Jag är ingen gruppmänniska. Just nu gör vi ett stort grupparbete i skolan och jag sjunger inga direkta lovsånger. Min grupp är fantastisk, vi har kul tillsammans och arbetet flyter på bra, men jag känner mej ständigt hämmad. Jag uppskattar inte gruppen som studieform. Tyvärr ses det ofta som något väldigt negativt, förknippat med flertalet mindre eftertraktade egenskaper. Det har blivit fult att inte tycka om grupparbeten - då är man individualist och sätter sitt eget bästa före gruppens och det är inget man bör skylta med. Man ska tycka om att skriva arbeten i grupp, att gå på klassfester i grupp, att handla kläder i grupp, att redovisa i grupp och gå på toa (!!) i grupp. Det är så vårt samhälle är uppbyggt. Jag kommer nog aldrig att sjunga glädjesånger över att tvingas göra skolarbeten i gruppformat, men - det betyder inte alls att jag är oförmögen att göra det. Det finns en betydande skillnad mellan att inte uppskatta grupparbetet som form, och att sakna samarbetsförmåga.
Jag kan förstå grupparbetets grundläggande pedagogik - de allra flesta av oss kommer
i yrkeslivet att i högre eller lägre grad, arbeta med andra människor. Däremot är det för mej en avgörande skillnad mellan att göra ett skolarbete i grupp och att yrkesarbeta i grupp. Skolarbetet ska betygsättas och påverkar därigenom mina framtida möjligheter: jag får som individ ett betyg satt på en grupp. Jag uppskattar sällan att bli betygsatt från första början, men jag bokstavligen avskyr att bli betygsatt för ett arbete jag inte till hundra procent kan ställa mej bakom. Yrkesarbete är en helt annan femma. Där handlar det om ett givande och ett tagande där min egen prestation sällan ska betygsättas, snarare är det resultatet av mina kollegors arbete som är av vikt. Inom sjukvården (där jag har min främsta yrkeserfarenhet) är det sällan jag som vårdare som står i centrum, utan min patient eller brukare. Tillsammans med mina kollegor ska jag göra situationen till den bästa möjliga för just min patient - inte för mej själv.
Hur kommer det sej att grupptrenden blivit så stark, och varför är det så fult att inte vilja sälla sej till gruppen? För ska jag vara helt ärlig så föredrar jag faktiskt även att arbeta ensam och skulle, om jag kunde välja helt fritt, föredra ett arbete med högre grad av självbestämmande än ett yrke som bygger fullständigt på gruppinsatser. Jag är mer av en individualist än en gruppmänniska, på samma sätt som jag är mer av en teoretiker än en praktiker. Varför är det så provocerande att inte uppskatta gruppen som arbetsform?
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Gruppsykologi, Gruppen, Grupparbete, Skola, Arbetsliv, Pedagogik, Samarbete, Samarbetsförmåga
Jag kan förstå grupparbetets grundläggande pedagogik - de allra flesta av oss kommer
i yrkeslivet att i högre eller lägre grad, arbeta med andra människor. Däremot är det för mej en avgörande skillnad mellan att göra ett skolarbete i grupp och att yrkesarbeta i grupp. Skolarbetet ska betygsättas och påverkar därigenom mina framtida möjligheter: jag får som individ ett betyg satt på en grupp. Jag uppskattar sällan att bli betygsatt från första början, men jag bokstavligen avskyr att bli betygsatt för ett arbete jag inte till hundra procent kan ställa mej bakom. Yrkesarbete är en helt annan femma. Där handlar det om ett givande och ett tagande där min egen prestation sällan ska betygsättas, snarare är det resultatet av mina kollegors arbete som är av vikt. Inom sjukvården (där jag har min främsta yrkeserfarenhet) är det sällan jag som vårdare som står i centrum, utan min patient eller brukare. Tillsammans med mina kollegor ska jag göra situationen till den bästa möjliga för just min patient - inte för mej själv.Hur kommer det sej att grupptrenden blivit så stark, och varför är det så fult att inte vilja sälla sej till gruppen? För ska jag vara helt ärlig så föredrar jag faktiskt även att arbeta ensam och skulle, om jag kunde välja helt fritt, föredra ett arbete med högre grad av självbestämmande än ett yrke som bygger fullständigt på gruppinsatser. Jag är mer av en individualist än en gruppmänniska, på samma sätt som jag är mer av en teoretiker än en praktiker. Varför är det så provocerande att inte uppskatta gruppen som arbetsform?
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Gruppsykologi, Gruppen, Grupparbete, Skola, Arbetsliv, Pedagogik, Samarbete, Samarbetsförmåga
12 kommentarer:
Jag känner likadant när det gäller grupparbete. Men personligen kan jag inte direkt skryta om att jag egentligen skulle vara bra på grupparbete. För det är jag inte! :) Jag har svårt för att hålla tillbaka, är dålig på att visa de andra uppskattning och vill helst göra större delen av arbetet själv eller inget alls. Om jag däremot fungerar som handledare i en grupp eller har en uttalat ledande funktion så funkar det mycket bättre. Då kan jag ta en mindre framträdande och mer balanserad roll. Då finns det ju också en acceptans inom gruppen gentemot att jag tar en ledande roll (som annars vanligen en man förväntas ta och tillåts ta - även i grupper som främst eller endast består av kvinnor).
Vi får aldrig annat än G och U på våra grupparbeten. Hade vi kunnat få VG på just grupparbeten så hade jag protesterat högljutt för det är ju en riktigt dålig idé. Bevare mig väl!
Känner absolut igen det du beskriver när det gäller att arbeten i team ofta skiljer sig åt från grupparbeten i skolan. Dessutom brukar ju de flesta kollegor befinna sig på en högre kunskaps- och erfarenhetsnivå jämfört med studenter, vilket ger bättre förutsättningar för att tillsammans i en grupp komma fram till bra lösningar.
Kunde varit jag som skrivit detta, vi får bilda en protesgrupp mot grupparbete :-)
Varma kramar
Rebecca MW: Det finns ju grader i helvetet ;-) Nej men allvarligt talat, jag menar absolut inte att jag är någon stjärna på grupparbete, men jag vågar nog faktiskt påstå att jag efter lång och hård kamp numera faktiskt klarar av det. Jag har dock fortfarande en tendens att anta en samordnande roll i en grupp där den rollen saknas, men jag jobbar på det. Det svåra jag upplever är att min amitionsnivå oftast är högre än gruppens gemensamma, vilket ju är som gjort för problem. Dock har jag jobbat mycket (och gör fortfarande) med att begränsa mitt engagemang. Är just den här delen av uppgiften verkligen viktig? Kan jag stå tillbaka här? Hur petiga bör vi vara? Men f*n vad krävande det är!
Och betygen, usch ... Jag förstår verkligen inte att man ens får ge VG på ett grupparbete med så stor omfattning. Den här kursen sträcker sej ju över hela terminen och består av fem delkurser. Vi får dels betyg i varje delkurs, och dels ett slutbetyg. För att få VG i slutbetyget krävs VG på mer än 50 % av poängen (det räcker inte med exakt 50 %). Poängfördelningen är skev, de första två delkurserna gav 6 poäng vardera, den tredje kursen 3 hp, delkurs fyra (statistiken) gav 7,5 hp och delkurs fem (detta grupparbete) ger 7,5 hp. Det här är alltså av de största delkurserna och kan lätt vara avgörande för slutbetyget. Vansinne är ordet. Vansinne.
Helén: Haha, härligt! Tack för ditt stöd :o)
Föredrar också att flyga solo. Enda samarbetet som är bättre än att jobba ensam är att samarbeta med dig.
Sofia Å: Oh, vad glad jag blir, samtidigt som jag blir en smula full i skratt. Jag tänkte skriva precis det i bloggen, men valde bort det i sista stund. För det är precis så det är, enda gånger jag verkligen känner mej potentierad i stället för hämmad i ett samarbete är tillsammans med dej. Det är grejer det ;-)
När jag läser detta inser jag hur tacksam jag är att tillhöra en snart försvunnen generation av teologer som är uppfostrade till ensamarbete vid Akademin! (Tyvärr lär Pastis försöka lära om mig till att arbeta i grupp... Tack gode Gud för att jag kan skillnaden på "i samråd" och "efter samråd", och att prästen oftast beslutar efter samråd med andra... ;) )
Jag har under mina, alltför många, år som teologie student inte gjort ett enda grupparbete, om man inte räknar "diskutera inom gruppen och berätta sedan för den större gruppen"... Jag är tacksam att få slippa denna prövning!
Jag skulle, till skillnad från dig, vilja hävda att vi lever i ett allra högsta grad postmodernistiskt/individualistiskt samhälle - så att det är knappast något provocerande att vilja vara nog i sig själv utan snarare en tidsanda.
Prastkandidaten: Jag kunde inte låta bli att skratta en smula, men jag förstår din glädje ;-)
A. Jag kan verkligen hålla med dej om att vi lever i ett individualistiskt samhälle, men det var inte riktigt det inlägget handlar om. Det jag främst åsyftar är ju gruppen som arbetsform inom skolan, något som i princip inte existerade för tjugo år sedan. Då skulle varje student examineras individuellt och trots att skolan utvecklats positivt på många andra punkter, är trenden mot gruppexamination och grupplärande inte något jag applåderar.
Sen vill jag nog ändå säga att grupptreden är stark trots att vi lever i ett samhälle starkt präglat av individualism. Nu har jag visserligen inte varit på krog på fler år, men sist jag var ute kvällstid gick tjejer fortfarande på toaletten i par. Den tonåring som inte har "rätt" märken på sina jeans blir snabbt utfryst. Hyser du "fel" politiska eller religiösa åsikter blir du rast ifrågasatt, tillika om du sexuellt avviker från rådande norm. Vi ska vara självständiga, gå vår egen väg, men ve den vars väg leder från mittfåran.
Varför är det provocerande?
Bland annat för att det är provocerande med "ensamgående" människor, för är man ensam kan man inte skylla på andra, utan får ta ansvar helt själv. Och människor som inte vågar det speglar sig själva och blir rädda och irriterade.
Dessutom tror jag den/de som bestämt att projektet ska göras i grupp blir arg helt enkelt (men det får man ju inte visa...) för att man inte vill göra som de säger.
Detta med grupparbetenas ogenomtänkta välsignelse drabbade oss redan på 70-talet (när jag gick i grundskolan) och jag har alltid blivit irriterad när själva grupparbetet inte tillfört något till arbetet utan bara ska göras för att det är "politiskt korrekt".
Och då gillar jag ändå gruppdiskussioner - lär mig tre gånger mer på dem än när jag sitter själv o pluggar. (med stud)
En fundering från min sida: kan det vara så att er negativa inställning till grupparbeten beror på att ni har haft otur med er medstudenter och därmed hamnat i grupper bestående av människor som har haft andra ambitionsnivåer, syften, inställningar till grupparbetets utveckling och slutmål samt arbetsmoral än ni själva?
Själv var jag inte förtjust i grupparbeten alls under min tid som elev och student och hävdade länge bestämt att grupparbeten endast var till för lata människor som inte kunde (eller ville) ta eget initiativ. Och denna åsikt hade jag ända till en dag då jag hamnade i samma grupp som en annan person, vilken hade exakt samma inställning till arbete som jag själv. Det grupparbetet var oerhört givande och ändrade i viss mån min inställning till denna arbetsform. Tyvärr är dock sådana tillfällen sällsynta.
Ååååå, vad jag känner igen mig. Jag avskyr också grupparbete vid univeritetet. Det finns alltid de som är pålästa och andra som bara "glider med" utan att tillföra något alls.
Kram!
Jag instämmer helt. Det inlägget passat perfekt till det jag hela studietiden känt till grupparbeten...
Skicka en kommentar