Som människa formas man efter sin omgivning och sin sociala kontext. Under min sjukdomstid hade jag, förutom identiteterna som syster, dotter och vän, och den som patient. Den Thérèse som mejslades fram i avdelningens vita korridorer gav sej aldrig till känna någon annan stans. Låsta dörrar, tvång och förbud har en makalös inverkan på människan. Jag blev en kameleont som nickade och förstod när de förklarade hur sjuk jag var och hur svårt de hade att hitta behandling till mej. Jag bad om ursäkt för att jag tog upp så mycket tid och kraft, jag menade ju inte att vara till besvär, men jag behövde verkligen hjälp.
Sommaren 2006 var sista gången jag var inlagd. Calle hade precis gått bort och min värld hade rasat ner till grunden. Jag skadade mej som aldrig förr; men fortfarande på samma ursäktande och urskuldande vis. Efter ett par veckors vårdtid ska de två enda vårdavdelningarna slås samman och, trots att jag gör allt för att inte vara till besvär med min sjukdom, så upptar jag för mycket personalresurser. I mina journaler står det antecknat att diskussioner förs kring att jag ska få komma till annan instans för vård för särskilt krävande. Rättspsyk.
Trots att det var det värsta jag någonsin kunde tänka mej - jag visste att det var ändhållplatsen för självskadare - var det vännerna som grät i telefonen när jag berättade det. Mina egna tårar sparade jag till nattens ensamhet. Jag var ju faktiskt besvärlig, klart att jag inte kunde vara kvar på avdelningen. Personalen skulle ju inte kunna få någon semester! Trots att jag stod inför den största skräcken jag kunde föreställa mej så försvarade jag läkarnas beslut inför familjen och vännerna. Det blir nog bra. Efter en dryg månads vård har jag läkarsamtal med en under- och en överläkare där överflyttningen till rättspsyk diskuteras. Jag ska till avdelning 21 i Vadstena, det är en intagningsavdelning där patienter som inte kan vårdas på andra avdelningar får stanna kvar vid. Överläkaren berättar om arbetsterapin där jag kommer att få arbeta i en cykelverkstad och reparera cyklar, och visar bilder på en källarlokal med sågverkstad. Här ska jag bli frisk. Det snurrar i huvudet, jag mår illa och jag bestämmer mej för att aldrig hamna där. Men jag nickar bekräftande. Jag vill ju inte vara besvärlig.
Efter samtalet finns följande anteckning i min journal:
/ Innie
Bild från LiO.se
Sommaren 2006 var sista gången jag var inlagd. Calle hade precis gått bort och min värld hade rasat ner till grunden. Jag skadade mej som aldrig förr; men fortfarande på samma ursäktande och urskuldande vis. Efter ett par veckors vårdtid ska de två enda vårdavdelningarna slås samman och, trots att jag gör allt för att inte vara till besvär med min sjukdom, så upptar jag för mycket personalresurser. I mina journaler står det antecknat att diskussioner förs kring att jag ska få komma till annan instans för vård för särskilt krävande. Rättspsyk.
Trots att det var det värsta jag någonsin kunde tänka mej - jag visste att det var ändhållplatsen för självskadare - var det vännerna som grät i telefonen när jag berättade det. Mina egna tårar sparade jag till nattens ensamhet. Jag var ju faktiskt besvärlig, klart att jag inte kunde vara kvar på avdelningen. Personalen skulle ju inte kunna få någon semester! Trots att jag stod inför den största skräcken jag kunde föreställa mej så försvarade jag läkarnas beslut inför familjen och vännerna. Det blir nog bra. Efter en dryg månads vård har jag läkarsamtal med en under- och en överläkare där överflyttningen till rättspsyk diskuteras. Jag ska till avdelning 21 i Vadstena, det är en intagningsavdelning där patienter som inte kan vårdas på andra avdelningar får stanna kvar vid. Överläkaren berättar om arbetsterapin där jag kommer att få arbeta i en cykelverkstad och reparera cyklar, och visar bilder på en källarlokal med sågverkstad. Här ska jag bli frisk. Det snurrar i huvudet, jag mår illa och jag bestämmer mej för att aldrig hamna där. Men jag nickar bekräftande. Jag vill ju inte vara besvärlig.
Efter samtalet finns följande anteckning i min journal: "På frågan om hur lång vistelse det blir informerar öl XX att detta beror på när pat är reda att ta ansvar för sitt agerande. Pat måste visa följsamhet och sluta skära sig. Pat menar att hon vet detta och är mycket arg på sig själv. Pat är mycket nöjd med att ha fått diskutera flytten, och säger att hon ser fram emot den."Två veckor senare ligger jag medvetslös på IVA efter ett mycket allvarligt självmordsförsök. Den nya klinik jag temporärt skickats till i väntan på rättspsyk har missat att göra en suicidbedömning och har heller inte uppfattat den sorg- och krisreaktion jag var mitt uppe i. Jag hamnade aldrig på rättspsyk, men beslutet att skicka mej dit var en hårsmån från att kosta mej livet.
/ Innie
Bild från LiO.se
9 kommentarer:
HEMSKT! Det du beskriver är illa nog, jag vill inte ens tänka på vad som hade hänt om du verkligen hade hamnat där. Min älskade vän!
Skrämmande på många olika sätt. Blir ledsen av att läsa, men försöker att få ihop det med bilden av dig nu. Det är inte så lätt, men när jag lyckas blir jag lugn och glad. Och känner hopp för många andra.
Känner igen mig i beskedligheten. Men jag lyckades aldrig gråta över hemska besked, inte ens på nätterna. Det är bland det svåraste jag lärt mig.
Älskade vän ja tänk om det blivit så usch jag vill inte äns tänka den tanken för jag tror /vet att det hade knäckt dig. Det är skrämmande att det beslutet höll på att kosta dig livet bokstavligen. Mitt liv skulle inte vara det samma utan min älskade vän Innie saknar dig mycket här hemma i Linkan kram kram
Jag blir mörkrädd, igen. Tappar orden och ilskan bubblar inuti mig. Det är helt jävla SJUKT.
När dom skulle skicka mig till Växjö så fick jag inte ens veta att det var rättspsyk jag skulle till. Nej dom kallde det så fin för "lpt-hem" och det är först efteråt som jag fått veta att det var till rättspsyk jag skulle.
En nära vän till mig var i Sundsvall i över ett år. Hon låg på psyk och plötsligt så kommer dom in och bältar henne, in i sjuktransport och sedan skickas hon med ambulansflyg (fortfarande bältad!) till sundsvall. Hon fick inte ens veta att hon skulle dit. Skickades 100 mil hemifrån på bara några timmar och de hade inte ens mage att berätta för henne och hennes familj vart hon skulle och ATT hon skulle flyttas.
Det är sjukt.
Bamsekram till dig fina <3
Hur hade du velat bli hjälpt den gången?
Anonym: Jag har skrivit om det lite då och då, men det största problemet var egentligen att jag den sommaren var djupt inne i en sorg och kris efter att min fästman avlidit någon månad tidigare. Jag hade ett stort behov av att bli sedd ohc bekräftad i min sorg; att få höra att de känslor jag bar på inte var sjuka, utan högst normala. Lite av det kan du läsa om här -->
http://shedoblogg.blogspot.com/2010/02/tillats-aldrig-sorja.html
Usch, så hemskt.
Sofia Å: Ja, det är faktiskt hemskt och jag är så vansinnigt glad att jag inte hamnade där. Just den anteckningen i journalen är så märklig, men samtidigt så oerhört talande. Både för hur de såg på mej och för hur jag såg på mej själv.
Amanda D: Det är verkligen skrämmande men det glädjer mej att du får ihop bilderna. Det är knappt så att jag själv får det alla gånger ;-)
Och tårarna, tja, jag önskar egentligen jag haft fler av den varan. Från det att Calle begravdes tills dess att jag skrevs ut på hösten grät jag bara en handfull gånger, men alltid i ensamhet. Jag har fortfarande inte "lärt" mej att riktigt låta mej sörja svåra besked, men det blir bättre för var gång :-)
Anonym: Och det värsta av allt är att du minns och vet mer av den sommaren än vad jag gör, och jag är inte stolt över det. Jag saknar dej också pärlan, massvis. Ses framåt våren?
Amelie: Jaså, du är också en av de som skulle bli förd bakom ljuset? De sa ju aldrig till mej att det var rättspsyk jag skulle till, men när jag uttryckligen frågade dem kunde de ju inte neka ...
Hemskt att höra om din vän, men tyvärr är det inte ovanligt. Har haft kontakt med flera kvinnor, framför allt från Lund och Linköping, som skickats iväg i tron om att de skulle till behandlingshem och först vid ankomst förstått att det handlat om rättspsyk. Så oetiskt att man bara vill kräkas. Hur går det för din vän idag? Är hon kvar på RPK? Och hur går det för DEJ hjärtat? Jag tänker på dej.
Anonym 17.02: Några ytterligare tankar:
Jag var hela tiden väldigt medveten om att min sjukdom upptog resurser och tyvärr var läkarna och personalen inte sena att använda det i diskussionen. Det blir väldigt märkligt när man som patient får höra att "Ja, om vi inte lyckas hitta en plats åt dej snarast får vi stora problem med våra semesterscheman, vi har inte resurserna att ta hand om dej och vår personal måste få semester..." Att skuldbelägga en patient på så vis blir mycket underligt. Skulle man någonsin säga till en cancersjuk patient att hon måste sluta kräkas eller stå emot spridningen så att personalen får ta semester? Med medmänsklighet kommer man långt.
Tyvärr känner jag så väl igen det, trots att mina symptom var av annat slag. Det är verkligen djupt tragiskt att man inte förmår förhålla sig på ett värdigare sätt till patienterna. Glad att du kom ut på andra sidan i alla fall. Du får leva dubbelt nu ett tag istället!
Skicka en kommentar