Tentatider

Jag pluggar statistik. Och pluggar statistik. Och pluggar statistik. Skumläser lite vetenskapsteori och grämer mej över att jag inte hunnit titta över metoden igen. Sen läser jag artiklar och kommentarsfälten på DagensMedicin och ST.nu, skriker av mej lite ångest på Facebook och så återgår jag till statistiken igen.

Medelvärdesdistribution. Korrelationskoefficienter. Populationsvarians. Standardavvikelser, Z-poäng, en- och tvåsidig hypotestestning, stickprov, medelvärden, frekvenskurvor, ANOVA och t-tester. Jag kommer säkert klara det, jag kommer säkert att hinna lära mej och förstå allt detta (jag tycker ju faktiskt det är spännande) men jag kan bara hålla med vår lärare som tycker vi har allt för lite tid för att lära oss allt för många av dessa moment. En vecka vetenskapsteori, två veckor metod och två veckor, men bara tre föreläsningar, statistik. Korvstoppning de luxe och en påtaglig puls. Mycket te och mycket godis. På torsdag smäller det, i tredubbel bemärkelse. Först tenta. Sen styrelsemöte med SHEDO. Sen ettårig förlovningsdag med den vackraste.

Jag lever, pluggar, lyssnar på Clownen, Jordgubbar och Smultron och Den jag kunde va (gråter och minns) och älskar. Livet är bra, även när himlen är grå och tentaångesten närvarande. Jag lever och älskar.

Även det spruckna har sin charm - också det trasiga sin skönhet

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Studier, Statistik, Tentaångest, Stress, Kärlek, Minnen, Sorg, Mikael Wiehe, Clownen

Rätten att dö

Efter dagens presskonferens meddelar Socialstyrelsen nu att en patient som vill avbryta sin behandling har rätt att göra det, oberoende av om behandlingen är livsnödvändig eller inte. Vården är även skyldig att erbjuda en döende patient smärtlindrande och ångestdämpande behandling, som sömnmedel eller morfin, exempelvis när en respiratorbehandling ska avbrytas. Diskussionen om rätten till sin egen död ställdes på sin spets för en dryg månad sedan då en 31-årig, helkroppsförlamad kvinna, skrev ett vädjande brev till Socialstyrelsen och bad om att få avsluta sitt liv. Efter dagens uttalande, som alltså inte innebär någon förändring av lagar utan enbart ett förtydligande av redan rådande dito, bör den nu 32-åriga kvinnan kunna få den hjälp hon efterfrågat.

Grunden till beslutet vilar på hälso- och sjukvårdslagen som säger att varje patient har rätt att tacka nej till vård, och att vård mot en patients uttalade vilja endast får ges med stöd i annan lag, så som lagen om psykiatrisk tvångsvård. Om patienten bedöms beslutskompeten, välinformerad och införstådd med konsekvenserna av olika behandlingsalternativ måste läkaren respektera patientens önskan att avbryta eller inte sätta in livsuppehållande behandling.

- Utgångspunkten är att det är patienten själv som bestämmer vilken behandling han eller hon tar emot och när den ska avbrytas, säger Anders Printz.

De riktlinjer Socialstyrelsen publicerade 1992, Livsuppehållande åtgärder i livets slutskede, ska nu ses över och diskussioner har förts med bland annat Socialstyrelsens etiska råd, Riksåklagaren, företrädare för hälso- och sjukvården samt Läkaresällskapet. Anders Printz berättar att arbetet fortfarande pågår och beräknas vara klart till årsskiftet.

Jag kan bara säga "äntligen". Detta är ett förtydligande som så länge behövts och som jag hoppas kommer att göra en betydande skillnad både för sjukvårdspersonal och patienter. Den palliativa vården är full av etiska och juridiska överväganden, och jag hoppas att detta förtydligande kan verka stödjande. Patienterna återfår rätten till att bestämma över sitt eget liv, och personer som Jocke kommer inte längre att tvingas resa till självmordskliniker för att få ett värdigt slut på livet. Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att detta inte handlar om aktiv dödshjälp, då det är en helt annat diskussion. Det här handlar om vårdens centrala uppgift - ibland bota, ofta lindra, alltid trösta.

/ Innie
Tidigare blogginlägg här och här och här och här
Socialstyrelsens pressmeddelande, SvD, DagensMedicin, DN, Sydsvenskan, AB1, AB2, HD,
Läs även andra bloggares åsikter om Palliativ vård, Vård i livets slutskede, Död, Hjälp, Liv, Socialstyrelsen, Etik, Dödshjälp, Läkareden
Socialstyrelsens svar till kvinnan
Socialstyrelsens svar till Svenska Läkaresällskapet

Polisanmälan på RPK

Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt hur jag ska tolka det senaste utspelet från läkargänget vi rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall, men jag måste medge att jag blev förvånad när jag loggade in på Dagens Medicin och läste deras huvudnyhet: ”Läkare anmäler sig själva”. Det är en grupp läkare på kliniken som, i protest mot Socialstyrelsens förbud mot att använda tvångshandskar, nu alltså polisanmäler sig själva. I den debattartikel som publicerats i Sundsvalls Tidning framgår tydligt och klart att detta är en protestaktion från läkarnas sida. Den insikt som i alla fall jag så länge hoppats att få se, lyser fortfarande med sin frånvaro och artikeln känns mest som en lång martyrdeklaration. Och det är klart, utifrån det läkarna skriver så låter kanske Socialstyrelsens beslut en smula magstarkt och radikalt. Men som alltid är det som ryms i tidningarna bara toppen av ett enormt isberg.

Jag önskar att jag skulle våga tro på denna anmälan, men det enda som händer är att jag får magknip. Min tilltro till myndighetssverige och deras vilja att granska det obekväma har tyvärr smulats sönder till obefintligt grus, och jag räknar dagarna till dess att anmälan läggs ner. Ändå vill jag hoppas, ändå håller jag tummarna. En rättslig prövning är nödvändig ur alla perspektiv; för läkarnas skull, för patienternas skull och för den pågående psykiatrilagsutredningens skull. Vill vi att behandlade läkare ska kunna fatta beslut efter eget huvud, och vårda sina patienter på det sätt han själv finner lämpligt oberoende av lagar, konventioner evidens - ja, då har inga fel begåtts. Om vi däremot vill se en sjukvård med kontroll, där lagstiftningen efterföljs och där patienternas rättigheter står i centrum, tja, då är situationen en helt annan. Det här handlar i låg grad om de enskilda läkarna på RPK, och i mycket högre grad om vår syn på sjukvård, granskning och läkarämbetet. Hur hög tilltro är det hälsosamt att ha till enskilda yrkesutövare, och vilken grad av kontroll bör samhället kunna utöva? Vilka gränser ska finnas? För att lyfta blicken från dessa specifika fall med tvångshandskar och tvångsvård som relativt få kan relatera till kanske jag i stället ska frågan:

Ska en läkare på eget bevåg kunna avsluta en patients liv när läkaren finner patientens liv meningslöst och allt för smärtsamt, utan att konsultera patienten eller dess anhöriga, med hänvisning till lång erfarenhet av palliativ vård? Läkaren befriar ju patienten från ett antaget lidande.

/ Innie
Läs också Sundsvalls Tidning, Sveriges Radio, Cattas värld

Läs även andra bloggares åsikter om Lagen om psykiatrisk tvångsvård, Rättssäkerhet, Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall, RPK Sundsvall , Socialstyrelsen

Söndagspromenad

Turning Torso i Malmö och Öresundsbron

Celia

Anemone nemorosa

Vi hittade en liten filur...

... och strax därefter också det vi var ute och letade efter

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Vår, Lund, Långpromenad, Geocaching, Vårblommor

Det är vackert nu

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Vårblommor, Fruktträd, Vår, April, NikonD40, Värme, Längtan

Rapport om självmord, del II

Idag presenterade Socialstyrelsen en rapport där de granskat alla beslut som fattats enligt lex Maria gällande självmord som begåtts mellan 2006 och 2008. Granskningen omfattar 992 patienter och är på många sätt skrämmande. De brister rapporten belyser är bland annat att anmälningsfrekvensen fortfarande är relativt låg (jämfört med en rapport från 2007), att många patienter saknar diagnos vid självmordet, att vårdprogram finns men inte används, att vårdplanering saknas och att riskbedömningar görs i allt för liten omfattning.

Vad jag anser vara särskilt anmärkningsvärt är att tjugo procent av patienterna vårdades inom slutenvården då de begick självmord. Tjugo procent! Ungefär en tredjedel av dessa suicid, eller 75 av 990 granskade, begicks inne på en vårdavdelning. Övriga inträffade under tillfälliga permissioner eller liknande, då patienten alltså bedömts vara tillräckligt stabil för att få lämna avdelningen. Det må så vara att det är svårt att förebygga självmord när det handlar om människor som saknar kontakt med sjukvården och är ”fria” ute i samhället. På en sluten psykiatrisk vårdavdelning bör det däremot inte vara lika svårt att förebygga självmord, men det ska däremot vara oerhört svårt att lyckas fullborda ett självmord. Att bedöma en människas självmordsbenägenhet är oerhört svårt, något annat kan inte sägas. Att bara 14 av de nästan tusen granskade patienterna bedömdes ha en hög självmordsrisk ger kanske en bild av hur svårt det kan vara. Svårt – men inte omöjligt. Vårdpersonalens kunskap om och användande av riskbedömningsinstrument måste öka avsevärt.

Vi är många som på något sätt har erfarenhet av självmord eller allvarliga självmordsförsök, och många av oss kan nog tyvärr också bekräfta många av de brister som Socialstyrelsen nu påpekar. Det synnerligen allvarliga självmordsförsök jag gjorde inneliggande på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning mynnade ut i en anmälning enligt Lex Maria. Den kritik Socialstyrelsen riktade mot kliniken handlade om precis dessa punkter: bedömning av självmordsrisk saknades och överrapporteringen från min förra avdelning hade brustit. Likaså användes inte de vårdprogram och den suicidstege som fanns tillgänglig på kliniken.

Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna förhindra alla självmord, med mindre än att alla människor hölls inlåsta i madrasserade rum, och då skulle vi dö av brist på stimuli och kärlek. Dessutom tror jag faktiskt det vore enklare att uppfylla en nollvision inom trafiken än gällande självmord. Däremot har jag mycket svårt att acceptera att människor, både patienter och anhöriga, lägger sin fulla tillit på sjukvården tvingas mötas av ett så fruktansvärt besked som att en anhöriga lyckats ta sitt liv innanför sjukhusets väggar. Eller vad vanligare är – under en oövervakad permission. Att be om och ta emot hjälp är för de flesta med självmordstankar ett mycket stort steg, som bör hanteras med stor varsamhet av sjukvården. Ju fler misstag som begås inom psykiatri och ju fler självmord som inträffar på avdelningar, desto högre tror jag risken är att människor inte alls vågar söka hjälp. Självmord inträffar, det måste vi sannolikt acceptera. Kanske måste vi till och med acceptera att självmord ibland förekommer inom sjukvårdens väggar, för inte ens den mest erfarne psykiatrikern kan förutsäga det oförutsägbara. Däremot bör vi varken acceptera eller tolerera att självmord inträffar på grund av systematiska fel, på grund av slarv, bristande kommunikation, besparingar eller resursbrist. Det är nog att bära på sorgen efter den man förlorat - familj, vänner och anhöriga ska inte också leva med vetskapen om att det inträffade hade kunnat undvikas, om bara vårdkedjan hade fungerat.
/ Innie
Till dej som söker stöd: SPES
Läs också Ludmillas ord till dej som förlorat någon
AB1, AB2, GP, NT, VF, SvD, DagensMedicin, SverigesRadio
Läs även andra bloggares åsikter om Självmord, Suicid, Prevention, Vårdavdelning, Socialstyrelsen, Brister, Riskbedömning, Vårdprogram, Lex Maria

Rapport om självmord, del I

Idag presenteras resultatet av två olika studier om självmord. Den ena handlar om att föräldrars självmord ökar risken för psykisk ohälsa och fullbordade suicid hos deras barn, och den andra om att självmorden inom den psykiatriska slutenvården ökar.

Det är Karolinska Institutet som i samarbete med amerikanska John Hopkins University har studerat hur barn vars föräldrar avlidit under barnets uppväxt klarat sig senare i livet. Med hjälp av nationella register har man jämfört uppgifter om 40 000 personer vars ena förälder dött genom olycksfall eller självmord med mer än 400 000 personer vars förälder dött av naturliga orsaker. De som i barndomen varit med om att en förälder tagit sitt liv löper tre gånger så stor risk att senare begå självmord, jämfört med övriga befolkningen. Om man i stället förlorat en förälder genom annan sjukdom eller en olyckshändelse ökade inte heller självmordsrisken signifikant. Risken för självmordsförsök, depression, psykos, missbruk och personlighetsstörningar var också förhöjd bland dem som förlorat en förälder som tagit livet av sig.

Bo Runesson har lett studien och är professor i psykiatri och överläkare vid St Görans sjukhus . Han betonar också vårdens ansvar och menar att sjukvården måste vara uppmärksam på om det finns barn med i bilden när exempelvis en änka söker vård i en sorgereaktion. Även om man inte vänder sig till sjukvården så är det viktigt att människor omkring har kunskap och vågar se. Barnet, även om det handlar om en äldre tonåring, måste ges möjlighet att tala om det och inte lämnas ensam i sin sorg.
- Studien visar på vikten av särskilda stödinsatser till familjer som drabbats av självmord, vilket kan få stor betydelse för att förhindra framtida psykisk ohälsa hos dessa personer, säger professor Bo Runeson.

Personligen funderar jag på hur det ser ut med dessa stödinsatser som Runesson beskriver i största allmänhet, alltså oberoende av förälderns dödsorsak. När jag gick på mellanstadiet dog en pappa till en av mina klasskamrater väldigt oväntat, men jag upplevde aldrig att det var något det talades om. Min lärare berättade att pojkens pappa dött, att min klasskamrat skulle vara borta från skolan några veckor och att vi skulle vara snälla mot honom när han kom tillbaka. Sen var det inte mer med den saken. Trots att vi bara var i tioårsåldern tog man inte chansen att tala om döden med oss, om alla frågor det rörde upp och då var vi ändå inte personligt drabbade. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att min klasskamrat fick mer stöd, men min erfarenhet är tyvärr att vi är rädda att tala om död. Som jag minns det avled pappan i en hjärtinfarkt eller något liknande och jag kan knappt föreställa mej hur det sett ut om det i stället handlat om ett självmord.
Varför är vi så rädda för att tala om döden?

/ Innie
Länk till SPES -Suicidprevention och efterlevandes stöd om du behöver någon att tala med
Länk till studiens abstract
BT, Dagens Medicin, Sveriges Radio, MyNewsDesk
Bild från Gettyimages
Läs även andra bloggares åsikter om Självmord, Suicid, Prevention, Forskning, KI, Karolinska institutet, Barn, Ungdomar, Efterlevande

2003-01-16

Älskade vän!
Tänk att den här lilla flickan är jag! Helt oskyldig! Att hon skulle få må som du och jag! Världen är orättvis. Men vi kämpar du och jag, vi är dom bästa i världen det vet jag i alla fall. Och givetvis ska du och jag få såna där små nån gång. Med våra tjocka magar vi spatserar på H&M och letar babykläder. Vi ska vara lyckliga. Är vi inte det egentligen? Jag är väldigt lycklig för att jag har dig gumman. Svik mig inte genom att försvinna. Låt mig få vara den som kan få ha kul med resten utan mitt liv. Jag tror att vi förtjänar det! Jag älskar dig. Puss och kram din Y

Alldeles nyss plockade jag fram en bok* ur bokhyllan som jag uppenbarligen inte bläddrat i på länge. Längs fram låg ett gammal foto av ett barn i tvåårsåldern som sitter och leker. På baksidan finner jag ovanstående hälsning, daterad den 16 januari 2003. Under den tiden bodde jag på behandlingshemmet i Norrköping. Jag träffade Y på avdelningen när jag varit inlagd till och från ungefär i ett års tid. Hon var ett par år yngre än mig och vi tillbringade mycket tid tillsammans under våra gemensamma inläggningar. Vi delade ett mörker, men det var alltid jag som fick vinka av henne vid utskrivningen och höra låsen susa till när hon slagit igen dörren. Jag lät mej snabbt förloras till psykiatrins korridorer - min Y däremot sålde inte sin själ lika enkelt.

När jag fick hennes korta brev var känslorna motstridiga på min inre scen. Hur gärna jag än ville tro på innehållet, slutade det bara i ångest och tårar. Hon trodde på en framtid, hon vågade formulera en så konkret framtid som barn och sätta det på pränt! Jag beundrade hennes mod och såg med självklarhet att framtiden fanns där för henne, men för min del var horisonten mörk. Jag bodde på ett behandlingshem beläget några hundra meter från där stambanan passerade, och jag tillbringade ångestfyllda kvällar med att promenera på spåren - hur skulle jag kunna förtjäna ett gott liv?

Det är en smula underligt att läsa hennes ord och tänka på hur jag reagerade. Min vän Y är idag gift tvåbarnsmor, så hennes siande var allt annat än orealistiskt. Att jag däremot står brud om dryga fyra månader, inom en rimlig framtid har en universitetsexamen och både ett och tio värdefulla engagemang är desto svårare att förstå. Inte från den plats jag befinner mej idag - härifrån är min verklighet fullt begriplig - men från den plats jag stod på då. Ibland önskar jag att jag kunde gå tillbaka till den där svarhåriga, vilsna, trötta och ledsna flickan och ge henne bara en gnutta hopp om framtiden. Den finns ju här, så länge hjärtat slår.

/ Innie

* "Maya" av Jostein Gaarder.
Läs även andra bloggares åsikter om Minnen, Brev från då, Jostein Gaarder, Psykiatri, Behandlingshem, 2003,

Livräddare med förnuft

År 1928 gjorde Sir Alexander Fleming en upptäckt som skulle komma att förändra sjukvården världen över. Fleming ville ta fram ett antibakteriellt läkemedel utan allt för svåra biverkningar, och av en slump fann han penicillinet, en upptäckt han drygt sjutton år senare fick Nobelpriset för. Plötsligt kunde sjukdomar som tidigare varit obotliga botas med en, relativt enkel, läkemedelskur. Under flera decennier sköt antibiotikaförskrivningen i höjden: alla ville ju självklart dra nytta av detta fantastiska läkemedel!

Idag vet vi bättre. Antibiotika är fortfarande ett livsnödvändigt läkemedel, men vårt sätt att använda preparatet har inneburit oväntade och mycket negativa konsekvenser - antibiotikaresistens. Det är ett ökande folkhälsoproblem som leder till svårighet (eller omöjlighet!) att behandla vissa infektioner, vilket i sin tur orsakar patienter onödigt lidande vid enklare infektioner och när det gäller allvarliga infektioner ökar också risken att patienten avlider. Det som händer när bakterier blir resistenta är att de helt enkelt inte låter sig dödas av ett (eller flera) antibiotika som de tidigare varit känsliga för. Den här typen av förvärvad resistens kan bland annat utvecklas som en följd av över- och felanvändning av antibiotika. För att motverka sådan utveckling är det viktigt att antibiotika bara ska ges när det verkligen behövs och kan vara effektivt. Annars är risken tyvärr stor att vi går en mycket dyster framtid till mötes, där Sir Flemings livgivande upptäckt tappar sitt värde.

Det märkliga är att de allra flesta faktiskt känner till det här. Både läkare, sjuksköterskor och gemene man är medvetna om att vi bör vara restriktiva med antibiotika. Ändå visar en doktorsavhandling av Tomas Neuman att det är vanligt att människor med en vanlig förkylning för antibiotika. Han har gått igenom 240.000 patientbesök (!!!) och kostaterar att 80 procent av alla fall med öroninflammation hos barn resulterar i antibiotika - trots att rekommendationerna säger att man bör vänta tre dygn (otit läker vanligtvis ut av sej självt hos barn).

Jag undrar om det är lite med antibiotika som med flygtrafiken - vi inser inte hur fruktansvärt beroende vi är förrän vi står utan. När jag var 21 år gammal var jag timmar från att dö av en lunginflammation. Jag hade en dubbelsidig inflammation som upptäckts först efter bukoperation, provtagningar och åtskilliga röntgenundersökningar. Först på tredje eller fjärde dygnet på sjukhus och åtskilliga antibiotikadrop senare, vände förloppet och läkaren informerade mej om att detta var sista möjligheten. Hade inte detta hjälpt hade de inte kunnat rädda mej. Det här var i Sverige år 2003 och så vitt jag känner till var det inte ens resistens inblandad. Jag försöker att föreställa mej situationen utan penicillin men inser att den inte ens uppstått. Då hade jag sannolikt dött i den dubbelsidiga lunginflammation jag hade redan som barn.

Vi behöver antibiotika, men vi måste använda det med en större portion förnuft än vad vi gör idag om vi vill kunna bota lunginflammationer även i fortsättningen.

/ Innie
Lästips: Strama, Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet, Regeringen
AB1, AB2, AB3
Läs även andra bloggares åsikter om Antibiotika, Resistens, Antibiotikaresistens, Multiresistenta bakterier, Pneumoni, Lunginflammation, STRAMA, Alexander Fleming,
Bilden härifrån

Socialstyrelsen och ECT

I ett pressmeddelande konstaterar Socialstyrelsen idag att patienter som behandlas med ECT, elektrokonvulsiv behandling, måste få bättre information från hälso- och sjukvården. Vården brister i att följa upp och informera om riskerna med behandlingen, där minnesstörningar är av särskilt intresse. Det har länge hävdats att dessa minnesstörningar är övergående, men det finns studier som visar att effekten i vissa fall även kan vara långvarig. Upprinnelsen till pågående kartläggning är bland annat Uppdrag Granskning som hösten 2009 sände ett kritiskt program där kunskapsbrist, långvariga minnesstörningar och dålig information stod i fokus. Sedan dess har upprepade medier rapporterat om behandlingsformen och lyft fram både de starkt positiva och lika starkt negativa sidorna av behandlingen. Den pilotstudie som Socialstyrelsen nu presenterar har resulterat i att de vill ta fram nya riktlinjer för ECT - riktlinjer som sannolikt saknas då vården har stora regionala skillnader.

Men om man nu lyckats bevisa att ECT kan orsaka omfattande minnesstörningar, bör man inte då förbjuda behandlingen? Jag är inte alls så säker på det. I stället undrar jag om det finns någon enda behandlingsform som inte har biverkningar? Oavsett om det handlar om farmaka, samtalsterapi eller mer invasiva metoder, kan alla dessa ge biverkningar eller innebära risker. Vissa läkemedel har färre och lindrigare biverkningar (en vanlig huvudvärkstablett till exempel) medan andra har fruktansvärda och omfattande biverkningar (som de Ludmilla beskriver vid cancer). Hur starka biverkningar vi accepterar beror vanligtvis på hur allvarlig sjukdomen är, och hur stor effekt behandlingen kan förväntas ha. En läkare väljer inte i första hand att amputera en sjuk kroppsdel om en mindre dramatisk åtgärd är lika effektiv, men den dagen det står mellan liv och död blir valet att amputera mindre komplicerat, om än fortfarande smärtsamt.

Jag menar inte alls att förminska det lidande minnesstörningar och behandlingsbiverkningar kan leda till. Jag har omfattande minnesluckor från nästan tio år av mitt liv, och upplever fortfarande svårigheter med kognitionen när jag är trött eller stressad. Jag vet hur gräsligt det kan vara att se fotografier man inte minns har tagits, hitta saker man inte minns att man köpt eller få månader återberättade som fullständigt raderats. Det jag menar är att vi i denna stora diskussion om ECT och biverkningar inte får glömma bort att även här väga riskerna mot den nytta en behandling faktiskt kan ge. Självklart ska patienterna informeras och deras biverkningar ska tas på största allvar, något annat vore rent oetiskt. Man får bara inte glömma bort alla de som också blir hjälpta av ECT.
Depression är en livshotande sjukdom.

/ Innie
Läs hela Socialstyrelsens rapport här eller sammanfattningen här
UNT, DN, SvD, AB,
Andra bloggar: Birgitta Rydberg
Läs även andra bloggares åsikter om Socialstyrelsen, ECT, Elbehandling, Elchocksbehandling, Elterapi, Biverkningar, Minnesstörningar, Minnesluckor

Glad kortärmad sommar, del II

För en dryg vecka sedan skrev jag om ärr, sommarjobb och kortärmad klädsel. Idag tänkte jag fortsätta på samma tema.

Även om det ibland kan kännas läskigt att lämna ut sej själv på internet, är jag ändå väldigt glad över att jag gjorde det valet i september för snart fyra år sedan. Det har gjort det enklare för mej att vara öppen med vem jag är, det har givit mej enormt mycket stöd i att vara den jag är, och det har hjälpt mej att sammanlänka den jag var då med den jag är idag. Jag har inget behov av att stryka tio år från mitt liv; det var mitt då och det här är mitt nu, med självklarhet färgat av mitt då. Jag kämpar hårt för att inte låta känslorna av otillräcklighet ta över, för vem kan egentligen döma mej? Vem har rätt att säga att mitt då inte är tillräckligt bra eller tillräckligt fint?

Jag tror att jag utstrålar någon sorts trygghet i mej själv. Genom mitt agerande, genom mitt sätt att vara, inbillar jag mej att jag signalerar att mina avvikande armar faktiskt inte är så avvikande. När jag inte gör några försök till att dölja mina många ärr, men inte heller ger dem någon aktiv uppmärksamhet, blir de plötsligt inte länge så intressanta. När man placerar ut stora, hemska troll mitt i den gassande julisolen så ter de sej plötsligt inte längre så skrämmande. Det är ju dessutom mycket mer spännande att tissla, tassla och skvallra om det som är lite halvhemligt, dolt och mystiskt! Av detta skulle man kanske kunna tro att jag pratar med var och varannan människa om mina ärr. Sanningen är faktiskt den motsatta. Till min egen förvåning får jag ytterst sällan frågor om vad som hänt med mina armar, och sällan upplever jag längre att okända människor fastnar med blicken. När det väl sker så svarar jag lite olika beroende på situationen, men aldrig mer än vad jag själv är bekväm med. Det är ju mitt liv, eller hur? Ibland säger jag att jag haft ett självskadebeteende och andra gånger säger jag bara att jag varit sjuk, men alltid understryker jag att jag idag mår bra för att kväva eventuell oro som kan vakna.

Med vad är då egentligen mitt ansvar? På Zebraforum jobbar vi mycket med att undvika information som kan trigga andra användare, alltså sånt som kan få andra att må dåligt. Borde inte jag då vara en vandrande pestsmitta med alla mina ärr och få vem som helst att börja skada sej själv? Det finns garanterat de som tycker det är jobbigt att se mina och andras ärr. Oavsett om de är självtillfogade, ett resultat av en brandolycka eller en större operation så kan ärr upplevas obehagliga. Däremot kan jag inte se att det är mitt ansvar. Jag tror inte att lösningen ligger i att till varje pris skydda från sådant som kan vara obehagligt och svårt, i så fall skulle vi sannolikt tvingas spränga jorden i småbitar med tanke på alla olika fobier och rädslor vi människor bär på. I stället för att sanera verkligheten från triggers, borde vi lägga krutet på att hjälpa människan hantera det som är svårt att se, höra eller läsa. Det är dock inte en uppgift jag ser som min privata att lösa. Det är inte ett ansvar jag ensam kan bära. Jag vill visa på att man visst kan leva ett gott liv, trots att man haft ett självskadebeteende. Jag vill visa att linne, bikini och en ärmlös brudklänning fungerar alldeles utmärkt trots en ärrad kropp. Jag har vänt det mörkaste mörka till ett skimrande ljus med skuggor, skiftningar, mörka hörn och strålglans. Kan jag ge någon inspiration och hopp till det att göra det samma så är jag mer än nöjd, och skulle så inte vara fallet så har jag ändå vänt mitt eget liv. Det är faktiskt alldeles tillräckligt.

Linköping, sommaren 2008

Så jag säger än en gång: glad kortärmad sommar! Det är en riktig befrielse!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Tankar om ärr, Självskadebeteende, Livet efteråt, Sommar, Kortärmat, Stigmata

Kattliv vs. Människoliv

Ibland kan jag önska att livet var lika enkelt och bekymmersfritt som katternas. Deras största problem är att matte ibland är för seg med att fixa fram lunchen, att hon sover lite för länge på morgonen eller skäller lite för mycket om man tuggar på blommorna. I övrigt kan man, likt Saga på bilden, slänga sej på soffryggen och knallsova tre timmar på förmiddagen allteftersom solen värmer en om ryggen. Man kan byta ställning när nån kliar en under hakan, slicka lite mellan tårna och sedan sova vidare. Allt är serverat, bara hundra procent njutning.

Men jag inser ju också när jag skriver dessa rader, att det skulle bli ett förbaskat tråkigt liv. Jag som får dåndimpen av att resa bort för att "koppla av" och får myrkrypningar av sysslolöshet, skulle sannolikt smälla av efter en vecka som katt. Jag älskar ju mitt liv precis så som det är och jag har själv valt all den sysselsättning som fyller mina dagar. Men ändå kryper den mänskliga avundsjukan fram och gnäller att jag både vill ha kakan och äta den.

Det har varit tyst här i bloggen och rättspsykiatriprojektet. Det betyder på intet vis att det ligger i träda, tvärt om. Däremot går det trögt nu. Segare än sirap är all byråkrati vi måste plöja oss igenom och motståndet hårdnar för var dag som passerar. Jag och Sofia får dock ständiga möjligheter att utveckla våra kunskaper i tillämpad juridik vilket ju inte är att förringa. Men nu längtar jag efter resultat. Jag vill att den där stora blomsklossen vi arbetat med så länge ska lossa. Jag önskar mej något mindre friktion, lite fri sikt och en gnutta medvind. Bara en liten stund, så jag hinner ladda batterierna med ny kämparglöd och motivation. Vi vet att vi har rätt och vi kommer med största sannolikhet och förhoppning också att få upprättelse, men vägen dit är seg, snårig och jävulskt frustrerande.

Tack och lov är vi ännu segare och ännu mer frustrerande.

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Kattliv, Livsnjutare, Trötthet, Frustration, Byråkrati, Sirap, Juridik

Fotbollsjycke!

Idag förmiddags hade vi ett riktigt härligt väder och tog en extra lång morgonpromenad med Celia. När vi passerade en gräsplan låg där en gammal fotboll, och den som känner Celia bara det minsta lilla vet att bollar = Meningen Med Livet. Eftersom hon löper och därför är lite lagom smådeppig kändes det bra att köra årets första fotbollsmatch för att liva upp henne. Med gott resultat.

Om någon någonsin tvivlat - vår hund är galen i att spela fotboll!

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Celia, Dvärgschnauzer, Fotboll, Nikon D40, Vårkänslor, April

Tankestormar på Socialstyrelsen

Igår hittade jag av en ren slump dokumentet "Hälsa & Sjukvård i Bloggsofären. Maj-November 2009". Det är företaget Gyges som sammanställt en rapport för Socialstyrelsens räkning, som behandlar hur myndigheten omskrivs i bloggosfären, om bloggarna är positiva eller negativa, och vilka av Socialstyrelsens områden det bloggas om . Rapporten avslutas med en sammanställning över "Tongivande bloggar [...] som kan vara av intresse för Socialstyrelsen att börja lyssna till, då de återkommande diskuterar hälsa och sjukvård i ett sammanhang där även Socialstyrelsen brukar förekomma." Under rubriken Engagerade privatpersoner hittas följande:

Klicka på bilden för större och läsbart format

Japp. Så nu vet ni det! Tankestormar är en blogg som Socialstyrelsen borde börja lyssna till - undrar bara om våra kontakter på samma Socialstyrelse känner till det?

/ Innie

Läs även andra bloggares åsikter om Socialstyrelsen, Socialstyrelsens tillsyn, Bloggande, Hälso- och sjukvård, Psykiatri, Värdelöst vetande, Gyges, Tankestormar

In dubio pro reo

Inom juridiken finns den grundläggande principen in dubio pro reo, vilket betyder i tvivelsmål för den tilltalade. Det innebär att det är åklagaren som har bevisbördan; det är helt enkelt åklagarens uppgift att bevisa att den som tilltalas gjort sej skyldig till ett brott. Du ska aldrig själv behöva bevisa att du är oskyldig, vilket är en viktig skillnad. Självklart gör det en risk att en brottsling kan gå fri genom att förneka sitt brott, om åklagaren inte lyckas presentera tillräckligt övertygande bevisning. Hur vårt samhälle skulle se ut, och hur rättssäkerhet skulle kunna garanteras utan denna princip är mej fullkomligt obegripligt. "Hellre må tio skyldiga gå fria än en oskyldig bli fälld".

Märkligt bara att principen inte anses behöva tillämpas för sjuka människor.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Sjukskrivning, Sjukförsäkring, Försäkringskassan, Utförsäkrad, Regering, In dubio pro reo

Återkomst

Jag är tillbaka på avdelningen igen. Jag känner inte igen mej, men jag vet instinktivt att det är en avdelning jag tidigare varit på. Personalens ansikten är suddiga, men en och annan välbekant person kan jag forma av de oskarpa konturerna. Jag känner igen deras röster när de talar med varandra, och hur tonen blir så där metalliskt tom när de någon gång vände sig till patienterna som släpar sej fram i korridoren. Det måste vara en psykosavdelning jag är på. Jag känner igen henne, hon som jag alltid glömmer namnet på men tycker så mycket om. Hon som är så varm och så mjuk, med hasselnötsbruna ögon - jag kallar henne Carmencita. Jag sitter på bänken invid dörren, det är samma sorts karga träsoffa som funnits på alla avdelningar jag passerat genom, och väntar på någon som kan förklara. Vad gör jag här? Igår mådde jag ju bra, jag pratade med Sofia i telefon, käkade middag med fästmannen, promenerade med hunden och kliade katterna. Hur hamnade jag här och varför är dörren låst?

Allt står så stilla men ändå råder kaos. Ingen vill stanna upp och förklara. När jag reser mej upp och försöker bromsa en av alla de vitklädda säger hon bara åt mej att sitta ner och dricka upp min näringsdryck. Jag vänder snabbt på huvudet och ser den gula förpackningen på det lilla bordet intill mej. Sugröret är skrynkligt längst upp, precis som om jag bitit på det. Det brukade ju förleda ångesten.
- "Men vad gör jag här?" vill jag skrika i panik, och jag tror till och med att jag gör det. Men som alltid skriker jag för döva öron och sätter mej tungt ner på bänken igen. Jag vill veta om jag får gå ut, är jag tvångsvårdad igen? Snälla säg att jag inte är tvångsvårdad, jag minns ju inte ens när jag kom hit. Jag mår ju bra idag (men det säger väl alla...)!

Avdelningsdörren öppnas och en hord av vitrockar kliver in. I täten går han, med sitt tunna hår, sina mörkblå chinos och knarrande seglarskor. Som om jag bara varit borta över en helg tittar han nonchalant mot mej när jag desperat ropar efter honom. Han synar mej ett ögonblick och säger sedan trött;
- "Jaså, är du här igen" och stegar vidare.

Maktlöshet. Alltid denna maktlöshet. Vem lyssnar på mej och vem förklarar? När kom jag hit och när får jag gå? Vad har jag gjort och vilka synder ska jag sona? Hjärtat håller på att banka sej ur min bröstkorg. Maktlöshet, maktlöshet, alltid denna maktlöshet. Den kryper under huden och jag smular sönder mej själv till grus på deras golv. Maktlöshet och jag hyperventilerar. Släpp mej fri, lyssna på mej, se mej och låt mej gå! Kan ingen förklara för mej vad jag gör här? Gråt i halsen, tårar i ögonen och hjärtat spränger till sist min bröstkorg.

Och jag vaknar i en säng blöt av svett.

Det här är allt jag har kvar av dem nu.
Mardrömmar, nattskräck och maktlöshet.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Tvångsvård, Maktlöshet, Psykiatri, Mardrömmar, Minnen, Ångest

Söndagsro

Kastanjerna har feta knoppar: snart, snart!

Fröken Nyckelpiga, men vad heter hennes fästman? Nyckeldräng?

En kvinna och ett litet barn lekte
med en flygande drake i vinden, så vackert!

Även syrenerna är i full knopp

Det har varit en vacker söndag och kameran fick följa med på morgonpromenad. Vädret har inte varit fullt så vackert som utlovat, men jag är nöjd ändå. I går kunde jag cykla till stan i kjol och Converse, även om det blev väldigt kyligt på hemvägen. Målet var luncha på ett av mina favoritcaféer tillsammans med en härlig SHEDO-trio. Kramar och skratt varvade med nyttigheter i form av verksamhetsplanering och funderingar; då är föreningsjobb som allra bäst! Här hemma har vi städat, myst och glatt oss åt ett stabiliserande besked. Vi har surfat runt och tittat på hundratals bröllopsporträtt och så gott som bestämt oss för vem vi ska anlita som bröllopsfotograf. Jag har även fått en hel del vettigt gjort både för föreningen och för mina egna studier. Det har varit en sån där skön och effektiv helg, som ändå varit gudomligt avkopplande. Nu är jag taggad inför en ny vecka! Ljuvligt!

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om NikonD40, Vårtecken, Lund, Skåne, Syren, Kastanj, Flyga drake

Att påverka eller påverkas

Klädjätten H&M har fällts av Reklamombudsmannens opinionsnämnd för att ha använt en för smal modell i en annons. En annan privatperson har anmält klädföretaget B'chick som säljer kläder i storlek 42-52 för att deras mulliga modeller sprider osunda ideal. Malin Wollin tycker det är bra att H&M fälls, men ser själv inga problem med att modeller är smala och är inte alls intresserad av att se normala kvinnor på catwalken. Maria Byström skriver om häxjakten på smala fotomodeller och är trött på argumentet att smala fotomodeller skulle orsaka ätstörningar. Hon skriver:

"De med ätstörningar får skylla sig själva om de tror de måste sluta äta för de läser Veckorevyn"

Själv tror jag kanske inte att det är fullt så enkelt, även om det onekligen vore väldigt bekvämt. Jag är övertygad om att modeller och ideal påverkar oss, något annat vore egentligen underligt. Många forskare är idag relativt överens om att människans personlighet är ett resultat av gener och miljö. Man skulle kanske mycket förenklat säga att vi föds som skiss där bara vissa grunddrag finns med (våra gener). Den miljö och den sociala kontext vi lever i får sedan utveckla tavlan med färger, detaljer och djup. Vi kan inte helt frångå den ursprungliga skissen, men med tjocka lager oljefärg skulle kanske det allra mesta gå att förändra till det yttre, men grundskissen går aldrig att helt radera. Ur det perspektivet ter det sej för mej osannolikt att vi inte skulle påverkas av modeller - frågan är väl bara hur och till vilken grad. Även den som vägrar följa rådande modetrender, shoppar second hand eller klär sej i sextiontalskläder har påverkats av idealen, om än i en annan riktning. Jag utvecklade inte ätstörningar för att jag läste Fridatidningens modellbilaga, men den påverkade mej onekligen negativt när jag väl var fast. Mitt ansvar eller Fridaredaktionen anno 1997? Tja.

Att hitta en ensam faktor som utlöser ätstörningar är sannolikt omöjligt, snarare brukar man tala om orsaken som mångfaktoriell. För någon handlar det främst om utseende, för någon annan om bestraffning, någon måste bara hitta någonting att kontrollera i en kaotisk värld och ytterligare någon tappar kontrollen över ett från början sunt beteende. Någon hanterar ångest genom att äta, en annan stillar ångesten genom att kräkas. Och om det faktiskt finns tjejer som tror att de måste sluta äta enbart för att de ser bilder på magra modeller i Veckorevyn skulle jag snarast vilja ta det som en brutalt ljudande varningssignal. Vad ger vi vuxna egentligen för stöd till tonåringarna som växer upp i en aldrig sinande ström av reklam, modeller och ideal om de tror att de måste svälta sig för att duga? Hur djupa är inte deras problem,och hur grund är inte deras självkänsla om magra modeller kan rubba deras tro på sig själva? Och vad gör vi för att få barnen att förstå och innerligt känna att de duger ändå?

P.S. För att undvika diskussioner om att det finns naturligt smala människor och så vidare - det är jag fullt medveten om och det är inte det jag pratar om. Jag vill bara slippa se anorektiker på catwalken och slippa läsa om modellerna som knarkar för att kunna hålla vikten och slippa höra om hur supermodeller dör i hjärtsvikt med bmi 13. Det är sjukt. Däremot ser jag gärna smala modeller, precis som "normalviktiga" modeller och större modeller - men de ska vara välmående! Jag skiter i vad de väger, men jag vill att de ska se friska ut. Kläder ska bäras av levande människor, då vill jag ha levande människor som visar kläderna också D.S.

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Malin Wollin, Maria Byström, Ideal, Veckorevyn, Frida, Modeller, Ätstörningar, Anorexi

Psykiatri, våldsbrott och media II

PsykTV är en relativt nystartad blogg i Utbildningsradions (UR) regi som du hittar här. UR producerar under våren och sommaren 8 halvtimmar om ämnet psykisk ohälsa som ska sändas hösten 2010. Idag skriver de en viktig blogg apropå dubbelmordet i Växjö (som jag tidigare behandlat här), ”Mediabilden av en galning”. Här lyfter de fram den allt för cementerade uppfattningen att psykiskt sjuka människor vore farliga och frågar sig var den egentligen kommer ifrån. De skriver:

Kan det ha att göra med att våra största tidningar beskriver en misstänkt mördare som en psykiskt sjuk ”tickande bomb”, som i artikeln ovan? Kan det vara för att den uppmärksamhet som ägnas våldsbrott begångna av psykiskt sjuka är oproportionerlig, sett till statististiken? Eller är det lättare att hänga ut psykiskt sjuka förövare i media, än ”normala” våldsverkare? (Om man nu kan kalla någon som begår grova brott för ”normal”, men det är ju en annan fråga…)

Jag tycker det här är en ganska svår diskussion. För mej är det självklart att psykiskt sjuka människor som heterogen grupp inte är farligare än någon annan, men jag är väl medveten om att det inte är en självklarhet för andra. Jag tycker även att media blir allt bättre på att betona att psykisk sjukdom inte är detsamma som att vara galen och livsfarlig. Observera att jag skrev allt bättre, men tyvärr ännu långt ifrån bra. Däremot kan jag dra åt mej öronen om man i försök att göra psykisk sjukdom mindre stigmatiserat, samtidigt förvränger bilden och förnekar att, i det här fallet, människor som begår våldsbrott också kan lida av psykisk sjukdom.

Media har en enorm makt och med den kommer ett enormt ansvar, det kan nog knappast ifrågasättas. I Magnusons avhandling blev det ganska klart att de allra flesta journalister och nyhetsredaktioner själva uppger att de saknar tillräcklig kunskap om psykisk ohälsa och sjukdom. Det ser jag sannolikt som den största bristen – okunskap! Annars tänker jag att medias uppdrag är att rapportera om det som är viktigt. När polisen misstänker att den familjetragedi som inträffade igår i Malmö handlar om ett utvidgat självmord tycker jag nog det är relevant att rapportera om att mannen sannolikt led av psykisk sjukdom. Problemet som jag ser det är främst NÄR och HUR man gör det, inte ATT det alls gör.

I en kommentar här skrev jag ett möjligen något extremt tankeexperiment för att illustrera hur jag resonerar:

Tänk att en stor bil- eller båtolycka inträffar och många människor dör. Det står tydligt klart att det är en enskild förare som orsakat olyckan på grund av vårdslöshet i trafiken. Snart visar det sig att mannen egentligen fick en akut allergisk reaktion eller en hjärtinfarkt eller ett krampanfall eller någon annan akut sjukdom som ledde till att han tappade kontrollen över sitt fordon och därmed orsakade olyckan.

I det här fallet är mannens sjukdom av högsta relevans för olyckan, dödsfallen och sannolikt också den rättsliga bedömningen, och därmed anser jag också att det är viktigt för media att rapportera om. Jag tror dessutom att få skulle ifrågasätta en sådan rapportering. Jag är osäker på om vi egentligen tjänar någonting på att försöka dölja den psykiska sjukdomens skitiga baksidor – för de finns finns ju – och tror att vi istället bör jobba med att få fram en bättre och mer nyanserad rapportering. Målet är väl att det inte ska vara mer stigmatiserat att lida av en bipolär sjukdom än att ha en allvarlig jordnötsallergi, och jag tror inte att vi når det målet genom att hoppas på specialregler för psykisk ohälsa. I stället tror jag vi behöver en mer nyanserad journalistik med mindre sensationsanda, och mer generellt också arbeta för att öka kunskapen om och förståelsen för psykisk sjukdom - både hos journalister och hos allmänheten!

Vad tror du? Bör man rapportera med större försiktighet när det handlar om psykisk sjukdom än om fysisk, eller ska media helt och hållet utelämna den psykiska sjukdomen i inslag om våldsbrott? Hur ska vi komma ifrån bilden av psykiskt sjuka som vilda galningar, och vad ska media göra rent konkret för att nå en bättre rapportering - eller är problemet egentligen överdrivet?

/ Innie
Sydsvenskan 1, 2, 3, 4,
SvD 1, 2, 3,
SMP 1, 2, 3,
DN 1, 2, 3, 4, 5, 6,
AB 1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om Psykisk ohälsa, Psykisk sjukdom, Dubbelmord, Utvidgat självmord, Malmö, Husie, Växjö, Schizofreni, Mediarapportering, Etik, Stigmata

Klimatmat och klimatsmart

Idag skriver flera tidningar med Sydsvenskan i spetsen att "Veganer inte mycket klimatsmartare". Aftonbladet väljer rubriken "Kött ingen stor klimatbov" med ingressen "Att strunta i kött innebär ingen större skillnad för klimatet, hävdar forskare från Finland". Enligt tidningarna minskar veganer klimatpåverkan med sju procent jämfört med de som äter en traditionell kost. När jag däremot läser sammanfattningen till själva forskningsartikeln (hela artikeln finns tillgänglig via Universitetsbibliotek) framgår att en strikt vegansk diet nästan skulle halvera de jordbruksrelaterade växthusutsläppen, och minska de totala utsläppen med åtta procent. Vegetarianer, som alltså äter ägg och mjölkprodukter, minskar klimatpåverkan med fem procent och de som äter enligt livsmedelsverkets rekommendationer minskar med två procent. Min uppfattning är att människan med god fart förstör jorden och våra marginaler för att ställa saker och ting till rätta är försvinnande små. Ur det perspektivet känns det märkligt att inte ta vara på varje möjlig procent, oavsett om de är två, fem eller sju/åtta till antalet.

Den globala uppvärmningen är ett hett och omdiskuterat ämne. En majoritet hävdar att det är vi människor, våra industrier, utsläpp och vår levnadsstandard som bär skulden, medan en mindre klunga menar att klimathotet bara är ett kommersiellt jippo och att jordens temperatur förändrats även långt innan människans industrier blev verklighet. Personligen är jag övertygad om att vårt sätt att leva har allvarlig inverkan på jorden och upplever många gånger att människor som hävdar motsatsen mest vill rättfärdiga en ohållbar livsstil. Men egentligen, spelar det någon roll? Vi som faktiskt tror att vår livsstil har betydelse för jordens framtid är ju fullt kapabla att förändra våra liv. Om vi ska invänta att forskningen eller politikerna når konsensus innan vi agerar kommer jorden att hinna gå under tio gånger om.

Innies klimatlista
* Har ätit vegetarisk kost de senaste tio åren. Sedan ett år äter jag också fisk
* Sopsorterar papper, kartong, glas, plast ... tack LKF för bra soprum!
* Cyklar eller åker kollektivt
* Bor i ett klimathus och håller koll på inomhustemperatur och varmvattenkonsumtion

Så vad väntar du på? Vad gör du för att leva ett lite mer klimatsmart, eller tycker du att klimatpratet är överdrivet? Dela gärna med dej av dina klimatsmarta tips!

/ Innie

P.S. Samtidigt som vi får veta att vegetarisk kost inte är tillräckligt klimatsmart får vi också veta att frukt och grönsaker bara ger begränsat skydd mot cancer. Ett märkligt sammanträffande eller lobbyverksamhet från köttätarnas och grönsaksmotståndarnas riksförbund?

Kulturbloggen, Zac's åsikter
Läs även andra bloggares åsikter om Klimatsmart, Frukt, Grönsaker, Växthuseffekten, Global uppvärmning, Kosthållning, Vegetarian, Vegan

Glad kortärmad sommar, del I

Jag har den senaste veckan fått tre mail med frågor och funderingar kring sommar, jobb och ärr. Det är nu när solen börjar värma, jackorna åker av och ärmarna blir korta som många med ett, pågående eller avslutat, självskadebeteende väldigt påtagligt tvingas möta sina problem. Jag upplever att många tänker precis som jag gjorde - jag kommer ju ändå inte att bli frisk, så varför skulle jag se normal ut? Eller - mina armar är ändå redan så förstörda så det spelar ingen roll hur mycket jag skadar mej. Det är "bra" ursäkter mitt i sjukdomen, men sämre när man väl är ute på andra sidan.

Majoriteten av alla som drabbas av självskadebeteende blir faktiskt helt fria från det, något som är lätt att glömma bort. Vissa lyckas minska sina självskador och skadar sej mer sällan och bara ett fåtal kommer att avlida av sina självskador. Det innebär att det idag finns tusen och åter tusentals människor i de flesta åldrar med självtillfogade ärr på sin kropp. Ändå vågar vi inte prata om dem eller visa dem utan svettas hellre i långärmade tröjor under årets varmaste månader. Och ändå finns det ingen som helst forskning eller kunskap om hur man påverkas som människa av att leva, många gånger hela sitt vuxenliv, med självtillfogade ärr på kroppen.

Många funderar på om man ska berätta om ärren redan på anställningsintervjun. Jag tror inte det finns några rätt och fel, i det här, men när jag förra sommaren skulle börja jobba som undersköterska i cancersjukvården valde jag att inte berätta något på intervjun. Jag vill att min chef (eller mina nya klasskamrater eller vad det nu kan vara) först ska få en bild av mej, utan att den störs av fördomar och funderingar. Dessutom känns det väldigt märkligt att i en bipassage slänga in - Och förresten, jag har haft ett självskadebeteende också och ser lite konstig ut på armarna, men jag mår bra nu. Bara så du vet ... - Det är ju inte jag längre. Därför började jag helt sonika jobba i min kortärmade tunika och fick inte några som helst några kommentarer. Nån eller ett par av mina kollegor frågade under sommaren, men inte en enda av patienterna - de har oftast fullt upp med sej själva.

Jag ser det helt enkelt som att jag inte har någon som helst skyldighet att berätta. Det är lätt att trassla in sej i tankar om "borden" och en vilja att förklara för att underlätta för andra, men så är det faktiskt inte. Tvärt om! Det är din kropp som är ärrad och lika lite som punkaren har en skyldighet att svara på kaxiga frågor om blått hår eller ringar i näsan, är du skyldig att försvara varför du har synliga ärr. Jag tror sällan man begär att en rullstolsburen människa ska förklara varför hon inte kan gå, varför någon har brännskador i ansiktet eller är låghalt. De förklaringarna hör helt enkelt hemma i den människans privata sfär och är ingenting man kan kräva en förklaring till av ren nyfikenhet. Du har ingen skyldighet att förklara för någon annan än för de du själv väljer. Sen kan det vara praktiskt att berätta kort för exempelvis chefen och kollegor för att undvika att de skapar en egen uppfattning som, många gånger, är värre än sanningen. Men det är ditt val. Det är din kropp, det är ditt liv och det är du som bestämmer hur mycket du vill berätta. Glöm aldrig det!

Ha en riktigt varm, skön och kortärmad sommar -
det tänker jag ha!

Venedig, 2008

I nästa inlägg kommer jag skriva om ansvar och förhållningssätt.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Ärr, Sommarjobb, Fördomar, Omsorg

Psykiatri, våldsbrott och media

Få har sannolikt undgått dubbelmordet i Växjö under påskhelgen då två män mördades i sina hem. Strax därefter greps en 34-årig kvinna som igår häktades, misstänkt för dubbelmordet. Under en busstur på eftermiddagen berättade kvinnan för medpassagerare att hon mördat två män, och ganska snart blev det känt att kvinnan var psykiskt sjuk och led av paranoid schizofreni.

Så långt har mediarapporteringen gått till precis som vanligt, men här tar saker och ting en i mina ögon ovanlig vändning. I stället för att skapa stora rubriker om hur farliga psykiskt sjuka människor är, har faktiskt brottsrapporteringen fortsatt i relativt lugn. Jag har ännu inte hört ordet "vansinnesdåd" i debatten vilket känns som ett smärre mirakel. Även om jag kanske låter raljant är jag uppriktigt positivt överraskad över hur media hittills hanterat detta. Aftonbladet har kanske kört ett par onödigt smaskiga berättelser, men därutöver har det mesta jag läst och hört varit förvånansvärt nyktert. Är det faktiskt så att media förfinat sin journalistik sedan de många "vansinnesdåd" som ägde rum under noll-noll-talets första halva? Då när alla mördare var psykiskt sjuka, och alla psykiskt sjuka plötsligt var livsfarliga.

Ann-Sofie Magnusson är sjuksköterska och journalist och disputerade nyligen vid JMG, Göteborgs Universitet. Hennes avhandling heter "Bilden av psykiatriområdet - Nyhetsrapporteringen i Rapport 1980-2006" och finns att ladda ner här. I sitt avhandlingsarbete har hon gått igenom Rapportsändningar över 27 år och undersökt hur de rapporterat om psykiatri. Tiden som avhandlingen täcker omfattar flera stora händelser, där några av de viktigaste sannolikt är mentalsjukhusens definitiva nedmontering - psykiatrireformen, den nya tvångsvårdslagstiftningen och "vansinnesdåden" år 2003.

Magnusson menar att var fjärde nyhet som berör psykiatriområdet handlar om brott eller våld, och att psykiatrnyheter med negativ vinkel är betydligt vanligare än med neutral eller positiv vinkling. Våld och brott med koppling till psykisk sjukdom blir dessutom allt vanligare i nyhetsrapporteringen under de 27 år som undersöks. Hon skriver;På senare år har det i medier rapporterats om våldshändelser där förövarens psykiska tillstånd har angivits som orsak till handlingarna. Detta gällde inte minst år 2003 då flera så kallade vansinnesdåd inträffade. Gemensamt för det som kallas vansinnesdåd är att en person under påverkan av psykisk sjukdom attackerar främmande människor. Från psykiatrin har det påpekats att denna typ av händelser är mycket ovanliga. Det är mer sannolikt att människor under påverkan av psykisk sjukdom skadar sig själva än andra. Och om våldet sker mot andra är det som vid andra våldsbrott vanligast att det riktar sig mot personer som förövaren känner.

Magnussons konstaterar att Rapport faktiskt berört de stora händelserna inom psykiatrin, och dementerar därmed att medias rapportering skulle sakna verklighetsanknytning. Det jag fastnade för var dock vilka människor som lät intervjuas; hur läkarna är i ständig majoritet, hur sällan brukarorganisationer eller drabbade fick komma till tals och att handfull "inneklubb" av läkare återkom i påfallande många inslag och gavs särskilt mycket inflytande och pondus. Precis som i verkligheten med andra ord. Magnusson menar att jo, psykiatri tillåts att ta allt mer plats i nyhetssändningarna och rapporteringen tenderar dessutom att bli mer nyanserad. Kanske är det faktiskt det vi ser nu med Växjökvinnan eller har det stora drevet bara inte hunnit igång ännu? TV4 sände i alla fall en intervju med en rättspsykiatriker i går som jag har svårt att tro skulle sänts för sju år sedan. I stället för att måla in den schizofrena människan i en monsterroll berättar läkaren istället sakligt om psykossjukdomar. För trots rubriken - Var fjärde mord eller dråp begås av någon med psykos - är innehållet förvånansvärt bra.

/ Innie

Ref: Magnusson, A-S (2010).
Bilden av psykiatriområdet. Nyhetsrapportering i Rapport 1987-2006. JMG

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, 5
DN 1, 2, 3
SVD 1, 2, 3, 4
Sydsvenskan
Smålandsposten 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11
Läs även andra bloggares åsikter om Psykiatri, Växjö, Dubbelmord, Media, Göteborgs Universitet, JMG, Journalistik, Rapport, Schizofeni, Psykossjukdomar, Rättspsykiatri