Igår besökte jag en psykiatrisk klinik. Inte som patient, anhörig, vårdare eller besökare utan i ett helt annat ärende. Jag var där som vilken kompetent person som helst, och ingen förväntade sig heller att jag skulle vara något annat. Trots det kom mardrömmarna i natt. Jag har ägnat den ena kallsvettiga timmen efter den andra åt att kämpa mot omedgörliga bältesremmar. Jag har försökt resonera med läkarnas döva öron, men ingen vill någonsin lyssna. I drömmarna är jag alltid frisk, de utspelar sig här och nu men läkarna från då kommer för att hämta mig tillbaka. De har insett att jag bara bluffar och kommer för att låsa in mig på nytt. Känslan av att vara inlåst, fasthållen, ignorerar och tvingad är så påtaglig att jag nu, fyra timmar efter att jag vaknat, fortfarande mår fysiskt illa. Jag skräms över mina reaktioner och försöker att frammana bilden av alla fantastiska pärlor i personalen - de fanns ju också där! Den unga killen, den trygga kvinnan, den bastanta mannen och den bestämda mamman. Men bilden av deras ansikten på min näthinna gör skammen nästan mer påtaglig: de blir en länk mellan den jag var då och den jag är idag som är nästan outhärdlig.
Såren på mina armar har sedan länge läkt. Såren i själen är uppenbarligen väldigt mycket mer svårläkta. Jag vill så gärna slå ihop boken och gå vidare, men när sårbarheten gör sig påmind undrar jag om det någonsin kommer att vara möjligt. Jag är tacksam för det liv jag lever och många gånger också för de erfarenheter jag bär med mig. Men dessa sista envisa rester, de skulle jag gärna vara utan. Skramlet av nycklar, kodlåsta dörrar och tjutande larm försätter fortfarande min kropp i ett läge av full kamp och vakenhet. Att lämna kontrollen över mitt liv i någon annans händer, om så bara för några timmar eller minuter, får min hjärna gå på högvarv. Det är dagar som dessa, när de själsliga såren blöder ymnigt, som jag bara vill begrava mig under täcket, låta tårarna rinna och vänta in en ny dag. I stället stänger jag ner datorn och beger mig till skolan för gruppseminarium.
Jag har ju ett helt annat liv att leva.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Nattmaror, Mardrömmar, Psykiatri, Tvång, Minnen, Terapi, Trauma
6 kommentarer:
Kan inte ens föreställa mig. Önskar jag lkunde göra något för dig.
Kram
Jag är djupt berörd rakt in av detta inlägg. Ditt sätt att beskriva denna känsla som nästan alla såriga själar känt åtminstone någon gång är så precis.
Det talar för sig självt.
Jag vill gärna länka till detta inlägget från min blogg, hoppas att det är okej? Hör av dig annars.
Kämpa på Therese.
Friheten väger tyngre, trots allt. <3
Vanja: Det är mycket lugnare nu - det tär när det väl kommer, å andra sidan gör det det allt mer sällan.
Jessica: Självklart är det ok att länka.
Det är lite intressant ändå, hur jag inte alls kan säga att jag mår dåligt eller har ångest eller något sådant. Det handlar inte ens om att kämpa eller stå ut: det bara är. Stundtals kommer ett stort hål - av tomhet, ledsenhet och sårighet, men så måste det väl få vara. Och visst väger ju friheten alltid tyngre, den är ju förlusten av den jag sörjer.
Kramar
Fruktansvärt! Ibland kommer det gamla bara över en och man upplever det på nytt.
Jag gick under en praktik en sväng inne på en av avdelningarna jag legat på och sjukgymnasten som var min handledare märkte att jag här och där liksom omedvetet stannade upp. Kroppen mindes alla dessa samtalsrum och tvrum och bromsade.
När vi gick därifrån kändes det nästan som jag gjorde något otillåtet, men känslan av att bara kunna gå ut var underbaR!
Vilken enormt viktig erfarenhet du bär med dig i ditt kompetenta arbete. Tänk vilken nytta du kan göra!
Kram!
känner igen mig, hur något som yttre ses som litenheten triggar igång marorna om nätterna då vakenlivet enbart skjuter undan de egentliga känslorna som kanske behövs just för tillfället.
Skicka en kommentar