Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet. Nils Ferlin
Ibland tappar jag orden trots att de finns där under ytan och längtar efter att få krypa fram. Ibland finns så mycket att säga att det bara blir ett virrigt trassel när man försöker släppa lös det, och så får man ägna timmar och dagar åt att reda och rensa. Jag trasslar för allt jag är värd och återkommer så snart orden och jag är överens igen. Så länge mumsar jag ananaskaka för glatta livet, rensar kläder och blir varse om att min ofrivilliga viktnedgång börjar bli obekvämt omfattande, läser inför morgondagens föreläsning i psykologikursen, ordnar med bokningar inför de föreläsningar jag själv ska hålla under våren och förbereder helgens ansiktslyftning på Zebraforum.Jag saknar orden, väntar på orden, på det där riktiga flödet. Utan dem går jag vidare som ett barfotabarn i högklackade skor - på osäkra, vingliga ben.
/ Innie
Läs även andra bloggares åsikter om Bloggande, Ord, Nils Ferlin, Osäkerhet, Viknedgång
Bild lånad härifrån
4 kommentarer:
Jag vet ju ingenting om orsakerna till din viktnedgång, men det brukar aldrig hindra mej från att spekulera. Jag tänker att det skulle kunna vara så här: När du började äta gick du upp ganska mycket i vikt. Jag kan tänka mej att kroppen jublade och passade på att lagra allt den kunde lägga beslag på. Nu har du ätit några år och kroppen vet att den kommer få påfyllning regelbundet. Därför kan den börja balansera intag och förbränning och du är på väg mot den storlek som var planerad för din kropp. Kan det vara så?
Du har fått en Award av mig.
http://fasterester.blogg.se/index.html
Kramar!
Hoppas orden landar snart!
Jag läste förresten ditt äldre inlägg om neuroleptika, det verkar var nästa steg för mig men jag är rädd och vågar inte ens börja testa. Hade du testat idag om du inte testat innan men visste vad du nu vet?
Vinglar du fortfarande fram på vingliga ben? Saknar dina ord, men visst behöver man vila från alla tankar och ord ibland? Och njuta när de vill ut igen.
Kramar
Skicka en kommentar