Jag heter Emelie Bardon och är lärare med inriktning dans mot grundskola och gymnasium. Därutöver står bland annat kandidatexamen i teatervetenskap och en termin svenska med didaktisk inriktning på meritlistan. Redan innan jag började på lärarutbildningen var jag intresserad av skolfrågor och då inte minst konstens plats i skolan. Jag har blivit inbjuden att skriva den här gästbloggen med utgångspunkt i den diskussion om praktiska och estetiska skolämnen som följt på Thérèses inlägg Att värdera kunskap. Jag har valt att inte ange några referenser i min text. Det innebär dock inte att den består av löst tyckande. Alla mina argument bygger på resultat av andras forskning, som överensstämmer med mina egna iakttagelser. Referenslista finns att ladda ner här.I det västerländska samhället görs traditionellt skillnad på teoretisk och praktisk kunskap. Den teoretiska kunskapen förknippas med tänkande medan den praktiska kunskapen förknippas med görande. Av någon anledning har tänkandet getts högre status än görandet, möjligen på grund av att teorin har skötts av de högre samhällsklasserna medan de lägre klasserna har stått för görandet. Den utbildning som har ansetts som allra finast har varit helt befriad från praktik.
Estetisk kunskap kan inte placeras in i någon av de två kategorierna teori och praktik, då den innebär att både skapa och tillägna sig estetiska produkter. Den integrerar alltså båda kunskapsformerna. Den estetiska kunskapen är svår att passa in i skolans värld och faller antingen helt utanför eller tvingas in på kontraproduktiva villkor. Konst bygger på skapande och sökande, vilket kräver processinriktning snarare än målinriktning. Kommunikationsverktygen skiljer sej från dem, som är vanligast förekommande i skolan, nämligen siffror och bokstäver. Skolan skiljer dessutom på estetik och rationalitet. Rationaliteten kopplas till den teoretiska kunskapen och har därmed en större roll i skolan än estetiken, som ses som yta utan innehåll. Barn, däremot, förenar estetik och rationalitet för att förstå sin omvärld. Den konstnärliga kunskapen har förmåga att knyta ihop det rationella och det emotionella och borde därför uppvärderas.
Skolans kunskapsideal upprätthålls med hjälp av olika strategier, som har till syfte att skilja på det som är viktigt respektive oviktigt, precis som de kommentarer som har föranlett den här gästbloggen. En sådan strategi är att i de estetiska ämnena fokusera på elevernas subjektiva upplevelser istället för uppmärksamhet och skicklighet. Det leder till att konstutövandet handlar om känslor istället för kunskap. En annan strategi är att låta undervisningen börja med kroppsliga och sinnliga upplevelser, men att sedan låta den övergå i skriftliga redovisningar. Uppgiften behandlar då inte längre konst eller estetik, utan skrivande. En tredje strategi är att låta de estetiska ämnena handla om att repetera in färdiga produkter istället för att skapa egna. Skolan betraktar helt enkelt inte konstarterna som kunskapsområden utan relaterar dem till nöjes- och upplevelseindustrin.
De estetiska ämnena hänvisas till fritiden och behandlas som pysselverksamheter istället för att associeras med kunskap, fördjupning och reflektion. Estetiska aspekter isoleras till särskilda ämnen utan sammanhang med de 'riktiga' skolämnena, trots att kvalitativa, sinnliga och estetiska aspekter är en förutsättning för att uppnå långsiktig och bred förståelse.Faktakunskap är idag lätt att komma åt, men den förändras ständigt. Därför behöver vi inte längre lära oss utantill, utan måste lära oss använda kunskapen i förhållande till vår verklighet och på ett kreativt sätt. Den traditionella undervisningen har lagt alldeles för stor vikt vid logiskt tänkande och alldeles för lite vid kreativa och intuitiva processer.
Då logiskt tänkande sker i den vänstra hjärnhalvan och kreativt skapande i den högra stimulerar traditionell undervisning bara halva vår potentiella tankekraft. De som går i skolan idag behöver en utbildning som integrerar båda hjärnhalvorna, för att lära sig hantera multikultur, globalisering och media. Istället för att enbart vara reproduktiva bör eleverna få vara produktiva. Det som känns meningsfullt för barn är kreativt lärande. De behöver gestalta och levandegöra sina kunskaper. Barn och ungdomar behöver reflektera, analysera, redovisa och gestalta sina kunskaper på olika sätt. Konstens metod kännetecknas av skapande som drivs av den skapandes egna frågor. Där finns inga givna svar, men hela människan aktiveras och förnuft och känsla binds ihop. Konstarterna är, liksom matematiken, det skrivna språket och naturvetenskapen, exempel på verktyg som människan skapar för att uppleva, utforska och beskriva verkligheten. Olika ämnen kan ta intryck och lära av varandra. Därför uppmanar jag mina elever att till exempel sätta sig in i ämnen som fysik och geometri, läsa skönlitteratur och spela Super Mario Galaxy. Jag är övertygad om att det gör dem till bättre dansare.
Människan är en framtidsinriktad varelse, som både förändrar sin nutid och skapar sin framtid. Allt nytt som skapas springer ur en mänsklig kreativ process. Hjärnan kombinerar och bearbetar erfarenheter och skapar utifrån dem nya situationer och nytt beteende. Det finns en vanligt förekommande uppfattning att barn har rikare fantasi än vuxna, men psykologiska studier visar att större erfarenhet leder till rikare fantasi. Därför är det nödvändigt att odla barns skapande i skolåldern, så att fantasin övas och utvecklas och eleverna formas till skapande personligheter, som strävar mot framtiden. Vidare råder en missuppfattning om att skapande fantasi är beroende av särskild begåvning, att bara ett fåtal talangfulla personer bör utveckla sitt skapande.
Skapande finns hos alla människor och är en viktig del i barns utveckling. Värdet i barns skapande ligger alltid i processen och inte i produkten. Det viktiga är inte att barnet skapar något utan att det sysslar med skapande. Alla deras fantasier och intryck behöver förverkligas i levande bilder och handlingar. Viktigast är inte den subjektiva tillfredsställelsen som barnet får av att leka, utan den objektiva betydelsen leken har i barnets utveckling av krafter och anlag. Entusiasm för att skapa får man genom konstnärlig uppfostran.Det finns till och med de som menar att man inte kan lära sig saker genom att sitta still i rader, som man dessvärre ofta försöker med i skolan, och jag är beredd att hålla med. Medvetande och kropp hänger samman – hjärnan är ju en kroppsdel! Vi riktar oss mot omvärlden inte bara med vårt medvetande utan med hela kroppen. Enda sättet att upptäcka och förstå sig själv och sin omgivning är genom rörelseaktiviteter. Genom kroppen erfar vi storlek, tid och yta. Rörelse bör vara grunden för hela läroplanen. Utbildning borde innebära att upptäcka, experimentera och leka på fysisk, mental och emotionell nivå. En vaken kropp håller också huvudet vaket likväl som en hämmad kropp är stängd för ny kunskap. Det vi har lärt oss som en hel individ stannar kvar hos oss på ett sätt som mekanisk utantillkunskap aldrig kan.
Lärandet skulle dessutom bli mer effektivt om arbetet skedde med växlande intensitet fysiskt och mentalt. Det är inte tillräckligt med enbart intryck i lärandet, utan även uttryck är nödvändigt. Det vi har tagit in måste vi få ett kreativt utlopp för. Kunskap hänger samman med oss som hela varelser.Howard Gardners teori om multipla intelligenser torde vid det här laget vara tämligen vedertagen. Från början presenterades sju intelligenser, men idag talar man om 10-11 stycken. Alla intelligenserna måste tränas, utvecklas och integreras. Den allmänna synen på olika typer av intellekt är dock alltför influerad av det kunskapsideal som beskrivits ovan. Den som har en väl utvecklad språklig-verbal eller logisk-matematisk intelligens anses vara smart, medan den som har en slipad kinestetisk eller musikalisk intelligens kallas begåvad. Ännu värre är det för dem som har låtit sin intrapersonella eller interpersonella intelligens blomma ut. Den förra kan ses som flummig, djup eller introvert, den senare som trevlig eller snäll. Inte precis några egenskaper som imponerar vare sej på arbetsgivare eller nobelpriskommittén. Och min poäng är att det inte handlar om egenskaper, utan om kunskaper. Saker man kan träna sej på och briljera i – om det ges utrymme.
Frågan är förresten om vi ens behöver någon kunskap alls. Jag såg en föreläsning med Fredrik Härén på tv. Han tyckte att det inte längre är relevant att tala om kunskap i den svenska skolan. Kunskap går att köpa mycket billigare från andra länder. Det Sverige däremot behöver är det Härén kallar nyskap, det vill säga förmåga att tänka visionärt, kreativt och nyskapande. Påhittighet och uppfinningsrikedom är mycket viktigare än faktakunskap eller färdighet inom ett hantverk. Det är en intressant och relevant tanke, tycker jag. Framför allt bör vi ha klart för oss att vi idag inte kan veta vilken typ av kunskap – eller nyskap – som kommer vara nödvändiga eller användbara i framtiden. Vi kan bara göra mer eller mindre kvalificerade gissningar.
/ Emelie
Referenslista finns att ladda ner här
Läs även andra bloggares åsikter om Emelie Bardon, Estetisk verksamhet, Kunskap, Lärande, Teori
