi alla behöver drömma! Att hon dessutom har huvudet på skaft, sunda värderingar och bidrar med vettiga ideal gör inte saken sämre. I ett inlägg där hon "försvarar" sin husmoderliga hållning och hur hon samtidigt har rätt att kalla sig feminist skriver hon:

"Vill jag baka småkakor tänker jag banne mig baka småkakor tills fingrarna blöder. Var det inte detta våra mödrar kämpade för? Friheten att VÄLJA! Och det är inte ett dugg bättre att gilla motorer än bakning, även om det är vad vissa vill låta påskina."

Fram till den dagen då vi får möjlighet att sjösätta vår dröm, tänker jag glädjas, njuta, uppröras och drömma genom Clara. Och förhoppningsvis även långt, långt därefter också. Som en daglig dos livslust.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Underbaraclara, Bloggar, Norrland, Feminism, Landet, Drömmar

Odlingsmani

Minns ni min dröm? Den där som involverade ett hus med stor trädgård på landet, odlingsmöjligheter och växthus? Men eftersom drömmen föga förvånande ännu inte infriats får man göra det bästa av situationen ändå. Jag är glad att jag har en stor balkong och lika glad för mitt stora vardagsrumsfönster med djupa fönsterkarmar i sydost. Och oändligt glad för att min fästman är (minst) lika odlingsintresserad som jag är, annars finns nog en risk att han lackat lite på all jord, alla krukor, pryttlar, skott och vattning. Eller gödseldoften som bäddar in vår balkong sedan gårdagens eko-gödsling. Tacksamhet.

Utomhusstatus:
1 stor buske amerikanska blåbär, övervintrad
1 liten buske amerikanska blåbär, övervintrad
1 hink potatis
2 körsbärsträd i miniatyr
2 urnor gul lök, frösatt
2 urnor vitkål, frösatt
2 urnor sockerärtor, frösatt
4 urnor smultron, 3 nya & 1 övervintrad

Inomhusstatus:
1 paprikaplanta, köpt uppdriven
4 timjanplantor
6 oregano
5 koriander
10 basilika
12 tomatplantor, frösatta
X antal paprikaplantor, frösatta på väg upp

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Tomatplantor, Paprikaplantor, Balkongodling, Amerikanska blåbär, Körsbär, Gul lök, Smultron

Guldskalpellen 2010 - goda förebilder

Guldskalpellen är tidningen Dagens Medicins utmärkelse till årets förnyare inom svensk sjukvård som "ska uppmärksamma och belöna insatser och initiativ som kan visa vägen och inspirera till ökad kvalitet i sjukvården, till nytta för både anställda och patienter". I år delades fyra priser ut och cancersjukvården i Västerås blev vinnare av själva Guldskalpellen, och en samverksansmodell i Vansbro fick ett hedersomnämnande av juryn. Vad som gladde mig var att de resterande två priserna gick till psykiatrin!

Juryns specialpris går till Landstinget Gävleborg som genom organisatoriska förändringar ökar möjligheterna för rätt insats i rätt tid, till barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Det är barn- och ungdomspsykiatrin och primärvården som tillsammans skapat tydliga riktlinjer för hur de ska förhålla sig till varandra, och vilka insatser som ska ske vid vilken vårdinstans. Juryns motivering till priset lyder: För ett gott initiativ som har rivit murarna mellan organisationer ­i syfte att öka tillgängligheten till psykisk vård för barn och ungdomar.

Det andra psykiatripriset är ett hedersomnämnande som delas ut till psykiatriska intensivvårdsavdelningen, PIVA, i Kalmar. Genom enkla organisatoriska förändringar har antalet tvångsåtgärder vid PIVA nästan halverats! Avdelningen har utarbetat en manual för återkopplingssamtal med patienterna efter att en tvångsåtgärd behövt tas till. På så vis får patienten möjlighet att ställa frågor och gå igenom vad som hände. PIVA har även ökat patienternas delaktighet genom att låta dem vara med i utformandet av omvårdnadsplanen, och möjliggör på så vis att i förväg arbeta fram alternativ till tvångsåtgärder. Minst två ur personalstyrkan äter alltid tillsammans med patienterna och en personal finns alltid i dagrummet, vilket skapar trygghet och lugn. Tvångsåtgärderna har minskat med 40 % sedan projektet inleddes, patienterna är i högre grad nöjda med vården, känner sig mer delaktiga, och dessutom har vårdtiderna minskat.

Även om åtgärderna i Kalmar kan kännas självklara och i princip bara innebär att kliniken följer Socialstyrelsens allmänna råd, så känns det ändå väldigt viktigt att kliniken uppmärksammas. Vi är många som är övertygade om att tvångsanvändandet med ganska små medel skulle kunna minskas radikalt, med förbättrat vårdklimat som följd, och då känns exempel som PIVA i Kalmar väldigt bekräftande. Självklart är det en utmaning att vårda människor, ibland även mot sin vilja, men det är inte omöjligt och det bör framför allt inte göras svårare än det är. Men det behövs att någon vågar gå före, vågar utmana invanda mönster, makstrukturer och så-här-har-vi-alltid-gjort-tänkande. Hoppas nu att Kalmars arbete får den uppmärksamhet det förtjänar, och att det skapar ringar på vattnet.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Förbättringsarbete, Utveckling, Tvångsåtgärder, BUP, Barn och ungdomspsykiatri, PIVA

Sköna maj

Det är ingen munter upplevelse att titta igenom de bilder jag tog i april-maj i fjol och jämför dem med de bilder jag tagit under samma period i år. Den 21 maj 2009 blommade syrén, lupin, akleja och nyponros - i år har jag ännu bara sett några hårt slutna syrénknoppar. Den 17 maj förra året satt vi ute på balkongen i linne och trekvartsbyxor och njöt av vårvärmen - i år behöver jag fortfarande både mössa och vantar till de längre hundpromenaderna. Men trots att jag i mitt stilla sinne börjar undra om sommaren hinner komma hit innan det är dags för höst igen, så har det ändå hänt en del på växtfronten. Det är inte helt kört, ännu.

Rhododendronen blommar på universitetsområdet

"Våra" rapsfält börjar äntligen slå

"... och maskrosfälten likaså"

Stjärnmagnolia utanför psykologiska instutitionen

Fjäriln vingad ...

Tulpanfrossa i Lundagård

Färgexplosion på Universitetsplatsen

Äppelblom på campus

/ Innie
Uppdatering: Stockholm bjuder tydligen på riktiga sommarkänslor

Läs även andra bloggares åsikter om Vår, Blomster, Kyla, Blommor, Vårvärme, 2010, 2009, Magnolia

Tvångsvård inomhus

Igår tipsade Mille mej om en undersökning gjord för Sverigesradios program Kaliber. Det handlar om att barn och ungdomar som tvångsvårdas på statens ungdomshem helt kan förbjudas utomhusvistelse. Kaliber har pratat med flera ungdomar som inte andats frisk luft på många veckor, ibland över en månad. På Kalibers hemsida skriver de att grovt kriminella vuxna på landets fängelser är lagenligt garanterade minst en timmes utomhusvistelse per dag, något som gäller även för interner som sitter i isoleringsceller för att ha begått brott inne i fängelset. På ungdomshemmen är de tvångsvårdade eleverna helt utelämnade åt personalens goda vilja. Flera av institutionerna har "pluppsystem" eller belöningssystem som avgör hur mycket ungdomarna får vara utomhus. Om de bryter mot regler - kanske inte går upp i tid på morgonen - kan utomhusvistelsen dras in fullständig. Många av ungdomarna har ett självskadebeteende och en tjej som Kaliber pratat med berättar om hur hennes självskadebeteende ökade kraftigt under tiden på ungdomshemmet. Under fler perioder var nämligen enda sättet för henne att komma ut att skada sej själv så illa att hon behövde sjukhusvård. Andra berättar att de började röka på hemmet av samma anledning: det var enda sättet att få komma ut och andas frisk luft.

Enligt statens institutionsstyrelse som ansvarar för landets ungdomshem vårdades 1214 ungdomar på så kallade SiS-hem under 2009. Majoriteten omhändertas enligt LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Grunden för ett omhändertagande enligt LVU kan vara antingen att den unge själv lever ett destruktivt liv med till exempel missbruk, självskadebeteende eller kriminalitet eller att den unges föräldrar inte kan ge det stöd som krävs för en bra uppväxt. Majoriteten av de boende på särskilda ungdomshem omhändertas på grund av destruktivt leverne. Ungdomar med LVU vistades i snitt 140 dagar på det särskilda boendet.

Sveriges Radio har tidigare rapporterat om stora brister på statens ungdomshem. Det har handlat om barn som blivit isolerade när det försökt begå självmord, om barn som isolerats för att tvinga fram erkännande eller som ren bestraffning. Rebecca har i fler inlägg berättat om sin egen upplevelse av ungdomshem i mitten av nittiotalet. Några av hennes mycket viktiga inlägg hittar du här och här och här - jag vill verkligen rekommendera dej att läsa dem, då hennes berättelser i alla fall öppnat mina ögon för en värld jag tidigare inte känt till. Oavsett om det handlar om ungdomar på §12-hem, på BUP eller inom rättspsykiatrin - hur kan man rättfärdiga att barn och unga behandlas som boskap? Eller egentligen, hur kan man tro att dylik behandling vore framgångsrik för någon, barn eller vuxen? Jag har som längst haft utegångsförbud en månad och höll på att förgås under den tiden. Att leva så i långa perioder är rent omänskligt. Vari ligger den behandlande faktorn?
/ Innie
Aftonbladet, DN, SvD, Regler kring utevistelse på ett antal av ungdomshemmen, Lyssna på Kaliber HÄR
Läs även andra bloggares åsikter om Tvångsvård, LVU, §12, Statens institutionsstyrelse, Utomhusvistelse, Isolering

Tvångsvård del III

Jag satt i fåtöljen i TV-rummet och försökte att komma till ro tillräckligt för att gå och lägga mej. Nattskötaren lät mej sitta uppe trots att klockan var långt efter det att vi patienter borde legat i våra sängar. Jag hade fått min nattmedicin vid tiotiden men först nu två timmar senare började jag känna mej trött. Filmen som visades var lika dålig som vanligt och jag satt och bläddrade i nån skvallertidning från sent nittiotal i stället. Det var tyst. Filmljudet var avstängt och det enda som hördes var TVns högfrekventa tjutande och fläktsystemets dån. När larmet gick kändes det bokstavligen som att något skar i mej. Jag och skötaren gjorde exakt samma manöver - slängde blicken på larmdisplayen i hörnet, noterade koden "666" och slängde oss upp. Displayen i taket blinkade "Brand" med ilsket röda bokstäver och hänvisade oss till rökrummet. Sen sprang vi.

Det var Regina som tänt på och när vi sprungit genom hela korridoren stod hon i rökrummet och tittade på lågorna som slickade den nikotingula väggen. På golvet låg en landstingsskjorta och en platsgalge och linoliumgolvet var redan brandskadat. Skötaren stampade ner de största lågorna och sedan sprang vi i skytteltrafik för att släcka den pyrande förkolnande högen på golvet. Under hela tiden vi släckte, jag och skötaren, stod Regina i dörröppningen och skrattade. Åt oss, åt elden eller något annat vet jag inte. Jag vårdades som alltid på psykosavdelningen och Regina led av en psykossjukdom. Två dagar senare var hon försvunnen från avdelningen. Det ryktades att hon flyttats till rättspsykiatriska i grannstaden.

I mina tidigare inlägg (här och här) har jag skrivit om den pågående psykiatrilagsutredningen och SOU 2002:3. Det handlar alltså om att gränsen mellan LPT och LRV ska suddas ut, och att otillräkneliga personer ska slippa påföljd. Vård ska kunna ges till dem, men då enligt LPT. Ingenstans har jag lyckats finna hur vården ska bedrivas. Kommer de patienter som visserligen bedöms vara tillräkneliga och dömts till fängelse, men även bedöms vara i behov av psykiatrisk vård, att vårdas inom allmänpsykiatrin? Hur ska i så fall allmänpsykiatrin utveckla den kompetens som krävs för att vårda dömda brottslingar? Ska de patienter som bedöms vara otillräkneliga och har frikänts från ansvar för ett brott vårdas inom allmänpsykiatrin? Vårdtiderna i allmänpsykiatrin är korta, behandlingsplanerna urusla och långtidstänkandet existerar inte. Hur ska i så fall dessa patienter få hjälp? Och inte minst, vilka säkerhetsåtgärder kommer att behöva vidtas? Landets rättspsykiatriska kliniker har gott om murar och stängsel, larmbågar och säkerhetspådrag, hur ska man undvika att patienterna som vårdas frivilligt eller enligt LPT utan risk för brottslighet inte drabbas av det? Proportionalitetstanken är, och kommer som jag förstår det att förbli, tydlig i lagen. Mer tvång än nödvändigt får inte användas. Redan idag tänjer man friskt på den tanken när frivilligt vårdade patienter låses in - bara ett fåtal av landets psykiatriska avdelningar har dörrarna olåsta, även om där inte finns någon som vårdas med tvång.

Jag frågar mej hur säkerheten ska upprätthållas. En person som bedöms vara otillräknelig låter sig med sannolikhet inte helt enkelt vårdas. Incidenten med Regina som jag beskrivit ovan är något av det mest obehagliga jag varit med om under alla min år inom psykiatrin. Hon var medveten och iskallt beräknande, men ändå någon helt annan stans. Flera gånger hade jag hört henne tala om eld och brand, och på två sekunder kunde det blixtra till i hennes ögon och hon gjorde fysiska utfall. Sällan var jag rädd för patienter, men Regina var en av dem man omöjligtvis kunde läsa av. Otillräknelig. Om larmet inte fungerat den natten, eller om hon fått tag i nåt mer lättantändligt hade allt kunnat sluta i tragik. Som det gjorde i Växjö när de två unga tjejerna på 16 och 19 år brann inne på den rättspsykiatriska kliniken. En kvinna dömd för mordbrand ville ta sitt liv och tände eld på sitt rum. Tjejerna som dog vårdades på kliniken för sitt självskadebeteende, med stöd av LPT.

Hur jag än vänder och vrider på det är det för mej en väsentlig skillnad mellan att skada sej själv och att skada någon annan. Att vårda en människa som bedöms vara så sjuk att hon inte kan hållas ansvarig för sina handlingar, tillsammans med 76-åriga Gösta med djup depression känns inte etiskt försvarbart. Ej heller tillsammans med den fjortonåriga anorektikern som tvångsmatas varannan timme. För hur ogärna man än vill erkänna det, befinner sej barn inom vuxenpsykiatrin. Patienter som Regina bör inte vårdas på en allmänpsykiatrisk avdelning, oavsett enligt vilket lagrum hon vårdas. Jag har dragit mej lite för att skriva det här inlägget, för jag svårt att hitta de där slagfärdiga argumenten. Jag kan inte tydligare uttrycka mej, så ni får nog nöja er med tankar vars främsta grund är min magkänsla. Men kanske kan jag, genom era alltid så kloka kommentarer och reflektioner, hitta rätt ord till det jag tänker.

/ Innie
P.S. Regina heter så klart något annat i verkligheten D.S
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Psykiatri, Påföljd, Ansvar, Frihet, SOU 2002:3, Tvångsvård

Tvångsvård del II

Tack för era kommentarer till onsdagens inlägg!
Som jag ser det finns ett fåtal huvudfrågor som förslaget cirklar kring, och som jag anser man noga bör överväga konsekvenserna av steg för steg. Dels handlar det om brott, sjukdom och ansvarsfrihet. Dels handlar det om utdelande av ansvarsfrihet där det centrala begreppet inte längre kommer att vara "allvarlig psykisk störning", utan huruvida patienten är tillräknelig eller ej. Till sist handlar det om att patienter som tvångsvårdas för att de begått ett brott kommer att vårdas under samma lag som patienter som tvångsvårdas av andra skäl.

Om en person som döms för ett brott (ex. dråp) efter en rättspsykiatrisk undersökning bedöms lida av en allvarlig psykisk störning ska han eller hon inte dömas till fängelse, utan överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Precis som Rebecca skriver i sin kommentar kan jag se uppenbara problem med detta. Å ena sidan säger ju rätten att personen inte kunde rå för sitt brott då h*n var allvarligt psykiskt sjuk. Å andra sidan så döms ju personen fortfarande för brottet, det är bara påföljden som justeras. Moralen i detta kan absolut ifrågasättas, eller som Rebecca skriver:
"du är inte tillräknelig, vi vet att du gjorde detta endast för att du är sjuk - men det skiter vi i för vi tycker att du ska ta ansvar för detta som vi bedömt att du inte kunde ansvara för". Enligt förslaget ska därför begreppet "allvarlig psykisk störning" bytas ut mot det internationellt gångbara "tillräknelig/otillräknelig".

"en gärning bör vara fri från ansvar på grund av otillräknelighet bara om det är uppenbart att gärningsmannen inte har kunnat ta ansvar för sin handling. Det kan därför förutses att det kommer att röra sig om ett mycket begränsat antal fall per år som kommer att leda till ansvarsfrihet på denna grund. I övrigt bör psykiskt störda lagöverträdare omfattas av de allmänna bestämmelserna om påföljdsbestämning. Den stora majoriteten av psykiskt störda lagöverträdare, som i dagens system omfattas av fängelseförbudet, kommer därför i ett reformerat system att kunna dömas till fängelse eller andra påföljder enligt normala påföljdsbestämningsregler. /.../ Med andra ord skall gärningsmannen befinna sig i en annan verklighet. /.../ Svår utvecklingsstörning och allvarliga demenstillstånd kan i vissa specifika gärningssituationer medföra en så förändrad verklighetsuppfattning eller en sådan brist på kontrollförmåga att ansvarsfrihet bör bli följden." SOU 2002:3 Kap 8.4.2

Om en person bedöms vara otillräknelig ska rätten utdela ansvarsbefrielse och varken fängelse eller rättspsykiatrisk vård kan bli aktuellt. Personen ska i stället släppas fri och det moraliska problemet ovan är löst. Samtidigt skulle även de dispyter som tenderar att uppstå när en människa begår ett brott under inverkan av en allvarlig psykisk störning (ex. en akut psykos) men vid rättegångstillfället inte längre kan anses vara psykiskt sjuk. När detta inträffar kan domstolen idag varken döma till fängelse (brottet begicks under inverkan av psykisk sjukdom så fängelseförbud råder) eller rättspsykiatrisk vård (personen är ju inte längre sjuk). Med det föreslagna systemet skulle personen ifråga i stället kunna ansvarsbefrias och släppas utan diskussion, alternativt dömas till fängelse om personen bedöms varit tillräknelig vid tillfället för brottet.

Så här långt är jag positiv till förslaget, problemen börjar vid den sista punken. Om en person begått ett brott under inverkan av psykisk sjukdom och bedöms vara otillräknelig både vid tillfället för brottet och vid rättegångstillfället ska tvångsvård kunna tillämpas. Då ska samma tvångsvårdslag tillämpas som vid tvångsvård som inte föregåtts av en brottslig handling. Men det är en etisk diskussion som får vänta till nästa inlägg!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Rättspsykiatri, Juridik, Etik, Psykiatri, Tvångsvård, Tillräknelig, Allvarlig psykisk störning, LPT, LRV
Relaterat: AB1, AB2, ST1, ST2, SvD, DN

Tvångsvård

Idag skriver ett antal tidningar om bristen på vårdplatser för rättspsykiatriska patienter i Danmark (tex. här, här, här och här). Nästan hälften av Danmarks kriminella som också lider av en psykisk sjukdom vårdas på vanliga psykiatriska avdelningar i stället för rättspsykiatriska avdelningar. 205 av Danmarks 461 rättspsykiatriska patienter vårdas på allmänpsykiatriska avdelningar, men det framgår inte hur stor andel de rättspsykiatriska patienterna utgör av patienterna inom allmänpsykiatrin. Det här är allt annat än revolutionerande; i Sverige skulle jag snarast vilja säga att någon egentlig differentiering mellan rättspsykiatri och allmänpsykiatri inte längre existerar. Socialstyrelsens inventering den 8 maj 2008 konstaterade att 21 procent av patienterna som vårdades enligt LPT vårdades på en rättspsykiatriska enhet (7 procent på en regionklinik och 14 procent på en länsenhet). Om jag minns rätt presenterades i samma veva också att var sjunde patient inom allmänpsykiatrin vårdades med stöd av LRV och alltså var hemmahörande inom rättspsykiatrin, men andelen rättpsykiatriska patienter i allmänpsykiatrin har ändå sjunkit sedan 2005.

Som jag har nämnt i tidigare blogginlägg pågår nu en psykiatrilagsutredning vars resultat ska presenteras den 30 april nästa år. I Kommitédirektivet framgår bland annat att utredaren, Jerry Eriksson, ska:

"utgå ifrån att en större reform med utgångspunkt i Psykansvarskommitténs förslag (SOU 2002:3) när det gäller psykiskt störda lagöverträdare kommer att genomföras."

Som bakgrund kan sägas att den tvångsvårdslagstiftning som idag finns inom psykiatrin gör skillnad på patienter som har ett akut vårdbehov på grund av fara för sig själv (där allmänfaran är sekundär) och patienter som vårdas som verkställighet av en rättslig påföljd. Den första gruppen vårdas med stöd av LPT och den andra gruppen med stöd av LRV. Så har lagstiftningen sett ut sedan 1992, dessförinnan var det LSVP som gällde där ingen skillnad gjordes mellan dömda och icke-dömda patienter. Majoriteten vårdades ändå på de stora mentalsjukhusen.

Den SOU-rapport som Jerry Eriksson ska utgå ifrån kommer att genomföras innebär på sätt och vis en tillbakagång till tidigare gällande lagstiftning, då förslaget innebär att LRV kommer att tas bort. Den rättspsykiatriska vården kommer att försvinna i det utförande den har idag, men finnas kvar för exempelvis rättspsykiatriska utredningar. Som lagen ser ut idag kan en person som gjort sej skyldig till ett brott inte dömas till fängelse om hon vid tidpunkten för brottet bedöms ha lidit av en allvarlig psykisk störning. I SOU 2002:3 föreslås att överlämning till rättspsykiatrin inte längre ska kunna göras, i stället ska begreppet "tillräknelig" införas. En person kan lida av en psykisk sjukdom men ändå vara tillräknelig, och i det fallet ska personen dömas till fängelse. Om den misstänkte däremot inte bedöms ha varit tillräknelig vid tillfället för brottet ska ansvarsfrihet råda och personen ska inte straffas eftersom hon, i lagens mening, inte kan hållas ansvarig för sitt brott. Om personen bedöms vara i behov av vård kommer hon däremot att tvångsvårdas, men då enligt samma paragraf som andra tvångsvårdade patienter, enligt dagens motsvarighet till LPT. I direktiven framgår att ett större antal personer kommer att överlämnas till kriminalvården om det nya förslaget går igenom eftersom det inte längre kommer att "räcka" att lida av en allvarlig psykisk störning för att överlämnas till tvångsvården. Ingen differentiering kommer alltså längre att göras mellan patienter som vårdas för att de begått brott och de som vårdas av annan anledning.

Jag skulle jättegärna höra era reflektioner kring det här! Jag har, som ni säkert förstår, en hel del tankar själv men vill gärna ta del av era funderingar först. Jag ser både för- och nackdelar med nuvarande system, precis som jag ser för- och nackdelar med det föreslagna systemet. Vad ser du? I nästa inlägg fördjupar jag några av punkterna med mina funderingar.

/ Innie
Här är tillägsdirektivet till tvångsvårdsutredningen
Läs även andra bloggares åsikter om Tvångsvård, SOU, Kommitédirektiv, LPT, LRV, Rättspsykiatri, Allmänpsykiatri, Danmark, Tvångsvårdslagstiftning, Psykiatrilagsutredning

Jag har en dröm ...

Jag har en dröm som jag vårdar ömt. Den slog rot i mina tonår och har varit en trogen följeslagare sedan dess. Den motiverar mej och glädjer mej, och kan hålla mej sysselsatt i timtal genom drömskt planerande och skissande. Det bästa med min dröm är att den är så där lagom luddig och samtidigt också lagom greppbar, den är en bit bort men ändå inte orimlig att uppnå med en smula slit och arbete. Jag drömmer varken om att bli Hollywoodstjärna, mångmiljonär eller stadsminister - jag drömmer om ett hus och ett liv på landet.

Jag är inte den som trivs i stora grupper eller i stadens puls, och har heller aldrig varit. Sedan den där incidenten 2006 så upplever jag också att min kognitionskapacitet försämrats och jag blir mycket lätt trött för väldigt lite. Att gå på stan ett par timmar gör mej fullständigt slutkörd, bara att vistas på universitetsområdet bland skratt och sorl och rörelse gör mej trött. Det känns som att hjärnan inte orkar sortera alla intryck - allt jag ser, hör, läser, känner - allt måste registreras och diarieföras för att kunna plockas fram på nytt. Då behöver jag stillhet. Stillheten jag får när jag kliver av bussen på ändhållplatsen och går de hundra meterna till vårt hus. Idag bor vi på landet, men ändå i stan. Vår lägenhet ligger i ett hyreshus precis där Lund slutar, och vi milsvida slätter och åkrar bokstavligen talat utanför husknuten. Jag trivs här för det är lugnt och tyst. Jag trivs här för jag kan ta gå ut med hunden och gå kilometer efter kilometer utan att korsa en endaste bilväg. Jag trivs här ute, trots att bussresan kan vara seg och cykelvägen lång, för det när min dröm om huset på landet. Jag trivs här, för det är ett första steg mot drömmen.

Ett rött trähus, eller kanske ett gult. En gammal stengrund och en mörk jordkällare. Veranda med glasfönster och pelargoner, vita lister och knutar. Ett växthus på tomten för allt det jag vill odla - tomater, gurka, paprikor och squash. Kring komposterna odlas potatis och morötter, vitkål och spenat i långa rader. Jag har bäddar med jordgubbar och smultron, här finns vita vinbär, krusbär, rabarber och rovor. Jag drömmer om en fruktträdgård med äppelträd och päronträd, knotiga syrenbuskage och kanske även en berså. I drömmen bor jag i ett eklandskap med vatten nära huset - en å, en fors, ett hav eller en insjö - bara det är vatten. Vi har höns på gården och kanske finns det andra djur i hagarna runt omkring. Våra hundar och katter kan gå fritt på tomten, och barnen kan leka utan oro för bilar i racerfart. Vi har en vedspis i köket och ett skafferi man kan kliva in i och jag odlar örter utanför köksfönstret. Jag bakar bröd och lagar mat och våra barn slipper att växa upp på halvfabrikat och E. Jag har hittat det där drömjobbet jag aldrig trodde jag skulle finna, jobbar mestadels hemifrån och tar mej till stan några dagar i veckan. Där lever vi. Jag och min älskade make, våra barn och djuren. Och jag är lycklig.
Vad drömmer du?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Drömmar, Framtid, Lantliv, Bilder, Framtidshopp, Tro, Kärlek, Lantlolla, Husdjur

Gruppen som arbetsform

Jag är ingen gruppmänniska. Just nu gör vi ett stort grupparbete i skolan och jag sjunger inga direkta lovsånger. Min grupp är fantastisk, vi har kul tillsammans och arbetet flyter på bra, men jag känner mej ständigt hämmad. Jag uppskattar inte gruppen som studieform. Tyvärr ses det ofta som något väldigt negativt, förknippat med flertalet mindre eftertraktade egenskaper. Det har blivit fult att inte tycka om grupparbeten - då är man individualist och sätter sitt eget bästa före gruppens och det är inget man bör skylta med. Man ska tycka om att skriva arbeten i grupp, att gå på klassfester i grupp, att handla kläder i grupp, att redovisa i grupp och gå på toa (!!) i grupp. Det är så vårt samhälle är uppbyggt. Jag kommer nog aldrig att sjunga glädjesånger över att tvingas göra skolarbeten i gruppformat, men - det betyder inte alls att jag är oförmögen att göra det. Det finns en betydande skillnad mellan att inte uppskatta grupparbetet som form, och att sakna samarbetsförmåga.

Jag kan förstå grupparbetets grundläggande pedagogik - de allra flesta av oss kommer i yrkeslivet att i högre eller lägre grad, arbeta med andra människor. Däremot är det för mej en avgörande skillnad mellan att göra ett skolarbete i grupp och att yrkesarbeta i grupp. Skolarbetet ska betygsättas och påverkar därigenom mina framtida möjligheter: jag får som individ ett betyg satt på en grupp. Jag uppskattar sällan att bli betygsatt från första början, men jag bokstavligen avskyr att bli betygsatt för ett arbete jag inte till hundra procent kan ställa mej bakom. Yrkesarbete är en helt annan femma. Där handlar det om ett givande och ett tagande där min egen prestation sällan ska betygsättas, snarare är det resultatet av mina kollegors arbete som är av vikt. Inom sjukvården (där jag har min främsta yrkeserfarenhet) är det sällan jag som vårdare som står i centrum, utan min patient eller brukare. Tillsammans med mina kollegor ska jag göra situationen till den bästa möjliga för just min patient - inte för mej själv.

Hur kommer det sej att grupptrenden blivit så stark, och varför är det så fult att inte vilja sälla sej till gruppen? För ska jag vara helt ärlig så föredrar jag faktiskt även att arbeta ensam och skulle, om jag kunde välja helt fritt, föredra ett arbete med högre grad av självbestämmande än ett yrke som bygger fullständigt på gruppinsatser. Jag är mer av en individualist än en gruppmänniska, på samma sätt som jag är mer av en teoretiker än en praktiker. Varför är det så provocerande att inte uppskatta gruppen som arbetsform?

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Gruppsykologi, Gruppen, Grupparbete, Skola, Arbetsliv, Pedagogik, Samarbete, Samarbetsförmåga

Locus of control

Locus of control är ett begrepp inom psykologin som, så vitt jag känner till, saknar en vedertagen svensk översättning. Konceptet som utvecklades under femtiotalet handlar om huruvida man upplever att kontrollen över sitt liv ligger inom eller utanför sig själv - internal vs external locus of control. Vem är det som bestämmer i ditt liv, helt enkelt. Människor med en intern locus of control upplever sig ha större kontroll över sitt liv och tror att deras eget agerande har stor betydelse för framtiden. Människor med extern kontroll upplever däremot att de är utelämnade åt ödet eller turen. Vad de själva gör eller hur de handlar spelar mindre roll, eftersom andra människor eller starkare krafter ändå kommer att fälla avgörandet till sist.

Forskningen kring begreppet är omfattande och en intern locus of control är i avsevärt högre grad förknippad med psykiskt och fysiskt välbefinnande än extern locus of control. Rotter, som utvecklade konceptet, konstaterade att de studenter aktiva inom rörelser för mänskliga rättigheter hade en starkare intern kontroll än de som inte engagerade sig i liknande fredsrörelser. På liknande sätt får "interna" studenter bättre betyg än "externa" studenter med motsvarande akademiska förmågor, sannolikt eftersom de "interna" studenterna i högre grad kopplar samman sin egen studieinsats med ett högt slutbetyg.

Eftersom kopplingen mellan locus of control och upplevd hälsa får sägas konstaterad, kan jag tycka att man borde dra nytta av möjligheten att hjälpa en patient "flytta in" sin kontrollpanel. För det är lite så jag ser det. Föreställ dig att du sitter i en stor maskin med hundratals spakar framför dej. Maskinen ska föras framåt och får symbolisera ditt liv. En människa med intern locus of control sitter bekvämt i sin förarstol med alla rattar, spakar, reglage och styranordningar inom räckhåll och kan manövrera sin jättemaskin relativt väl. En person med extern kontroll upplever kanske snarast att hon sitter på en sidovagn till maskinen, på dess släp eller kanske i baksätet. Styranordningarna är avlägsna och det spelar egentligen ingen roll vad hon gör där på släpet; maskinen kommer ändå färdas i en riktning hon inte kan påverka.

Jag tror att väldigt många människor skulle må bättre av att flytta fram i förarhytten, samtidigt som det kan var mycket skrämmande. Att bli vuxen, till exempel, är ju lite som att flytta fram från baksätet. Plötsligt slängs man, mer eller mindre brutalt, ner i en stol och förväntas ta kontroll över spakar man kanske aldrig förut sett, och ta ut en riktning på en väg man aldrig ens hört talas om. På samma sätt tror jag man kan uppleva det att lämna ett långt destruktivt liv. Även om drogerna, svälten, självmisshandeln eller alkoholen kanske inte egentligen är det liv man vill leva, så slipper man i alla fall att ensam ha kontrollen. Steget mellan en extern locus of control, till att svepa om sej den så välkända offerkoftan är sannolikt hårfin. Så länge som man inte ser sej själv som en aktiv agent i sitt eget liv är det lättare att rättfärdiga att man låter bli att handla - vad jag gör spelar ju ändå ingen roll! Då kan man tryggt fortsätta att hävda att så snart jag får den och den terapeuten, då kommer jag bli frisk! Eller så snart jag hamnar på det behandlingshemmet, får den medicinen, får en egen lägenhet, kommer överens med min familj, hittar nya vänner - då! Då kommer allt att förändras.

Jag tror det bästa man kan göra är att ta ett djupt andetag och kliva fram i förarhytten. Förhoppningsvis hittar man nån att ha som co-driver under den första tiden, en mentor som kan guida och visa vägen, men faktum är att det går att ta över spakarna även helt på egen hand. Det är ju du som ska leva dej igenom hela ditt liv och med både vetenskap och personlig erfarenhet i ryggen vågar jag säga - det kommer bli roligare och mer givande om det är du som har kontrollen!
/ Innie

Läs gärna Rebeccas eminenta inlägg i ämnet som även tar upp det lika spännande begreppet inlärd hjälplöshet.

Urval av referenser och vidare läsning:
Psychology, the science of mind and behaviour - Passer, Smith, Holt, Bremner, Sutherland & Vliek.

Effectiveness of an Emotion Regulation Group Training for Adolescents—a Randomized Controlled Pilot Study - Schuppert,Giesen-Bloo,van Gemert, Wiersema, Minderaa, Emmelkamp and Nauta.

Perceived Academic Performance as an Indicator of Risk of Attempted Suicide in Young Adolescents - Richardson, Bergen, Martin, Roeger, and Allison

Läs även andra bloggares åsikter om Locus of control, Internal, External, kontroll, Livet, Förändringar, Offermentalitet

Patientsäkerhet del II

I mitten av mars bloggade jag om den nya patientsäkerhetslagen som mycket kort sammanfattat kommer innebära att HSANs* kontrolluppgift kommer att upphöra och i stället överföras på Socialstyrelsen. Jag är kritisk till förslaget som tyvärr knappast längre kan ses som ett förslag, utan ett faktum. Från och med den första januari 2011 upphör HSANs möjligheter att, som fristående myndighet, kunna granska sjukvårdspersonal och i de fall de finner att fel begått, utdela en varning eller erinran. I stället ska alltså Socialstyrelsen ta över även denna granskande uppgift, och ges möjlighet att i stället för att varna en enskild yrkesutövare, rikta kritik med denna. (Rikta kritik?!) Visserligen hävdar Alliansen i samma andetag att det ska bli lättare för Socialstyrelsen att frånta en olämplig individ sin yrkeslegitimation, men jag måste tyvärr ändå tillstå att jag är skeptiskt. Mycket skeptisk.

Min uppfattning är att sjukvården redan i dag har en ganska stram uppfattning av Socialstyrelsen, få tycks se dem som de vägledande mentorer de egentligen är syftade att vara. Snarare tycks de uppfattas som en grupp människor i kavajer, avskurna från verkligheten som med ojämna mellanrum dyker upp med pekpinnar. I en intervju med Ludmilla i gårdagens TV4-Nyheter berättade hon att hon ser behov av påföljder och granskning på två plan, både på individplanet och på ett organisatoriskt plan (hon skriver om det här). Jag instämmer till fullo. Det finns ingen anledning att hitta enskilda syndabockar till varje misstag som begås i vården, men vi kan inte heller komma ifrån att varje utövare också har ett personligt ansvar för sina handlingar.

Något jag ser som ytterligare ett problem är de sällsynta fall när misstagen i vården inte är direkta misstag, utan systematiska felbedömningar. Användandet av tvångshandskar på kliniken i Sundsvall är ett exempel på det, och sannolikt är den här typen av felbehandling ytterst ovanlig. Här måste jag instämma med Maria Byströms ord - Jag vill ha tuffare regler. Socialstyrelsen har under lång tid känt till användningen av ett olagligt mekaniskt tvångsmedel, men dröjt nästan ett decennium med att rikta kritik. Resultatet blev att den kritiserade kliniken gick till motattack mot Socialstyrelsen och härom veckan polisanmälde sej själva i ren protest. Socialstyrelsens tillsynschef tillbakavisar kritiken och menar att det är "lite bekymrande" att kliniken riktar in sig på den enda åtgärden med tvångshandskar, eftersom de behöver "titta på hela sin verksamhet och hur man bedriver tvångsvård inom de ramar man har ett lagstöd för." Rätta mej om jag har fel, men torde en inte klinik som inte har förtroende för granskningsmyndigheten och så öppet och ogenerat uttrycker sin ovilja att följa deras instruktioner, utgöra en stor risk för patientsäkerheten? Hur kommer det sej då att åtgärderna blir så tama? Sannolikt för att Socialstyrelsen, sitt goda syfte och sina stora befogenheter till trots, är en myndighet som tappat så gott som samtliga sina tänder. De vill ju inte skapa konflikter med vårdgivaren. Tyvärr tycks deras intention misslyckas, det här är ett urval av kommentarerna till artiklar i Sundsvalls Tidning:

"Socialstyrelsen är och förblir ett skämt. Denna meningslösa pekpinneorganisation kan gott avvaras. "
"Ett längre studiebesök från Socialstyrelsen, i verkliga livet på dessa avdelningar, skulle kanske få er att se hur kompliserat detta arbete ofta är.Teori och verklighet kan man säga. "
"Ett grundläggande problem är väl att Socialstyrelsen inte kan göra annat än att komma med floskler."

Det är för mej obegripligt hur Socialstyrelsen ska kunna få till någon form av givande samarbete med sjukvården, om andemeningen av dessa kommentarer bara på minsta sätt kan sägas representera sjukvårdsanställdas uppfattning.

Prio ett med en patientsäkerhetsutredning torde föga förvånande vara patientsäkerhet. Jag menar inte att reprimander ska utdelas åt höger och vänster eller att läkarlegitimationer ska ryka vid minsta lilla misstag, men jag menar absolut att det måste bli enklare att granska vad som sker i sjukvårdens allt för slutna rum. Jag menar att om Socialstyrelsen nu ska överta HSANs roll måste de på ett mycket tydligare vis inta en neutral ställning i stället för att utföra sin tillsyn med syfte att inte hamna i konflikt med vårdgivarna, det är ju fullkomligt absurt! Dessutom borde Alliansen å det snaraste se över det faktum att Socialstyrelsens beslut inte kommer vara möjligt att överklaga. Göra Hägglund har sagt att någon instans måste vara den högsta, vilket jag självklart håller med om. Däremot tycks det mej fullkomligt vansinnigt att den första instans dit patienten kan klaga på fel i vården, också är den sista. Det enda det kommer att leda till är fler sjukvårdsfall som utreds av polis och åklagare - är det verkligen en lämplig utveckling?

/ Innie
*HSAN - Hälso och sjukvårdens ansvarsnämnd
Patientsäkerhet del I
Läs även andra bloggares åsikter om Socialstyrelsen, HSAN, Patientsäkerhet, Granskning, Varning, Alliansen, Erinran, Sjukvård, Misstag, Fel i vården

Dags att deklarera!

Det är glest på bloggfronten just nu, livet har kommit emellan mej och skrivandet. I tisdags pluggade jag som en tok inför statistiktentan, i onsdags vaknade jag med jordens förkylning och migrän, var redo att kasta in handduken men harvade mej igenom ytterligare en pluggdag med måttligt humör. I torsdags morse segade jag mej iväg till tentasalen och tack vare välriktade studier och en smula tur med frågorna är jag ganska säker på att jag rott det i hamn. Tacksamt.

I fredags hade jag och Sofia en heldag och jobbade, läste och skrev med RPK-projektet. Läkarnas utspel är både intressant, en smula obehagligt och spännande. Så mycket har fått stå tillbaka under mina intensiva statistikveckor och det är skönt att kunna hämta igen lite förlorad tid. Idag är det dags att avsluta deklarationen - första gången som egen företagare och ångesten stiger för var gång jag tittar på alla obegripliga bilagor. Foldern som bifogats - Dags att deklarera! - känns mest som ett hån och jag frågar mej gång på gång varför jag inte blev skogsägare i stället. Alla Skatteverkets exempel och förtydliganden gäller den typen av verksamhet, jag har helt klart valt fel bana. Jag har varken lager, lokaler eller maskiner att deklarera för - är det okej? Vad händer om jag gör fel? Jag har medvetet valt att inte göra en massa avdrag och avskrivningar, men det är klart mer avancerat än att klicka iväg deklarationen som privatperson. Men men, jag klarade utan problem att deklarera för föreningen, då ska jag väl ro i land det här också. Hoppas kan man ju alltid ...

Nu har kastanjerna slagit ut - så här såg de ut för några veckor sen

Celia och husse lirar boll

Tomatplantorna växer med god livskraft

Humleliv i lindarna

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Deklaration, Statistik, Tenta, Föreningsliv, Hundliv, Fotografier, Nikon D40