Igår funderade jag kring vad det är som gör att en människa hamnar i en viss typ av destruktivt beteende. I era kommentarer fick jag många goda tankar, och vi tycks nog ganska överens om att det är ett antal faktorer som har betydelse. Nataber funderar kring känslan av kontroll, Johanna kring aversion, Rebecca kring roller, självbild och social kontext. tristessan tror på en kombination av många faktorer och Hanna tror att hon valde det hon trodde skulle hjälpa och inte stjälpa. Jag söker fortfarande tankar, inte minst de forskningsbaserade som fortfarande lyser med sin frånvaro. Dela gärna med dig här.
Nästa fråga handlar med viss naturlighet om vad man kan göra för att behandla, och på vilket sätt man kan förebygga självdestruktiva beteenden. Det finns i nuläget inga effektiva behandlingsformer utformade för självskadebeteende som inte förutsätter att patienten samtidigt är lider av emotionell instabil personlighetsstörning. Det leder till två saker: antingen kläms patienten in i diagnosen personlighetsstörning för att alls kunna få tillgång till DBT eller MBT, eller så står patienten utan riktad behandling. Den evidens som finns stödjer bara DBT och MBT: varken KBT-metoder eller läkemedelsbehandling har kunnat visa någon egentlig effekt på självskadebeteende.
Om prevention kan jag inte minnas att jag varken läst eller hört något - det talas mycket om behovet, men konkreta handlingsplaner är det sämre med. I en stor studie från 2009 där sju länder, varav sex europeiska deltog, visade det sig att nästan varannan ungdom som skadade sig själv aldrig fick hjälp från någon alls - varken från sjukvården eller från familj och vänner. 18.8 % fick själv från hälso- och sjukvården, och 12.2 % hade senaste gången de skadat sig varit i kontakt med sjukhus. Amanda från SHEDO var i morse med i en intervju i SR Göteborg och kommenterade det faktum att allt fler ungdomar skadar sig själva. Antalet tjejer mellan 15 och 24 år som hamnar på sjukhus på grund av självskador har fördubblats över en tioårsperiod. Och detta är bara toppen av ett jättelikt isberg som ingen vet hur stort det är. Vi behöver hitta sätt att begränsa självskadebeteendet, men vi måste också hitta sätt att nå ut till alla dessa ungdomar som överhuvud taget inte får något stöd i sin kamp.
Känner du till någon behandlingsinsats du tycker varit extra bra eller som är värd att lyftas fram? Antingen du är anhörig, drabbad, personal eller har du läst om nåt som låter vettigt - jag är nyfiken på vilka banor man kan fundera i. Är det möjligt att finna en behandlingsform för alla typer av självdestruktivt beteende, eller måste typen av behandlingen anpassas beroende på hur man skadar sig själv? Eller är det kanske så att behandlingen bör anpassas till det som orsakar beteendet, oberoende av hur man agerar ut? Har du tankar om förebyggande arbete? Vad skulle hjälpt dej att inte fastna i en destruktiv cirkel? Berätta!
/Innie
Bilden ovan är kallsinnat stulen från artikeln "Deliberate self-harm in adolescents: Comparison between those who receive help following self-harm and those who do not" av Ystgaard et al. Journal of Adolescence 32 (2009) 875-891. Härifrån kommer också statistiken om erhållen hjälp. Den svenska bildtexten är föga förvånande min översättning.
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Prevention, Behandling, DBT, MBT, Journal of Adolescence
Nästa fråga handlar med viss naturlighet om vad man kan göra för att behandla, och på vilket sätt man kan förebygga självdestruktiva beteenden. Det finns i nuläget inga effektiva behandlingsformer utformade för självskadebeteende som inte förutsätter att patienten samtidigt är lider av emotionell instabil personlighetsstörning. Det leder till två saker: antingen kläms patienten in i diagnosen personlighetsstörning för att alls kunna få tillgång till DBT eller MBT, eller så står patienten utan riktad behandling. Den evidens som finns stödjer bara DBT och MBT: varken KBT-metoder eller läkemedelsbehandling har kunnat visa någon egentlig effekt på självskadebeteende.
Om prevention kan jag inte minnas att jag varken läst eller hört något - det talas mycket om behovet, men konkreta handlingsplaner är det sämre med. I en stor studie från 2009 där sju länder, varav sex europeiska deltog, visade det sig att nästan varannan ungdom som skadade sig själv aldrig fick hjälp från någon alls - varken från sjukvården eller från familj och vänner. 18.8 % fick själv från hälso- och sjukvården, och 12.2 % hade senaste gången de skadat sig varit i kontakt med sjukhus. Amanda från SHEDO var i morse med i en intervju i SR Göteborg och kommenterade det faktum att allt fler ungdomar skadar sig själva. Antalet tjejer mellan 15 och 24 år som hamnar på sjukhus på grund av självskador har fördubblats över en tioårsperiod. Och detta är bara toppen av ett jättelikt isberg som ingen vet hur stort det är. Vi behöver hitta sätt att begränsa självskadebeteendet, men vi måste också hitta sätt att nå ut till alla dessa ungdomar som överhuvud taget inte får något stöd i sin kamp.
Känner du till någon behandlingsinsats du tycker varit extra bra eller som är värd att lyftas fram? Antingen du är anhörig, drabbad, personal eller har du läst om nåt som låter vettigt - jag är nyfiken på vilka banor man kan fundera i. Är det möjligt att finna en behandlingsform för alla typer av självdestruktivt beteende, eller måste typen av behandlingen anpassas beroende på hur man skadar sig själv? Eller är det kanske så att behandlingen bör anpassas till det som orsakar beteendet, oberoende av hur man agerar ut? Har du tankar om förebyggande arbete? Vad skulle hjälpt dej att inte fastna i en destruktiv cirkel? Berätta!/Innie
Bilden ovan är kallsinnat stulen från artikeln "Deliberate self-harm in adolescents: Comparison between those who receive help following self-harm and those who do not" av Ystgaard et al. Journal of Adolescence 32 (2009) 875-891. Härifrån kommer också statistiken om erhållen hjälp. Den svenska bildtexten är föga förvånande min översättning.
Läs även andra bloggares åsikter om Självskadebeteende, Prevention, Behandling, DBT, MBT, Journal of Adolescence
10 kommentarer:
ZZZ. Finns det inget annat att skriva om? Du skriver oerhört bra, men...
Anonym: Tack för komplimangen!
Det finns en massa annat att skriva om, och inte allt för sällan gör jag också det. Jag är fullt medveten om att alla inte läser psykiatriinläggen med samma engagemang som jag skriver dem, på samma sätt som att vissa läsare hoppar över mina inlägg om religion, skola eller husdjuren. Konstigare än så är det inte. Psykiatri, självskadebeteende och forskning är dock mina största intressen, och med självklarhet återspeglas det också här i min blogg =)
Gällande förebyggande arbete skulle det hjälpt mig jättemycket om någon hade sett och uppmärksammat att jag mådde dåligt innan jag började skada mig. Jag vet att vuxna märkte att jag mådde dåligt men det var aldrig någon som tog tag i det (det cyniska i mig antar att det är för att jag fortfarande gjorde bra ifrån mig i skolan). Lärare såg men tittade bort eller frågade hur jag mådde inför hela klassen. Jag kände att mitt dåliga mående inte var tillräckligt viktigt eller tillräckligt illa för att någon skulle bry sig. Om skolan hade uppmärksammat, pratat med mig och/eller mina föräldrar och fixat så att jag hade fått hjälp med min depression och ångest innan jag började skada mig så hade allt varit annorlunda. Jag tycker faktiskt att skolan har en viktig roll att spela i det förebyggande arbetet då det är skolpersonal som ser ungdomen varje dag. Jag vet att det handlar mycket om resurser men en utbildning för skolpersonal om självskadebeteende, ätstörningar och depression är a och o enligt mig. Jag tycker inte på något sett att skolpersonal ska ansvara för att någon ska må bättre men i alla fall uppmärksamma att någon mår dåligt och hjälpa ungdomen att komma i kontakt med personer som kan hjälpa. Tänk om jag hade fått hjälp när jag var 12-13 istället för när jag var 17...
Precis som Johanna U önskar jag att någon vuxen, antingen hemma eller i skolan, hade reagerat precis innan/efter första gången jag skadade mig i 13-årsåldern. Första gångerna jag skadade mig brydde jag mig dessutom inte om att dölja det. Så tiotalet lärare måste ha sett såren innan jag började gå i långärmat, men ingen reagerade med mer än en axelryckning. Nu går jag i trean på gymnasiet, och inte en enda lärare har reagerat på att jag bland annat vägrade simma med skolan för att jag "inte var så bekväm med min kropp" som jag brukar uttrycka det, eller på att jag unviker idrotten och idrottsdagar. Ingen får heller dra upp mina ärmar, vilket minst två/tre lärare fått erfara.
Jag kan ibland tänka att vuxna kanske "blundar" för sådant för att det helt enkelt är för jobbigt för dem att tänka på. En tankegång jag hört på en föreläsning i ämnet är "ungdomarna pratar väl om de behöver". Jag tror tyvärr att vuxna måste "tuffa till sig" lite, och våga möta ungdomarna istället för att vänta ut dem.
Johanna U & Anonym: Tack för era viktiga kommentarer!
Jag håller verkligen med, skolan har en viktig roll att spela i det förebyggande arbetet av all ohälsa hos barn och ungdomar. Många barn träffar fröken i skolan långt mycket mer än vad de träffar sina föräldrar, och jag tycker mej även se tendenser till att föräldrar överlåter allt mer av barnens "uppfostran" eller läran om livet till skolan. Precis som du Johanna också betonar är det väl tyvärr resurserna som är knappa, inom skolans värld som över allt annars. Men jag tänker att skolan inte framför allt ska ha en behandlande roll, utan den stödjande och medmänskliga. Jag gissar att lärarna behöver mod att agera och kan tänka mej att många i rädsla att göra fel, inte gör något alls. Lärare måste få veta var de kan vända sej med sin oro, och att det allt som oftast är bättre att agera än att blunda. Det måste finnas ett välfungerande skolhälsoteam med sköterskor, läkare och kuratorer. Och ja, anonym, jag tror inte heller att vi som vuxna kan förvänta oss att ungdomar själva tar initiativet till att prata. De allra flesta behöver i alla fall ett erbjudande om att möjligheten finns.
Egentligen tror jag att det med ganska små medel skulle kunna gå att göra skillnad. Genom att våga se och våga agera - våga bekräfta den unga i sina känslor, tror jag mycket kan kvävas i sin linda.
Kärlek, det var det som räddade mig. Mänsklighet, värme, trygghet och kärlek. Den mest enkla man kan ge en annan människa, men ändå är det så svårt.
När jag kände mig trygg, att jag hade stöd, att jag kunde uttrycka mina känslor - då försvann mina självskador. Inte ett dugg vetenskapligt, men högst mänskligt.
Sen har jag iof genomgått en hel del terapi som jag också tror har haft stor inverkan på min utveckling. Just den biten med impulskontroll, beroende och kanalisering av känslor har jag fått jobba mycket med i terapi.
För min del var det viktigt att få reda på varför jag skadade mig själv. Eller egentligen inte varför jag just skadade mig, men varför jag hade hamnat i det där mörkret från början. Få någon slags handbok för hur just jag fungerar, och den där handboken var jag aldrig kapabel till att skriva på egen hand. Alla människor är så olika och man kan inte säga att en sak gäller för alla "självskadare". Hade det fokuserats mer på mitt självskadande, så som skedde när jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning, hade jag troligtvis blivit än mer fokuserad vid just självskadandet. Det hade med största sannolikhet, för just mig, lett till ännu värre självskadande. Men som sagt är alla olika. Kanske behöver någon annan att fokus riktas just på självskadandet. Men samtidigt handlar ju de flesta terapiformer om just varför man skadar sig, och det är kanske där sambandet ligger? Jag är inte så väl insatt i olika behandlingsformer, men i DBT har jag för mig att man arbetar en del med att se kedjor. Vad som utlöser självskadandet, och försöka gå till botten med det. MBT har jag ingen koll på alls och kan således inte uttala mig om. I KBT försöker man förklara varför patienten har börjat agera på det sätt hon gör, och därefter kan man mer konkret börja ändra på beteendet. Att det är krav på diagnoser för att få rätt till vissa behandlingar är helt vansinnigt men det tyder ju bara på hur lite kunskap det faktiskt finns om det här ämnet.
Johanna: Jag blir både glad och ledsen när jag läser din kommentar. Glad, för att något så enkelt kan vara så läkande och för att du till sist fann det. Ledsen för att .. ja, det säger nog sej självt. Barn ska ha kärlek. Man ska inte ha barn om man inte kan fylla det behov av mänsklighet, kärlek, närhet och trygghet som det lilla barnet har. Det bara är så. Varma kramar!
Cornelia: Jag känner igen mej mycket i det du skriver - den dagen min terapeut hjälpte mej att på en whiteboard rita och systematisera upp varför jag svälte mej själv och inte kunde/ville äta, blev allt oerhört mycket tydligare. Jag fick något konkret att arbeta med.
Att det är diagnoskrav på behandling kan jag till viss del förstå, behandlingen måste ju vara anpassad för problematiken, men i det här fallet blir det mycket knepigt.
Hej! jag fick en del tankar av ditt inlägg och rättade även mig själv. Det blev ganska långt så skrev om det i min blogg men länkade hit. hoppas att det är okej.
http://tristessan.wordpress.com/2010/03/04/varfor-en-del-hamnar-i-ett-destruktivt-beteende/
bara en kort kommentar omkring det här med tillgången till DBT och MBT. Det är framför allt i forskningsstudier, där man utvärderar behandlingsformerna för att se om de är värda att satsas vidare resurser på, som man trycker på vikten av att uppfylla kriterierna för IPS/borderline (för att man ska kunna hävda att man har en något sånär homogent beskriven grupp). I praktiken är det tack och lov inte alltid så att man måste skolboksuppfylla alla kriterier för att kunna erbjudas MBT eller DBT. På flera ställen i landet genomgår patienten noggranna utredningar där psykologer och läkare arbetar tillsammans för att förstå patientens problematik och då inte främst i form av diagnostiska kriterier, utan i form av resurser och sårbarheter.
Sen blir det gärna lite rigida kriterier i landstingets byråkratiska värld så att vårdprogrammet för IPS t ex förespråkar att DBT endast ska erbjudas de patienter som fått personlighetsstörningsdiagnosen. det är mycket märkligt att grindvakta DBT på det viset, tycker jag personligen, med tanke på att DBT har visat sig så framgångsrikt för just självskadande (som ju inte måste vara lika med IPS, utan kan förekomma som "självständigt" symtom på psykisk ohälsa).
MBT-team finns på flera platser i Sverige och arbetar även inriktat på ätstörningspatienter (i Stockholm och Nyköping) - grunden till det är att man förstår patientens problematik utifrån ett mentaliseringsperspektiv (som ett sätt att förklara symtomen, inte för att det är själva symtomen som är det centrala). Även där blir det ju dock en viss diagnosgrupp som kommer i förgrunden och, precis som jag förmodar att det är med DBT, så är det en fråga om hur man ska prioritera vem som ska erbjudas behandlingsresurser som tyvärr ännu inte räcker till alla.
Det här blev kanske lite rörigt, men jag tror att det är viktigt att lyfta fram att behandlingsinsatser måste inte komma till stånd bara utifrån att man uppfyller kritierna för en viss diagnos. Det blir ju, som du så välformulerat påpekat många gånger, helt bakvänt om alla former av självdestruktivitet ska kopplas samman med borderline personlighetsstörning.
ojoj, långt inlägg. hoppas jag inte gjorde mig helt obegriplig bara, är visst lite trött nu. vill iaf tacka dig för att du så idogt och nyanserat lyfter fram dessa frågor i ljuset - jag engageras verkligen både av frågorna i sig och av ditt sätt att skriva!
//Psykologen
Skicka en kommentar