Mitt liv i dina händer

För några dagar sedan bloggade jag om läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som står åtalad för den lilla Linnéas död. Det är ett fall som väcker många tankar i mej och många andra, för det gör det svårt att blunda för frågor kring vad ett liv är värt. Lasse B skriver mycket nyanserat och läsvärt ur läkarperspektivet och frågar sig samtidigt vad en fällande dom kan leda till. Ann Heberlein resonerar i Sydsvenskan och lyfter frågan om alla liv verkligen är värda att leva. Linnéa hade nästan ingen frisk hjärnvävnad kvar och hade i fem timmar kämpat för (eller mot?) sitt liv sedan respiratorn stängts av. Ponera att någon verkligen givit denna letala injektion - kan det verkligen vara förkastligt att förkorta hennes lidande, hon skulle ju ändå dö? Hennes avslutande ord är så viktiga att jag väljer att citera dem här:

"Att lindra lidande tillhör också läkarens uppgifter – liksom att inte i onödan förlänga lidande då allt hopp är ute. Att på konstgjord väg hålla liv i människor som bara är kroppar handlar mer om att tillgodose anhörigas behov än om att vårda. Det är svårare att rättfärdiga än en överdos tiopental i syfte att lindra lidande."

Skulle problemet vara ur världen om dödshjälp skulle tillåtas? Självklart inte. Jag har inte kunnat ta ställning till vad jag själv tycker om det, men jag är övertygad om att vi måste tillåta oss att tala om livet och döden även när det är svårt. Vem äger egentligen rätten till ditt liv?

Alla patienter har rätt att säga nej till vård, även om de erbjudna insatserna är livsviktiga. Patientens rätt till autonomi, självbestämmande, är stark i den svenska lagstiftningen. Nästan alltid. Patienter som bedöms lida av en "allvarlig psykisk störning" kan tvingas till vård, det som också kallas tvångsvård, LPT eller lagen och psykiatrisk tvångsvård (SFS 1991:1128). Hög och påtaglig risk för självmord i kombination med att patienten motsätter sig vården kan utgöra skäl för tvångsvård. Frågan är bara vad som är vad - är en självmordsbenägen person alltid allvarligt psykiskt störd, eller går det (ur sjukvårdens perspektiv) att vara suicidal OCH frisk? I annat fall har vi ju faktiskt, om än indirekt, lagstiftat mot självmord och då faller faktiskt en väsentlig del av autonomin.

Trots ovanstående stycke är jag ingen förespråkare för självmord, däremot är jag övertygad om att vi måste prata om det. Jag tror aldrig att självmord är en bra lösning, men jag kan mycket väl förstå de tankegångar en suicidal person kan bära på. Jag har haft dem själv och hört dem av så många: resonemang där man nästan försöker rättfärdiga sina tankar med att man ändå "bara är till besvär" eller att ens efterlevande kommer att få det "bättre utan mig". Ett självmord går inte obemärkt förbi, hur skönt det än vore för den som inte mår bra att kunna tänka så. Borden man i alla lägen respektera en människas vilja att dö, eller finns det undantag? Och finns det situationer där livet redan runnit ut och det borde vara möjligt att få förkorta lidandet? Du har själv rätt att tacka nej till motgifterna om du är drabbad av cancer, men inte om du försöker ta ditt liv med giftiga tabletter. Livets och dödens juridik har sina komplicerade gråzoner, men jag vågar nog påstå att den etiska, moraliska och filosofiska balansgången är ännu mer komplicerad. I vems händer vilar mitt liv?
/ Innie
Bilden lånad här
Läs även andra bloggares åsikter om Självmord, Suicid, Dödshjälp, Tvångsvård, Etik, Psykisk störning, LPT, Liv