KÄTS - om ätstörningsvård

Under tolv år levde jag med en vrickad och destruktiv relation till mat. Jag var knappt tretton när jag förstod att självsvält var synonymt med självkontroll, och tjugofem när jag gjorde insett att jag lurat mig själv i över ett decennium. Den självkontroll jag trodde jag kunde uppnå genom självsvält var bara en destruktiv illusion. Min ätstörning tog olika uttryck under dessa år, men det som var konstant och bara förändrades i intensitet, var min negativa självbild och mitt oändliga kroppshat. Ibland var jag "normalviktig", ibland något underviktig men bara under kortare perioder kraftigt underviktig. Jag var aldrig den anorektikern jag någonstans hoppas att bli. Jag trodde, precis som så många andra, att bara jag gick ner ytterligare några kilon, då skulle allt bli bra. Jag var alltid mycket medveten om min vikt, medveten om när jag var underviktig och inte, och min ätstörning blev ett sätt att kommunicera med sjukvården. Problemet var bara att mitt mående inte gick i rät linje med de kilo som vågen visade. Tvärt om. När jag var som mest underviktig var jag för trött i hjärnan för att må riktigt dåligt, dessutom fick jag ju då både vård, stöd och förståelse för min sjukdom. När jag gick upp i vikt och utanpå såg ut att vara frisk, drog förståelsen bort i trollslag, och kvar stod jag ensam med en kroppshydda jag inte kände igen, och en ångest jag inte klarade av att härbärgera. Även om jag allra helst hade svultit mig igen fick en ny svältperiod ofta vänta, då min kropp var utslagen av kronisk hunger. Oftast innebar det att mitt självskadebeteende slog ut i full blom i stället, och ganska snart var cirkeln sluten.

Ingen vågade ge mig vård för ätstörningen eftersom självskadebeteendet ständigt lurade bakom hörnet och riskerade att gå överstyr om jag gick upp i vikt. Men behandling som fokuserade på självskadebeteende kunde inte hantera min ätstörning - därför uteblev insatserna. I stället vårdades jag månad ut och månad in på akutpsykiatrins slutna avdelningar. Vid två tillfällen skickades jag till behandlingshem för mitt självskadebeteende. Inget av hemmen hade dock någon profilerade behandling för självskadebeteendet, som exempelvis DBT eller MBT. Från det första stället fick jag avsluta behandlingen i förtid - mitt självskadebeteende var för omfattande - och på det andra stället fick jag avsluta för att ätstörningen blev för komplex. En period, när jag var i tjugotvåårsåldern, fick jag hemtjänst. Tanken var att de skulle hjälpa mig att äta, men alla deras övriga patienter var ju äldre med en helt annan typ av krämpor och problem, och personalen hade av förståeliga skäl ingen som helst kunskap om anorexi. Jag avslutade kontakten inom några veckor.

***

KÄTS står för Kunskapscentrum för ätstörningar. De arbetar för att öka kvaliteten i vården för ätstörningar, och är en del av centrum för psykiatriforskning i Stockholm. De påbörjar nu ett forskningsprojekt om självbild och ätstörningar och söker personer som vill delta. De skriver på sin hemsida:

Om du...
...är mellan 16-24 år
...bor i Stockholm eller i någon av de närliggande kommunerna...
...undrar över din självbild, hur du ser på din kropp och hur du mår, så klicka här

Där får du lämna din mailadress och sedan besvara ett antal frågor om självkänsla, kropp och hur du mår. Några av dem som svarat på frågorna kommer sedan att kontaktas med erbjudande om att delta i gruppverksamhet om självkänsla, kroppen och om hur man mår. Det går att förhindra att utveckla en ätstörning om man ligger i riskzonen, och det går att behandla en redan aktiv ätstörning. Oftast är det enklare att få goda resultat ju tidigare man börjar med insatser, och ju tidigare den som drabbats själv kan inse och erkänna att problemet ens existerar. Ge dig själv den chansen. Det går att förändra.

Bildkälla

/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Ätstörningar, Anorexi, Bulimi, KÄTS, Självbild, Kroppen, Vikt, Behandling, Självskadebeteende