Det är mänskligt att fela?

Inom socialpsykologin finns ett begrepp som kallas det fundamentala attributionsfelet. Det är ett på många sätt fascinerande fenomen som handlar om hur vi tolkar och bedömer situationer i vår vardag. Forskarna menar att vi tenderar att undervärdera situationens/externa faktorers betydelse och övervärdera personliga/interna faktorer när vi förklarar andra människors beteende. Attribution kan sägas vara våra bedömningar om skälen och orsakerna till våra egna och andras agerande. Fick jag ett VG för att jag är duktig eller för att tentan var enkel?

Om man tillämpar personlig/inre attribution:
- Jag fick ett VG för att jag är smart!
- Linka skrek åt honom för att hon är elak!
Om man däremot tillämpar situationsbunden/extern attribution:
- Jag fick VG för att tentan var enkel
- Linda skrek åt honom för att han förolämpade henne

När jag första gången läste om det fundamentala attributionsfelet för bara några veckor sedan, var det där ljuset som man rent visuellt kan se gå upp på tecknad film nästan löjligt konkret. Det var längesedan jag fick en så tydlig aha-upplevelse, för även om själva teorin kanske inte är någon direkt kioskvältare så förklarar den så oerhört mycket.

Just nu läser jag psykisk ohälsa parallellt med en delkurs om symtommätning och diagnosticering. I båda kurserna betonas vikten av att göra en ordentlig psykiatrisk utredning av patienten, vi lär oss vikten av kliniska intervjuer, diagnostiska redskap, välgrundade bedömningar och fullständiga anamneser. Samt inte minst - vikten av att ompröva och utvärdera både diagnoser och behandling. Det är nästan provocerande att läsa och lära sig allt detta och samtidigt veta att jag inte gjort en enda diagnostisk utredning under mina sju år inom psykiatrin. Efter ett drygt år inom slutenvården finns plötsligt diagnosen borderline i min journal i samband med en självskadehandling. Där finns inget diagnostiskt resonemang eller någon annan hänvisning till varför min depressionsdiagnos ändrats, men det skulle komma att ta nästan sex år innan den (på min begäran) omprövades och omedelbart skrevs av.

Ett par gånger blev jag riktigt, riktigt arg när jag var inlagd på avdelningen - men aggressionsutbrott tillhörde ju min diagnos. Ingen reflekterade över att vilken människa som helst, med eller utan borderline, sannolikt skulle bli vansinnig av att gå vecka efter vecka utan klara besked, bli talad till som ett litet barn, bli klappad på huvudet eller helt enkelt ignorerad. Som patient var jag i konstant maktunderläge. Sa personalen att "Du får röka en cigarett om du äter upp din mat. Äter du inte får du heller inte röka" så hade jag ingenting att sätta emot. Sa de att "Ska du duscha måste du göra det nu, vi hinner inte vakta dej sen" så var det bara att duscha, trots att den personal som alltid skulle följa med mej var en man. Sa läkaren att aggressionen tillhörde min personlighetsstörning, så kunde jag inte motsätta mig det. Faktum är att eventuella protester också kunde härledas till att vara ett sjukdomssymtom. På dagens seminarium betonades vikten av att inte reducera patienten till sin diagnos - jag levde i flera år med rädslan för att allt jag sa sorterades i i diagnostiska fack. Intern attribution var det enda möjliga. Tanken på att ilskan - som jag visade en handfull gånger på sju år - faktiskt kunde vara situationsbunden var omöjlig.

Idag kan jag sörja att jag inte var argare. Att jag lät dem köra över mej så. Det är den där förbaskade känslomässiga våldtäkten. Även om jag läker för var dag som går, finns det fortfarande sår som börjar blöda om någon råkar pilla på dem. Det fundamentala attributionsfelet är ett udda litet plåster på mina själsliga sår; en förklaring till varför de som skulle hjälpa så många gånger stjälpte. De var bara människor och de lyckades inte lyfta blicken. De var bara människor.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Fundamentala attributionsfelet, Socialspsykologi, Interna faktorer, Makt, Slutenvård, Tvångsvård, Psykiatri, Minnen