Kvinnornas lov

Idag är det den 8 mars och den hundrade internationella kvinnodagen infaller. Idag borde jag kanske skriva om hur långt det är kvar till jämställdhet, om vallöften i jämställdhetens tecken från höger och vänster, om lägre löner där kvinnor dominerar, om feminism och om en vardagspolitik där mannen är norm. Men jag skippar det och tänker i stället lyfta fram några av alla de fantastiska kvinnor jag har i min omgivning, och som av någon anledning betyder lite extra för mej. Det blir något av en hyllningssång till de starka, coola, vackra, kloka, självklara, modiga kvinnor jag känner och önskar att lära känna.

Angelica är en av de första personer jag fick kontakt med på internet, som jag dessutom fortfarande har kontakt med. Hon har ett stort hjärta, ett lika stort intellekt, hon är vacker, kreativ och en mycket skicklig journalist. Men framför allt är modig, vågar följa sina drömmar och göra det där hon verkligen vill. Hon är en ständig inspiratör och förebild.

Emelie/Mille/Mumlan och jag träffades på högstadiet över det gemensamma intresset för det skrivna ordet. Under flera år följdes våra vägar genom ord, dans och långpromenader med samtal om livet, mitt i livet. Redan på gymnasiet luckrades vår relation upp, men en människa som varit så nära och betytt så mycket är svår att fullständigt släppa taget om. Idag hörs vi över internet och hon driver en av de mest ambitiösa bloggar jag läser. Hon är starkt politiskt motiverad och är det någon kvinna i min omgivning som är feminism och jämställdhet, så är det Mille. Även om jag inte alltid håller med henne, kan jag aldrig låta bli att fascineras av hennes driv och kunskap. Hon har modet att göra allt det jag inte ens vågade drömma om.

Helén är en ny bekantskap som vandrat rakt in i mitt hjärta. Hon har verkligen valt att ställa sig på de svagas sida och besitter en envishet jag avundas, så bloggens underrubrik Rivjärnet har sällan känts mer passande. Helén och hennes sambo har öppnat sitt hem för en ung kvinna med lång historia inom den psykiatriska vården och välkomnat henne som en dotter. Att det inte är något människor gör till vardags är uppenbart med tanke på den misstänksamhet de mötts av inom sjukvården; om två medelålders människor tar emot en nittonårig tjej i sitt hem och betalar för och kämpar hårt för henne så kan de väl omöjligtvis ha goda intentioner? Helén borde vara allas förebild, hon är tvåtusentalets definition av medmänsklighet.

Johanna Nilsson, författaren som fångade mig som femtonåring och som fortfarande inte släppt mej fri. Jag har fortfarande inte hittat någon författare som kan skriva vardagsberättelser som hon gör, så under huden, så äkta och brutalt men samtidigt skört och innerligt. Hon tillhör den minoritet av författare som faktiskt kan försörja sig på sitt författarskap och dessutom gör hon det utan att sälja sin själv i lekprogram på TV3. Hon är en stor inspiratör med sin integritet och kreativitet.

Kristina var min svensklärare och klasslärare på högstadiet. Hon var den första lärare som såg till hela min potential och gav mej möjlighet att utvecklas i skolan, trots att de uppgifter läroplanen föreskrev var under den nivå jag behövde för att stimuleras. Hon tog mig under sina vingar och vi hade kontakt i många år sedan jag lämnat skolan: hon hälsade på mig på sjukhuset och var med och firade min student. Nu har vi inte hörts sedan 2006, men hon kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

Monica och jag träffades på mitt första behandlingshem 2003 och har följts åt som ler och långhalm sedan dess. Under många år överskuggades vår vänskap av bådas vårt självskadebeteende, men vi lyckades alltid att vara mer positiva än negativa för varandra. Även hon har lämnat den sortens liv vi delade när vi möttes, och blir till vintern färdig sjuksköterska. Trots en svår dyslexi har hon tagit sig igenom fem av sex terminer på universitetet med fantastiska resultat. Hon har verkligen bevisat att en stor portion av envishet och motivation kan föra en människa precis dit hon vill. Tillsammans med min syster är ska hon vara tärna på mitt bröllop i september.

Sofia är min bästa vän, min fantastiska kollega och min stora inspiratör. Trots att jag träffade henne första gången i maj 2007 så känns det som att jag känt henne hela mitt liv. Idag känns det bara overkligt att det vara hennes bok jag läste i sängen på MAVA sommaren 2004 och drömde om att någon gång få träffa denna fantastiska kvinna ... Idag utgör hon sannolikt 75 % av vår telefonräkning och en hel dag utan ett samtal med Sofia ger mej svår abstinens. Jag tror aldrig jag mött en människa vars tankar så parallellt följer mina och där jag aldrig behöver förklara varför jag tänker som jag gör - hon har sannolikt redan tänkt i liknande banor.

Inte bara är det en stor ynnest att få ha flera av er nära mitt liv idag, genom ert sätt att leva och ert sätt att bara vara er själva ger ni mej och garanterat många andra kvinnor (och män!) mod, vilja, glädje, kraft och inspiration. TACK!

Vem inspirerar dej?

/ Innie
Läs gärna Emelies inlägg om varför feminism behövs - hon är klok!
Och kika här - Tjejzonen som jag besökte för några veckor sedan har vunnit Aftonbladets Wendelapris för sitt arbete med unga tjejer - GRATTIS!
Läs även andra bloggares åsikter om 8 mars, internationella kvinnodagen, kvinnor, feminism, jämställdhet